Varför denna tafatthet?

23 september, 2007

Egentligen är det fascinerande att ta del av synpunkter från många kristna, när de kristnas ansvar för att bli en röst för de fattiga, förnedrade och förtryckta kommer på tal. Kristna, som i andra sammanhang, inte räds att gå till storms mot lagar och trender i samhället, blir som förbytta när det gäller solidaritet med de fattiga. Då lutar det mer åt: Nja Leo, visserligen har du rätt, men då måste du säga hur det ska göras. Det står det ingenting om i Bibeln. Och är det inte så att alla försök från kristnas sida att solidarisera sig med de fattiga, bara slutar i marxistiska analysmodeller? Föresten, säger inte Jesus att de fattiga har ni alltid mitt ibland er? Jag riktigt hör den logiska fortsättningen, och då är det väl ingen idé att ens försöka?

Jag håller med Jim Wallis, när han säger: ”Jesus sade ingenting alls om homosexualitet. I Bibeln finns tolv verser som handlar om det, men tusentals om fattigdom. Varför pratar vi inte om det i stället?” Just så, varför pratar vi inte om det istället? Är inte solidariteten med de fattiga också en mycket viktig del av den kristna identiteten? När vi människor tar strid mot onda strukturer, finns aldrig någon garanti för slutgiltig seger. Men det gäller ju inte bara kampen mot fattigdomen, utan också kampen mot alla synder i samhället, och våra enskilda och personliga synder inte att förglömma. Vi vet att vi inte kan besegra synden, men inte slutar vi att kämpa! Det är en daglig kamp och ändå får vi lita till nåden, när kvällen kommer!

Nu är det så väl ordnat, att där det finns förtryck, där finns också motstånd. Fattiga väntar inte på att vi kristna ska hitta lösningar mot fattigdom och förtryck. De organiserar motståndet själva. Så gjordes det på 1800-talet när arbetarna i Sundsvall organiserade Sveriges första strejk eller när min morfar organiserade fackföreningar i norra Finland. Så görs det idag runt om i världen. Arbetare runt om i världen organiserar sig i fackföreningar för att möjligen höja priset på den enda vara de äger, sin arbetskraft. Överallt i världen dyker nya kvinnoorganisationer upp. Barnarbetare försöker också skapa sig ett skydd mot krafter som exploaterar och utnyttjar dem. Miljöorganisationer i Indien, Afrika och andra delar av världen växer upp som svampar ur jorden, ofta ledda av kvinnor. Vi behöver inte fråga oss hur vi ska göra – vi behöver bara ansluta oss och sätta oss till bords! Visst kan varje kamp gå åt helvete och förstelnas i maktstrukturer och kanske rent av att bli delar av förtryckande strukturer, men då är det bara att ta nya tag och delta i organiserandet av det nya motståndet!

Vi kan också, utan att behöva vänta på att andra tar initiativet, bli en moralisk röst i samhällsdebatten. Då menar jag inte en allmänt välvillig och snäll röst, utan en kärv och bestämd röst, som vågar säga – detta är moraliskt fel! Och då tänker jag inte på debatten om könsneutrala äktenskap. Det vore på sin plats att säga till våra politiska och ekonomiska ledare att det är omoraliskt att besluta om försämringar i trygghetssystemen för vanligt folk och lämna sina egna system intakta eller rent av förstärka dem.  Sådant ledarskap kan och bör vi kristna kritisera och protestera mot. Den korrumperar hela samhällsklimatet och leder oss rakt ned i ett moraliskt träsk!

Vi behöver alltså inte fråga oss hur, var och varför striden förs. Den pågår här och nu. Det är bara att kavla upp ärmarna och spotta i händerna och ta första bästa spade och börja gräva tillsammans med dem som Jesus av någon anledning tycktes ha en mycket speciell känsla och förhållande till.

Annonser

Vilka talar vi till?

31 augusti, 2007

För många år sedan, närmare bestämt januari 1981, skrev jag en krönika i en liten vänstertidning med namnet Arbetarkamp. I krönikan berättade jag om en upplevelse på Domus i Västerås. Jag fick uppleva ilskan, som de anställda kvinnorna gav uttryck för, när deras chef kom viftande med ett telegram med uppmaning att inte sälja en Lektyrbilaga. Hela händelseförloppet tog kanske 30 sekunder, högst 1 minut. Den var ändå så pass uppskakande att det fick mig att skriva: ”Vår bristande förmåga att nå, vad som i dagligt tal kallas den vanliga människan, kan ibland te sig monumental. Vi kan tala med konsumchefer, riksdagsmän eller kulturministrar men ibland verkar det som vi gett upp hoppet om ‘den vanliga människan’. Vi verkar inte lita på att vi kan övertyga dem om att bojkotta skiten, utan vi kräver istället förbud av makthavarna. En i längden dålig taktik och helt katastrofal för den socialistiska ideologin.”

