Jag står tydligen utanför och tittar in i stugvärmen.

16 april, 2008

Nu har jag gått för länge och bara förundrat mig. Nu måste det fram, att jag inte riktigt förstått vare sig den konkreta samhälleliga betydelsen eller den existentiella innebörden av ordet ”utanförskap.” När jag läser ledarartiklar (för att ta en ur högen) i borgerliga tidningar eller lyssnar på debatter och intervjuer i TV, har jag lärt mig att förstå följande. För att motverka ”utanförskapet” är det nödvändigt, att t ex pensionärer betalar högre skatt än de som är yrkesverksamma. Statens beslut om försämringar i A-kassan eller sjukförsäkringen, är tydligen helt nödvändiga led i kampen mot ”utanförskapet.” Det finns fler exempel, tro mig, men jag anser att jag inte behöver bli övertydlig.

Jag har allt oftare frågat mig. Vilka är det, som enligt regeringen, drabbas av utanförskapet? Jag tror att jag lyckats identifiera åtminstone några grupper. Givetvis alla de som av olika anledningar är arbetslösa och får ersättning från från A-kassan.  Alla som är sjukskrivna oavsett sjukdom och längd på sjukskrivningen. Alla de, som av olika anledningar är sjukpensionärer (för att använda ett gammalt ord) oavsett ålder, sjukdom eller funktionshinder. Alla de som på grund av arbetsbrist känner sig tvungna att studera. Möjligen också alla de som anställs med olika former av lönebidrag.

Det finns en gråzon av förhållanden som jag inte riktigt kan placera. Befinner sig t ex en person, som beslutar sig att gå i pension vid 61 år, i ett utanförskap eller i ett innanförskap? Att jag ställer frågan beror på att jag fick sjukersättning när jag fyllt 62 och enligt regeringens definition befinner mig i ett utanförskap. Är det finansieringen som avgör om jag är inne i värmen eller ute i kölden? Eller det kanske är så, enligt regeringen, att även alla pensionärer befinner sig i ett utanförskap?

En naturlig följdfråga. Vad är det som skapat utanförskapet? Om jag förstått saken rätt, hävdar regeringen två huvudorsaker. Dels att socialdemokratin av någon outgrundlig anledning önskar en situation där människor är ”bidragsberoende” och dels storleken på det som regeringsföreträdare felaktigt och fullt medvetet kallar bidrag. Det låter mer suspekt att människor får bidrag än att en försäkring faller ut. En intressant nymodighet. ”Jag fick bidrag från Folksam till en ny motor, när den gamla skar.” Jag har väntat med spänning, men hittills helt förgäves, på en mer teoretisk förklaring till varför socialdemokratin och vänstern skulle önska sig en samhällsutveckling med en stor andel av befolkningen i ett förödande utanförskap. Det enda jag kunnat läsa mig till är förenklade slagord, men inga argument med någon intellektuell tyngd. Inte heller har regeringen kunnat förklara varför försämringar av A-kassan, sjukförsäkringen eller jobbavdrag skulle skapa fler arbeten. Här måste regeringen fullt medvetet misstolka statistiken, de så ofta hänvisar till.

Det råder en stor samstämmighet från vänster till höger (möjligen med undantag för Mp) att den viktigaste faktorn för social gemenskap är ett lönearbete. Den samstämmigheten både skrämmer och förvånar mig. Partierna är rörande eniga om att för långa sjukskrivningar kan innebära en fara för individen. Faran består i att den sjukskrivne kanske permanent hamna utanför ett lönearbete. Bl. a därför betonade den förra regeringen lika hårt som den nuvarande att sjuka skall ut i lönearbete så fort det överhuvudtaget går och att Försäkringskassan inte bedömer sjukdomen utan enbart arbetsförmågan. Detsamma gäller givetvis i än högre grad de öppet arbetslösa. Här är den enda skillnaden 100 dagar mellan den nuvarande regeringens inställning och den förra. Den förra regeringen krävde att en arbetslös i Pajala skulle söka befintligt arbete i Smygehuk efter hundra dagars arbetslöshet. Den nuvarande kräver samma sak redan från första dagen av arbetslöshet. Den skillnaden kan bara trösta ett tigerhjärta.  Jag anser, att givetvis spelar arbetet en stor roll för vårt psykiska och sociala välbefinnande, men att reducera arbetets roll att enbart gälla lönearbete är verkligen att förminska betydelsen av ordet arbete.

Jag är övertygad om, att var och en som rannsakar sig själv inser, att vänner, grannar, barn, släktingar, föreningsliv eller socialt arbete inom Röda Korset och kyrkor eller frivilligt arbete inom byarörelser och bygdegårdar betyder mer för individers sociala självkänsla och psykiska välbefinnande än vilket tungt, monotont och ryggradsknäckande arbete som helst. Ett sådant arbete har man för sin försörjning. Meningen med livet söker man på annat håll.

Får en känsla av att jag förspillt några dagar i en fåfäng jakt på mening i ett politiskt slagord, som troligen spånades fram av någon konsult. Ordet ”utanförskap” kanske inte har något annat syfte, än när man förr skrämde barn med sotaren?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,


Hur är det egentligen tänkt?

14 september, 2007

Jag läser i SvD om förslaget till nya riktlinjer vid sjukskrivning. Vill bara ställa en enkel och kort fråga. Hur ska det här tolkas?

