Tankar från en teologisk strunt i norra Hälsingland!

7 maj, 2012

För några dagar sedan fick jag tips från olika håll om en ”Tankar inför helgen” skriven av chefen för Seglora smedja, Ewa Lindqvist Hotz, på Svenska Kyrkans hemsida. Nyfiken som jag är tog jag mig dit och hittade något mycket märkligt. Om jag hårddrar innehållet, så är jag på något sätt skyldig till Anders Behring Breiviks fruktansvärda terrordåd. Med storögd förvåning tog jag del av följande sammanfattning av Joh 10.

”Jag kommer att tänka på är att just denna evangelietext ofta har använts av kristna fundamentalister som vill hävda kristendom som den enda sanna religionen, som den enda möjliga vägen till Gud. Trots att Jesus här talar om sig själv som en grind som vill öppna vägen till livet, till och med till ett liv i överflöd, har denna text många gånger använts av dem som vill påstå att det bara finns en grind för den som vill leva och dö i gemenskap med Gud, som om det inte fanns någon annan väg till Gud än den genom Jesus Kristus.”

Det har kommit reaktioner på Ewa Lindqvist Hotz betraktelse från olika håll, men jag nöjer mig att länka till två blogginlägg som, enligt mitt tycke, pekar på väsentliga svagheter i Ewa Lindqvist Hotz analys. Det är dels Dag Sandahl i bloggen BloggarDag, dels Carolina Johansson i bloggen Rambling Thoughts. Läs och begrunda! Eftersom talespersoner för Seglora Smedja, trots sin självbild att vara dialogens mästare, aldrig bemöter kritik, går det inte att avgöra om de tar till sig synpunkter eller kritik.

Jag har ägnat ett par dagar till att läsa det av Ewa Lindqvist Hotz åberopade kapitel 10 i Johannesevangeliet och kan inte förstå annat än att där berättas om en grind, en grindvakt och en herde. Det går inte, som Ewa Lindqvist Hotz gör, att göra våld på texten och hävda att den egentligen säger något som inte står där. Att Jesus talar om andra får än de som tillhör den här fållan, förändrar inte innebörden i texten. Även i de fållorna finns samma grind, samma grindvakt och samma herde. Fåren i de fållorna hör och känner igen samma röst. Jag kan inte heller se, att de andra evangelierna motsäger Johannes. Kyrkans rika tradition bekräftar också innehållet i evangelierna.

För några år sedan läste en studiegrupp i Bjuråker-Norrbo församling, under flera terminer Apostlagärningarna. Vi kallade cirkeln ”I Paulus fotspår.”  Utan jäkt läste vi texten, kryddad med några av Paulus brev. Ingenstans i texterna, det är jag säker på, visade Paulus den minsta tvekan om, att Jesus är världens frälsare. Tvärtom, skulle jag vilja säga. I morgon har vi vårens sista sammankomst i vår Matteuscirkel. Vi har hållit på i tre terminer och är inte färdiga än. Vågar ändå säga, att Matteus bekräftar bilden av vem Jesus är. Ewa Lindqvist Hotz lär få stora problem om hon försöker, med stöd av Bibeln, ändra den bild av Jesus, som han själv har förmedlat. Visst går det att tro, att Jesus är en av många, men den åsikten går inte att förena med den kristna traditionen och Svenska Kyrkans bekännelseskrifter. Det är en ny lära.

Jag inser, från min något isolerade utsiktspost här i norra Hälsingland, att Ewa Lindqvist Hotz inte behöver vara orolig. Seglora smedja har ju stöd i sin ”problematisering” av läran, av både Stockholms stift och biskop. Kanske också av hela kyrkan. Jag är i högsta grad orolig.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Om det nu är så enkelt, varför behövs det så många förklarande ord?

15 april, 2009

Ända sedan den där dagen 1991 då jag återvände till Kyrkan, har jag förvånats över, att jag så ofta mött det uppfodrande, men också i och för sig uppmuntrande påståendet – läs Bibeln, där finns alla svaren! De senaste veckorna har jag, i spåren av Jonas Gardells bok, mött en störtflod av skilda varianter av påståenden, att det räcker med att läsa Bibeln.

Jag har genom åren, efter fattig förmåga, försökt följa råden och läst Bibeln, men nästan varje gång jag berättar om vad jag funnit i Bibeln dyker det upp någon som säger: ”Du förstår fel! Du tolkar fel! I min Bibel står det minsann inte så! (Ibland får jag känslan av att det inte finns en enda Bibel, utan att varje kristen har sin egen.)

