Vem skyddar barnen?

12 maj, 2007

I dag vill jag rekommendera för läsning, i svallvågorna efter Vetlandaskandalen, en debattartikel i SvDBarn omhändertas utan saklig grund.

Jag har väntat på debattartikeln, för den brukar komma när känslorna är som mest upprörda över något missgrepp från sociala myndigheter. Jag tror det är viktigt att debatten hålls vid liv, för det är på en mycket smal tråd våra myndigheter skall balansera och det är i princip lika felaktigt att gripa in en gång för mycket som en gång för lite. I bägge fallen kan barn drabbas av livslånga trauman.

Att det är svårt för en socialförvaltning att balansera på den sköra tråden visar åtminstone två Uppdrag granskning jag kan påminna mig. Givetvis den senaste om Vetlanda, där de sociala myndigheterna helt uppenbart drabbades av total blindhet och inte såg eller inte ville se att ett barn for illa. Men jag minns också ett indignationsprogram med Janne Josefsson för några år sedan, när sociala myndigheter var ytterst tveksamma till om två föräldrar med utvecklingsstörning verkligen var lämpliga som föräldrar. Då menade Josefsson att det var diskriminering och illvilja från myndigheternas sida, att ifrågasätta dessa föräldrars rätt till självständig vårdnad av barnet. Jag minns att jag var mycket tvivlande till att Josefsson hade helt rätt vid det tillfället. Det tvivlet fick ytterligare bränsle, när jag läste om Bobbys fruktansvärda öde i pressen.

Artikelförfattarna, om jag förstått dem rätt, menar att det stora problemet inte är att myndigheterna griper in för sällan, utan för ofta. De skriver: ”Huvudparten av de omhändertagna är vanliga barn till vanliga föräldrar som mera av en slump har hamnat i det sociala registret. För att socialmyndigheterna ska skrida till verket och ”skydda barnet” räcker det med minsta antydan om problem i hemmet, även om ena föräldern redan från början kan rentvås.”

Jag är medveten om att jag kanske är fördomsfull mot myndigheter, men jag kan inte helt avfärda artikelförfattarna. Vi har en förskräckande historia att begrunda. Tänk på alla de TV-program och tidningsartiklar vi sett och läst de senaste åren, där vuxna berättar hemska berättelser om vilka kränkningar de fått uppleva som barn, när samhället gripit in. Vad är det som säger att dagens omhändertagna barn blir bättre behandlade? Finns alltför många rapporter som tyder på att myndigheternas kontroll av barnhem och familjehem är, milt sagt, mycket bristfällig. Kommer vi att få se dagens barn sitta som morgondagens vuxna och berätta om sina hemska upplevelser av samhällsvården i TV och andra massmedia? Finns det någon forskning på området, som kan räta ut frågetecknen och eventuellt undanröja obefogade farhågor?

Det är inte fel av samhället att ta på sig rollen att vara beskyddare av barn. För givetvis är det så, att föräldraskap inte i sig är en rättighet. Det är barnen som har en rätt till en trygg och säker barndom. Men det innebär inte att samhället bara kan klampa in och hävda sitt tolkningsföreträde. Det måste finnas åtminstone ett minimum av rättssäkerhet, när barn omhändertas mot föräldrarnas vilja.


Förskola eller vårdnadsbidrag?

12 mars, 2007

Är det någon som känner igen sig i debatten om förskolor och krav på vårdnadsbidrag? Ibland får jag en känsla av att en hyfsat stark föräldraopinion hävdar att socialdemokratin och feminister ser förskolor som ett självändamål och en önskan från staten att ta kontrollen över barnuppfostran från föräldrarna. Att hela utvecklingen med kvinnors förvärvsarbete och den åtföljande utbyggnaden av barnomsorgen skulle ha tvingats på kvinnorna. 

Jag var småbarnsförälder på 70-talet och minns hur vi demonstrerade under paroller som ”Ropen skalla daghem åt alla!” En alltmer pressad socialdemokrati fick backa och utbyggnaden accelererade tills vi nått en viss balans i dag. Jag kan definitivt inte påminna mig, att statsmakten gick i täten för utbyggnaden av barnomsorgen.

Vad var det då som drev utvecklingen? Jo, kvinnor började i allt högre utsträckning söka sig ut på arbetsmarkanden. (Jag råkade vid ett tillfälle säga att fler kvinnor började arbeta. Då var det inte nådigt att heta Leo. Jag fick mig en lektion, som jag aldrig glömmer. Nu vet jag, om jag inte visste det förr, att kvinnor i alla tider arbetat mer än män. Sanningen svider!) Utvecklingen var inte slumpartad. Dels behövde staten, landsting och kommuner alltfler anställda till en växande offentlig sektor, dels krävde kvinnorna lönearbete i jämställdhetens och frihetens namn. Behoven och kraven sammanföll. Kvinnorna fick anställning i den växande offentliga sektorn, men allt var inte frid och fröjd.

Frågan om barnen blev allt akutare. Var skulle de tillbringa den tid föräldrarna arbetade utanför hemmet? Uppfinningsrikedomen var stor och pressen på kvinnorna var enorm. Kravet på daghem bara växte och det fanns ingen väg tillbaka. Kvinnornas arbetstid kunde inte ersättas av någon annan grupp i samhället och kvinnorna hade ingen önskan att avstå från den frihet som uppnåtts. Familjerna var inte heller beredda att avstå från den standardökning som kvinnornas lönearbete inneburit. Vi hade kommit till en historisk punkt utan återvändo.

Staten hade två vägar att välja mellan, antingen en dramatisk minskning av barnafödandet eller skapa förutsättningar till en kombination av både föräldraskap och yrkesarbete. Genom en utbyggd barnomsorg och föräldraförsäkring skapades de förutsättningar som ledde till att Sverige hade högre födelsetal än t ex de flesta länder i Europa inklusive de katolska länderna .

 

Jag tror inte att de som bejakat utvecklingen behöver vara rädda för någon dramatisk återgång. För det är inte staten som ”tvingat” ut kvinnorna i arbetslivet, genom höga skatter eller vilken förklaring som kan tänkas användas, för att kunna ta kontrollen över barnen. Det är kvinnorna som kräver sin plats i arbetslivet, men samtidigt vill de inte avstå från föräldraskap. Det är också en kamp för männens rätt till ett aktivt föräldraskap, som vi män inte i någon högre utsträckning visar kvinnorna uppskattning för.