6 månader:
Om den som är sjukskriven klarar av en annan typ av jobb som inte finns på den gamla arbetsplatsen är hon eller han tvungen att ta det jobbet. Det kallas för att arbetsförmågan prövas på hela arbetsmarknaden.

Vad händer om försäkringskassan prövat arbetsförmågan ”på hela arbetsmarkanden” och funnit att det finns en arbetsförmåga för att klara arbete X. Då står det enligt riktlinjerna ”är hon eller han tvungen att ta det jobbet.”  Men vad händer om jobbet inte är ledigt? Jag har svårt att tro, att Försäkringskassan kan garantera att anställningar finns att tillgå. Vad händer då med den sjukskrivne? Arbetslöshet?  För enligt förutsättningen finns det ju inget arbete hos den tidigare arbetsgivaren.

Om nu någon blivit arbetslös enligt 6 månaders regeln. Då gäller väl inte reglerna för ”nyfriskjobb”? Det bidraget ges, enligt förslaget till arbetsgivare som anställer någon som varit sjuk eller förtidspensionerad i mer än ett år får ett bidrag motsvarande en dubbel arbetsgivaravgift.

Den som blivit avförd som frisk efter 6 månader, för att det finns arbetsuppgifter han/hon klarar av på arbetsmarkanden, får gå med det ”friskintyget” till olika arbetsgivare och säga – ”Ni har ett arbete, som jag enligt försäkringskassan måste ta. Kan jag få det?” Tror någon annan än regeringen, att arbetsgivaren säger – ”Vad roligt! Välkommen!”

Jag förstår varför Svd har rubriken på artikeln om det nya regelverket: Hårdare krav på sjukskrivna. Det finns inga krav på vare sig Försäkringskassan, sjukvården eller arbetsgivarna.  Enbart på den sjukskrivna. Alliansregeringen behöver inte säga, vi hör det ändå alltför tydligt och väl, att de sjukskrivna inte borde ha sjukskrivit sig, utan glatt gått till sina tidigare arbeten.

Piskan till de sjukskrivna och en del morötter till arbetsgivarna. Så ser alliansregeringens hälsopolitik ut! Det finns egentligen ingen som är sjuk!.


Maud, svärdet och den gordiska knuten!

20 augusti, 2007

Per Gudmundsson, på SvD:s ledarsida, har fått en vision. Han ser hur alliansregeringen står framför Zeustemplet i staden Gordio och betraktar en oerhört invecklad knut. Den som kan lösa upp knuten vinner inte bara prinssessan och halva kungariket, utan hela! Uppgiften är svår, men vinsten är jättelik!

Knuten består, om jag förstått Gudmundsson rätt, av två problem intrikat hopflätade. De höga sjukskrivningstalen och att de långtidsarbetslösas antal inte minskar. Ledarskribenten ser med beklagande på att alliansregeringen bara får skit för de åtgärder de genomför för att minska sjukskrivningstalen och arbetslösheten:

”Regeringens föreslagna och genomförda reformer – strängare regler för sjukskrivning och lägre ersättningsnivåer för arbetslösa – uppfattas som cyniska, trots att de kommer att ge viss effekt. Den kompensation väljarna får i form av sänkt skatt och högre tillväxt anses som alltför blygsam i förhållande till de bilder på lidande svaga som förekommer i pressen.”

Det Per Gudmundsson har svårt att inse, är att nästan alla i arbetsför ålder in på skinnet inser, att de lever under ett reellt hot. Hotet av arbetslöshet och sjukdom. Den kompensation för minskad trygghet alliansregeringen erbjuder är fjuttig och upplevs som lite hånfullt småsnålt av många. Känslan av hånfullhet förstärks av de rejäla skattesänkningar de besuttna fått ta del av.  Gudmundssons bristande förståelse leder honom inte, vilket hedrar honom, lika lång som Göran Skytte, som på fullt allvar undrar om svenska folket består av galningar.

Per Gudmundsson avvisar säkert mina invändningar mot den förda politiken som vänsteristiskt flum och det får jag väl ta som en man. Det intressanta är, att han anser att alliansen håller på och duttar och drar i knutnystanet. Han föreslår rejäla tag och uppmanar regeringen att låta Maud ta till svärdet och kapa knuten med ett enda rejält hugg. Sådärja, där gick Las och fackets makt åt helvete. Att några få säkert kommer att fråga sig och regeringen, vad Las och fackets eventuella makt har med sjukskrivningar och arbetsgivarnas vilja att anställa, att göra? Det får väl regeringen ta. Vi som frågar oss, får väl räknas till de galna och oförbätterliga vänsterkufarna.

Jag vill uppmana regeringen och Maud att följa Per Gudmundssons råd. Gör slag i saken och hugg till! Jag får nämligen en alldeles egen historisk vision. Av lite yngre datum än Per Gudmundssons.  Jag ser hur Maud vid nästa val, frågar likt Olaf Tryggvason i slaget vid Svolder , inte sin bågskytt utan sin partisekreterare: ”Vad var det som brast så högt?   Sverige ur dina händer Maud (troligtvis också partiet)!”

Jag rekomenderar en läsning av Fram med svärdet, Maud av Ilse-Marie.