När dessa inledningsfraser är överstökade kommer det en störtflod av förklaringar, som skall visa att jag förstått innehållet fullständigt galet. Förklaringarna är för det mesta mångdubbelt längre än själva texten i Bibeln. Jag har haft förmånen att besöka Uppsala universitetets teologiska bibliotek. Det var inte fråga om hyllmetrar, utan det måste röra sig om hyllmil av litteratur med förklaringar och tolkningar av Bibeln.

Jag brukar se på Gudstjänster i Kanal 10 och God TV på Viasat. Det händer ofta när jag lyssnar till en predikan av t ex Ulf Ekman, att jag efter 20 – 30 minuter börjar jag bli något, milt sagt, less och går över till någon annan kanal. Efter en så där 30 minuter går jag tillbaka till Kanal 10 och döm om min förvåning – Ulf Ekman predikar fortfarande. Ulf Ekman är inte något särfall. Nästan alla predikanter jag lyssnat till tar minst lika lång tid på sig att förklara vad som står i Bibeln, som Ulf Ekman.

Om det nu skulle vara så enkelt, att en läsning av Bibeln oförmedlat gav den fulla förståelsen av innehållet. Då skulle väl biblioteket vid Uppsala universitet bestå av en enda bok? (Bortsett böcker i kyrkohistoria etc.). Inte skulle präster och pastorer behöva predika över ordet. Det torde väl räcka med att jag som kyrkvärd läser texten för den närvarande församlingen och allt skulle vara uppenbart. Prästernas utläggningar kring det upplästa skulle vara fullständigt onödiga. (Av någon outgrundlig anledning, ser jag ändå alltid med stor förväntan fram på en förklarande predikan från församlingens präster.)

Jag har allteftersom insett, att Bibeln, oavsett vad människor säger, inte så där rakt av ger ifrån sig en entydig och klar tolkning. Det finns skilda tolkningar, som det inte bara går att avfärda med ett: ”Så står det inte min Bibel.”

Jag har också upptäckt ett mycket märkligt fenomen. Jag kan ha läst en text för någon månad sen och haft en mycket bestämd tolkning av innehållet. Döm om min förvåning när jag vid en senare genomläsning förstår texten helt annorlunda. Jag brukar ibland skämtsamt säga, att under de snart 20 åren jag tillhört Kyrkan, någon byter ut Bibeln på mitt skrivbord minst fyra gånger om året.

Ibland känns det lite otryggt att tillhöra lekfolkets stora skara. Det är många dogmer vi ska ta ställning till för att inte fara vilse. När otryggheten känns riktigt tung, då brukar jag försöka intala mig själv:

Det är inte tron på läroteser som frälser. Frälsningen kommer ur tro på Jesus Kristus och då finns det, det är min fasta övertygelse, bara en utgång.

Andra bloggar om: , , , , , ,


Får Bibeln tolkas hur som helst?

19 september, 2007

Frågan ställdes enligt referat i Dagen i ett panelsamtal mellan ”pingstprofilen” Sten-Gunnar Hedin och domprosten Åke Bonnier på Medborgarhuset i Stockholm. Många upplevde nog att det var bra med ett klargörande samtal mellan Hedin och Bonnier. Orsaken till panelsamtalet är ju kända. I en, av Domkyrkoförsamlingen utgiven tidskrift, finns en intervju med prästen Olaisson.

I intervjun berättar Olaisson om en något udda tolkning av berättelsen i Matteusevangeliets åttonde kapitel, om hur Jesus hjälper en romersk officers tjänare. Olaisson menar att det kan vara så att det förekom en sexuell relation mellan tjänaren och officeren. De som sammanställt texten har tydligen ansett att det inte behövs någon djupare förklaring till varför officeren ber om hjälp, men visst, det är ingen orimlig gissning att det låg en sexuell relation i botten. Sådana relationer var inte alls ovanliga bland de högre stånden på den tiden. Men å andra sidan, det står inte heller vilka andra handlingar officeren gjort fram till sitt möte med Jesus. Vi vet bara att han måst vada i blod och illgärningar. Ingen blev officer i den romerska armén utan att han visat både hårdhet och grymhet. Berättelsen ignorerar sådana bakgrundsfakta och koncentrerar sig på officerens fullständiga övertygelse om att Jesus kan och vill, men framförallt har myndighet att hjälpa. Det är enligt min mening berättelsens syfte och mening.

