Är morfar mer materialistisk nu än tidigare?

29 februari, 2008

Blev inspirerad att börja fundera över frågan efter att ha läst dagens fråga i Dagen: ”Är barn mer materialistiska nu än tidigare?” Orsaken till frågan är en brittisk livsstilsstudie: ”Dagens barn är mer materialistiska än sina föräldrar. Det anser en stor majoritet av britterna, enligt en ny studie.”

Frågan är intressant, men på något sätt känner jag, att den är felställd. Barnen socialiseras in i ett bestämt samhälle. De kan inte välja sin egen materiella standard. Än mindre sina föräldrars.

På 80-talet, då jag var tonårsförälder, hamnade jag och mina arbetskamrater på ASEA i Västerås i ett samtal om bortskämda barn. Speciellt en arbetskamrat beklagade sig över hur hans barn bara krävde och krävde, samtidigt som han påminde sig sin egen barndoms små förväntningar på materiell standard. För att få slut på klagolåten kände jag mig tvungen att ta ner honom på jorden. Jag påminde honom om att han hade ett relativt stort hus, en nästan ny Volvo, färg-TV med video, ny videokamera, husvagn och råd med semester. (Tänk på att det här var på 80-talet. Standarden var torftigare då än nu!) Jag frågade om han ansåg det rimligt, att hans barn skulle nöja sig med uppstekt havregrynsgröt, när han själv åt oxfilé? För så är det ju. Barnen blir delaktiga i sina föräldrars standardutveckling. Allt annat vore ju fullständigt orimligt.

Vi 40-talister tog del av våra föräldrars standardutveckling. Detsamma gjorde våra barn. Och nu är det 70-talisternas barn som blir delaktiga i sina föräldrars standardutveckling. Idag finns en stor skillnad mot tidigare. En, inte helt obetydlig grupp barn får faktiskt uppleva, hur deras föräldrar blir fattigare för vart år som går. Vilket i sig inte minskar vare sig föräldrarnas eller barnens ”materialism.” 

Nu till frågan i rubriken. Självklart är det så att dagens morfar är mer materialistisk än sin morfar eller mormor. Idag har morfar hyfsad pension. Åker till Thailand om andan faller på. Min mormor var glad om hon hade råd att resa från Kemi till Jakobstad. Dagens morfar äter gott och bor i en inte alltför prålig villa. Stor nog för minst två tvåbarnsfamiljer om jag minns rätt om hur vi bodde i Jakobstad, när jag var barn. Till den materiella standarden måste också läggas längre medellivslängd, bättre hälsa och bättre sjukvård.

Sen är det en annan fråga om barnbarnen och morfar blivit lyckligare än tidigare generationer. Det är jag inte morfar till att svara på. Möjligen att dagens morfar upplever, att han har mer att klaga över, än vad hans mormor hade. Förklara´t, den som kan!

Andra bloggar om: , , , , ,


Det är så här det ligger till!

8 november, 2007

Eve Suurvee-Råstrand anser att det finns för lite forskning över vad som händer med de barn som växer upp i samkönade relationer för att samhället ska ta steget fullt ut och jämställa homosexuella relationer med äktenskap.  (citat ur artikel i Dagen)

Det krav som bör ställas är att en ordentlig genomlysning görs av konsekvenserna för vår tids barn och för kommande generationer av att homosexualitet lyfts upp till samhällelig norm. (Ledarartikel i Dagen) 

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg, där jag undrade: ”På vilket sätt försämras förhållandet för barnen vid samkönade äktenskap i jämförelse med partnerskap?” Jag ställde frågan med anledning av att jag upplevde en förskjutning, bland många kristna, från hänvisningar till Guds skapelseordning till att enbart vara en fråga om barnens välbefinnande. I frågan låg också funderingar om det var något som undgått mig, när det gäller förslaget om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Jag vet av många pinsamma erfarenheter att jag ofta missar väsentlig information, men jag var och är fortfarande övertygad om att utredningen handlade om att ersätta dagens lagar om äktenskap och partnerskap med en enda könsneutral äktenskapslag. Utredningen hade inga direktiv om att utreda och komma med förslag om förändringar i nuvarande lagstiftning vad gäller barnen i samkönade relationer.

Dagen ger mig rätt i min förmodan och det är ju, på ett personligt plan, skönt att få bekräftelse på. Däremot är det mindre glädjande att få sina mörka tankar bekräftade. Att Eve Suurvee-Råstrand är emot samkönade äktenskap är inte konstigt. Hon motsätter sig ju alla samkönade relationer. Här godkänns inte, vare sig särbo, sambo, partner eller make/maka. Allt är lika skadligt för barnen!

Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund går ett steg längre. Hon motsätter sig att ”homosexualitet lyfts upp till samhällelig norm.” Där rök möjligheterna för homosexuella singlar också! Det är bara att inse, och det borde Elisabeth Sandlund erkänna, att hon skulle vara mot en könsneutral äktenskapslag oavsett om en utredning enhälligt skulle visa, att barnen inte far illa av att växa upp med två mammor eller två pappor.

Till sist, jag vill inte förolämpa Elisabeth Sandlund med att påstå, att hon slarvar med ordens valörer. Sandlund har med all säkerhet en mycket större språkkänsla än jag och vet hur ord kan leda tanken. Men jag vill ändå tipsa alla andra om ett inlägg, jag skrev för en tid sedan om norm, normal och normalitet.


Jag förstår inte riktigt.

27 oktober, 2007

Den senaste tiden har argumentationen mot samkönade äktenskap bland många kristna förskjutits något. Mindre tal om skapelseordning och mer tal om barnens rätt. Nu senast har Sten-Gunnar Hedin skrivit att: Ett barn får minst tre föräldrar i ett samkönat äktenskap.”

Varje gång jag läser eller hör om vilka oerhörda konsekvenser en könsneutral äktenskapslagstiftning med automatik kommer att leda till, måste jag bara ställa frågan. På vilket sätt försämras förhållandet för barnen vid samkönade äktenskap i jämförelse med partnerskap? Finns det någon kvalitativ skillnad? Kan inte, med nuvarande lagstiftning, situationen med ”tre föräldrar” uppstå oavsett om de samkönade paren gifter sig eller ingår ett partnerskap? Jag kan inte påminna mig, att jag skulle ha läst eller hört om någon utökad lagstiftning vad gäller homosexuella och barn, som skulle vara kopplat till införandet av en könsneutral äktenskapsbalk.


Liten tuva skall tydligen välta ett stort lass!

4 september, 2007

Så kom den då, den av Kristdemokraterna så efterlängtade vårdnadsbidraget! Jag har redan läst bland kommentarerna till artiklarna i DN, att det finns de som anser att beslutet är ett paradigmskifte. Från socialistisk statstyrd familjepolitik till föräldrastyrd!

Det är mycket som ett bidrag på 3000 kr/mån skattefritt skall åstadkomma. Bidraget skall tydligen kommunerna besluta om och de är inte tvungna att införa bidraget. Det kan ju bli så illa att i vissa delar av landet erbjuds föräldrarna vårdnadsbidrag och i andra delar existerar inte ”förmånen” utan föräldrarna är hänvisade till den ”statsstyrda” familjepolitiken, som Göran Hägglund administrerar.

Jag är något förvånad över logiken i beslutet. Om nu Kristdemokraterna anser de första barnaåren vara så viktiga, varför skapar de inte ekonomiska förutsättningar, att alla kan utnyttja förmånen? Nu kan det ju bli så, att många kvinnor (det handlar tyvärr fortfarande om kvinnor), som i grunden delar Kristdemokraternas vision, inte kan utnyttja reformen. Den ger för lite pengar. Där rök den föräldrastyrda familjepolitiken ner i det ekonomiska svarta hålet! Har alltid varit misstänksam mot politiska symbolhandlingar och det beslutade vårdnadsbidraget kan utvecklas till att vara en tom symbolhandling från regeringens sida.

Har också en del andra funderingar. Vad händer med anställningstryggheten för den förälder som väljer att utnyttja vårdnadsbidraget maximalt? Har han/hon rätt till föräldraledighet i tre år eller måste de säga upp sin anställning? Om den förälder som tar del av vårdnadsbidraget råkar vara arbetslös. Är ledighetstiden överhoppningsbar? Frågorna är många och tids nog lär vi väl få svar.

Det finns också en mer principiell kritik mot förslaget, än mina rent ekonomiska. Många talar om reformen som en kvinnofälla och ett hemmafrubidrag. Jag tror också att det blir kvinnor som kommer att söka och få vårdnadsbidrget, men vi bör vara aktsamma med orden. Dagens föräldrapenning har ju också visat sig vara, till stora delar, en ”kvinnofälla.” Vi kan ju rimligtvis inte anse att dagens tidsgräns för föräldraledigheten är den sista och slutliga sanningen i frågan. Om regeringen skulle ha föreslagit en förlängning av rätten till föräldraledighet till säg två år i kombination med en jämställdhetsbonus, skulle vi protesterat och talat om en kvinnofälla? Ja, inte skulle jag ha gjort det. Troligtvis hade jag välkomnat en sådan reform. Det är ju också den enda väg som Kristdemokraterna borde ha tagit, om vi ska ta deras moraliska brösttoner om barnens och familjens bästa på allvar.

 Jag upplever att det finns en oro bland kritikerna, att kvinnor på något sätt skulle luras tillbaka till spisen. Jag kan bara säga – hys ingen oro! Utvecklingen mot jämställda villkor i utbildning och yrkesliv, har ju aldrig varit något som socialistiska dogmatiker tvingat på kvinnorna. Det är kvinnorna som drivit på och samhället har fått anpassa sig. Inte kommer kvinnorna i Sverige låta sig luras av 3000 kr/mån att återgå till ett familjeideal, som inte ens då den sägs ha frodats existerade fullt ut i sinnevärlden! Efterkrigstidens familjeideal var en ideologisk konstruktion och kommer inte att kunna rekonstrueras!

Jag funderade för en tid sedan i ett inlägg, om punkter i historien utan återvändo. När det gäller kvinnornas ställning i samhället har vi för länge sedan passerat punkten utan återvändo. Den enda möjliga väg vi har att gå, är framåt!


Lås in dom och kasta bort nyckeln!

2 september, 2007

Tänkte skriva om statlig styrd historieforskning, men råkade läsa rubriken: ”Brittiska krav på sänkt straffålder” i SvD. Artikeln verkade så intressant att jag bara måste trycka mig vidare för att läsa hela artikeln.

Redan i inledningen av artikeln fick jag mig till livs: ”I en kartläggning har det brittiska mediebolaget hittat 2 840 brott, däribland tiotals sexbrott, förra året där myndigheterna stod maktlösa eftersom de misstänkta var nio år eller yngre. De verkliga siffrorna lär vara avsevärt högre eftersom BBC bara har uppgifter från 32 av 43 poliskårer i England och Wales.”

Uppgifterna om antalet brott som begås av barn i Storbritannien är anmärkningsvärda, för att inte säga chockerande. Ännu mer chockerande var uppgiften, att tydligen många människor på fullt allvar anser, att en sänkt straffmyndighetsålder från nuvarande 10 år, skulle lösa problemet med barnkriminaliteten! Straffmyndig vid 10! Kan Storbritannien överhuvudtaget anses vara en civiliserad rättsstat?

Varje rimligt rättssystem kräver att brottslingen skall kunna ställas till ansvar för sina handlingar. Det brukar innebära att t ex barn, psykiskt sjuka eller personer med utvecklingsstörning inte ställs till svars för eventuella brottsliga handlingar. Förutsättningarna för ansvarstagande avgör också hur ett icke acceptabelt handlingsmönster skall hanteras. I Storbritannien anses tydligen straffet vara det enda som hjälper. I annat fall står myndigheterna ”maktlösa” och börjar diskutera en sänkning av straffmyndighetsåldern. Sådan ”hjälplöshet” kan bara mötas med förakt och avsky.

Artikeln berättar också att straffmyndighetsåldern i Skottland redan är sänkt till 8 år! Att vissa stater i USA anser att en 6-åring är straffmyndig kanske inte förvånar, när man betänker att det finns stater som avrättar personer med uppenbara tecken på utvecklingsstörning.

Det slår mig! Varför inte uppdra åt statens historieverk, ”Forum för levande historia”, att granska och informera om hur påstådda rättsstater behandlar barn. Arbetet kan lämpligtvis inledas med att fråga 1000 slumpvist utvalda barn om de kan ange straffmyndighetsåldern i Skottland och övriga delar av Storbritannien. En ytterligare fråga kan ju vara, att be barnen ange vilka länder som inte förbjudit barnaga. Jag ser larmrubrikerna om den skandalösa kunskapsbristen om brott mot barn bland våra skolbarn.

