Glädjen att tillhöra Bjuråker-Norrbo församling blir bara större och större!

28 juni, 2010

Midsommar är inte bara mat, dryck och dans. Det är också en helg då älskande par, runt om i Sverige, säger sitt ja inför Gud, familj och vänner. Så skedde också i vår församling. Två par gifte sig, under midsommaraftonen, i Bjuråkers kyrka. I sig kanske inte en stor sak, men den här gången blev det ändå lite större och högtidligare än vanligt.

För första gången fick Bjuråker-Norrbo församling möjlighet att visa, att vi inte bara accepterar kyrkomötets beslut om samkönade äktenskap, utan att vi också med glädje bejakar beslutet. Jag kan bara från hjärtat tacka Kristoffer och Klaus Frank, för det förtroende de visat för vår församling.

Jag har i tidigare blogginlägg beskrivit min glädje över att tillhöra Bjuråker-Norrbo församling. Känslan av glädje bara fördjupas, när jag ser hur Kristoffer och Klaus bemöttes. Får helt instämma med Klaus när han, enligt HT-artikeln säger:

”Det är skönt att få göra det här i Bjuråker. Det blir mitt första band till Bjuråker. Och så är det en helt underbar präst.”

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Det var rejäla rallarsvingar!

26 augusti, 2009

Läser i Dagen hur Elisabeth Sandlund avger moraliska omdömen om mod och feghet bland våra biskopar. Hon skriver med anledning av att Svenska Kyrkans läronämnd ställt sig bakom kyrkostyrelsens förslag till beslut till höstens Kyrkomöte kring frågan om vigselrätt och synen på äktenskap.

Sandlund skriver bl. a:

”Sex av landets 14 biskopar visar prov på stort civilkurage genom att följa sin övertygelse, slänga den politiska korrektheten över bord och jämns med fotknölarna såga den skrivelse som kyrkostyrelsen avlåtit till kyrkomötet.”

Visst är det fullt möjligt att de biskopar som sagt ja, gjort det av feghet och mot sin inre övertygelse, men hur ska Sandlund eller jag kunna avgöra det? Jag är övertygad om, att det skulle underlätta den kommande diskussionen, om alla utgår från att motparten följer sin inre övertygelse. Det leder ingen vart om vi ska försöka rannsaka debattörernas hjärta och njurar. Det är bättre att diskutera sakfrågorna så stickor och strån ryker än att ägna tiden åt, att försöka utröna debattörernas eventuella moraliska egenskaper och inre drivkrafter.

Jag känner ingen av biskoparna, men jag känner många präster, som delar kyrkostyrelsens uppfattning och tro mig, de gör det definitivt inte av feghet eller att de inte vågar låta Kyrkan vara Kyrka. Min upplevelse är att de drivs av en mycket stark inre övertygelse.

För min personliga del förstår jag inte behovet av att dröja med beslutet som Sandlund föreslår. Inte för att jag skulle vara rädd om frågan blev valfråga. Jag skulle gå in i sådan valrörelse med stor tillförsikt som kandidat för Öppen kyrka – en kyrka för alla (ÖKA) till Kyrkomötet och stiftsfullmäktig i Uppsala stift. Svenska Kyrkan har haft många år på sig att förbereda ett ställningstagande, så ett uppskjutande av beslutet lär väl varken göra till eller från. Laddningen i frågan minskar inte om beslutet tas nu i höst eller skjuts till senvintern 2010.

Inte heller skulle frågans sprängkraft minska om SvK avsade sig vigselrätten. Förstår inte riktigt varför den frågan upplevs som en räddningsplanka av alla dem som motsätter sig äktenskap för samkönade par. Om Kyrkomötet skulle fatta ett sådant beslut, skulle motsättningen inom Kyrkan ändå kvarstå. I ett sådant läge skulle vi diskutera, istället för en vigselakt för samkönade par, en kyrklig välsignelseakt över borgerligt ingångna äktenskap mellan två män eller två kvinnor och om välsignelseakten skall vara lika för alla par. Jag tror att frontlinjerna inom Kyrkan, i ett sådant läge, skulle i det stora hela vara lika som idag.

Tills det slutgiltiga beslutet är fattat, gläder jag mig över läronämndens kloka beslut.