Olaisson drar istället fram en annan tolkning och säger: ”När Jesus helar pojken befäster han alltså underförstått relationen mellan mannen och pojken.” Den meningen gjorde Sten-Gunnar Hedin så upprörd att han uppmanade alla dubbelanslutna pingstvänner att lämna, inte bara Domkyrkoförsamlingen i Stockholm, utan även Bjuråker-Norrbo församling. Jag lovar, ingen av församlingens två präster skulle hamna i sådana vildsinta tolkningar!

Det är ändå intressant att mitt i larmet, upprördheten och de hårda orden fundera, inte över vad som sägs, men mer över vad som inte blir sagt. När Olaisson säger att Jesus ”befäster” en ojämlik sexuell relation, koncentreras all kritik till att Olaisson, Domkyrkoförsamlingen och eventuellt hela Svenska kyrkan är på glid mot en acceptans av pedofili.

Jag har, för min egen del, blivit mycket illa berörd över Olaissons antydan att Jesus skulle lägga våra handlingar i vågskålen, när han hjälper. För det skulle ju innebära att det kan tänkas finnas handlingar, som utestänger från hjälp. Jag har inte läst någon upprörd reaktion mot att Olaisson verkar se hjälpen från Jesus som villkorad. För det kan väl inte vara så illa, att en del av upprördheten bottnar i en övertygelse att Jesus aldrig skulle ha hjälpt någon med sådana sexuella handlingar i bagaget?

Det får vara hur som. När jag funderat över intervjun och alla upprörda reaktioner, har jag nåtts av insikten, att om någon ber för mig, hur blodiga och syndiga den bedjandes händer än är, nekar inte Jesus att hjälpa mig. Insikten bär också åt andra hållet!


Vad är orsak och vad är verkan?

8 september, 2007

Fredrik Sidenvall har skrivit en ledare, Sekulariseringen och konsten,  i Kyrka & Folk. Ledaren är daterad den 23 augusti, men som vanligt går det inte att kritiskt kasta sig över något Sidenvall skrivit. Det kräver ett antal dagar av reflektion och mycket eftertanke.

Ansatsen i artikeln är högt lagd: ”Sekulariseringen, avkristningen, av Sveriges folk, är en verklighet som inte låter sig förnekas. Den allvarligaste följden av den visar sig först i evigheten där omvändelsens möjlighet inte längre skänkes. Men också här i tiden får människors tilltagande främlingskap för Gud och Hans kyrka följder för den enskilde, för samhällsliv och familjeliv. Sociologer och etnologer som jämför statistik mellan de mer sekulariserade regionerna i Sverige med det s k Bibelbältet i mellersta Götaland, kan se att kriminalitet, skilsmässor och aborter är lägre där kristendomen är starkare.”

Fredrik Sidenvall kan ha rätt, men varför får jag känslan av att han lägger skulden på någon annan än den kyrkliga tradition han själv tillhör? Visst, det måste väl i ärlighetens namn erkännas att vi alla står där ensamna och nakna inför vår domare, då ingen omvändelse är möjlig. I den meningen kan jag inte frånsäga mig mitt ansvar. Det har nog Sidenvall rätt i, det kan rakt av inte förnekas.

Det vi däremot kan samtala om är kyrkans ansvar för att vi hamnat i den situation som Sidenvall så hårt kritiserar. För sekulariseringen eller avkristningen om nu den beteckningen känns bättre började ju inte med KG Hammar eller Ecce Homoutställningen. Inte ens när Kyrkan accepterade kvinnors kallelse till prästtjänst. Den började mycket tidigare och går mycket djupt ner i folksjälen.

I ett blogginlägg, utan större pretentioner, tänker jag inte gå genom hela kyrkohistorien, utan nöjer mig att några korta iaktagelser. När människor, trötta på att inte få äta sig ordentligt mätta, att inte bli respekterade av en överhet, att inte få förutsättningar till personlig utveckling, började organisera sig och kräva sin rätt. Vad gjorde kyrkan då? Vi vet svaret. Kyrkan stod bredvid överheten och gav himelsk legitimitet åt förtryckarna. Var det inte också så, att det hände sig att präster sa åt hungrande människor: ”Människan skall inte leva bara av bröd.” Det berättades inte att Jesus inte riktade de orden mot någon som hungrade, utan till Djävulen! Jag har förstått, att många inom kyrkan inte riktigt förstår, hur hårt det kyrkliga motståndet fick fäste i människors sinnen. Här kan vi följa ett brett spår mot sekulariseringen. Människor upplevde att om Kyrkan vänder oss ryggen, då kan vi också vända Kyrkan ryggen! Föräldrarna tog kanske inte avstånd från Gud, men barnen fick höra många hårda ord om svartrockar.