Nå, varför nu den här minnesbilden? Jo, jag får exakt samma känsla, när jag lyssnar till debatten om abort. Vi kristna är mycket duktiga på att föra samtal med makthavare, skriva debattartiklar och teologiska analyser. Vi för fram tunga etiska principer om livets okränkbarhet, vi kräver lagändringar eller försvarar befintliga lagar, men var finns människorna och deras öden, som vi så hett diskuterar? Det som den här gången fått mig att reflektera är kritiken mot Amnestys beslut i abortfrågan.  Som bakgrund länkar jag till dels Dagen, som redovisar Katolska kyrkans reaktion och dels till ett inlägg av Peter Green, som på ett utmärkt sett redovisar en personlig kristen reaktion.

Det som förvånar, i reaktionerna mot Amnestys beslut och i abortfrågan överhuvudtaget, att de nästan aldrig berör frågan om sociala förhållanden, krig, fattigdom, våld och andra kränkningar av människovärdet. Alla de politiska, ekonomiska och sociala förhållanden som reproducerar situationer, där abort framstår en rationell lösning i en outhärdlig livssituation, bara sopas under mattan och kvar står en vacker princip. Vissa kyrkor och samfund är beredda att gå nästan hur långt som helst i ett accepterande av orättfärdiga politiska system, bara de försvarar ”livets okränbarhet” och kriminaliserar aborter.

Det finns givetvis många dimensioner i abortfrågan. Det finns onekligen situationer där människor med relativt öppna ögon har ett ”riskbeteende”. Här är åtminstone Katolska kyrkan mer än lovligt naiv i sitt motstånd mot kondomanvändning och uppmaning till avhållsamhet. Det är en vacker tanke, men redan Paulus klagade över att: ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr det gör jag.”  Tänk om hela den världsvida kyrkan med kraft och myndighet sa till männen: ”Önskar ni inte sprida HIV/AIDS och planerar ni inte för barn just nu. Använd kondom – även inom äktenskapet! Det vore ett moget kristet och manligt ansvarstagande från er sida. Änglarna i himlen skulle fröjda sig”

Tänk också vilken fröjd det skulle vara, att få uppleva hur kyrkor och samfund med kraft skulle säga till världens makthavare. ”Det är ert ansvar att organisera samhället så, att den inte reproducerar sociala förhållanden, där illegal eller legal abort blir ett rationellt alternativ för mängder av kvinnor. På domens dag kommer ni personligen ställas till ansvar för varje abort som skett under er tid vid makten.” Det vore ett radikalt ansvarstagande av nyckelmakten.

Jag vet att det bara är naiv dröm. Istället lär jag också i fortsättningen få uppleva hur militanta kristna står utanför abortkliniker i USA, skrikande ”mördare” åt anställda och kvinnor som söker hjälp på klinikerna.  Jag får väl vara glad så länge de bara skriker och inte skjuter läkare eller spränger kliniker för att riktigt visa hur heligt livet är. Ett beteende som säkert stärker känslan av rättfärdighet, men som definitivt inte bidrar till någon minskning av antalet aborter.

Som avslutning vill jag citera några rader ur den nicaraguanska bondemässan. Det är det underifrån perspektivet kyrkan måste ha för att bli en del av lösningen och inte förbli en del av problemet. Kyrkan skall inte alliera sig med makten, men kritiken av makten får inte sväva i ett lufttomt rum. Kritiken måste bottna i en realistisk insikt om och solidaritet med den utsatta människans situation och vånda.

Du är de fattigas Gud,
den Gud som är enkel och mänsklig,
den Gud som uthärdar vägens hetta,
Den Gud vilkens ansikte garvats av solen,
Därför talar jag till dig
på mitt folks språk,
eftersom du är arbetarnas Gud,
Kristus arbetaren.  


Var är stridsfronten?

6 maj, 2007

Genom åren har jag ofta fått höra av goda vänner att jag borde välja mina strider lite bättre. Råden har för det mesta varit befogade och definitivt inte illa menade. Mina svar har ofta varit lite kaxiga, att jag nog vet vad jag gett mig in på. Det är inte konstigt att jag ofta fått blodig näsa, när jag rusat rakt in i en mur och inte hunnit stanna. Striderna har varit många och de flesta har varit, skam till sägandes, misslyckade. Men roligt har jag haft på resans gång. Tyvärr bara, att resultaten uteblivit.

I slutet av 90-talet köpte jag en bok på rea. ”Ny skapelse” av Lars Lindberg. Det är ett försök till en modern troslära. Vid sidan av Bonhoeffers böcker har Ny skapelse varit, om inte en daglig följeslagare, en ständigt närvarande vän. Jag tror inte att jag skrivit något om praktisk teologi, utan att ha rådfrågat Lars Lindberg först.

Inför gårdagens inlägg om det fina med den sekulära staten läste jag delar av Ny skapelse och hittade följande tolkning av Lars Lindberg angående befrielseteologers kritik av västerlandets kyrkor : ”Ni teologer och kristna i det rika västerlandet, säger de, har ägnat er mesta kraft åt att försvara den kristna tron mot intellektuella angrepp. Det teologiska arbetet hos er har huvudsakligen ägt rum i en akademisk och borgerlig miljö och inriktats på kristendomskritikerna i samma miljö. den avgörande gränslinjen har blivit den mellan gudstro och ateism.” 

Byt ut ateism mot det ”sekulära samhället” och ni förstår att vi kristna kan hamna i totalt felaktiga strider. Striden står inte mellan sekulära människor och kristna, utan mellan förtryckare och förtryckta, mellan herrar och slavar, mellan rika och fattiga. Motsatsparen kan se olika ut i olika delar av världen, men de finns överallt, det är ett som är säkert. Den viktiga striden står kanske inte mellan ateister och kristna, utan mellan kristna kring frågan, på vilken sida står kyrkan? Är den de fattigas eller de rikas kyrka? Vilka skall jag som kristen söka enhet med?

Som en tidigare trägen arbetare i den sekulära politiska miljön har jag ofta haft anledning att ställa mig frågan – var går stridslinjen? Så länge jag var organiserad i något politiskt parti, var svaret hyfsat enkel. Partierna från det andra blocket var motståndarna! Nu när jag är oorganiserad och enbart en intresserad medborgare är frågan inte lika enkel.

Låt mig ta ett exempel: efter valet har det blivit mycket upprörda känslor kring att alliansregeringen kräver att den arbetslöse redan den första arbetslöshetsdagen skall vara tvungen att söka arbete varhelst i landet där arbete erbjuds. Oppositionen är med rätta upprörd. Men vänta, vad är alternativet? Jo, att den arbetslöse skall vara tvungen att söka arbete varhelst i landet där arbete erbjuds efter 100 dagars arbetslöshet. Markerar skillnaden en stor ideologisk motsättning? Givetvis inte – i sak är bägge blocken överrens. Den arbetslöse skall klämmas åt.

Vem ska jag enas med? Givetvis den oförskyllt arbetslöse och kritisera bägge blockens orättfärdiga och människoförnedrande lösningar. När det sen blir val, får jag väl göra en kompromiss med mig själv och rösta för 100 dagar i stället för 0, men inte blir politiken människovärdigare för det. Huvudstriden går inte där!


Vad innebär kristen enhet?

30 april, 2007

Har ägnat helgen åt att läsa och begrunda Ulf Ekmans arikel i SvD med rubriken: Ekumenik utmanar sekularisering. Det var Johan Stenberg som tipsade mig om artikeln i SvD. Jag kommenterade Johans inlägg med att betona den vardagliga ekumeniken i mitt lokala sammanhang. Med den kommentaren ville jag markera en viss distans till den ekumenik som Ulf Ekman förespråkar. Efter att ha läst artikeln, har jag blivit än mer tveksam till vad Ulf Ekman egentligen menar. Upplever att han snävar in ekumeniken till en grupp bestående av: Livets Ord, katolska kyrkan, pingströrelsen och Svenska kyrkans högkyrklighet möts i en ny ekumenik för att möta avkristningen.  

Jag är medlem i Svenska Kyrkan, men tillhör inte dess högkyrkliga falang. Får en känsla av att jag tillhör dem som Ulf Ekman tillrättavisar för att bidra till sekulariseringen inom kristenheten. Vi ingår tydligen inte i den glädjande och breddade ekumeniken.

Det jag bejakar, är en kristen enhet på den apostoliska trosbekännelsens grund. Den beskriver vad kristen tro baserar sig på – tron på den treenige Guden – Fadern, Sonen och den Heliga anden. Trosbekännelsen ägs inte av Livets Ord, Katolska kyrkan, Pingströrelsen och Svenska kyrkans högkyrkliga, utan den är hela kristenhetens trosbekännelse.

Jag är ocks fullt medveten om att enheten inte bara kan baseras på trosbekännelsen, utan självklart bör kristenheten också enas i en praktik. När jag letar efter exempel i artikeln över vad som är sekularisering och eftergifter till tidsandan blir det enda exemplet att präster accepterar samkönade äktenskap. Det kan väl ändå inte vara så att synen på homosexuella är det centrala i klassisk kristen tro? Är det det som vi kristna ska enas kring? Jag kan för min del se mängder av andra, mer centrala, områden där kristenheten sviker i dag och har svikit genom historien. Vi är mycket dåliga på att ta strid mot mammon i alla dess former. Vi är dåliga på att fullt ut delta i förtryckta människors kamp för människovärde. Vi är mycket duktiga på att lindra nöd, men dåliga på att ta kamp mot strukturer som utnyttjar människor, djur och natur. Vi utmanar inte makthavarna i världen. Det här gäller de flesta stora kyrkor i världen. Tänk bara på hur Katolska kyrkan behandlar sina befrielseteologer.

Jag lär få anledning att återkomma i ämnet, men tillsvidare nöjer jag mig med konstaterandet att Ulf Ekmans snäva syn på ekumenik inte kommer att bidra till någon högre grad av kristen enhet. Vilket i sig är tråkigt, för som det ser ut i världen behövs det kyrkor som vågar ta på sig uppgiften att vara jordens salt och världens ljus.


Var möter vi Gud?

8 april, 2007

Så här på påsknatten är hjärtat fullt och munnen vill bara tala och berätta om den Gud som i natt uppstod från de döda. Mina ord räcker inte till och som vanligt går jag till mitt andliga husapotek av dikter och hittar en dikt av Elmer Diktonius ”De fattigas gud” ur diktsamlingen Ringar i stubben utgiven 1954.

Dikten beskriver den Gud jag tror på. En Gud som hittas bland de fattiga och utslagna. Jag tror, nej är övertygad om, att de latinamerikanska befrielseteologerna skulle le igenkännande om de fick läsa dikten.

Kristus är uppstånden!

De fattigas Gud

I
I storstadens vimmel
har jag mött dig, gud.
Och du sålde tidningar i gathörnen,
och du blickade mot mig
ur slinkans svartomrandade öga,
och du sov på bänkar och kajkanter
om natten, gud,
och på morgonen skyndade du dig
att fiska efter något ätbart
ur soptunnorna
vid de stora bulevarderna,
innan stadens skräpkuskar
hann dit med sina bilar;
vi har varit med om mycket,
min gud –
och föga har du heller
med de publikaners
eller filistéers biblar att göra.

II
De fattigas gud
är en väldig gryta mat
mitt på stortorget.
Han predikar inte alls –
bara bubblar i grytan,
och då skyndar vi alla
att få en portion
av den himlagoda vällingen.
När vi äter svär vi ljudligt över
att en gång ha fått våra magar mätta,
och då vi avlägsnar oss
söker vi övertyga varann om
att det var sista gången
något dylikt utdelades –
för att vi själva
kunde stå främst
i kön i morron.

III
De fattigas gud
fann jag aldrig så skön
som hos en underårig
blåkindad blomsterförsäljerska
en vinterkväll
på Friedrichstrasse i Berlin.
Där såg han ut som en frusen viol,
och berättade mig om
solens undergörande makt
mitt i kölden.
Då trodde jag på honom
och sen dess har jag följt
hans steg
lämnande allt
men dock ej bortslösande allt,
ty en varm vrå behöver mänskan,
om icke annorstädes
så i sitt arma hjärta –
för där bor du,
de fattigas gud.


Rättvis fördelning eller välgörenhet?

25 mars, 2007

”Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickaren. Och det kommer en dag då det blir än värre, men då, då kommer vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks bergen från Tyskabergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära våra sängar, begära? Nej ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag fått, och ni ska äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…”

 

De här meningarna ur Röda Rummet av Strindberg har sen jag var tonåring följt mig och varje gång jag läser raderna eller påminner mig dem får jag gåshud. Orden riktar sig till välgörenhetskvinnor, som inte bara gör gott, utan förväntar sig tacksamhet och någon form av underkastelse. Välgörenhet ges alltid på givarens villkor och kan när som helst dras tillbaka. Den skapar underlägsenhetskänslor och ilska.

 

I Sverige organiserade sig underklassen och i kraft att de var i majoritet, kunde de bestämma hur mycket de besuttna skulle bidra till den gemensamma fördelningen. Givetvis var inte de besuttna alltför glada över den utvecklingen. ( Att de mer välbeställda i Sverige idag upplever en situation där skatterna inte längre känns betungande är en annan historia.) Citatet ur Röda Rummet kommer nog att få aktualitet i en ganska snar framtid. Det får bli underlag för en framtida fundering.

