Frågan är också min

23 maj, 2017

Den yttersta dagen

HERRE, jag bad Dig väcka mig,
och Du väckte mig,
men jag somnade om.
Jag bad dig väcka mig,
och Du väckte mig,
men jag somnade om.
Jag bad Dig väcka mig,
och Du väckte mig,
men jag somnade om.
Varje gång.

Så bad Du mig väcka Dig.
Vad hände?
Ingenting!
jag försov mig.

HERRE,
detta är verkligen något,
som oroar mig:
Hur ska det gå för sådana som jag
på den yttersta dagen?

Bo Setterlind ur ”Jag ligger i mörkret hos dig” Dikter i urval av Bo Strömstedt. Albert Bonniers förlag 1993

 

 


En dikt som mötte en sinnestämning

11 mars, 2017

Ofta när jag läser dikter, så fångar en dikt min sinnesstämning fullständigt. Jag sitter där fullständigt mållös. I dag var en sån stund.

Den förlorade tonen

Det sitter en rödhake i en skog
– han tror på ljusare tider –
men plötsligt drar han ihop sina klor
som lämnade honom livet.

I paradis är så underligt tyst,
förr satt där en fågel på varje kvist.

De sjöngo om våren med ljusan röst:
”Ack, än är det långt till den ödsliga höst!”

I mossan går barnet, böjt av sorg,
det plockar rödhakar i sin korg.

Vid en sten får det syn på ett rödhakepar,
det sista, och lägger dem alla i grav.

Ej mera sjunga Guds fåglar av sår:
”Ack om det bleve en riktig vår!”

Det ligger en rödhake i sitt bo
– i våraningstider –
men skogen är en fördömelsens skog
med giftpilar i sitt koger.

Ur diktsamlingen ”Jag ligger i mörkret hos dig” dikter i urval av Bo Strömstedt. Utgiven på Bonniers.