Andra intressanta bloggar om: , , , ,


Nu är det slut med det teologiska finliret!

14 december, 2007

Ser i Dagen att påven tagit till det stora artilleriet. Det vore ju en överloppsgärning att citera hela artikeln, så jag nöjer mig med rubriken för artikeln: ”Homoäktenskap hotar freden”

Om jag förstått påven rätt, hävdar han, att allt som på något sätt förminskar, hotar eller konkurrerar med det traditionella äktenskapet hotar freden.

Ja, så kan man tydligen anse och nu har påven gjort det! Här sitter jag med en, efter vad jag kan förstå, fullständigt befängd historiemedvetenhet. Enligt min historieförståelse kan jag inte på något sätt se att familjen skulle ha varit en sådan stor och nu tydligen hotad fredsbevarande kraft.  Oavsett hur jag läser historien, kan jag inte se att familjen i sig, på något avgörande sätt, påverkat vare sig krig eller fred. (Möjligen kan tvångsäktenskapen mellan kungligheter, något marginellt påverkat.)

Att vi har skilda uppfattningar om äktenskap, homosexualitet, samboförhållanden och abort inom kristenheten och i samhället för övrigt, det är en sak. Men det kan väl ändå inte motivera att vi skriver om historien? Jag har vänt mig om och betraktar min bokhylla och försöker påminna mig en enda bok som skulle bekräfta eller understödja påvens påstående. Kan inte hitta någon och inte heller påminna mig någon bok, vare sig kristen eller sekulär, som skulle kunna bekräfta påvens uttalande.

Tills någon bevisar motsatsen för mig, får jag väl utgå från min köksbordsfilosofi: Befinner du dig tillräckligt högt i en hierarki får du säga vad som helst och förvänta dig att bli tagen på allvar.


Är äktenskapet verkligen hotat?

23 oktober, 2007

Det pågår tydligen en annonskampanj i tunnelbanan i Stockholm som väcker heta känslor. Kampanjen har initierats av Svenska evangeliska alliansen och har temat Bevara äktenskapet. Jag hade ingen aning om att äktenskapet på något sätt var hotat. Diskussionen gäller väl om riksdagen skall besluta om en könsneutral äktenskapsbalk.

Jag kan inte förstå på vilket sätt äktenskapet skulle vara hotat om även homosexuella par får rätten att gifta sig. De som anser att äktenskapet är förbehållet man och kvinna förhindras väl inte att leva efter sin övertygelse vid en lagändring?

Samtidigt förstår jag inte upprördheten från dem som kritiserar annonskampanjen. Jag upplever att vi alltför ofta i Sverige hamnar i en diskussion om en åsikt får offentlig framföras istället får att ta diskussionen i själva sakfrågan. Vilken utformning skall äktenskapslagen få i framtiden?I den diskussionen finns det minst två uppfattningar och det är i alla fall självklart för mig, att alla sidor ska ha rätt att plädera för sin ståndpunkt.


Hur kunde det bli så här?

27 september, 2007

Har ni någon gång känt den där knepiga känslan av att ni själva skäms, när någon gör bort sig i TV? Det kan också röra sig om en film eller teater. Jag vet inte hur ofta jag varit tvungen att ta en kisspaus vid sådana tillfällen.

Om ni upplevt något liknande, då vet ni hur jag kände mig i morse, när jag läste biskoparna Hagbergs, Persenius och Stiglunds debattartikel i SvD: ”Gör tydligt att äktenskapet är för man och kvinna.” Det var inte rubriken jag reagerade mot. Det är ju en välkänd ståndpunkt och omfattas säkert av många inom Svenska kyrkan.

Det som gav mig olustkänslorna var när biskoparna skriver: ”Med stöd i en kristen människosyn och etik bejakar Svenska kyrkan de homosexuella i kyrkan och stöder relationer mellan två personer av samma kön i ett partnerskap som syftar till livslång kärlek och trohet. Paret kan få kyrkans förbön och välsignelse i en gudstjänst. Kyrkan bejakar också ett jämställt, heltäckande rättsligt skydd.

Det låter vackert, men ser inte artikelförfattarna hur de målar in sig i ett argumentationshörn. För den stora lärostriden, enligt min lekmannatolkning, har ju inte gällt frågan om samkönade äktenskap, utan om Kyrkan överhuvudtaget kan välsigna samkönade par. Nu riskerar stridslinjen bli något förvirrade om Hagbergs, Persenius och Stiglunds ståndpunkt skulle bli kyrkans ståndpunkt. I ett enda slag förbytts en positiv inställning till homosexuella parförhållanden till en, i praktiken negativ hållning. Och allt detta beroende av ett teologiskt finlir som många inte förstår. Varken de som är positiva till en välsignelseakt av samkönade par eller de, som oavsett om den kallas partnerskap eller äktenskap, anser det strida mot skapelseordningen.

För vad ska kyrkan säga till ett homosexuellt par som kommer och vill ha en välsignelse av sitt förhållande? ”Nej, tyvärr det går inte, eftersom staten beslutat att ert förhållande är ett äktenskap. Hade de sagt partnerskap, då hade det gått hur bra som helst!”

Det blir svårt för artikelförfattarna att ta sig ur det argumentationshörnet. Varje försök att förklara den enorma teologiska skillnaden mellan partnerskap och äktenskap kommer att mötas med ilska, sårade känslor, hånfulla tillmälen och ren förakt. Inte underlättas argumentationen om vi som kyrka börjar skylla våra tillkortakommanden på staten.

Jag vidhåller den ståndpunkt jag gav uttryck för i mitt inlägg: ”Nu har vi ställt till det för oss.” Den stora skiljelinjen inom SvK eller den världsvida kyrkan går inte mellan inställningen till partnerskap eller äktenskap. Striden har stått om Kyrkan kan eller bör välsigna samkönade par. Jag har stått och står för, att vi både bör och ska välsigna alla par om de så önskar.

Risken verkar överhängande att jag är medlem i en kyrka, som återigen ställer homosexuella par utanför kyrkporten. Nu med uppmaningen – klaga hos staten!


Familjen lever!

22 augusti, 2007

Jag har de senaste dagarna stött på hänvisningar, bl a i en ledarartikel, Alliansen har gått vilse igår och idag i en replik av Robert Mattsson, till en en Brännpunktartikel av Carl-Erik Sahlberg – Sergelplattan bär vittnesbörd.  Jag hade av någon outgrundlig anledning missat artikeln, trots att jag är en flitig läsare av SvD.

Idag har jag läst och blir något förskräckt över hur Carl-Erik Sahlberg använder sig av sina erfarenheter och statistiska uppgifter. Bl a skriver han: ”Cirka 95 procent av alla missbrukarna på Plattan på Sergels torg kommer från splittrade hem.” Och ”Plattan varnar alltså för familjeupplösningen. Plattan stöder inte ropet ”Död åt familjen!” utan ropar i stället ”Stöd åt familjen!”

Jag får erkänna att jag blir illa berörd av en så ytlig och svepande förklaringsmodell. Jag har under de många år, som jag på olika sätt deltagit i samhällsdebatten, stött på knepiga slutsatser med påstått stöd i statistiska uppgifter. Har väl själv, skam till sägandes, drämt till med orsakssammanhang som varit minst sagt tveksamma, för att vinna en och annan debattpoäng. Ibland har jag klarat mig, men ofta har någon synat korten och jag har suttit där med skägget i brevlådan!

Jag kan inte kontrollera om Carl-Eriks Sahlbergs sifferuppgifter stämmer, utan utgår från att han med sin långa erfarenhet och kunskap i det stora hela beskriver situationen korrekt.

Jag måste bara fråga.  95 % av hur många? Hur stor andel av ungdomar från ”splittrade hem” hamnar på plattan? Är det en liten andel, en stor minoritet, säg 30 % eller är det rent av en majoritet? De 5 % som inte kom från ”splittrade hem”,  vad var orsaken till att de hamnade på plattan? Kan man tänka sig, allt annat lika, men familjerna inte skulle ha splittrats, att en överväldigande andel av de 95 %-en inte skulle hamnat på plattan?

