Jesus Hjärtas kapell i Sörforsa mitt andliga hem

20 november, 2017

I helgen besökte jag mina faddrar Elisabeth och Per-Olof i Sörforsa. Det blev en mycket givande helg. Många samtal om Katolska Kyrkan, om tro men också lite spekulationer. Jag ställde mig frågan, varför det finns så många som hävdar att efter bebådelsen, Josefs dröm, att det kommande barnet var avlad av den helige Ande, allt återgick till det vardagliga. Det måste ju ha varit en fullständig omvälvande händelse! Drabbade av Gud! Maria utbrister i en lovsång, som visar att hon förstod vad som skett. Är det verkligen, i det läget, så svårt att förstå, att hela livet får en helt ny vändning för Josef och Maria? De har svarat ja till ett oerhört stort uppdrag, som ständigt måste varit i deras tankar.  Ändå verkar många anse, att Josef och Maria, på något sätt återgick till ett vardagsliv, där allt det stora, tillfälligtvis skulle vara gömt, någonstans i minnenas stängda kammare. Jag förstår inte behovet av den förminskningen av Maria. Tankarna kom efter att vi tittat på en undervisning, av biskop Baron om Maria roll i Katolska kyrkan. Återigen fick jag det bekräftat, trots mina något grunda kunskaper, att Kyrkans lära om Maria är helt korrekt, som också bekräftas av Tradition och Skrift.

På lördag var det undervisning med efterföljande mässa och kyrkkaffe. Fader Damian fokuserade undervisningen på Kyrkans läroämbete. Bl a ägnade fader Damian stor del av tiden till att beskriva biskoparnas och prästernas roll att vara församlingens tjänare. I sin predikan under mässan fördjupade han synen, när han beskrev relationen mellan präst och församling som ett äktenskap, i vilken de regler och förväntningar på äktenskapet, som Paulus beskriver, är helt och fullt giltiga. Under det mycket långa kyrkkaffet flöt samtalet vitt och brett, som de så ofta gör mellan vänner, som är trygga i sin relation.

Helgen avslutades hos Susanne och Staffan, där vi traditionsenligt såg en film. Den här gången om två kloster i Norge. När jag 2015 ansökte om att bli upptagen i Katolska Kyrkans gemenskap, var söndagsträffarna hos Susanne och Staffan oerhört viktiga för min kunskapsutveckling, men kanske än viktigare för att bli en del av en levande kyrklig social gemenskap. Bäst vi satt där i söndags och samtalade, slogs jag av tanken, att ingenting sker av en slump. När jag sökte mig till Kyrkan, då hade Gud placerat fader Damian i min väg, som den vägvisare, som just jag hade behov av. Och inte bara det. Jag möttes av mina blivande faddrar, som varsamt försåg mig med litteratur och annan vägledning, som skulle underlätta vägen fram till upptagningen. Elisabeth och Per-Olof, såg inte själva ceremonin, när jag blev upptagen, som någon slutpunkt. De har fortsatt att visa, att de känner stort ansvar för min utveckling. Ett stöd jag har stort behov av. Som sagt, jag möttes också av en social gemenskap i församlingen, där träffarna hos Susanne och Staffan var och är guld värda. Som blivande konvertit, finns alltid en oro, att man valt fel. I den situationen kan svårigheter att nå människor bli förödande. När jag för första gången, klev in i Jesu Hjärtas kapell, möttes jag av en varm och välkomnande gemenskap. Från alla delar av världen! Den sociala inskolningen var över på ett par timmar!

Jag delar fullt ut Kyrkans ordning, att jag organisatoriskt skall tillhöra den församling som finns på orten där jag bor. Det är i Västerås, mitt regelbundna deltagande i mässor bör ske. Det är också här jag bör delta i sociala aktiviteter. Med det sagt, kan jag bara konstatera att församlingen kring Jesu Hjärtas kapell är min andliga församling och mitt andliga hem!

Till Sörforsa och Jesu hjärtas kapell kommer jag att återvända, så många gånger, som ekonomi och fysisk ork klarar av!

 

 

Annonser