Vill jag inte kristen enhet?

7 juni, 2007

Johan Stenberg uppmanar oss kristna att boka in 3 maj 2008 för en tvärkyrklig och tvärkulturell manifestation i Stockholm. Jag blir givetvis intresserad, men gör som Johan rekommenderar och går till källan, Stanley Sjöbergs vision i tidningen Dagen och som så många gånger förr blir jag besviken. Det var inte, den här gången heller, den tvärkyrkliga samling som jag hoppats på.

Varför är jag återigen den där surmulen, som inte gläds åt tanken att kristna samlas och visar sin mångfald? Jag ska bara ta upp några exempel ur artikeln, men uppmanar alla att läsa den och begrunda vad där sägs och sen ta ställning.

I artikeln skriver Stanley Sjöberg: ”Fotfolket måste visa att vi protesterar mot undfallenheten mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen.” Jag frågar mig, vilka är det som visar undfallenhet mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen? Det enda jag förstår är att vi tydligen har en fiende, men vem fienden är och vilka han representerar får vi inte veta. Är det staten, som visar undfallenhet? Är det kristna samfund som sviktar? Det kanske är den anonyma tidsandan? Om jag som fotfolk skall protestera mot t ex undfallenhet mot islamistisk tro, vill jag ha handfasta bevis för att islamismen är ett verkligt hot och hur det hotet manifesterar sig i Sverige. Hotar islamismen och den ateistiska humanismen mina möjligheter att vittna om min kristna tro? Hotbilden är alltför diffus, för att jag ställa mig i ledet och protestera.

När jag läser vidare i Stanley Sjöbergs vision hittar jag följande: ”Bakgrunden till visionen är att Sveriges kristna allt för länge har neutraliserats i sin tro och ser med likgiltighet på ateismens ambitioner och islams utbredning. Kyrkornas folk accepterar med en ”gäspning” att vi faktiskt har lika många buddhister i landet som det finns bibeltroende och karismatiska kristna.”

Där kom det! Det är tydligen så, att det är kristna som sviker. Det finns tydligen kristna som neutraliserats sin tro och låter med en axelryckning ateismen och islam breda ut sig. Nu står det också helt klart att det inte bara är enskilda islamistiska strömningar Stanley Sjöberg vänder sig mot, utan det är islam i sin helhet, som vi likgiltiga kristna låter breda ut sig. Av vilken anledning breder Islam ut sig i Sverige? Är det en masskonvertering till Islam? Självklart inte. Stanley Sjöberg vet lika väl som jag, att Islams tillväxt i Sverige i första hand orsakas av invandring. Jag är också medveten om att många i Sverige är oroade över att muslimerna skall bli en majoritet i Sverige. Jag tror inte att Stanley Sjöberg vill spela på sådan rädsla.

Stanley Sjöberg gör sig lustig över att det skulle finnas lika många buddhister som bibeltroende och karismatiska kristna i landet. Det är möjligt att uppgiften stämmer. Jag skulle illvilligt kunna fråga – vad är problemet? För det är väl inte så att det bara är de ”bibeltrogna och karismatiskt kristna” enligt Stanley Sjöbergs definition, som är de enda kristna i landet? Jag misstänker att min bibeltro inte godkänns och jag och min församling tillhör inte den karismatiska delen av kristenheten.  Jag vill ändå med en dåres envishet hävda att jag är kristen. Ingen skall ställa sig mellan mig och min frälsare. Vi är många och vi är definitivt fler än buddhisterna i landet. Därmed också fler än dem som Stanley Sjöberg räknar in i ledet. Jag vill bara säga: räkna inte bort oss!

Jag kommer med all säkerhet inte att resa till Stockholm den 3 maj nästa år. Orsaken är de tvivel jag uttryck ovan, men också att jag ser vad vi skulle vara emot, men mycket lite av vad vi skulle vara för. Anser inte att, ”Då måste Sveriges kristna manifestera sitt beslut att vända trenden och klargöra att Sverige är och ska förbli ett kristet land.”, är ett tillräckligt stort och fantasieggande gemensamt mål för kristenheten i Sverige. 


Är sekulariseringen ett verkligt hot?

6 maj, 2007

Kristin frågar i ett mycket intressant inlägg: ”Och jag funderar över om det finns ett krig mellan sekularisering och religion och måste det vara så? Och vad får det kosta?” Igår funderade Kristin över samma tema och frågade då: ”I diskussioner om ekumenik i allmänhet och speciellt om Livets Ord, så märks en tydlig välvilja att se det bästa och samarbeta för att bilda någon slags enad front mot sekulariseringen. Men det finns skillnader som inte alls är arrogant att markera – tvärtom, och sekulariseringen är inte bara en farlig fiende.”

Jag tror att det är viktigt att slå fast att den kristna ekumeniken inte bör vara en strävan om enighet mot något, utan det bör vara en strävan till enhet kring tron på Jesus Kristus som mänsklighetens frälsare. Inte heller är den sekulära staten någon fiende i sig vare sig för kristna eller andra trosriktningar.  Jag är övertygad om att den överväldigande flertalet kristna i Sverige inte önskar någon form av teokrati, utan upplever den sekulära staten som en mycket bra styrelseform. Det är bara organisationer som t ex förbundet Humanisterna, som frenetiskt hävdar att den sekulära staten skulle vara hotad och manar till försvarskamp.

USA:s sekulära grundlag skrevs inte av tidiga meningsfränder till ateisterna i förbundet Humanisterna, utan av troende  människor, som förstod värdet av att staten inte styrde människors religiösa uppfattningar. När vi skriver den svenska demokratins historia får vi inte glömma frikyrkorörelsens roll i demokratiseringen av Sverige. Där bl. a kravet på religionsfrihet var central.  I Sverige har vi en parlamentarisk demokrati. En riksdag som stiftar lagar och en regering som verkställer riksdagens beslut. Vi har självständiga domstolar, som tolkar de lagar som riksdagen beslutat. Staten har självständiga myndigheter som dels förverkligar de beslut som riksdag och regering fattat. Vissa myndigheter har också till uppgift att övervaka att myndigheter, men också våra förtroendevalda håller sig inom lagar och förordningar. Ramverket för hela systemet är grundlagen, som fastställer våra rättigheter. T ex religionsfrihet, yttrande frihet etc. Allt detta är accepterat av, vad jag vet, alla religiösa riktningar i Sverige. Varför blir tonläget ibland så pressad i diskussionerna?

Kan en möjlig förklaring ligga i en sammanblandning av begreppen stat och samhälle? Ofta talas det om vikten att försvara det sekulära samhället,  men stat och samhälle är inte två identiska begrepp. Staten kan vara sekulär och t ex stifta lagar mot diskriminering på grund av kön, etnicitet och religiös uppfattning. Däremot kan inte staten ha några uppfattningar om vilka religiösa eller icke religiösa uppfattningar människor skall ha. En sekulär stat kan mycket väl bestå av ett samhälle som domineras av människor med  religiösa uppfattningar. Inser man inte det uppstår ju missförstånd, t ex att religiösa grupper inte får uttrycka åsikter och försöka påverka det politiska systemet. Den dåvarande folkhälsoministern Morgan Johansson blev ju mäkta upprörd över att ärkebiskopen tillsammans med andra kyrkliga ledare kritiserade statens hantering av flyktingar.  En aktivitet i samhället med brett folkligt stöd och med  krav riktade mot staten. Enligt Morgan Johansson var det fullständigt fel av kyrkorna att mobilisera människor för att påverka det politiska systemet. I en demokrati, vad jag kan förstå, kan inte staten eller dess representanter hävda, att vissa samhälleliga krafter inte bör eller får försöka påverka det politiska systemet. Det vore en inskränkning av demokratin.

Givetvis har vi kristna också ett ansvar. Vi måste acceptera att vi verkar i en sekulär stat och att människornas förhållningssätt gentemot kyrkor och samfund förändrats. I den meningen har samhället utvecklats i sekulär riktning. Människorna ställer frågor med en större självmedvetenhet än tidigare. De ställer också helt nya krav både på staten och kyrkan.  Det innebär nya krav på oss kristna och våra kyrkor. Det räcker inte med att vi kräver av varandra och staten att det mesta ska vara som tidigare. Många kristna anser att Svenska Kyrkan ränner efter tidsandan och försöker bygga en ekumenik kring den frågan. Vi som stöder stora delar av Svenska Kyrkans utveckling, försvarar oss med att nya tider kräver nya svar. I många av de frågor som splittrar oss i Kyrkan är jag helt uppenbart mer enig med ”sekulariserade” människor än med många kristna. T ex i synen på kvinnliga präster, homosexulla och familjepolitik bara för att nämna några frågor.  En del kristna grupper bekämpar jag, inte glatt, men villigt.

Jag anser också, att vi inte bör ta på oss någon martyrroll. Vi kristna i Sverige är inte förföljda eller hotade. Lite angrepp från sektliknande grupper som förbundet Humanisterna bör vi kunna tåla. Däremot är likgiltigheten ett direkt hot mot kristenheten, men å andra sidan är det vår uppgift och ingen annans, att bryta  likgiltigheten genom att visa att Jesus har relevans även på vår tids brännande frågor.


Kristna socialdemokrater – ni är en fara i samhället!

4 maj, 2007

Ibland händer det att jag lägger intressanta artiklar åt sidan för senare genomläsning. Minnet är kort och de blir liggande och bortglömda. I dag, när jag städade i datorn, hittade jag följande Brännpunktsartikel, ”Farligt att blanda ihop religion och politik” av Morgan Johansson, liggande i ett skrymsle.

Debattartikeln väckte intresse, när jag skummade den första gången, innan jag la den i minnenas mapp, där den höll på att bli kvarglömd. Nu när jag läser den ordentligt ser jag att den inte förmedlar något nytt från den Humanistiska fronten, men den väcker ändå åtminstone två frågeställningar hos mig.

