Varför blev jag inte skolpolitiker?

28 mars, 2008

Läser i SvD att Per Naess, kommunstyrelsens ordförande (m), Värmdö filosoferar om det sunda förnuftets överlägsenhet över vetenskaplig kunskap. Per Naess skriver:

”Som kommunalpolitiker i främst Sollentuna kommun har jag nära följt och lokalt deltagit i skolpolitiken ­under några decennier. Jag konstaterar att äntligen har det under det senaste året kommit något från utbildningsdepartementet, som överensstämmer med sunt förnuft. Skol­minister Jan Björklund är på rätt väg.”

Jag ser framför mig hur hånad jag skulle ha blivit om jag, som viceordförande i äldre- och handikappnämnden i Västerås, skulle ha ifrågasatt vetenskaplig forskning om t ex demenssjukdomar, med hänvisning till mitt sunda förnuft.  Det är ju precis det som Per Naess gör när han hävdar att Hans-Åke Scherp på förment vetenskapliga grunder kritiserar Björklunds förslag på skolområdet.

För vad är det Björklund hävdar? Jo, att om det bara införs betygsliknande omdömen redan i ettan och betyg senast i sjätte klass, då är det mesta av problemen lösta i den svenska ”flumskolan.” Jag upplever att den inriktningen inte direkt kännetecknas av vare sig sundhet eller förnuft, utan det är bara löst tyckande. Björklund har aldrig lyckats prestera något som helst kunskapsbaserat argument om varför skolans problem med bl. a segregation, minskade resurser, stora klasser, minskad personaltäthet skulle bli lösta med betyg. Inte heller har Björklund kunnat ge några som helst argument för att ”flumpedagogiken” skulle ha orsakat de ovan beskrivna problemen. Jag anser inte att jag tar till överord när jag hävdar, att det får skolpolitiker och deras förlitan på det ”sunda förnuftet” ta åt sig äran av. Forskning och vetenskap har genom åren påtalat, tydligen för döva öron, riskerna med den förda besparingspolitiken.

Jag skulle vilja rekommendera Per Naess, Björklund och många andra att ta del av Hans Lagerbergs ”Lärarna – om utövarna av en svår konst.” Lagerberg gör en fantastisk resa från folkskolereformen till dagens situation. Boken baseras dels på forskning och dels på Lagerbergs egna erfarenheter som lärare. Innehållet får också en mycket djup erfarenhetsdimension, när Hans Lagerberg berättar om sin farfar folkskoleläraren.

Det som borde intressera dagens makthavare är genomgången av diskussionerna och besluten som föregått dagens skola. Genomgången ger många aha-upplevelser om hur goda intentioner förfuskades när staten gjorde kompromisser i namn av det sunda förnuftet. Jag tror inte att någon, efter att ha läst boken, vore beredd att förlita sig till Björklunds rop på betyg, för att lösa skolans problem. 

Två citat ur boken får avsluta inlägget:

”Journalister och politiker behandlar de internationella undersökningarna som resultatlistor från VM i friidrott: en placering upp eller ned orsakar rubriker och utspel. Men vad är en bra skola? Den där eleverna springer fortast? Där de läser långsammast och med störst förståelse? Där de konkurrerar mest? Där eleverna slår varandra minst?” 

”Han hänvisar exempelvis till Singapore, som alltid placerat sig i topp vid mätningarna, men nu inte längre vill vara med utan istället inriktar sig på att skapa en demokratisk skola som fostrar kreativa och initiativrika medborgare.”

Tänka sig, vilket framsteg! Sverige eftersträvar en skola som Singapore förkastar!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Annonser

Snart ett nytt år, men inga nya tankar!

29 december, 2007

Känner ni som jag en skön kittling efter ryggraden av förväntan inför 2008? Tänk vilken härlig ideologisk kamp vi kommer att få uppleva, när Mona Sahlin och Jan Björklund skall upp till bevis om vem som bäst bekämpar flumskolan.

Betyg från första klass eller sjätte, där går tydligen den stora  skiljelinjen i svensk pedagogisk debatt. I dagarna testar Mona Sahlin kompromissviljan hos Jan Björklund, som svarar ståndaktigt att han inte är beredd att kompromissa.

Än har de framtida kombattanterna inte klarat av att ge en trovärdig förklaring till på vilket sätt betyg skulle befrämja kunskapsutvecklingen i skolan? Än mindre har de lyckats förklara vad de menar med begreppet flumskola. Det vi medborgare får nöja oss med, är att botemedlet tydligen är betyg från och med någon årsklass.

Det både Mona Sahlin och Jan Björklund lyckats med är att i grunden baktala den svenska skolan, dagens elever och verksamma lärare. Vilka konsulter har lyckats övertyga våra skolpolitiker, att problemen i vissa skolor i socialt utsatta områden skulle lösas med betyg?

Finns det verkligen inga andra, mer trovärdiga lösningar? Mindre skolor? Färre elever i varje klass? Fler vuxna i skolan? Undervisning på modersmålet? För att ta några exempel ur högen.

Men jag förstår att jag talar för döva öron. Nu är det inte resultat som räknas, utan enbart skenet av kraft och målmedvetenhet.


Jag är inte direkt förvånad.

12 november, 2007

Kritikerna av ”flumskolan” har fått en mäktig allierad, när socialdemokratin, drygt ett år efter valnederlaget lyckats formulera någonting som liknar en politisk ståndpunkt. Lite patetiskt är det att få läsa om Mona Sahlins förtjusta glädjerop: – Jag känner mig stärkt, jag har fått ett mandat som inte hade varit möjligt för några år sedan. Nu ska jag omgående ringa skolminister Jan Björklund och testa allvaret i det han sedan länge sagt att han efterlyser: en långsiktig blocköverskridande överenskommelse om skolan, som gör att betygssystemen inte rivs upp mellan varje mandatperiod.

Att skolan var en svag länk i den socialdemokratiska politiken behöver inte i sig innebära att borgerlighetens skolpolitik är så mycket bättre, att oppositionen behöver anpassa sig till den. På vilket sätt kommer skolan att kännetecknas av ordning, lugn och studieflit bara för att lärarna sätter betyg från ettan, tvåan eller trean? Det finns, vad jag kan förstå, inget som helst sådant samband. 

Orsakerna till problemen får nog sökas på annat håll. Vad sägs om alltför stora skolor? Alltför många elever i varje klass? En lärarutbildning som inte klarat av att förse skolsystemet med lärare med erforderlig kompetens för uppgiften? Att kommunerna inte klarat av att förse skolan med de ekonomiska och personella resurser som uppgiften kräver? Att storstadskommunerna inte klarat av att skapa en skola anpassad till de segregerade stadsdelarnas behov?

Alla dessa problem ska tydligen allmänt tal om ordning och reda och löning på fredag, ursäkta betyg i trean, lösa. Tillåt mig betvivla. De som önskar läsa en mer genomarbetad analys än den jag lyckats prestera, kan jag rekommendera Motvallsbloggen.

Själv kan jag bara hänvisa till ett tidigare inlägg, där jag kritiserade regeringens analys av krisen inom skolan. Nu kan också socialdemokraterna ta åt sig av kritiken. Jag blir också något misstänksam till talet om långsiktiga blocköverskridande lösningar, som skall hålla oavsett vilken majoritet riksdagen har, som Mona Sahlin tydligen vurmar för och som också Mp också talar sig varm för. Jag har i min naivitet trott, att syftet med demokratiska val är, att vi ska välja mellan politiska alternativ och inte mellan personer ur olika partier med identiska åsikter.


Jag äcklas av fördömande präktighet!

25 augusti, 2007

I SvD kan den som så önskar läsa att den folkpartistiska skolborgarrådet Lotta Edholm med beklagande konstaterar, att det inte går att dela ut obligatoriska uppförandebetyg vid terminsslutet som planerat. Efter godkännande av föräldrarna kan skriftliga ordningsomdömen utdelas.

