Växer politiska teorier och ideologier fram opåverkade av sin omgivning?

9 april, 2008

Läser i Axess en nedlåtande recension skriven av Johan Lundberg. Måltavlan är Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola. Blomqvist hävdar i en artikel på Aftonbladets kultursida, den fullt rimliga ståndpunkten, att skall vi förstå historiska skeenden, då kan vi inte bortse från alla faktorer som påverkar skeendet. Johan Lundberg har tydligen en helt annan utgångspunkt. Vi behöver inte, vad jag kan förstå, vare sig beskriva eller förstå en historisk period, när vi skall analysera t ex kommunismen, fascismen, nazismen, kolonialismen, slaveri eller vad det vi för stunden vill analysera och förstå. Allt är bara historiska enskildheter, utan orsak och sammanhang. En intressant historiesyn måste jag säga.

Kan det verkligen vara en rimlig ståndpunkt, att utgå från att det är fullständigt ointressant hur den ekonomiska och politiska verkligheten såg ut i Ryssland 1917, i Kina 1949 och Kambodja 1975? Blir brotten mot mänskliga rättigheter förminskade om vi också beskriver bakgrunden och orsakerna till kommunisternas maktövertagande i Ryssland och Kina? Är det inte fullt rimligt att hitta orsaken till Pol Pots tyranniska regim bl.a i USA:s folkrättsvidriga angrepp på Kambodja? Innebär behovet, att hitta ett svar på frågan varför, en önskan att bortförklara eller som ett understucket försvar av diktatur, fångläger, massdeportationer och massavrättningar?

Dök Mussolini, Hitler, Franco och Salazar bara upp ur tomma intet? Är det verkligen fel att försöka förklara företeelserna med t ex 1:a världskriget, de orättfärdiga fredsvillkoren eller hur borgerligheten i Europa med stor tillfredställelse välkomnade att tågen gick i rätt tid efter Mussolinis maktövertagande i Italien? Går det att förstå Francos lyckade uppror mot en demokratiskt vald regering, utan att nämna stödet från Tyskland, Italien och katolska kyrkan? Inte att förglömma de demokratiska staternas svek mot det spanska folket. Skulle en sådan historisk analys innebära att jag på något, för mig okänt sätt, förnekar Nazismens brott mot mänskligheten och kanske rent av förnekar Förintelsen?

För många år sedan hade jag förmånen att ha Arne Semb som historielärare på Sundsvalls högre allmänna läroverk. Han berättade på sin första lektion om principerna för sin historieundervisning. Han skulle inte lägga stor vikt vid årtal. Kunde vi placera en händelse på rätt halva av ett århundrade, då var han nöjd. Däremot skulle han lägga stor vikt vid vår förståelse av bakomliggande orsaker till händelser. Om vi också kunde beskriva hur ett skeende i ett land förhöll sig till situationen i andra länder, då skulle vi få ett extra plus. Jag har full förståelse för att Björklund inte har någon förståelse för en sådan historiesyn. Den är svår att reducera till ett nationellt prov. Men finns det någon annan väg att gå, för att förstå historien?

För tanken bakom Forum för levande historia sägs ju vara, att vi och våra ungdomar skall få sådana insikter, att historien inte upprepar sig.  Jag har vid skilda tillfällen uttryckt min skepsis mot att den Historiska sanningsmyndigheten klarar av en sådan målsättning. Jag ser dagligen med förfärande tydlighet att vi inte lärt något av historien. Det går ju knappast att öppna en tidning, utan att få förenklade påståenden om Islam som pålägg på frukostmackan. Alla försök att förklara bakgrund, orsaker, politiska och ekonomiska förhållanden tillbakavisas med att vänstern vänslas med islamistiska fundamentalister. För inte kan det väl vara så, att USA och Europa har någon skuld till att islamister framstår som ett realistiskt alternativ för stora grupper muslimer? Är inte sådana påståenden bara uttryck för vänsterns traditionella och patologiska USA-hat?

Jag ser med stor oro på hur staten medvetet eller omedvetet vill begränsa vår förståelse för historiska skeenden, för att uppnå kortsiktiga ideologiska vinster. Är lite frestad att på ren trots börja definiera mig som kristen kommunist. För snart dyker väl kraven upp, att den Historiska sanningsmyndigheten skall kartlägga Islams och kristendomens brott mot mänskligheten, då gäller det att vara förberedd och vara säker på sina egna övertygelser.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

 

 


Lite mer flum i skolan vore önskvärt!

12 februari, 2008

Läser i dagens SvD om en undersökning om hur det står till med de politiska kunskaperna hos svenska folket. Ett intressant och tankeväckande resultat är att undersökningen tydligen visar, att studenterna på våra universitet har sämre politiska kunskaper än befolkningen i övrigt.

I artikeln nämns olika förklaringar bl. a påpekar samhällsvetaren Henrik Oscarsson:  ”Det har blivit lättare att välja bort nyheter och samhällsprogram. Man ser hellre Antikrundan än senaste nytt i nyhetsväg.” Det är så sant som det är sagt. Jag väljer ofta bort nyheterna på TV. Det händer väl ibland att jag ser nyheterna på Rapport, Aktuellt och TV4 och inser att jag inte förstått någonting överhuvudtaget. Skulle min världsbild basera sig på TV-nyheterna, kunde jag lika gärna gå genom livet med en papperspåse över huvudet.