En bild som min mamma ofta berättade var det kyrkliga motståndet i norra Finland mot dans för att inte tala om jazzen! I Sverige var det inte helt ovanligt, att mitt under brinnande krig och den fruktansvärda slakten av människor i Europa, präster ansåg att deras viktigaste uppgift var att bekämpa dansbaneeländet!

Visst kan man så här i efterhand peka finger åt folket och säga, att ni ligger pyrt till på yttersta dagen! Ni borde borde haft förmåga att se förbi Kyrkans tillkortakommanden och sett till själva budskapet. Det viktiga i det jag vill säga är att den tidens kyrka känneteckandes av allt det Sidenvall anser vara rätt och riktigt. Inga kvinnliga präster, aborter fördömdes och bestraffades. Homosexualitet var en styggelse inför Gud och stat. Kyrkan borde stått stark och mäktig, men ändå smög sekulariseringen sig på. Förklara orsak och verkan utfylligare än vad jag klarar av.

När sen Sidenvall anklagar Ingmar Bergman för att inte känna till Augustinus, Tomas av Aquino, Martin Luther eller andra, blir det nästan patetiskt. Ja, inte vet jag om Bergman läst något av dessa stora teologer (sagt helt utan ironi). Däremot vet jag att inte förmedlades något av de tres storhet vid konfirmationen i slutet på 50-talet. Allt var enkelt och kristallklart. Eftersom jag inte är kulturarbetare, vågar jag erkänna, att den mörka bild av Gud som t ex Ingemar Bergman visar upp också var min under många, många år. Det kunde gått så illa att den följt mig ända dit, ”där omvändelsens möjlighet inte längre skänkes.”

Idag har jag förmånen att ha en ljus och varm Gudsrelation, som störs, det måste jag erkänna, av att Sidenvall är där och hela tiden säger – du tror fel! Vänd om innan det är för sent!


Små notiser kan vara oerhört informativa!

7 september, 2007

När jag surfade runt på min dagliga tur bland tidningar och tidskrifter, kom jag i vanlig ordning till Dagen. Läste en kort notis om att Vänsterpartiet i Örebro vill stoppa en förlängning av avtal med Frälsningsarmén om drift av ett härbärge och stödboende för hemlösa. 

Ja, ja tänkte jag. Vänsterpartiet förnekar sig aldrig! Inga alternativa driftsformer här inte! Kommunalt ska det vara! Jag var så säker på innehållet att jag tänkte låta notisen passera och var på väg till andra artiklar. Men jag länkade ändå vidare och får till min överraskning läsa. Vänsterpartiet vill stoppa förlängningen av avtalet med Frälsningsarmén, inte för att de anser kommunen skulle göra det bättre. Nejdå, Vänsterpartiet har läst Frälsningsarméns hemsida och upptäckt – förskingring? Inte då, Vänsterpartiet uppger att de upptäckt att Frälsningsarmén är mot abort och anser att homosexuella handlingar strider mot Guds vilja! 

Jag var tvungen att läsa om inledningen av artikeln. Jag måste ha missat något. Var det en abortklinik Frälsningsarmén i Örebro drivit? Inte då, även vid en omläsning rörde det sig om ett härbärge och stödboende för hemlösa!

Vänsterpartiet i Örebro anser tydligen att organisationer med  ”felaktiga” åsikter i abort – och HBT-frågorna automatiskt är diskvalificerade att överhuvudtaget få erbjuda sina insatser för utsatta människor. Har Vänsterpartiet i Örebro ytterligare åsikter på sin spärrlista?

För allmän kännedom. Jag blir ofta kritiserad för mina påstådda obibliska ståndpunkter när det gäller aborter och homosexualitet. Sammanblanda mig inte med Vänsterpartiet i Örebro. Dem vill jag inte ha något samröre med!


När pusselbitarna, åtminstone för stunden, faller på plats!

3 september, 2007

Jag har haft den stora förmånen att få tjänstgöra som kyrkvärd de tre senaste söndagarna. I kyrkvärdsuppgiften ingår att läsa texter som ingår i söndagens tema. Det innebär, att åtminstone jag lever med texterna en hel vecka, när jag läser dem högt hemma, för att inte staka mig alltför mycket under Gudstjänsten. Det blir många stunder av reflektion, som under Gudstjänsten kompletteras med den predikan som baseras på texterna.