 

Idag vill jag påminna om, att vi globalt upplever en liknande situation. 20 % av mänskligheten utnyttjar 80 % av jordens tillgångar och de övriga 80 % får nöja sig med 20 %. Vi ser bilderna i TV och läser i tidningarna hur ilskan växer runt om i världen. Vi försöker kollektivt att värja oss genom att ge bistånd och det är bra. Vi diskuterar hur vi ska uppnå 1 % -målet och känner oss förträffliga om vi når dit. Det moraliska problemet är, att det är vi som beslutar och de andra skall be om hjälp. När lågkonjunkturen kommer (den kommer!) då lär väl våra makthavande partier till leda tjata sitt – ”alla måste spara” – som under lågkonjunkturen på 90-talet. I begreppet ”alla” kommer stora delar av världens befolkning att ingå.

 

Vi börjar så sakteligen få uppleva snickaren från Vita Bergen i global skala. En snickare som, i kraft av sitt flertal, inte bara begär utan tar sin andel av jordens resurser och då räcker inte våra 1 % mycket långt.


Kristet vänsterperspektiv – vad är det?

20 mars, 2007

 Har fått några intressanta kommentarer på mitt inlägg om ”Tro – en privat angelägenhet?” Kommentarerna hävdar att det är farligt och rent av odemokratiskt att blanda in kristen tro i politiken. Ja, att jag rent av skulle motverka religionsfriheten i landet. Jag presenterar min blogg som ”funderingar över samhällsutvecklingen från ett kristet vänsterperspektiv”. Det kanske är på sin plats att jag något kort skriver vad jag egentligen menar med det.

För mig innebär ett vänsterperspektiv att alltid ha utsiktspunkten underifrån för alla samhällsanalyser. Ett vänsterperspektiv förutsätter att jag vågar ställa naiva frågor. Varför är en del fattiga och andra rika? Varför måste en del hungra och andra kan äta sig mätta? Varför anser sig en del länder ha rätten att lägga under sig andra länders resurser? Är det en ordning given av Gud eller finns det andra förklaringsmodeller? Eftersom jag inte tror att nuvarande ordning är Gudagiven, utan bygger på mänskliga beslut, måste jag på olika sätt ta en strid mot orättfärdiga och destruktiva strukturer. För mig var det ett lätt val att ansluta mig till den politiska vänstern, men ett vänsterperspektiv förutsätter inte lojalitet mot organisationer, utan ett i alla lägen fasthållande vid underifrånperspektivet. De fattiga och förtryckta får ingenting av organisationer, utan de tar sig rätten. Därför får de aldrig släppa kontrollen över sina organisationer. Vilket de har gjort, åtminstone i vårt land.

Det kristna perspektivet har samma grund. Orättvisor och förtryck är inte Gudagivna. De är ett brott mot Guds lag. Det försvårar utvecklingen mot en ny skapelse. I dagens kyrkor är inte sådant förhållningssätt alltför synligt. För min del innebar det att jag under många år vände Kyrkan och tron ryggen. La hela min kraft på en politisk förändring. Under 80-talet läste jag om befrielseteologin i Latinamerika och upptäckte eller insåg att en kristen tro mycket väl kunde kombineras med en politisk kamp för rättvisa och människovärde. Ja, att förutsättningen för kristen tro är identifikationen med sådan kamp. Bl. a läste jag Per Frostins bok ”De fattigas evangelium – befrielse för svenskar?” Befrielseteologin visade att kristen tro förvaltas bäst när de kristna är obrottsligt lojala med de fattigaste, för de upplever sitt Golgata varje dag. Ett kristet förhållningssätt är inte att lappa och plåstra, utan att stå på den fattigas sida i kampen mot överheten och orättfärdiga strukturer.

Ställningstagandet kräver, inte lojalitet med kyrkor, utan med de undertryckta. Det ska inte avkrävas trosbekännelser, utan den kristne står där mittibland dem och säger: ”Er kamp är rättfärdig. Jesus är med er alla dagar.” Eller som en känd negro spirituals säger – ”Let my people go” En tänkesats, som var vägledande för mig under ett antal år: Bibeln visar vad Gud vill och Marx förklarar hur ondskan arbetar och verkar.

Partier och kyrkor tenderar att glömma eller förtränga perspektivet underifrån, men de fattiga gör det inte. Klarar inte nuvarande partier eller kyrkor av uppgiften, kommer det att skapas nya partier och nya kyrkor.