Om detta måste vi berätta och reagera mot. Här tas de första stegen mot ett hårt och totalitärt samhälle. Reagerar vi inte när barn misshandlas, då lär vi inte reagera när andra grupper drabbas. Det var så det började!


Jag äcklas av fördömande präktighet!

25 augusti, 2007

I SvD kan den som så önskar läsa att den folkpartistiska skolborgarrådet Lotta Edholm med beklagande konstaterar, att det inte går att dela ut obligatoriska uppförandebetyg vid terminsslutet som planerat. Efter godkännande av föräldrarna kan skriftliga ordningsomdömen utdelas.

Jag har vid olika tillfällen kritiserat folkpartiets övertro på betyg och skriftliga omdömen. Kan inte med bästa vilja i världen påstå att Lotta Edholm fått mig att ändra uppfattning. SvD sammanfattar Edholm inställning:

Skolorna måste även i fortsättningen ha ett godkännande från föräldrarna för att få ge omdömen, en möjlighet som funnits redan innan. Och Lotta Edholm tror att de föräldrar som inte vill ta del av omdömen om sina barn kanske är de som har störst anledning att se dem.”

Lotta Edholm ger uttryck för, nästan övertydligt, en själlös präktighet! Edholm borde, som de flesta gör, som debatterar skolan, inse att de föräldrar ”som inte vill ta del av omdömen om sina barn” oftast redan vet vad som kommer att stå i omdömet. Av ren självbevarelsedrift kanske föräldrarna inte önskar få sina insikter bekräftade. Inte någon helt okänd psykologisk reaktion.

Om det nu mot förmodan skulle vara så som Edholm tror att föräldrarna inte vet om barnens beteende i skolan. Menar verkligen skolborgarrådet att läraren skall sitta där och tänka – ”det blir inget godkänt terminsbetyg i uppförande för den här eleven.” Kan bli en riktigt trevlig god jul-hälsning till föräldrarna.  Jag kan se andra lösningar som på ett mer långsiktigt sätt skulle skapa lugn och ro i skolan. Mindre klasser är ett exempel. Ge lärarna tid att föra en vettig kommunikation med både elever och föräldrar är ett annat. Ge skolor ekonomiska resurser utifrån vettiga socioekonomiska analyser av upptagningsområdet, kan vara ett tredje exempel. Det finns säkert mängder med andra förslag både sämre och bättre än mina. Jag är medveten om en nackdel med mina förslag – de kostar pengar. Då är det givetvis enklare och billigare att visa kraftfullt ledarskap genom att skriva ut ett betyg och eventuellt ta en extra portokostnad.

Jag förstår inte hur Fp lyckats med konststycket att framstå som kraftfulla och målmedvetna i skolpolitiken. Det enda de har lyckats prestera i förslagsväg är lite buller mot kepsar och mobiltelefoner,  fler nationella prov och betyg. 

Jag ställer mig ofta, och alltmer desperat, frågan att när ska de här präktighetsstinna folkpartisterna lämna våra barn (barnbarn) ifred?


Familjen lever!

22 augusti, 2007

Jag har de senaste dagarna stött på hänvisningar, bl a i en ledarartikel, Alliansen har gått vilse igår och idag i en replik av Robert Mattsson, till en en Brännpunktartikel av Carl-Erik Sahlberg – Sergelplattan bär vittnesbörd.  Jag hade av någon outgrundlig anledning missat artikeln, trots att jag är en flitig läsare av SvD.

Idag har jag läst och blir något förskräckt över hur Carl-Erik Sahlberg använder sig av sina erfarenheter och statistiska uppgifter. Bl a skriver han: ”Cirka 95 procent av alla missbrukarna på Plattan på Sergels torg kommer från splittrade hem.” Och ”Plattan varnar alltså för familjeupplösningen. Plattan stöder inte ropet ”Död åt familjen!” utan ropar i stället ”Stöd åt familjen!”

Jag får erkänna att jag blir illa berörd av en så ytlig och svepande förklaringsmodell. Jag har under de många år, som jag på olika sätt deltagit i samhällsdebatten, stött på knepiga slutsatser med påstått stöd i statistiska uppgifter. Har väl själv, skam till sägandes, drämt till med orsakssammanhang som varit minst sagt tveksamma, för att vinna en och annan debattpoäng. Ibland har jag klarat mig, men ofta har någon synat korten och jag har suttit där med skägget i brevlådan!

Jag kan inte kontrollera om Carl-Eriks Sahlbergs sifferuppgifter stämmer, utan utgår från att han med sin långa erfarenhet och kunskap i det stora hela beskriver situationen korrekt.

Jag måste bara fråga.  95 % av hur många? Hur stor andel av ungdomar från ”splittrade hem” hamnar på plattan? Är det en liten andel, en stor minoritet, säg 30 % eller är det rent av en majoritet? De 5 % som inte kom från ”splittrade hem”,  vad var orsaken till att de hamnade på plattan? Kan man tänka sig, allt annat lika, men familjerna inte skulle ha splittrats, att en överväldigande andel av de 95 %-en inte skulle hamnat på plattan?

Frågorna behöver besvaras eftersom Carl-Erik Sahlberg föreslår relativt stora, både juridiska och moraliska, förändringar i vår syn på skilsmässor. T ex skriver han: ”Den som lättsinnigt lämnar hemmet för en ny kärleks skull bör automatiskt ligga sämre till vid vårdnadstvister.”
Ska en domstol avgöra graden av lättsinnighet? Skulle inte en sådan juridisk och moralisk syn leda till att splittringen av familjen blir större än det behövt bli?

För jag vill också utgå från mina egna erfarenheter av hur situtionen faktiskt är. I erfarenhetsunderlaget ingår inte bara gifta utan även sammanboende. Jag avstår från procenttal, utan nöjer mig med att hävda, att i en överväligande andel av de ”splittrade familjerna” är det enbart fråga om en skilsmässa mellan makarna och inte en splittring av familjen. Ansvaret för barnen finns där och de flesta föräldrar tar sitt ansvar efter bästa förmåga. De har gemensam vårdnad. De bor nära varandra för att underlätta för barnen att ha umgänge med bägge föräldrarna. Lösningarna är många och en del är säkert mindre lyckade, men inte tyder det på någon familjeupplösning. Tvärtom, familjen lever, kanske inte i högönsklig välmåga, men den ligger inte i sotsäng.

De 40-talister som klarat av att leva i livslånga förhållande, får uppleva att deras barn skiljer sig. Ett, tu, tre står en liten krabat där och rycker dom i byxbenen och säger: Vi hör ihop! Födelsedagskalasen blir gigantiska vuxentillsställningar med barnen i centrum. Skönmålning? Kan så vara, men den är defintivt inte osann!

Vill också tillägga att det arbete som Carl-Erik Sahlberg bedriver på plattan är värd allt stöd och fullt erkännande. Mitt inlägg får inte tolkas som en kritik av verksamheten. Har länge hoppats hamna i något sammanhang, där ett studiebesök hos Carl-Erik Sahlberg och S:ta Clara kyrka ingår. Det vore en förmån!


Jag, en socialistmaräng!

20 augusti, 2007

Jag har alltmer börjat uppskatta SvD:s ledarsida. Ofta får jag mig till livs ståndpunkter som får mig att storkna, men faktiskt oftare mycket intelligenta inlägg, som tvingar mig att tänka och fundera och inte bara reagera med ryggmärgen. Idag har jag läst två artiklar, som fått mig att fundera. Ett har jag redan kommenterat här. I det andra inlägget, Alliansen har gått vilse går Elise Claeson till rätta med alliansregeringens undfallenhet mot en förment socialistisk familjepolitik. Artikeln blir inte sämre av den för mig, helt nya tillmälet – socialistmaräng. Bilden är faktiskt talande! Jag ser framför mig argument, som smälter i munnen, men består mest av luft. Den bilden kan jag verkligen se framför mig! Jag måste också hänvisa till en bloggranne, Peter Green, som också skrivit tänkvärt om dagens familjepolitik.

Jag avser inte att rakt av polemisera, utan mer försöka beskriva hur jag ser på den komplicerade frågan om familjen. Men innan jag börjar vill jag ändå varna för vanskligheten att använda sig av statistik. Elise Claeson skriver: ”95 procent av alla missbrukare på Sergels Torg kommer från splittrade hem, skrev en präst nyligen (SvD 15/8). Förvånad, någon?” Möjligen är det sant, men hur såg bakgrunden ut på, säg 50-talet, då jag var ung? Då torde andelen missbrukare med bakgrund i kärnfamiljer varit högre än 50 %. Jag skulle inte våga mig på motsvarande enkla orsakssammanhang, som Elise hävdar.

För ett antal år sedan, när jag var en mycket obehörig folkhögskolelärare på Tärna folkhögskola i Sala, brukade vi, under andra läsåret, komma in på familjens utveckling. Jag upptäckte snart att i den frågan sammanföll alla mina tre ämnen; samhällskunskap, historia och livsåskådning. Jag hade ofta under historie – och samhällskunskapstimmarna tagit upp en principiell viktig fråga – kan man identifiera den punkt i en historisk utveckling, där man kan säga – ” nu finns det ingen återvändo mer?” Vi identifierade några sådana historiska punkter: När människan började utveckla jordbruket. Den kanske viktigaste orsaken till dagens miljöförstöring. Stadskulturen var också en sådan historisk punkt utan återvändo. Gruvdriften med återföljande brons- och järnålder en annan.  Givetvis behandlade vi också industrialismens genombrott. Det var aldrig några större svårigheter att enas kring, att det nog var omöjligt att tänka sig en återgång till en jägar – och samlarkultur efter jordbrukssamhällets genombrott. Däremot blev det aldrig lika enkelt att ena sig, när jag hävdade att familjeinstitutionen också genomgick en liknande historisk utveckling och hade sina historiska punkter utan återvändo. Varje sådant samtal blev till sist en fråga om moral, tro och rena rama önsketänkanden.

Jag kunde visa att synen på äktenskapet i jordbrukssamhället var väsenskilt från den i industrisamhället. I jordbrukssamhället var äktenskapet, när vi talar om självägande bönder, en produktionsenhet. En gård behövde sin man och sin kvinna. Det fanns t o m talesätt som sa – ett vackert ansikte mjölkar inga kor. Under industrisamhället luckrades den äktenskapliga produktionsenheten sönder och ersattes med tiden av ett hemmafruideal, som var fullständigt främande för tidigare generationer. Den hade aldrig existerat! 

Under industrisamhällets genombrottsår förändrades inte situationen för underklassens barn. Från att ha blivit tvingade i bondesamhället, att lämna hemmen för att tjäna som lillpiga och lilldräng, blev nu barnen tvungna att ta tjänst inom industrin.

Under stora delar av 1800 och 1900-talet slogs kvinnor för rösträtt, rätt till utbildning och rätt till eget yrkesliv. Framstegen var till en början mycket långsamma, men accelererade allteftersom tiden gick. Jag som är född på 40-talet har sett en generation kvinnor som utbildat sig, sökt och fått arbete, men också innpå skinnet fått känna av kraven på mig som man! Kvinnornas önskemål mötte en samhällelig efterfrågan. Den kvinnliga arbetskraften behövdes, främst inom den alltmer växande vården.

Det kvinnorna krävde var dels att det skulle gå att förena yrkesarbete med att vara förälder och dels att det inte skulle finnas ekonomiska hinder för ett yrkesarbete. Av den anledningen fick vi en utbyggnad av förskolor och sambeskattningen ersattes av en individuell skatt. Jag upplever alltså, på goda grunder, att efterkrigstidens utveckling har, när det gäller synen på äktenskapet passerat en punkt utan återvändo. 

Jag skulle göra det enkelt för mig om jag stannade här och inte såg problemen. Historien har också visat att, bara för att vi passerat punkter utan återvändo, vi inte passerat visioner om vad som är bra. Inte heller får vi blunda för att den nya situationen inte av sig självt gör oss förmögna att hantera den nya situationen. Vi måste acceptera och verkligen se att de nuvarande förhållanden utgår från vuxenvärldens behov och inte till alla delar utgår från barnets perspektiv. Här har Peter Green och Elise Claesson helt rätt. Felet de gör, är att de inte inser, att även alla de tidigare föreställningar utgått från de vuxnas behov och önskemål. Barnen har aldrig haft någon talan.

Dagens problem är att vi inte heller nu utgår från vad som är bäst för barnen. Vi vuxna har våra drömmar om livslånga förhållanden. Drömmarna kraschar och vad gör vi? Vi hatar varandra och använder barnen som slagträ. Om vi inte hatar varandra, då söker vi lösningar, som vi som vuxna tror är bra för barnen, men som egentligen enbart är bra för oss och våra samveten. Det gäller tydligen alla slag av förhållanden. Jag läste med stort intresse och med, förhoppningsvis, stor empati artikeln om det lesbiska paret, där den ena parten blivit utan kontakt med det gemensamma barnet. När skilsmässan kom och den kommer givetvis i många förhållanden, då är vuxenstriden där och barnet glöms bort.