För tre söndagar sedan var temat för Gudstjänsten: Tro och liv. Lena Funges predikan utgick från dagens episteltext ur Romarbrevet. Lena påpekade att Paulus brev till församlingen i Rom skilde sig från många av hans övriga brev, som var riktade till församlingar som Paulus kände till och som också kände Paulus. Brevet till församlingen i Rom riktade sig till en församling som inte kände Paulus. I brevet presenterar Paulus sin tro på ett sådant sätt, att det blivit en mycket central text för den kristna tron. Man kunde ju förväntat sig att Paulus varit mån om att visa vilken stor och framstående teolog han är. Istället får församlingen i Rom läsa: ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.” Paulus har en insikt om att oavsett vår vilja, att följa lagen, så klarar vi inte av det. Det finns i varje människa dolda och mörka rum, vi inte klarar av att städa, hur vi än anstränger oss. Paulus utropar: ”Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre!”

För två söndagar sedan var temat Friheten i Kristus. Evangelietexten berättar hur Jesus i en synagoga under sabbaten botar en krokryggig kvinna. Vi läser: ”När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ‘Kvinna du är fri från din sjukdom,” Istället för att bli glad över att kvinnan blivit botad, blir synagogföreståndaren förargad och om jag lyssnat till texten lyhört, skäller ut både Jesus och församlingen. ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.”  Känns situationen igen? Det går inte komma här och komma! Det går inte att tro hur som helst, det gäller komma söndagsklädd och högaktningsfullt! Jesusmötet blir till en ritual och tvång, istället för ett möte som leder till befrielse.

I går var temat Medmänniskan. Evangelietexten är hämtad ur Matteusevangeliets bergspredikan. I texten betonar Jesus att vi ska älska, inte bara dem som står oss nära, utan våra fiender. Här, börjar åtminstone jag, att förstå vad Paulus menar, när han förundras: ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.” För hur gärna jag än vill, så faller jag varenda dag. Jag älskar ju inte ens dem som inte gjort mig något ont, än mindre mina fiender! Texten avslutas med uppmaningen: ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”

Den uppmaningen har ofta fått mig att i panik själsligen skrika – det är omöjligt! Ofta har kravet, som jag sett det, fått mig att säga – det är inte ens värt att försöka! Vår kyrkoherde Thomas Nordin förklarade, jag minns inte, trots att det bara är ett dygn sedan, om det var i själva predikan eller i vårt samtal efter Gudstjänsten, att vi inte kan uppnå fullkomlighet i kraft av våra egna strävanden. Det är i den nära relationen med Jesus och när vi vågar ta emot hans kärlek, som någon form av fullkomlighet kan uppstå. (Om jag förstått Thomas rätt.)

När jag kom hem igår från Gudstjänsten kände jag mig av någon anledning enormt lättad. Under eftermiddagen och kvällen slog det mig, att nu har många pusselbitar bara så där av sig själv hamnat på sina rätta platser. De tre teman sammanfattas på korset. Jesu bön, när han naglas vid korset: ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Jag har vid något tillfälle skrivit, att den bönen omfattar mig, men även alla andra utan undantag. Allt känns kristallklart! Det är just det här Jesus menar när han i dödsögonblicket säger: ”Det är fullbordat.” Hela skapelsen från tidens gryning till tidens slut får ta del av Jesu fullbordan av lagen. Alla får ta del av den totala kärleken! Det är ju det som är Guds plan och på Golgata fullbordades planen.

Det är många, som anser att jag alltför lättvindigt verkar frikänna hela mänskligheten. Någon motprestation, säger många, krävs det nog av oss om vi ska omfattas av nåden. Åtminstone en liten  gnutta av tro! Om det inte finns dom och straff, varför skulle människor ens försöka göra gott? Nu är jag fast förvissad att vi inte eftersträvar det goda av rädsla för straff, utan vi vill göra det goda, därför att Jesus älskar oss och att vi tacksamhet vill glädja honom. 

Ja, inte vet jag, men det är i den här övertygelsen, som hela min tro och all min tvivel kan sammanfattas. I sådana här korta stunder av säkerhet brukar jag plocka fram ett citat, som mitt minne säger, är skriven av Bonhoeffer. Det får vara hur som med det. Citatet sammanfattar min tro när den är som starkast:

”Detta gäller nu alla människor eftersom Kristus är den nya mänskligheten. Kristus är ett med alla människor i alla tider. han tar med sig alla människor i sitt liv, sin död och uppståndelse. De som döps in i Kristus lever medvetet det liv som gäller alla. En gång ska detta bli tydligt när Kristus uppfyller allt i alla.”


Följ den snitslade banan!

9 augusti, 2007

För några dagar sedan besökte jag bloggen Tro & Tänk. Det stod inte mycket, En enda mening: Ola Larsmo skriver om Sojourners i DN.  Ola Larsmo kände jag till, men vad var Sojurners? Nyfiken som jag är, så följde jag länken till artikeln, som handlade om ett Magasin med moral.

Det första som blicken fastnade på var:

Det var i 2004 års amerikanska valkampanj som pastorn Jim Wallis blev känd för allmänheten då han utmanade den religiösa högerns agenda. Hans mest citerade soundbite var denna:

”Jesus sade ingenting alls om homosexualitet. I Bibeln finns tolv verser som handlar om det, men tusentals om fattigdom. Varför pratar vi inte om det i stället?” Hans bok ”God’s Politics” blev en bästsäljare…

Jag fastnade länge i de meningarna, för jag ansåg frågan berättigad.  Jag har ofta frågat mig varför så många kristna upplever att vår tros kärna är synen på homosexualitet och äktenskap. Då hänvisar vi till Guds skapelseordning , men glömmer lätt att det aldrig ingick i Guds plan att en del skulle vara rika och andra fattiga. Pastor Wallis har så rätt, när han berättar om tusentals verser i Bibeln som handlar om fattigdom.

Efter en kort meditation över vår absurda koncentration på sexualitet, fortsatte jag att läsa artikeln och fick mig till livs en recension av det senaste numret av tidskriften Sojourners. Recensionen väckte verkligen mitt intresse. Jag vet, skam till sägandes, en hel del om den så kallade kristna högern, men vet oförskämt lite om de kristna motkrafterna.

Nu hittade jag ett ytterligare spår själv. Nyfikenhet och goda tipsare kan leda till många källor med friskt vatten. Tack Tro & Tänk för den goda länken!


Tro, tvivel, vankelmod eller kanske ren feghet?

9 juli, 2007

Jag har märkt, genom åren, att mina samtal med andra kristna, inte alltför sällan, avslutas med ett ”man ska vara trogen mot Ordet som det står i Bibeln” eller ”man måste våga stå för bibelorden och inte springa efter de senaste samhällstrenderna.” Jag kan inte förneka att orden tar hårt och känns anklagande, men för att min tro skall utvecklas och fördjupas måste jag ju berätta vad jag tror på och varför.

När det gäller att vara trogen mot Ordet upplever jag att det gömmer sig en dubbeltydighet i uttrycket. Ordet kan tolkas som konkreta meningar i Bibeln, men också som Jesus Kristus enligt evangelisten Johannes tolkning: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, …” (Joh 1:14). I den meningen tror jag fullt och fast på Ordet. Vi kristna har ju inte en textsamling som vår uppenbarelse, utan en person, Jesus Kristus.

När det gäller tolkningen av Bibelorden försökte jag, i en lekmannapredikan annandag pingst, förklara min inställning till bibeltolkning på följande sätt: Jag började med att citera ur Lars Lindbergs ”Ny skapelse”. Jag tyckte det passade sig i Sjöviks missionskapell.  ”Bibeln är Guds ord, det är kyrkans bekännelse. Det hindrar inte att Bibeln har utsagor som stämmer dåligt med nutida naturvetenskap eller uppgifter som är svåra att historiskt verifiera. Somliga brukar då säga att en del av Bibeln är Guds ord och en annan del människors ord. Somliga brukar uttrycka sig så: ‘Bibeln innehåller Guds ord.’ Jag vill föreslå ett annat sätt att förstå saken, nämligen att Bibeln genom den heliga Anden blir Guds ord.”

Jag fortsatte min predikan med att ta upp några exempel på hur kristenheten ändrat uppfattning. Bl a påminde jag om att kyrkan accepterat slaveriet långt in på 1800-talet. Det var små kristna församlingar som började propagera mot slaveriet i USA och som också aktivt verkade för att slavar kunde fly till friheten. Idag anser vi det fullständigt otänkbart att kristna skulle kunna försvara slaveri och det utan att en enda bokstav eller ett enda ord ändrats i Bibeln. För att vi ska vara trogna mot Ordet måste vi ibland omtolka bibelorden. 

När det gäller modet att alltid stå upp för Ordet måste jag erkänna, att jag inte alltid gjort det och kommer säkert också i framtiden att svika. Inte så att jag förnekar min kristna tro, utan att jag avstår från att vittna och berätta om min tro. Men jag upplever att det inte är det som jag blir anklagad för, utan talet om att våga stå för orden i Bibeln och inte följa samhällstrender, dyker nästan alltid upp när samtalet eller diskussionen rör synen på kvinnliga präster eller homosexualitet.

Mitt bejakande av kvinnliga präster och pastorer delar jag med en betydande del av kristenheten. Jag vet inte om det i dag ska anses vara en eftergift till någon jämställdhetstrend i samhället att vara för kvinnliga präster och pastorer. Jag tänker nästan aldrig på frågan, utom när jag läser om katolska kyrkans problem med att rekrytera präster. Inte är det mod jag tänker på, när de säger nej till kvinnors kallelse att bli präster.

När det gäller synen på homosexualitet är det givetvis lite mer problematiskt än t ex frågan om slaveriet eller bejakandet av kvinnliga präster. Bibelorden är kategoriska, men samtidigt kan jag inte heller förneka, att jag är bergfast övertygad om att homosexualitet inte är något självvalt. Homosexualitet är inte en sjukdom, som individer kan botas ifrån. Ser inte heller värdet av att försöka. Det innebär att jag inte bara accepterar, utan bejakar homosexuellas rätt till kärlek och fysisk närhet. Om det är synd, så är det en av de få synder som begås av kärlek.

Jag vet inte om min syn bottnar i feghet, men jag upplever att när min inställning formerades, genomsyrades samhället av en homonegativ inställning. Vem minns inte lovorden över Vilhelm Mobergs kamp mot rättsrötan och homosexuellas kriminella nätverk.

Jag tror att om vi vill vara trogna mot Ordet bör vi resonera som en baptistpastor(?) i USA. Han säger till sin församling: ”Kan ni se framför er hur Jesus går i en demonstration mot homosexuella? Jag kan det inte!” (Råkade läsa det här i en amerikansk tidning, när jag surfade runt.)

Till sist, kan ändå inte låta bli att vara lite polemisk. Kanske för att dölja mitt dåliga samvete? Vem vet? Jag brukar relativt ofta stöta på en, för mig, fascinerande företeelse. Under andra världskrigets fruktansvärda människoslakt fanns det svenska präster som med stor hängivenhet bekämpade dansbaneeländet. Jag hoppas att vårt eftermäle inte blir något liknande  


Vill jag inte kristen enhet?

7 juni, 2007

Johan Stenberg uppmanar oss kristna att boka in 3 maj 2008 för en tvärkyrklig och tvärkulturell manifestation i Stockholm. Jag blir givetvis intresserad, men gör som Johan rekommenderar och går till källan, Stanley Sjöbergs vision i tidningen Dagen och som så många gånger förr blir jag besviken. Det var inte, den här gången heller, den tvärkyrkliga samling som jag hoppats på.

Varför är jag återigen den där surmulen, som inte gläds åt tanken att kristna samlas och visar sin mångfald? Jag ska bara ta upp några exempel ur artikeln, men uppmanar alla att läsa den och begrunda vad där sägs och sen ta ställning.

I artikeln skriver Stanley Sjöberg: ”Fotfolket måste visa att vi protesterar mot undfallenheten mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen.” Jag frågar mig, vilka är det som visar undfallenhet mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen? Det enda jag förstår är att vi tydligen har en fiende, men vem fienden är och vilka han representerar får vi inte veta. Är det staten, som visar undfallenhet? Är det kristna samfund som sviktar? Det kanske är den anonyma tidsandan? Om jag som fotfolk skall protestera mot t ex undfallenhet mot islamistisk tro, vill jag ha handfasta bevis för att islamismen är ett verkligt hot och hur det hotet manifesterar sig i Sverige. Hotar islamismen och den ateistiska humanismen mina möjligheter att vittna om min kristna tro? Hotbilden är alltför diffus, för att jag ställa mig i ledet och protestera.

När jag läser vidare i Stanley Sjöbergs vision hittar jag följande: ”Bakgrunden till visionen är att Sveriges kristna allt för länge har neutraliserats i sin tro och ser med likgiltighet på ateismens ambitioner och islams utbredning. Kyrkornas folk accepterar med en ”gäspning” att vi faktiskt har lika många buddhister i landet som det finns bibeltroende och karismatiska kristna.”

Där kom det! Det är tydligen så, att det är kristna som sviker. Det finns tydligen kristna som neutraliserats sin tro och låter med en axelryckning ateismen och islam breda ut sig. Nu står det också helt klart att det inte bara är enskilda islamistiska strömningar Stanley Sjöberg vänder sig mot, utan det är islam i sin helhet, som vi likgiltiga kristna låter breda ut sig. Av vilken anledning breder Islam ut sig i Sverige? Är det en masskonvertering till Islam? Självklart inte. Stanley Sjöberg vet lika väl som jag, att Islams tillväxt i Sverige i första hand orsakas av invandring. Jag är också medveten om att många i Sverige är oroade över att muslimerna skall bli en majoritet i Sverige. Jag tror inte att Stanley Sjöberg vill spela på sådan rädsla.