Jag har vid olika tillfällen kritiserat folkpartiets övertro på betyg och skriftliga omdömen. Kan inte med bästa vilja i världen påstå att Lotta Edholm fått mig att ändra uppfattning. SvD sammanfattar Edholm inställning:

Skolorna måste även i fortsättningen ha ett godkännande från föräldrarna för att få ge omdömen, en möjlighet som funnits redan innan. Och Lotta Edholm tror att de föräldrar som inte vill ta del av omdömen om sina barn kanske är de som har störst anledning att se dem.”

Lotta Edholm ger uttryck för, nästan övertydligt, en själlös präktighet! Edholm borde, som de flesta gör, som debatterar skolan, inse att de föräldrar ”som inte vill ta del av omdömen om sina barn” oftast redan vet vad som kommer att stå i omdömet. Av ren självbevarelsedrift kanske föräldrarna inte önskar få sina insikter bekräftade. Inte någon helt okänd psykologisk reaktion.

Om det nu mot förmodan skulle vara så som Edholm tror att föräldrarna inte vet om barnens beteende i skolan. Menar verkligen skolborgarrådet att läraren skall sitta där och tänka – ”det blir inget godkänt terminsbetyg i uppförande för den här eleven.” Kan bli en riktigt trevlig god jul-hälsning till föräldrarna.  Jag kan se andra lösningar som på ett mer långsiktigt sätt skulle skapa lugn och ro i skolan. Mindre klasser är ett exempel. Ge lärarna tid att föra en vettig kommunikation med både elever och föräldrar är ett annat. Ge skolor ekonomiska resurser utifrån vettiga socioekonomiska analyser av upptagningsområdet, kan vara ett tredje exempel. Det finns säkert mängder med andra förslag både sämre och bättre än mina. Jag är medveten om en nackdel med mina förslag – de kostar pengar. Då är det givetvis enklare och billigare att visa kraftfullt ledarskap genom att skriva ut ett betyg och eventuellt ta en extra portokostnad.

Jag förstår inte hur Fp lyckats med konststycket att framstå som kraftfulla och målmedvetna i skolpolitiken. Det enda de har lyckats prestera i förslagsväg är lite buller mot kepsar och mobiltelefoner,  fler nationella prov och betyg. 

Jag ställer mig ofta, och alltmer desperat, frågan att när ska de här präktighetsstinna folkpartisterna lämna våra barn (barnbarn) ifred?


Hallå? Signalen går inte fram! Finns det någon ledning?

13 maj, 2007

Alliansregeringen hävdar att den svenska skolan är mitt uppe i en stor kris och det kan ju på det hela taget vara sant, men det som förvånar är de lösningar de förslår för att lösa krisen. Förslagen tyder inte på något utvecklat krismedvetande. Det jag hittills har sett är mycket tal om betyg i ordning och uppförande, skriftliga omdömen tidigare än i dag, nationella prov redan i årskurs tre, nationella prov i alla teoretiska ämnen i årskurs nio. Och över alla förslag svävar de kraftfulla åtgärderna att kunna beslagta mobiler och förbjuda alla andra språk i klassrummet än svenskan! Ofta hör jag det för mig fullständigt obegripliga argumentet, ”att vi måste skicka rätt signaler!” Vadå, signaler?

Har det aldrig slagit Björklund m. fl att signalerna kanske inte uppfattas av dem det berör? De kanske ser några skugglika figurer, som verkar försöka förmedla något, men de förstår inte varför de viftar så frenetiskt. De signaler de verkligen uppfattar är att det inte är någon mening att anstränga sig – det är ändå kört! De ser diskrimineringen på arbetsmarknaden. De ser hur deras föräldrar sliter i arbeten långt under deras kompetens eller inte får något arbete alls.  De hör signalen, sluta hoppas, du lär bli kvar i den miljö du är satt i. Tysta de här signalerna och vi får med all säkerhet se att de andra signalerna inte behövs.

