Det kan bli knepigt att vara kyrkvärd i framtiden. Kollekthåven i ena handen och kvittensblocket i den andra.

22 juni, 2010

Ser i Dagen att allianspartierna än en gång lovar avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer. Jag ser med viss oro hur vi kyrkvärdar blir tvungna att skriva kvitton på mottagna kollektgåvor. Skattemyndigheten lär inte godta enbart bedyranden om att gåvor givits. Vi kyrkvärdar måste ju också kontrollera storleken på den enskilda kollekten, så att vi inte bidrar till skattefusk. Det blir till att hitta långa kollektpsalmer i framtiden.

När jag sitter här och funderar, inser jag plötsligt, att jag förstår vad Benny Hinn predikar om. Jag hört honom ett otal gången påpeka för oss TV-tittare, att man inte ska ge några futtiga gåvor på 100 dollar. (Här gäller inte liknelsen om änkans skärv!) Nej, större gåvor skall man ge, men då får man också rejält tillbaka. Jag har inte förstått, att det är skatteåterbäringen han talat om.

Något positivt kan det ändå komma av skattereformen. Det kan ju öka antalet kyrkobesökare. Vi kan ju skriva i predikoturerna:

På söndag – avdragsgill kollekt!

Tidigare skriverier i ämnet, här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Vill inte vara en surmulen nejsägare, men…

28 december, 2008

Jag förstår inte, om jag ska vara riktigt ärlig, vurmen för välgörenhet baserad på skatteavdrag. Den heta önskan att försvaga välfärdsstaten och ersätta den med välgörenhet är ytterst förvånande.

Med drygt 40 års erfarenhet av politiskt och fackligt arbete i ryggen, är jag inte alltför förvånad över att borgerligheten är tveksam, om inte rent av fientligt inställd, till välfärdsstaten. Det som däremot förvånar mig är att en så stor andel kristna verkar dela fientligheten mot välfärdsstaten.

Jag ska inte fördjupa mig i de ekonomiska konsekvenserna av avdragsrätt för donationer till välgörande ändamål. Det är ju självklart, att en avdragsrätt för donationer får ekonomiska konsekvenser, främst för kommunerna. Men den frågan får jag skriva om vid något annat tillfälle.

Jag vill beröra två frågor som sällan blir belysta när avdragsrätten för donationer diskuteras. I en välfungerande demokrati är vi alla medborgare. Oavsett om jag är hemlös tandlös alkoholist, arbetslös, sjukskriven, en person med funktionshinder eller mycket välbärgad med villa och bil i någon av de finare förorterna i Stockholm.

En fattig medborgare kan ställa krav på staten och kräva förändringar av t ex försörjningsstödet eller kräva andra sociala förbättringar som bostäder, sjukvård och missbruksvård. Det är fullt möjligt att bilda opinion kring kraven. Ja, rent av bilda partier kring kraven. Jag kan som enskild individ, oavsett social bakgrund, välja att stödja kraven eller rösta på partier som lovar att förbättra situationen för dem som är fattiga.

Den möjligheten saknar jag om jag på skilda sätt är beroende av välgörenhetsinrättningar. Jag kan inte tillsammans med andra organisera oss och ställa kollektiva krav på t ex Stadsmissionen eller Frälsningsarmén. Jag reduceras från att vara medborgare till någon som får hoppas på andras välvilja. Jag kanske inte behöver stå med mössan i hand, men stödet och hjälpen är utanför min egen kontroll. De som skänker pengar till välgörande ändamål kanske inte ens anser att en tandlös hemlös alkoholist skall ha stöd, utan prioriterar andra ändamål.

Att det finns behov av välgörenhet är oftast ett tecken på att staten brustit i sitt ansvar för sina mindre lyckligt lottade medborgare. Lösningen är inte att stärka välgörenheten, utan lösningen måste vara att stärka välfärdsstaten. En stat som vi medborgare på olika sätt kan ställa till svars för eventuella tillkortakommanden.

Ett samhälle där välgörenhetstanken dominerar är inte, det visar all erfarenhet, några mjuka samhällen. Välgörenhet bidrar inte till jämlikhet, utan visar på ett samhälle med stora sociala skillnader. Skillnader som tenderar att sönderslita samhällen i sociala konflikter, som enbart skapar en känsla av otrygghet bland de mer socialt anpassade och verklig otrygghet bland de utsatta. Vilket i sin tur skärper de sociala konflikterna i en alltmer ond spiral.

I ett samhälle där någon är beroende av någon annans välvilja skapar som sagt inte förutsättningar till jämlika förhållanden. Beroendeställning skapar ilska, frustration och mindervärdeskänslor hos dem som drabbas. Motparten, det visar erfarenheten, svarar med ilska och förakt mot dem som inte känner tacksamhet. Konflikterna är både på enskilda och samhälleliga. Det är ingen slump att de fattiga, där de haft möjlighet att påverka, aldrig accepterat välgörenhet som någon lösning, utan alltid eftersträvar demokratiska välfärdsstater.

Jag ska avsluta med ett citat, som jag använt i ett tidigare inlägg. Citatet är hämtat ur Röda Rummet av Strindberg. Citatet är talande och uttrycker bättre vad jag är ute efter, än vad jag själv förmår.

”Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickaren. Och det kommer en dag då det blir än värre, men då, då kommer vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen från Tyskabergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära våra sängar, begära? Nej ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag fått, och ni ska äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…”

 

Tre intressanta artiklar, som kompletterar, men också motsäger det jag skrivit: Generositet ett värde att ta vara påIngen avdragsrätt om S får bestämma,, Broderskap går emot övriga socialdemokrater. 

 

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , ,