Är sekulariseringen något ont?

12 september, 2007

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg: Vad är orsak och vad är verkan? I inlägget försökte jag mig på en snabbskiss över orsaker till sekulariseringen i samhället. Jag försökte visa hur Kyrkans behandling av den tidiga arbetarrörelsen bidragit till eller rent av orsakat sekulariseringen. Det kom ett svar från Kyrksyster, som fick mig att inse att jag nog sammanblandat orsak och verkan. Inte en helt trevlig insikt, att inte förstå vad man själv skriver!

I en sådan situation är det bara att gå tillbaka till sina läromästare och försöka komma på vagnen igen. Sen Kyrksysters svar på mitt inlägg har jag mycket närsynt påmint mig Bonhoeffers funderingar i sina fängelsebrev, kring den ”myndiga människan.” Det var också en nyttig påminnelse om att en kunskap inte är en gång för alla given. Det gäller att underhålla kunskapen med ständiga omläsningar och reflektioner.

Nå, nog med säck och aska – till saken!

Det var ju inte så att den tidiga arbetarrörelsen blev sekulär på grund av att Kyrkan bemötte den fientligt. Arbetarrörelsen var sekulär till sin karaktär och det tog kyrkan med överraskning. Kyrkan visste inte hur den skulle hantera människor som inte räknade med Gud i sin kamp för rättvisa och människovärdig tillvaro. Arbetarrörelsens pionjärer ansåg, kanske med rätta, att de inte behövde hypotesen Gud, när de byggde det nya samhället. Kyrkorna reagerade negativt och sökte strid med de gudlösa! (Jag förenklar, så enkel var självklart inte processen).

I den fortgående sekulariseringen har kristenheten fortfarande inte riktigt hittat sin plats. Vi försöker fortfarande hitta revor i människornas självsäkerhet, där vi kan överfalla människorna i deras förmodade svaghet. Eller som Bonhoeffer skriver den 30.6.44:

”När en människa inte har några sådana problem eller om hon vägrar att gå in på sådana saker och utsätta sig sig för medlidande, så kan Gud egentligen inte tala till henne. Alternativet blir att man måste övertyga henne om att hon utan att själv veta om det har sådana frågor, problem och konflikter. Lyckas detta – och existentialfilosofin och psykoterapin har i det fallet kommit på utstuderade metoder – blir det möjligt för Gud att komma till tals med denna människa och metodismen kan fira sina triumfer. Lyckas det däremot inte att få människorna till att betrakta sin lycka som olycka, sin hälsa som sin sjukdom, sin livskraft som sin desperation, då hjälper det inte längre med teologernas latin. Då har man antingen att göra med den värsta sortens förstockade syndare eller med en ‘liknöjt borgerlig’ typ. Båda är lika långt borta från frälsningen.”

Jomenvisst, så sant som det är sagt! Men vänta – vad skrev jag senast i måndags? ”Hela samhällsklimatet kännetecknas ju av ett ångestladdat skrik om bekräftlese!” Jodå, jag drömmer tydligen också om revorna, där jag kan komma stickande med frälsningen!