För skolans kris går inte enbart att lösa med krav på disciplin, prov eller pedagogik. Det krävs så oändligt mycket mer. Det borde åligga varje kommun att göra en kartläggning av alla sina skolor. Undersöka den socioekonomiska bakgrunden för varje skolas rekryteringsunderlag. När tillräckliga kunskaper finns bör varje skola få en utvecklingsplan både organisatoriskt och pedagogiskt för att uppnå kunskapsmålen.  Kommunen bör ange hur t ex negativa socioekonomiska faktorer skall motverkas, för att underlätta skolans arbete. Det kan inte vara orimligt att kräva av kommunerna att de motverkar och så långt det är möjligt avlägsnar alla de negativa signaler som skapar onda cirklar. Det torde också vara rimligt att anta, att en skola i Djursholm bör organiseras annorlunda än en skola i Rosengård. 

Statens önskan att kontrollera hur skolorna lyckas med att uppnå kunskapsmålen kan vara legitimt, men varför skall eleverna få enskilda betyg på resultatet? Det skickar ju ut fullständigt fel signal, om jag får raljera lite. Vem skall betygssättas om ett antal elever på en skola får underkänt i ett eller flera ämnen? Det enda rimliga svaret måste väl vara kommunen och skolan.

Dåliga resultat tyder på att skolan antingen bedrivit bristfällig pedagogik eller fått för små resurser för att klara uppgiften. Oftast en negativ kombination av bägga faktorerna. Ansvaret för pedagogiken ligger på skolan, men resurstilldelningen är kommunens ansvar. Kommunen kan inte tilldela en skola resurser lite godtyckligt och med hurtiga krav att skolan skall lyckas. Därför måste varje kommun kunna visa på vilket sätt resurstilldelningen  verkligen svarar mot behoven.

För det kan ju inte vara kepsarnas och mobiltelefonernas fel att många av våra förortsskolor har problem?  Den enda rimliga förklaringen är givetvis att stat och kommun inte analyserat orsakerna till problemen och därför inte heller kunnat anvisa rimliga metoder och resurser för att lösa problemen. I stället ägnar man sig åt ”signalpolitik” som skall framställa dem som kraftfulla och initiativrika, men som inte löser problemen.

Det är inte alltid lätt att hitta lösningar, det är jag fullt medveten om, men en förutsättning för problemlösning är att man identifierar problemet och det gör varken den nuvarande eller kommande skolpolitiken. Den fortsätter att skicka signaler som ingen kan tolka.


Hurra, du är godkänd! Men till vad?

28 mars, 2007

Vi ska tydligen få ett nytt betygssystem, med fler betygsnivåer än det nuvarande. Betyg ska också, vad jag förstår, kunna ges tidigare än i dag. Personligen är jag mycket tveksam till betyg överhuvudtaget. Det är svårt att ge rättvisande betyg, vilket en undersökning i Hudiksvall visade, som Hudiksvalls Tidning redovisat.  Jag skrev om den undersökningen för en tid sedan. Jag följde upp med en, något mer personlig erfarenhet av hur betyg kan sättas.

Jag tror inte att svårigheten att sätta rättvisande betyg underlättas av fler betygssteg. Lärarna kommer också i fortsättningen vara påverkade av sympatier och antipatier mot enskilda elever. Där en lärare ser en frågvis och intresserad elev, ser en annan bara en stökig och uppkäftig. 

I natt avstår jag från att fördjupa mig i betygsdebatten, utan frågar mig i stället, vad innebär betyget ”godkänd”? Betygssteget ”godkänd” spelar stor roll i skoldebatten. Från och till får vi läsa larmrapporter att si och så många elever inte blivit godkända i ett eller flera kärnämnen. Det talas om kris för skolan och att kunskapskravet måste stärkas. Statsmakten måste ju haft en tanke med att lägga nivån för godkänd där den för ögonblicket ligger. Om en elev kämpar sig genom grundskolan och blivit godkänd. Vad är eleven godkänd till? Får eleven fritt välja vilket gymnsieprogram han eller hon vill studera?

Givetvis gäller samma frågeställning gymnasienivån. Vad innebär det att vara ”godkänd” i alla ämnen? Jag vet att det innebär att eleven är behörig att söka till universitet och högskolor, men är de garanterade plats? Om jag inte totalt missförstått den information jag fått,  kommer man tydligen inte långt med enbart godkända betyg. Det finns ungdomar som jag pratat med som på fullt allvar hävdar att krävs minst ”väl godkänd” för att vara ”godkänd.”