Frågorna behöver besvaras eftersom Carl-Erik Sahlberg föreslår relativt stora, både juridiska och moraliska, förändringar i vår syn på skilsmässor. T ex skriver han: ”Den som lättsinnigt lämnar hemmet för en ny kärleks skull bör automatiskt ligga sämre till vid vårdnadstvister.”
Ska en domstol avgöra graden av lättsinnighet? Skulle inte en sådan juridisk och moralisk syn leda till att splittringen av familjen blir större än det behövt bli?

För jag vill också utgå från mina egna erfarenheter av hur situtionen faktiskt är. I erfarenhetsunderlaget ingår inte bara gifta utan även sammanboende. Jag avstår från procenttal, utan nöjer mig med att hävda, att i en överväligande andel av de ”splittrade familjerna” är det enbart fråga om en skilsmässa mellan makarna och inte en splittring av familjen. Ansvaret för barnen finns där och de flesta föräldrar tar sitt ansvar efter bästa förmåga. De har gemensam vårdnad. De bor nära varandra för att underlätta för barnen att ha umgänge med bägge föräldrarna. Lösningarna är många och en del är säkert mindre lyckade, men inte tyder det på någon familjeupplösning. Tvärtom, familjen lever, kanske inte i högönsklig välmåga, men den ligger inte i sotsäng.

De 40-talister som klarat av att leva i livslånga förhållande, får uppleva att deras barn skiljer sig. Ett, tu, tre står en liten krabat där och rycker dom i byxbenen och säger: Vi hör ihop! Födelsedagskalasen blir gigantiska vuxentillsställningar med barnen i centrum. Skönmålning? Kan så vara, men den är defintivt inte osann!

Vill också tillägga att det arbete som Carl-Erik Sahlberg bedriver på plattan är värd allt stöd och fullt erkännande. Mitt inlägg får inte tolkas som en kritik av verksamheten. Har länge hoppats hamna i något sammanhang, där ett studiebesök hos Carl-Erik Sahlberg och S:ta Clara kyrka ingår. Det vore en förmån!


Jag, en socialistmaräng!

20 augusti, 2007

Jag har alltmer börjat uppskatta SvD:s ledarsida. Ofta får jag mig till livs ståndpunkter som får mig att storkna, men faktiskt oftare mycket intelligenta inlägg, som tvingar mig att tänka och fundera och inte bara reagera med ryggmärgen. Idag har jag läst två artiklar, som fått mig att fundera. Ett har jag redan kommenterat här. I det andra inlägget, Alliansen har gått vilse går Elise Claeson till rätta med alliansregeringens undfallenhet mot en förment socialistisk familjepolitik. Artikeln blir inte sämre av den för mig, helt nya tillmälet – socialistmaräng. Bilden är faktiskt talande! Jag ser framför mig argument, som smälter i munnen, men består mest av luft. Den bilden kan jag verkligen se framför mig! Jag måste också hänvisa till en bloggranne, Peter Green, som också skrivit tänkvärt om dagens familjepolitik.

Jag avser inte att rakt av polemisera, utan mer försöka beskriva hur jag ser på den komplicerade frågan om familjen. Men innan jag börjar vill jag ändå varna för vanskligheten att använda sig av statistik. Elise Claeson skriver: ”95 procent av alla missbrukare på Sergels Torg kommer från splittrade hem, skrev en präst nyligen (SvD 15/8). Förvånad, någon?” Möjligen är det sant, men hur såg bakgrunden ut på, säg 50-talet, då jag var ung? Då torde andelen missbrukare med bakgrund i kärnfamiljer varit högre än 50 %. Jag skulle inte våga mig på motsvarande enkla orsakssammanhang, som Elise hävdar.