Jag skulle vilja föreslå, att vi alla ser till barnens behov och inte drömmer oss tillbaka till perioder, som i bästa fall var bra för vuxna män, men som kunde vara helveten för kvinnor, men definitivt ofta var ett helvete för barnen.


Utvecklingen går ändå framåt!

18 augusti, 2007

I dag läser jag en debattartikel i DN skriven av en rad kunniga människor med barn som specialitet. Debattartikeln hanterar  mörka frågor om barn som blir vittne till eller själv drabbas av våld i den nära och trygga relation som familjen är tänkt att vara. Ibland kan det vara ett stort gap mellan hur det borde vara och hur det verkligen är. Jag ska inte ge mig på att sammanfatta innehållet i artikeln. Det är bäst att låta skribenterna behålla ordet.

När jag läste artikeln slog mig ändå en tanke. Det har ju ändå blivit bättre med åren. När jag var barn möttes vi av våld eller hot om våld från vuxna som stod oss nära. Det var föräldrar, släktingar eller lika ofta våra lärare. Det var många gånger jag tänkte, när jag blev lite större och började kritiskt fundera över vad vuxenvärlden lärde ut, varför finns det inte ett elfte bud? Du skall inte slå dina barn! Då fanns det ingen instans, som jag upplevde det, som tog barnens parti och krävde samhälleliga insatser för att stävja våldet mot barnen.

Jag vet så här i efterhand, att så illa var det inte. Som samhällsintresserad vuxen vet jag att inga lagar uppstår ur tomma intet. Tillräckligt många hade sett att barn for illa och agerade! I dag är det förbjudet att aga barn. Vilket är en stor framgång. Givetvis får inte samhället stanna upp och självgott slå sig för bröstet. En lag visar på en samhällelig norm, men är ingen garanti att människor inte bryter mot normen. Därför är det viktigt att vi alla lyssnar till vad människor med kunskaper berättar och tar deras förslag på stort allvar. Det finns fortfarande ett förfärande stort antal barn som har anledning att efterfråga det elfte budet.


Demokratiskt sanktionerad barnmisshandel.

19 juli, 2007

Kronprinsessan Viktoria har fyllt 30 år och i samband med födelsedagen ventilerades i pressen en rad frågor bl. a påpekades det att Viktoria inte omfattades av den för övriga medborgare självklara religionsfriheten. Viktoria och jag tillhör samma kyrka. Jag av fri vilja. Viktoria av tvång. Självklart är det ett demokratiskt sanktionerat övergrepp mot Viktorias mänskliga rättigheter.

Trots insikten, är jag ändå inte upprörd över att Viktoria inte får välja religionstillhörighet eller välja bort om hon så önskar. Jag anser att den frågan är en petitess, när jag tänker på att Viktoria inte haft möjlighet att välja livsväg. Hon har aldrig fått uppleva hur släktingar och vänner till familjen frågat: ”Vad vill du bli när du blir stor?” Hon har aldrig fått svara, som andra barn: Jag ska bli polis, brandsoldat, sjuksköterska, läkare eller rent av sopåkare och få köra en stor lastbil. Viktoria har inte haft rätten att vara ett drömmande barn, där framtiden står öppen för drömmar och visioner. Viktoria har fått svara: ”Jag ska bli drottning, när pappa dör!”

Det Viktoria blivit utsatt för, är avancerad barnmisshandel. Behandlingen av Viktoria bryter mot alla, av Sverige undertecknade, konventioner om mänskliga rättigheter. Viktoria har inte haft friheten att utvecklas efter sina egna önskemål och anlag. Misshandeln kommer också att fortgå. Alla förväntar sig att Viktoria skall få barn, som också skall utsättas för samma misshandel som Viktoria utsattes för.

 Nu hör jag motargumenten, att den överväldigande majoriteten av svenska folket stöder monarkin. Jag tror också att monarkin har ett stort stöd i befolkningen, men den moraliska frågan måste ändå ställas och gärna också besvaras. Med vilken rätt kan en befolkning demokratiskt besluta om att utsätta ett bestämt barn för misshandel?