Stanley Sjöberg gör sig lustig över att det skulle finnas lika många buddhister som bibeltroende och karismatiska kristna i landet. Det är möjligt att uppgiften stämmer. Jag skulle illvilligt kunna fråga – vad är problemet? För det är väl inte så att det bara är de ”bibeltrogna och karismatiskt kristna” enligt Stanley Sjöbergs definition, som är de enda kristna i landet? Jag misstänker att min bibeltro inte godkänns och jag och min församling tillhör inte den karismatiska delen av kristenheten.  Jag vill ändå med en dåres envishet hävda att jag är kristen. Ingen skall ställa sig mellan mig och min frälsare. Vi är många och vi är definitivt fler än buddhisterna i landet. Därmed också fler än dem som Stanley Sjöberg räknar in i ledet. Jag vill bara säga: räkna inte bort oss!

Jag kommer med all säkerhet inte att resa till Stockholm den 3 maj nästa år. Orsaken är de tvivel jag uttryck ovan, men också att jag ser vad vi skulle vara emot, men mycket lite av vad vi skulle vara för. Anser inte att, ”Då måste Sveriges kristna manifestera sitt beslut att vända trenden och klargöra att Sverige är och ska förbli ett kristet land.”, är ett tillräckligt stort och fantasieggande gemensamt mål för kristenheten i Sverige. 


Kristna socialdemokrater – ni är en fara i samhället!

4 maj, 2007

Ibland händer det att jag lägger intressanta artiklar åt sidan för senare genomläsning. Minnet är kort och de blir liggande och bortglömda. I dag, när jag städade i datorn, hittade jag följande Brännpunktsartikel, ”Farligt att blanda ihop religion och politik” av Morgan Johansson, liggande i ett skrymsle.

Debattartikeln väckte intresse, när jag skummade den första gången, innan jag la den i minnenas mapp, där den höll på att bli kvarglömd. Nu när jag läser den ordentligt ser jag att den inte förmedlar något nytt från den Humanistiska fronten, men den väcker ändå åtminstone två frågeställningar hos mig.

När Morgan Johansson skriver: ”Därför måste vi arbeta för ett fortsatt sekulärt samhälle, där alla får ha sin tro men där politik och religion inte blandas samman.”

Har Morgan Johansson glömt sina partikamrater inom Broderskapsrörelsen? Jag har själv tillhört organisationen och vet att de inte strävar efter någon form av teokrati, men däremot spelar den kristna tron stor roll för olika politiska ställningstaganden. Inte för inte anser Broderskapsrörelsen att orden ur Bibeln: ”Bären varandras bördor” levandegör en socialdemokratisk politik. Om jag förstår andemeningen i Morgan Johanssons artikel rätt, så anser han att det är farligt att blanda in religiösa föreställningar i lagstiftningen. Att motivera och försvara den generella välfärden med direkt hänvisning till Bibeln, som Broderskapsrörelsen gör, är alltså farligt för samhället. Det vore intressant, inte bara för mig att få höra om Morgan Johansson anser att Broderskapsrörelsen är en belastning för Socialdemokratin och en fara för samhället?

Om det är farligt att blanda politik och religion, gäller då också det omvända förhållandet? Vart fjärde år omvandlar sig Socialdemokratin tillsammans med Moderaterna och Centerpartiet till kristna nomineringsgrupper med mycket bestämda teologiska tolkningar om hur Svenska Kyrkan skall utvecklas. Jag har utvecklat tankegången något mer utförligt här. När partiet fastställer programmet för hur Kyrkan skall utvecklas och vilka som ska representera partiet på alla nivåer, då deltar alla partiets medlemmar i det arbetet, även Morgan Johansson. Tro mig, jag vet hur det går till. Jag undrar hur det känns att dels motverka Kyrkan i förbundet Humanisterna, och samtidigt arbeta för Kyrkans utveckling och utbredning som medlem i ett kristet parti?

Till sist jag har i olika sammanhang bl. a här ställt frågan till Humanisterna: Ni vill ju så förtvivlat gärna bli betraktade som ett trossamfund. Om staten skulle gå er vilja till mötes – kommer ni då att anse att humanismen är en privat angelägenhet, som inte bör påverka politiken?