Biskop Ragnar, statens mål är att inga barn med funktionsnedsättning skall födas!

24 september, 2014

Nu har det gått ett par dagar sedan biskop Ragnar svarade på mitt öppna brev. Nu har jag funderat och samlat mig till en kommentar på biskop Ragnars svar. Jag tar kommentarerna i omvänd ordning till hur jag jag ställde frågorna i mitt öppna brev.

Fosterdiagnostik och selektiva aborter. Biskop Ragnar skriver i slutet av sitt brev: Det går att komma till olika ståndpunkter utifrån budordet om att vi inte ska dräpa. Men ingen skulle komma på tanken att alltid acceptera dödligt våld. I sig en helt korrekt slutsats och den slutsatsen är också användbar som utgångspunkt i ett samtal om fosterdiagnostik och selektiv abort. Jag menar att det inte går att reducera, som biskop Ragnar gör, till en ett etiskt dilemma för enskilda föräldrar. Frågan har en mycket större dimension. Fosterdiagnostik och selektiva aborter är direkta arvtagare till svenska statens steriliseringsprogram mellan 1935 -1976. Staten gör precis det som biskop Ragnar säger, att ingen skulle komma på tanken att alltid acceptera dödligt våld. När det gäller fosterdiagnostik och selektiva aborter är det just fråga om generella slutsatser och åtgärder. Vi vet från utvecklingen i Danmark, nästan inga barn föds med Downs syndrom. I Norge beslutar 90% av kvinnorna sig för att genomgå en abort, när de får veta att fostret har anlag för Downs syndrom. Vad jag vet har staten, vare sig i Danmark och Norge beslutat sig för några som helst program för att möta utvecklingen, utan staterna accepterar vad jag förstår med gillande utvecklingen. Nu finns det ingenting som hindrar att staterna går vidare i att hitta anlag för andra funktionsnedsättningar och sjukdomar  och erbjuda oroliga familjer abort som en lösning. Det finns ingenting som tyder på att den svenska staten har en annan syn än vad staterna i Danmark och Norge har. Den etiska frågan flyttas i ett slag från att vara en fråga för enskilda att ta ställning till, till att gälla samhället i stort. Hur påverkas människorna i ett samhälle, när staten med stor iver försöker utplåna att som avviker eller på annat sätt inte är önskvärt? Jag är säker på att ett sånt samhälle på sikt är dömt att gå under!

När börjar det mänskliga livet? I förstone verkar det som om biskop Ragnar håller med mig om att livet startar vid befruktningen, men sen blir det som när Tony Irving dömer i Let´s dance, först ett positivt utlåtande och sen ett tungt MEN: ”Jag anser dock inte att man kan likna fostret under första månaden vid det barn som snart ska födas.” Varje gång jag möter det argumentet blir jag intellektuellt förvirrad. Visst, jag har sett Lennart Nilssons bilder om hur ett foster utvecklas, men vad betyder då insikten att det barn som föddes en kall januaridag 1944 i Jakobstad, som var jag, inte liknade det liv som gav sig till känna i den första celldelningen. Där föddes jag med alla de anlag, som är jag, det är min, kanske något naiva, bestämda uppfattning. Jag anser, om jag ska vara ärlig och det ska man ju vara, att biskop Ragnars upplysning är en plattityd! Jag påminner mig ett blogginlägg jag skrev i februari: ”När erhåller dagsländan sitt dagsländevärde?”

Intellektuellt och känslomässigt har den här märkliga advokatyren bäring på abortfrågan. Vi har en abortlagstiftning, som ger kvinnan ensamrätt att fatta beslut om att avbryta en graviditet. Inom givna gränser, men det är tydligen inte tillräckligt för många, utan lagstiftningen skall också förstärkas med förment vetenskapligt fikonspråk. Syftet med det vetenskapliga fikonspråket är att förminska alla de etiska frågeställningar som en abort borde leda till. Självklart blir det moraliska problemet avsevärt mindre, om fostret ”bara är ett embryo” eller nog ”bara är en cellklump” eller ”saknar själ” före vecka 23, som en professor på Karolinska sa i en intervju i DN. Alla argument är tillåtna, bara ingen säger barn!

Trots att jag är mycket kritisk till biskop Ragnars svar, får jag väl vara nöjd med att mina ståndpunkter kan härledas till kyrkans tro, lära och bekännelse. Jag får inse att de etiska slutsatser jag drar av kyrkans tro, lära och bekännelse inte delas av kyrkan, vilket givetvis känns tungt.

Ett uppriktigt tack för svar biskop Ragnar!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Biskop Ragnar har svarat

22 september, 2014

Den 30 augusti skrev jag ett öppet brev till biskop Ragnar med tre frågor. Nu har jag fått svar, vilket jag är mycket glad och tacksam över. Jag avstår från att svara så här på direkten, utan låter svaret sjunka in. Jag återkommer med en kommentar till biskop Ragnars svar om någon dag. Nu noterar jag bara med glädje, att mina inställningar i de tre frågor jag ställt, enligt min biskop inte strider mot kyrkans tro och lära. Tack än en gång för svaret!

 

Hej Leo, ursäkta att mitt svar dröjt. Det är mycket just nu.
Fråga 1: Nej, din inställning står inte i strid med kyrkans tro, bekännelse och lära.
Fråga 2: Samma svar. Det är väl självklart att livet börjar vid befruktningen, som idag även kan ske i ett provrör. Sedan är fostret en del av mamman tills dess att det kan födas. Det etiska och moraliska dilemmat idag är att tiden för att ett foster ska kunna (med avancerad teknik dock) överleva utanför mammans kropp alltmer närmar sig den normalt sista tidpunkten för abort. Jag anser dock inte att man kan likna fostret under första månaden vid det barn som snart ska födas. Svaret på frågan om när livet tänds ger inte automatiskt ett svar på abortfrågan.
Fråga 3: Samma svar. Jag delar uppfattningen att det finns risk för att fosterdiagnostiken och vad som följer av den påverkar synen på människovärdet hos dem som är psykiskt och fysiskt funktionshindrade. Men det går inte att generellt lägga på de enskilda föräldrarna en slutsats som de ska dra. Livet är mer komplicerat än så.