För min del lär jag mig bättre förstå hur företagsamhet och ekonomi funkar, genom att slå över till Plus och Sverker Olofsson, än alla ekonominyheter i Aktuellt. Har alltför ofta hört de där obegripliga besvärjelserna från ekonomiprästerna på landets banker: ”Ha is i magen! Aktiekurserna går upp och ner! Tänk på att aktiesparande är ett långsiktigt sparande!”

Artikeln förmedlar inte bara en mörk bild, utan det finns också ett mycket hoppfullt förslag till lösning på problemet med bristande politiska kunskaper. ”Allt handlar om att kommunicera med hjälp av värdering, på eller av, rätt eller fel, ingenting handlar om att utveckla gestaltningsförmågan. Men om man lär sig om människan genom litteraturen får man redskap till intellektuell vidareutveckling och då skulle kunskapsluckorna inom såväl politik som andra områden se helt annorlunda ut, säger Leif Asheimer som även vill återinföra speciella lågstadielärare i grundskolan, införa tematisk undervisning med utgångspunkt från litteraturen inom alla discipliner på högskolor och universitet, samt höja statusen för lärare.”

Artikel slutar med de tänkvärda meningarna: ”Bildning är central för vår utveckling och demokrati. Slösar vi med det är vi illa ute.” Tyvärr så tror jag inte på att förslaget kommer att genomföras. Björklund kommer bara att fnysa åt ”flummet” och konstatera att bildning kan man inte ge betygsliknande omdömen om redan i första klass. Här gäller kunskapsskolan!!

För min del avslutar jag inlägget med en dikt, Gruvan av Elmer Diktonius ur diktsamlingen Taggiga lågor från 1924. Dikten har haft stor betydelse för min förståelse av de förtrycktas vrede och desperation.

Gruvan

En skock svarta mänskor vid ingången.
De stirrar på några magra lik.
Ingen talar
men hatet dansar över deras huvud
som blodröda taggiga lågor.

Då skriker en nervöst:
Vi lever i mörker och gör deras ljus!
Vi fryser och producerar deras värme!
Vi hungrar och bakar deras bröd!
Vårt benmjöl göder deras åkrar!
Bröder – det måste bli ett slut på det här!

Och liken och hatet och orden gör dem galna.
Och de springer mot maskingevären.
Och de skjuts alla ned.
Och de sparkas i en grop.
Och deras kamrater går ned i gruvan så tyst.
Men över deras huvud dansar
blodröda taggiga lågor.


Vem är normal?

28 september, 2007

Har alldeles nyss läst en intressant intervju med den nye Folkpartiledaren Björklund i Dagen. I intervjun dyker en intressant frågeställning om norm och normalt upp:

Roland Utbult använde några ställningstaganden som exempel på sådant som skrämmer kristna väljare, och det togs också ett beslut på landsmötet, att avskaffa heterosexualitet som norm.– Ja det är ju bara trams, att avskaffa det som norm.
Jan Björklund skrattar högt.
– Över 95 procent är heterosexuella, det är klart att det är en norm.”

Det är intressant att se hur Björklund inte kan skilja på normalt och norm. Bara för att de flesta beter sig på ett visst sätt, så behöver inte beteendet upphöjas till norm.

För några år sedan hade jag en diskussion med en person som var bekymrad över att de homosexuella ville göra homosexualitet till norm för samhället. När jag gjorde följdfrågor, visade det sig att han hört någon säga, att det var fel att påstå att homosexualitet var en avvikelse, utan det var lika normalt som heterosexualitet.

Jag försökte förklara, men det gick trögt. Till slut drog jag till med exemplet höger och vänsterhänta. Om jag förstått saken rätt, är majoriteten av det svenska folket högerhänta. För ett antal år sedan, inte alltför länge sedan, upphöjdes högerhänthet till en norm. Barn som var vänsterhänta plågades i hemmen och i skolan. Med rapp på fingrarna, fastlåsta vänsterhänder och andra små tortyrliknande metoder skulle barnen ”läras” att bli högerhänta.

Tiden gick och till slut segrade förnuftet. Man konstaterade, trots att flertalet var högerhänta, var det ingen avvikelse att vara vänsterhänt. Det är fullständigt ”normalt” att en viss andel av befolkningen bär på anlaget till vänsterhänthet. Normen blev att betrakta både högerhänthet och vänsterhänthet som likvärdiga.

Jag utgår från att Folkpartiets landsmöte resonerat på ett likartat sätt vad gäller heterosexualitet och homosexualitet. Trots att flertalet är heterosexuella, innebär det ingen avvikelse att vara homosexuell. Normen bör vara att samhället behandlar grupperna som likvärdiga.

Utbult förstår innehållet i beslutet och protesterar. Björklund skrattar och förklarar beslutet som trams. Jag kan bara tolka hans skratt så, att homosexuella inte ska betraktas som likvärdiga med heterosexuella. Vilka metoder tänker Björklund använda sig av för att få de homosexuella att bete sig enligt normen?