Kan det vara så illa att statsmakten bara huggit till en godtycklig gräns för godkänt, men i realiteten utgått från en högre gräns.  Frågan kvarstår – vad är eleven godkänd för, när han eller hon blivit ”godkänd”?


Går det att sätta rättvisa betyg?

3 mars, 2007

Igår kommenterade jag HT:s undersökning om hur betygen sätts i Hudiksvalls och Nordanstigs skolor och tidningens konstaterande att det är slumpen som avgör vilket betyg en elev får. Artikeln fick verkligen minnena att vakna. För det är bara att erkänna – min tilltro till faktaunderlaget i HT påverkades av mina egna erfarenheter från min skoltid på 50- och 60-talen.

Två exempel.

I åttonde klass fick klassen en ny klassföreståndare, som också blev vår lärare i svenska. Att han var en butter och arrogant typ var inget att lägga på minnet. Det fanns många sådana lärare. Gick tretton på dussinet. Jag märkte efter någon tid att hans bedömningar av mina uppsatser var hårdare än alla mina tidigare lärares. Jag kunde inte förstå orsaken. Tyckte inte att jag blivit sämre. Efter ytterligare en tid fick jag svaret på mina funderingar. Under ett enskilt samtal berättade han för mig att han var orolig över att jag inte lärt mig svenska ordentligt under de år jag bott i Sverige. Jag måste ha sett ut som en fågelholk i ansiktet. Inte lärt mig svenska? Förklarade för gubben att jag i hela mitt liv talat svenska. Att jag, innan vi flyttade till Sverige, gått en termin på en svensk skola i Jakobstad och att alla mina lekkamrater varit svensktalande. Att jag var aktivt tvåspråkig berodde på att mamma var finsktalande, men i övrigt var jag svensk. Gubben lyssnade inte, utan samtalet avslutades med en uppmaning att jag skulle läsa mycket svenskspråkiga böcker och inte tala med mamma så mycket! Jag förbättrade tydligen inte mina kunskaper i svenska under hela läsåret, utan mina betyg sänktes från AB till B?. Gubben ansåg att jag egentligen borde fått underkänt, men han lät nåd gå före rätt. Jag var ju ändå invandrare. Tror säkert att han inte sänkte betygen av illvilja. Han lät sig styras av sin förutfattade mening. Året efter fick jag en ny lärare och efter ett par veckor undrade han förvånat vad som egentligen hänt året innan. Jag berättade som det var och fick tillbaka mina AB:n.

När jag började på läroverket fick jag en äldre barsk kvinnlig lärare i franska. Hon föregicks av skrämmande rykten om att inte gilla pojkar och det stämde nog, men av någon anledning gillade jag henne. Hon var kunnig och engagerad lärare. Hård men rättvis – trodde jag. Jag vet inte om hon påverkades av min uppskattning, men efter höstterminen fick jag till min häpnad AB i franska! Jag som knappt begrep någonting av undervisningen! Under vårterminen blev vi terroriserade med skrivningar i oregelbundna verb och annat elände och resultaten var katastrofala! När påsken närmade sig och det blev dags för den obligatoriska betygsvarningen för dem som låg risigt till, frågade jag lite försiktigt om jag skulle få en varning. Min kära lärare säger förvånat: ”Holtter, flit bestraffar jag inte. Flit premierar jag!” Skönt tänkte jag. det blir nog ett B. Döm om min förvåning. I vårbetyget stod det AB! Enligt min lärare tillhörde jag de tio bästa i klassen! Så var det med den rättvisan!

Efter två så handfasta erfarenheter tappade jag totalt tilltron till lärares förmåga att sätta objektiva och rättvisa betyg. Efter att ha läst HT:s artiklar om betygen i Hudiksvall, behöver jag tydligen inte ändra uppfattning. Det har inte blivit bättre på över 40 år. Det var inte bättre förr, men det har tydligen inte heller blivit bättre. Tänka sig!