Benedikt XVI ökar mina insikter!

20 juli, 2016

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg: ”Det är många gånger i livet, jag valt Barabbas!” Jag upplevde, när jag skickade iväg inlägget, att min reaktion nog inte fångade det Benedikt XVI ville säga. Det var väl inte direkt felaktiga associationer jag fick när jag identifierade Barabbas med Che Guevara. Mitt misstag låg och ligger väl fortfarande i att jag inte förstår, med den livserfarenhet jag har av aktivt politisk aktivitet, vad Jesus menar med att ”mitt rike är icke av denna världen.” Jag kan inte påstå, att jag riktigt förstår nu heller, men Benedikt XVI har gett mig den där känslan, som jag förunnats några gånger i livet, att ana en begynnande ny förståelse. Det är ju inte så att skillnaden mellan Jesus och Barabbas skulle röra sig om metoder. Skillnaden ligger i själva målet. Det är inte så, att den ene är beredd att ta till våld och den andre vill använda sig av fredliga medel, för att uppnå ett gemensamt mål.

I kväll när jag läste del tre av Benedikt XVI:s bok Jesus från Nasaret – Barndomsberättelserna, fick jag en ny ledtråd. Orsaken till att jag just nu läser del tre och inte del två, är att del två var slut på Adlibris och då tog jag del tre i väntan på del två.

I boken påminner Benedikt XVI om det uppdrag Josef får av ängeln i drömmen: ”Hon (Maria) skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder” Matt 1:21. Det sägs inget om de aktuella svårigheter som Israel lever under. Ingenting om ett upprättande av Davids kungadöme i denna världen. Denna uppgift, som Jesus under hela sin verksamhet undervisar om, upplevdes, som vi vet, av sin samtid som både för lite, men också som för mycket, som Benedikt påpekar. Det är för lite med tanke på människornas och landets situation och för mycket eftersom det bara är Gud som kan förlåta synder. Samma motsättning beskrivs i berättelsen om den lame mannen. Efter all möda som vännerna lagt ner på att deras vän ska möta Jesus, så är det första den lame mannen får höra: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” (Mark 2:5)

Jag har full förståelse för den känsla av besvikelse som spreds bland åhörarna. De hade säkert förväntat sig något helt annat! Att jag förstår, beror sig på att jag under en stor del av mitt aktiva liv, ställt frågan om här och nu i motsättning till allt tal om himmelriket och förlåtande av synder. Det är den oförståelsen som lagt hinder i vägen, och säkert också fortfarande hindrar, att jag fullt ut kan förstå vad Jesus menar med ”Mitt rike är inte av denna världen.” För att inte nämna hur svårt det är att förstå, att himmelriket är mitt ibland oss! Som jag förstår det, så innebär det här inte, att vi inte skall tillsammans med hedningar, (som Dag Sandahl brukar säga) delta i strävanden att förbättra situationen för människor, i vårt land och runt om i världen. Det vi och våra kyrkor ska undvika, är att låta sig bli indragna i politiska partier eller ideologier. Det tål att sägas en gång till. Guds rike är inte av denna världen och ändå finns den här, mitt ibland oss!

Jag avslutar inlägget med ett längre citat ur Evangelii nuntiandi – Paulus VI:s apostoliska förmaning (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld). Dokumentet utkom tio år efter andra Vatikankonciliets avslutning. Så här förmanar Paulus VI i punkt 32:

32 Vi får inte förbise att många ivriga kristna, med känsla för de dramatiska frågor som frigörelsens problem täcker, när de vill få med kyrkan i befrielseverket ofta frestas att inskränka hennes sändning till ett verk i tiden, hennes mål till ett blott mänskligt perspektiv, den frälsning vars budbärare och tecken hon är till materiell välfärd, hennes uppgift till politiska och sociala initiativ utan andlig och religiös syftning. Men om det vore så skulle kyrkan mista sin djupaste innebörd. Hennes budskap om befrielse skulle förlora all sin originalitet, och till slut skulle ideologiska system och politiska partier lätt kunna lägga beslag på det och manipulera det. Kyrkan skulle inte längre ha den auktoritet som behövs för att liksom å Guds vägnar förkunna befrielsen. Det var därför som vi i samma tal vid öppnandet  av synodens tredje generalförsamling ville understryka ”nödvändigheten av att klart framhålla evangelisationens specifika religiösa syftning. Den skulle förlora sitt existensberättigande om den fjärmade sig från sin religiösa drivkraft: Guds rike framför allt, i dess fulla teologiska betydelse.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Fastnade nästan i förordet!