När Morgan Johansson skriver: ”Därför måste vi arbeta för ett fortsatt sekulärt samhälle, där alla får ha sin tro men där politik och religion inte blandas samman.”

Har Morgan Johansson glömt sina partikamrater inom Broderskapsrörelsen? Jag har själv tillhört organisationen och vet att de inte strävar efter någon form av teokrati, men däremot spelar den kristna tron stor roll för olika politiska ställningstaganden. Inte för inte anser Broderskapsrörelsen att orden ur Bibeln: ”Bären varandras bördor” levandegör en socialdemokratisk politik. Om jag förstår andemeningen i Morgan Johanssons artikel rätt, så anser han att det är farligt att blanda in religiösa föreställningar i lagstiftningen. Att motivera och försvara den generella välfärden med direkt hänvisning till Bibeln, som Broderskapsrörelsen gör, är alltså farligt för samhället. Det vore intressant, inte bara för mig att få höra om Morgan Johansson anser att Broderskapsrörelsen är en belastning för Socialdemokratin och en fara för samhället?

Om det är farligt att blanda politik och religion, gäller då också det omvända förhållandet? Vart fjärde år omvandlar sig Socialdemokratin tillsammans med Moderaterna och Centerpartiet till kristna nomineringsgrupper med mycket bestämda teologiska tolkningar om hur Svenska Kyrkan skall utvecklas. Jag har utvecklat tankegången något mer utförligt här. När partiet fastställer programmet för hur Kyrkan skall utvecklas och vilka som ska representera partiet på alla nivåer, då deltar alla partiets medlemmar i det arbetet, även Morgan Johansson. Tro mig, jag vet hur det går till. Jag undrar hur det känns att dels motverka Kyrkan i förbundet Humanisterna, och samtidigt arbeta för Kyrkans utveckling och utbredning som medlem i ett kristet parti?

Till sist jag har i olika sammanhang bl. a här ställt frågan till Humanisterna: Ni vill ju så förtvivlat gärna bli betraktade som ett trossamfund. Om staten skulle gå er vilja till mötes – kommer ni då att anse att humanismen är en privat angelägenhet, som inte bör påverka politiken?


Humanismen – en privat angelägenhet?

6 april, 2007

I nr 13 av Kyrkans Tidning (kt) läser jag en insändare skriven av Christer Sturmark och Jan Rosén, där de kräver statsbidrag  till Förbundet Humanisterna på samma villkor som övriga trossamfund. Kan inte uttala mig i sakfrågan, har inte de kunskaper som krävs för att kunna avgöra om buddismen och förbundet Humanisterna är likartade religiösa organisationer. Men om de har rätt i sak, då ska de självklart räknas som trossamfund och få bidrag på samma villkor som alla andra trossamfund i landet.

Då ställer sig frågan. Skall samma regler gälla humanismen och förbundet Humanisterna, som de anser skall gälla för t ex kristna kyrkor?

Jag tänker på kritiken av kristna kyrkors dop av barn och konfirmation av tonåringar. Jag har vid ett otal tillfällen fått kritik för att kristna indoktrinerar sina barn och det borde inte få förekomma.  Kritiken riktar sig främst mot Kyrkans dop och konfirmation. Nu läser jag i insändaren att ”Humanisterna arrangerar bland annat humanistiska barnvälkomnanden, konfirmationsläger, bröllop och begravningar.” Inget fel i sig. Har själv deltagit vid barnvälkomnandeceremonier. Men på vilket sätt är kyrkans dop indoktrinering, men inte humanisternas ceremonier? I Kyrkan har vi konfirmation som en bekräftelse av dopet, men vad bekräftas på Humanisternas konfirmationsläger? Ateismen?

Ganska så ofta får jag på pälsen för att kristna lägger sig i politiken, vilket tydligen är farligt för samhället. Jag uppmanas att förlägga min tro till den privata sfären och om jag nu måste få utlopp för min tro, då bör jag göra det i kyrkan.  Uppmaningen gäller inte bara kristna, utan alla religiösa grupperingar i landet. Om nu förbundet Humanisterna är ett trossamfund, gäller samma uppmaning även dem? Borde inte humanismen också vara en privat angelägenhet och inte försöka påverka stat och samhälle?

Eftersom jag inte anser att min tro är en privat angelägenhet, så kräver jag givetvis inte att humanismen skall gömmas i någon privat garderob och enbart praktiseras i slutna möteslokaler. Men eftersom humanisterna kräver det av mig, så ställer jag frågan. Gäller andra regler för humanisterna än för kristna?

Till sist, en liten skitsak. I insändaren påpekar Sturmark och Rosén att majoriteten av svenska folket är ateister. Det kan väl vara möjligt, men då upplever vi något mycket intressant. Majoriteten av alla dessa ateister är medlemmar i något teistiskt samfund.