Den viktigaste anledningen till att du i grunden får samma svar från mig på alla tre frågorna är att det finns vissa grundläggande värden som kan härledas till kyrkans tro, lära och bekännelse. I etiska ställningstaganden är det däremot möjligt att dra olika slutsatser på grund av människors livssituation, etiska dilemman etcetera. I någon enstaka fråga, tydligast avståndstagandet från Apartheid, går det att gå nästan direkt från en människosyn till ett etiskt och politiskt ställningstagande. Annars är det oftast som i frågorna om att bära vapen eller inte och i viss mån om dödsstraff. Det går att komma till olika ståndpunkter utifrån budordet om att vi inte ska dräpa. Men ingen skulle komma på tanken att alltid acceptera dödligt våld.

Med den vetenskapliga utvecklingen följer nya svåra etiska frågor och moraliska ställningstaganden.

Guds fred!

+ Ragnar

KT


Biskop Ragnar, har jag fel enligt Svenska kyrkans tro och lära ? Ett öppet brev.

30 augusti, 2014

Till
Biskop Ragnar Persenius,

Biskop Ragnar, det händer ofta i debatter jag deltagit i eller tagit del av, att jag haft anledning att ställa mig frågan om mina ståndpunkter är i samklang med kyrkans tro och lära. I det här brevet tänker jag ta upp tre frågeställningar och jag hoppas du kan ge svar på om mina åsikter bryter mot vår kyrkas tro och lära. Meningen med brevet är inte att du ska uttala dig om jag har rätt eller fel. Mina ståndpunkter är mina och jag är hyfsat övertygad om att jag inte är ute och cyklar. Det jag hoppas på är att du vill ge mig ett enkelt svar: Bryter mina ståndpunkter mot kyrkans tro och lära? Som aktiv lekman är det inte alltid lätt att själv svara på frågan. Du som biskop ska, vad jag förstår, försvara och förklara både tro och lära. Nå, nog med inledande fraser nu till frågorna!

Den första frågan handlar om abort. Jag accepterar den abortlagstiftning vi har i Sverige. Lagen är ingen tvingande lag. Staten säger inte till kvinnor att om vissa kriterier är uppfyllda, då måste abort ske. Av samma anledning, enligt mitt sätt att se, är jag inte moraliskt förhindrad att bidra och verka till att antalet aborter minskar. Av debatten har jag fått känslan, att mitt ställningstagande av många präster anses vara felaktig. Och inte bara det, utan också klandervärd.
Vad säger du biskop Ragnar, står min inställning i abortfrågan i strid med kyrkans tro och lära?

Den andra frågan handlar om frågan, när börjar det mänskliga livet? Enligt mitt enkla sätt att förstå frågan, är det självklart att det mänskliga livet har sin startpunkt i det att ett ägg blir befruktat. Det är inte rimligt att bortse från en enda minut i fostrets utveckling från det barn som föds. För mig är det en absurd tanke! Jag har förstått av den samhälleliga debatten att så är det tydligen inte. Det går inte, enligt förståsigpåare,  att tala om skyddsvärt mänskligt liv före vecka 24. För en tid sedan hävdade en professor i DN, att ett foster hade en själ först efter vecka 23. Det här är den förment vetenskapliga och samhälleliga sanningen, som jag skulle kunna bortse ifrån, men det intressanta är att jag möter samma argument från präster i kyrkan.
Biskop Ragnar, som lekman känner jag mig förvirrad. Står min inställning i strid med kyrkans tro och lära?

Den tredje frågan handlar om fosterdiagnostik och selektiva aborter. Det har säkert inte undgått någon samhällsintresserad individ att landstingen i Sverige erbjuder kvinnor fosterdiagnostik för att upptäcka foster med anlag för Downs syndrom. I Danmark har ett liknande program inneburit att det snart inte föds något barn med Downs syndrom. Det finns uppgifter som säger att det inte längre föds ett enda barn med Downs syndrom i Danmark. I Norge sägs det att 90 % av kvinnorna som får beskedet att fostret har anlag för Downs syndrom beslutar sig för abort. För mig, som kristen, har det känts fullständigt självklart, att det här måste motverkas. Om det här får fortgå innebär det, att samhället utvecklas i fascistoid riktning, där alla mänskliga skavanker ska rensas bort. Jag fick problem, som lekman i kyrkan, när jag läste Statens Medicinskt-Etiska Råds uttalande, där Tuulikki Koivunen Bylund var en av undertecknarna. Rådet ansåg att det fullständigt moraliskt acceptabelt med fosterdiagnostik och de eventuellt efterföljande aborterna.
Jag får ställa frågan igen biskop Ragnar, står min inställning till fosterdiagnostik och selektiva aborter i strid med kyrkans tro och lära?

Som en liten avslutande knorr på brevet kan jag lägga till att alla de åsikter jag ovan redovisat bar jag med mig in i kyrkan, den där vidunderliga 1 adventsdagen 1991, då den Helige Ande knackade mig på axeln och uppmanade mig, att besöka min första gudstjänst på nästan 30 år.

Guds fred

Leo Holtter, Bjuråker

PS Jag publicerar också brevet, som ett öppet brev till dig på min blogg ”Tankar i natten” DS

KT