23 juni, 2008

Har ägnat de senaste veckorna av sommaren åt boken ”Jesus från Nasaret” Av Joseph Ratzinger, Benedikt XVI. Det har varit en lustläsning av bästa slag. När en läsupplevelse är som bäst, stöter man på textavsnitt som bara kräver ett tankfullt vankade i huset. Ibland krävs en längre promenad, för att riktigt kunna ta till sig texten.

”Jesus från Nasaret” är en sådan bok. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag vankade runt i huset redan när jag läste förordet. Det har hänt, men inte har det varit ofta, att läsningen av ett förord tagit så lång tid som med den här boken. Bara förordet torde ha förbättrat min kondition avsevärt. Jag låter beskrivningen av min läsupplevelse baseras på förordet. Förhoppningsvis kan jag något lite beskriva den inspiration till funderingar som det gav, så att ni av pur nyfikenhet skaffar er boken.

Ett bra anslag till min läsupplevelse var meningen: ”Et incarnatus est (och han har antagit kött) – med dessa ord bekänner vi att vi tror att Gud faktiskt inträtt i den verkliga historien.” Författaren menar att om vi inte helt accepterar denna historia, då reduceras, ja rent av upphävs den kristna tron och blir en religionsform bland många andra. Jag känner igen tankegången. Jag har mött den hos Lars Lindberg i hans ”Ny skapelse”, men av någon anledning måste jag gång på gång bekräfta för mig själv att det är sant.  Hela boken är en övertygande bevisning av att Jesus, dels var medveten om vem han var och dels att många i hans omgivning också var medvetna om på vad Jesus byggde sin makt och myndighet. Det var inte en vishetslärare som korsfästes. Det var Jesus uttalade anspråk på att vara Guds son.

Ytterligare vandring krävdes när författaren i förordet fortsätter: ”Om alltså historia och fakticitet i denna mening hör till den kristna tron, då måste den också tåla att utsättas för den historiska metoden – tron själv kräver det…Den historisk-kritiska metoden – vi upprepar det – förblir oersättlig utifrån den kristna trons struktur” Joseph Ratzinger beskriver både i förordet och i boken för övrigt metodens svagheter och styrkor. Jag blev mycket överraskad och glad över den öppenhet Benedikt XVI har för olika tolkningstraditioner. Inte så att han mesigt accepterar vad som helst, utan han granskar tolkningsmodeller kritiskt, men med ett öppet sinne. Jag måste nog erkänna, att jag nog är mer beläst på Marx och marxistisk litteratur än på Bibeln och teologiska verk. Därför gladde det mig mycket när jag läste följande: ”Karl Marx har på ett drastiskt sätt skildrat människans ‘alienation’. Även om han inte nådde ner till alienationens egentliga djup, eftersom han bara tänkte i materiella banor, så har han dock förmedlat en åskådlig bild av den människa som fallit i rövarhänder.”

Ett ytterligare tema jag bär med mig från förordet är när Ratzinger skriver: ”Genom den moderna exegetiken blev det uppenbart hur tillblivelsen av de i Bibeln traderade orden tillkommit genom ständigt nya ”omläsningar” (relectures). De gamla texterna tas upp på nytt i nya situationer och blir på nytt sätt lästa och förstådda. I den nya, fortsatta läsningen, i små korrigeringar, fördjupningar sker tillblivelsen av Skriften som en ordets process, som så småningom öppnar sin inre potential, vilket låg beredd liksom ett frö, men som framträder i utmaningen från nya situationer.” Återigen möter jag tankegångar som jag tidigare tagit till mig när jag studerat Lars Lindbergs ”Ny skapelse.” Ordet som en process, som kräver ständiga omläsningar. Ordet hotas inte när den aktivt tolkar en ny verklighet.

Jag inser att jag är djupt oenig med Katolska kyrkan i många och avgörande frågor, men det förhindrar inte att boken ”Jesus från Nasaret” placerats i hyllan för mitt andliga husapotek. Där får den trängas med bl. a Bonhoeffer, Lars Lindberg och Brian D. McLaren. En hyfsad bredd om jag får säga det själv.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , ,