Bevare oss för spartanerna!

25 maj, 2007

Jag läste alldeles nyss en ledarartikel av Fredrik Sidenvall i tidskriften Kyrka & Folk. Artikeln har den suggestiva rubriken: Flodvågen som ännu hålls tillbaka och är som alla Sidenvalls artiklar mycket välskriven.  I artikeln tar Sidenvall sin utgångspunkt i berättelsen om de 300 tappra spartanerna som stred till sista man mot den övermäktiga perserarmén. Spartanernas hjältemodiga kamp gav de övriga grekiska statsstaterna en tidsfrist att bygga upp ett motstånd, som slutligen gav seger över perserna. Så långt har jag inget att invända mot Fredrik Sidenvalls historiska beskrivning.

Det jag ställer mig frågande till, är hans försök att dra paralleller till dagens situation i Svenska Kyrkan. Enligt artikeln är det ca 40 000 personer som bär upp Kyrkans gudstjänstliv. Likt de tappra spartanerna för dessa 40 000 personer en uppehållande strid för att rädda det som räddas kan från attackerna av en övermäktig motståndare.  Attackerna innehåller tydligen allt ifrån falska läror till religiös ateism. Har ingen anledning att ifrågasätta antalet personer som bär upp Kyrkans gudstjänstliv, den siffran kan nog stämma. Det jag å det bestämdaste ifrågasätter är Sidenvalls försök att kollektivt ansluta alla dessa 40 000 personer till Kyrka & Folks kyrkosyn. Jag kan givetvis inte tala för fler än mig själv, jag tillhör de 40 000, men skulle inte känna mig hemma i en kyrka dominerad av den tradition som Fredrik Sidenvall representerar. Och jag låter mig inte avvisas som förrädaren, som hjälpte perserarmén att hitta en bakväg för att slå de tappra 300 spartanerna. Skulle jag bli anklagad för religiös ateism, skulle jag rent av bli okristligt förbannad. Jag är inte någon teologisk gigant och har säkert ofta fel, men jag tillåter ingen att ifrågasätta min tro.

Att använda sig av historiska exempel kan ofta vara klargörande, men rymmer också faror. De 300 tappra spartanerna representerade en krigarstat, som dels baserade hela sin tillvaro på slavar som ägdes av staten, dels krävde fullständig underordning av sina ”fria” medborgare. Det var fullständigt omöjligt för en medborgare i Sparta att ifrågasätta traditionen eller att överhuvudtaget försöka bilda sig en egen uppfattning i existentiella frågor. Hur smakar den historiska parallellen?

Sparta styrdes också mycket elitistiskt. Medborgarna hade bara att säga ja eller nej till de styrandes förslag. Hur ser Fredrik Sidenvall på ledningen av Kyrkan. Vilken roll skall de 40 000, nej rättning mittåt, 39 999 (jag räknas ju inte) spela? Vem eller vilka kommer att vara de som avgör om kyrkan har rätt lära? Alla tillhöriga, gudstjänstbesökarna eller prästerna? Vilka kommer att räknas som fullvärdiga medlemmar? Kommer de som inte besöker gudstjänster alltför flitigt att betraktas som heloter? Gudstjänstfolket, medborgarna, kommer de att få säga ja eller nej till förslag från prästerskapet eller får de bara finna sig?

Historiska paralleller kan leda till intressanta och oväntade funderingar. Det var inte jag som tog första steget.


Finns det en grund för samtal?

21 april, 2007

För en tid sedan skrev jag ett inlägg under rubriken Kristen eller humanist – vad skiljer? Det kom inte många svar och det var väl inte väntat heller.  Det är ju svårt att slå sig fram bland alla välskrivna och intressanta inlägg som finns i bloggsfären.

Trots den bristande responsen har jag inte kunnat släppa frågeställningen. Den har från och till pockat på uppmärksamhet, när jag följt debatter om tro och icketro. Får ofta en känsla av att ateister och vi kristna talar förbi varandra. Av okunskap eller illvilja, det låter jag vara osagt. Jag ska försöka exemplifiera mina funderingar.

Bland många lever Lenins förvrängning av ett påstått Marxcitat att ”religion är ett opium för folket.” Om jag får ett sånt påstående kastad i ansiktet är det ju självklart att jag reagerar med att fälla ut taggarna och lägga mig i försvarsställning. Nu sa inte Marx exakt så, utan det är en vantolkning. Det Marx hävdade var att religionen är ”folkets opium.” Med det menade Marx att folket använde religionen som en tröst i en värld av orättfärdighet. Religionen är inte överklassens maktinstrument, utan ett tecken på falskt medvetande hos folket. En sådan inställning går det att samtala om. Det finns historiska exempel att analysera. Hur har religionen använts? Vilka praktiska konsekvenser har det fått? Vilken roll har religionen spelat i olika sociala konflikter? En sådan utgångspunkt kan faktiskt, tro det eller ej, leda till konsensus mellan ateister och troende människor. För ingen religion är entydig, utan är full av motsägelser. Av någon outgrundlig anledning kommer inte sådana samtal till stånd.

Ett annat samtalshindrande element är att den tilltänkta samtalspartnern anser sig ha tolkningsföreträde vad t ex kristen tro egentligen innebär. Ett exempel på det förfaringssättet är när Torbjörn Tännsjö i ett samtal med Humanisternas ordförande Christer Sturmark säger:

CS: Ärkebiskop KG Hammar fick ju nyligen frågan ”Finns gud?” av en journalist. Han svarade då att ”Det beror på vad man menar med gud och vad man menar med finns”. Det verkar som han svajar betänkligt med avseende på en sådan konkret tro som du talar om.

TT: Ja det är ju helt uppenbart att han inte tillhör de troende.

CS: Vad säger du om Åke Green då?

TT: Ja, Åke Green står ju för en hederlig och rejäl tro. Den gud han tror på skickade ju stormen Gudrun på oss för vårt dekadenta leverne i Sverige, så hans gud är ju medveten, vill något och är fullt kapabel att agera.

CS: Så Åke Green är hederligare än K G Hammar?.

TT: Ja, utan tvekan.

Jag har hämtat citaten ur en artikel i tidningen Humanisten

Här visar Tännsjö en bristande kunskap, som är anmärkningsvärt av en akademiskt skolad filosof, kring skilda fromhetstraditioner inom kristendomen. Det anmärkningsvärda med KG Hammar är inte hans tolkningar, möjligen att han blev ärkebiskop. Det skulle vara intressant att läsa Tännsjös definition av den medeltida teologen mäster Eckhart. Var han troende eller inte? Ett mer näraliggande exempel är hur vi kristna, oavsett vad vi säger, får klä skott för vad högerkristna i USA tar sig före. De är väl mer ”hederliga” än t ex befrielseteologin. Baptistpastorn Martin Luther King, kanske egentligen var ateist? Jag är medveten om att jag raljerar något, men det är svårt att föra ett samtal med någon som inte vill lyssna till vad motparten har att säga.  Det kanske är förståeligt när det gäller Tännsjö. I samma artikel säger han ju också:

”När jag kallar det ”defekt” så menar jag inte att det är abnormt eller avviker från normen. Att det är en defekt är en moralisk värdering från min sida. Jag själv vill inte vara sådan, och jag vill inte umgås med sådana människor som tror på övernaturliga väsen.”

Om någon inte ens vill umgås med kristna, då är det givetvis svårt att föra vettiga samtal. Det som säkert torde kännas svårt för Tännsjö är att han inte kan delta i någon samhällsaktivitet, utan att stöta på kristna. Vi sitter ju inte enbart i våra kyrkor, utan vi deltar med liv och lust i skilda samhällsaktiviteter. Han får verkligen hårt utnyttjar sin ”rätt” att ensidigt bestämma vad som är kristet. Alla som inte kan definieras som högerkristna eller bokstavsfundamentalister är väl ohederliga och egentligen smygateister.