För ett antal år sedan, när jag var en mycket obehörig folkhögskolelärare på Tärna folkhögskola i Sala, brukade vi, under andra läsåret, komma in på familjens utveckling. Jag upptäckte snart att i den frågan sammanföll alla mina tre ämnen; samhällskunskap, historia och livsåskådning. Jag hade ofta under historie – och samhällskunskapstimmarna tagit upp en principiell viktig fråga – kan man identifiera den punkt i en historisk utveckling, där man kan säga – ” nu finns det ingen återvändo mer?” Vi identifierade några sådana historiska punkter: När människan började utveckla jordbruket. Den kanske viktigaste orsaken till dagens miljöförstöring. Stadskulturen var också en sådan historisk punkt utan återvändo. Gruvdriften med återföljande brons- och järnålder en annan.  Givetvis behandlade vi också industrialismens genombrott. Det var aldrig några större svårigheter att enas kring, att det nog var omöjligt att tänka sig en återgång till en jägar – och samlarkultur efter jordbrukssamhällets genombrott. Däremot blev det aldrig lika enkelt att ena sig, när jag hävdade att familjeinstitutionen också genomgick en liknande historisk utveckling och hade sina historiska punkter utan återvändo. Varje sådant samtal blev till sist en fråga om moral, tro och rena rama önsketänkanden.

Jag kunde visa att synen på äktenskapet i jordbrukssamhället var väsenskilt från den i industrisamhället. I jordbrukssamhället var äktenskapet, när vi talar om självägande bönder, en produktionsenhet. En gård behövde sin man och sin kvinna. Det fanns t o m talesätt som sa – ett vackert ansikte mjölkar inga kor. Under industrisamhället luckrades den äktenskapliga produktionsenheten sönder och ersattes med tiden av ett hemmafruideal, som var fullständigt främande för tidigare generationer. Den hade aldrig existerat! 

Under industrisamhällets genombrottsår förändrades inte situationen för underklassens barn. Från att ha blivit tvingade i bondesamhället, att lämna hemmen för att tjäna som lillpiga och lilldräng, blev nu barnen tvungna att ta tjänst inom industrin.

Under stora delar av 1800 och 1900-talet slogs kvinnor för rösträtt, rätt till utbildning och rätt till eget yrkesliv. Framstegen var till en början mycket långsamma, men accelererade allteftersom tiden gick. Jag som är född på 40-talet har sett en generation kvinnor som utbildat sig, sökt och fått arbete, men också innpå skinnet fått känna av kraven på mig som man! Kvinnornas önskemål mötte en samhällelig efterfrågan. Den kvinnliga arbetskraften behövdes, främst inom den alltmer växande vården.

Det kvinnorna krävde var dels att det skulle gå att förena yrkesarbete med att vara förälder och dels att det inte skulle finnas ekonomiska hinder för ett yrkesarbete. Av den anledningen fick vi en utbyggnad av förskolor och sambeskattningen ersattes av en individuell skatt. Jag upplever alltså, på goda grunder, att efterkrigstidens utveckling har, när det gäller synen på äktenskapet passerat en punkt utan återvändo. 

Jag skulle göra det enkelt för mig om jag stannade här och inte såg problemen. Historien har också visat att, bara för att vi passerat punkter utan återvändo, vi inte passerat visioner om vad som är bra. Inte heller får vi blunda för att den nya situationen inte av sig självt gör oss förmögna att hantera den nya situationen. Vi måste acceptera och verkligen se att de nuvarande förhållanden utgår från vuxenvärldens behov och inte till alla delar utgår från barnets perspektiv. Här har Peter Green och Elise Claesson helt rätt. Felet de gör, är att de inte inser, att även alla de tidigare föreställningar utgått från de vuxnas behov och önskemål. Barnen har aldrig haft någon talan.

Dagens problem är att vi inte heller nu utgår från vad som är bäst för barnen. Vi vuxna har våra drömmar om livslånga förhållanden. Drömmarna kraschar och vad gör vi? Vi hatar varandra och använder barnen som slagträ. Om vi inte hatar varandra, då söker vi lösningar, som vi som vuxna tror är bra för barnen, men som egentligen enbart är bra för oss och våra samveten. Det gäller tydligen alla slag av förhållanden. Jag läste med stort intresse och med, förhoppningsvis, stor empati artikeln om det lesbiska paret, där den ena parten blivit utan kontakt med det gemensamma barnet. När skilsmässan kom och den kommer givetvis i många förhållanden, då är vuxenstriden där och barnet glöms bort.

Jag skulle vilja föreslå, att vi alla ser till barnens behov och inte drömmer oss tillbaka till perioder, som i bästa fall var bra för vuxna män, men som kunde vara helveten för kvinnor, men definitivt ofta var ett helvete för barnen.