Är det naturligt att slå någon på käften?

11 januari, 2008

För många år sedan, usch vad åren går, läste jag Kropotkins ”Inbördes hjälp”. Har fortfarande hans bok ”En anarkists minnen” i min bokhylla. Jag ägde nog aldrig ”Inbördes hjälp” Jag minns hur Kropotkin och Tolstoj påverkade mig, när jag var ung. Som t ex Kropotkins påpekande: ”För att förstå hur mycket jag sympatiserar med Tolstojs idéer är det nog att säga att jag skrivit en hel volym för att bevisa att liv inte skapas genom kampen för tillvaron utan genom inbördes hjälp.” Trots att jag personligen aldrig blev anarkist, utan tillbringat den största delen av mitt politiska liv inom socialdemokratin och den kommunistiska rörelsen, bar jag hela tiden med mig Kropotkins idéer, om att människor är samarbetsvilliga och vill sin medmänniska väl. Kommunismen hade ju en helt annan grundsyn, vilket vi historiskt kan konstatera i hur de byggde upp staten.

Orsaken till att jag i dagarna kommit att tänka på Kropotkin, är läsningen av Martin Linds Bonhoeffer – Tankar om en 1900-tals martyr. Lind pekar på nazismens syn på tillvaron som en kamp, där den starkaste måste segra. En syn som följdriktigt också inbegriper ett förakt för den svage. Nazismen ansåg sig vara i samklang med naturen. Alla andra samhälleliga program arbetade mot naturen. Jag behöver nog inte mer detaljerat än så beskriva nazismens människosyn.

Martin Lind visar att Bonhoeffer vänder på frågan och hävdar att det är den nazistiska människosynen som är onaturlig. ”Det är inte naturligt för människan att ständigt slå sin granne, att bekämpa andra bara för att bevisa sin egen överlägsenhet.” Bonhoeffer hävdar enligt Lind, ”att den spontana handlingen när en människa böjer sig på trottoaren och undrar om hon kan hjälpa den som fallit, den handlingen är naturlig.” Det är naturligt för människan att inte bara hjälpa sina närmaste, utan även människor vi inte känner. Om jag får tolka lite vildsint, så upplever jag, att Bonhoeffer menar att Jesus kom till världen för att visa hur Gud är, men också att visa oss människor vägen till att bli sanna människor. Den 8 juli 1944 skriver Bonhoeffer från fängelsecellen: ”För det första ska sägas att människan visserligen är en syndare, men därför inte nödvändigtvis ondskefull.”

Jag fick ytterligare en bokassociation under läsningen av Linds Bonhoefferbiografi. För ett antal månader sedan skrev jag ett inlägg och tipsade om ”Hjältar i det tysta- en bok om medmänsklighet under Hitlertiden” skriven av Eric Silver. Eftersom jag redan skrivit om boken är det onödigt att jag utförligt presenterar den. Kort kan sägas att Silver presenterar människor som på olika sätt hjälpte judar under nazitiden och kriget. Det som slog mig, när jag läste om Bonhoeffers övertygelse om vad som är naturligt för människan, hur väl ”Hjältar i det tysta” kompletterar eller rent av bekräftar Bonhoeffers åsikter.

Det som förvånande mig i boken var, att det var så många människor som faktiskt hjälpte. Det andra som överraskade var att hjälpen ofta var spontan. 70 % svarade ja inom några minuter, utan att rådfråga någon. Inför en människa rop på hjälp kunde tydligen en del människor bara svara ja, trots att så många kunde säga nej. Det går inte heller att hitta någon gemensam nämnare hos de människor som hjälpte. Vare sig sociala, nationella, politiska eller religiösa värderingar. Alla som hjälpte var till synes inga moraliska föredömen. Ändå hjälpte de.

Det känns inte helt fel, att uppleva att min nuvarande kristna tro möter min sekulära bakgrund, utan att det blir konfliktfyllt.

Till sist ett judiskt visdomsord ur boken: ”Den som räddar en människas liv, den har räddat hela världen.”

Annonser

En andlig pilgrimsresa!

26 september, 2007

Inatt avslutade jag en mycket intressant och tankeväckande pilgrimsfärd. Under färden har jag gjort nedslag i olika kristna strömningar och tagit med mig insikter från var och en av dem. Det var Monica Olsson Kolkman som räckte mig pilgrimsstaven. En bok av Brian D. McLaren: En generös radikalitet blev min stav på färden.  Jag avstår att recensera boken, utan hänvisar alla intresserade till Monicas introduktion av boken.

Jag nöjer mig med att beskriva några rastplatser under pilgrimsfärden. En sådan rastplats för reflektion var när jag läste: ”treenigheten var en evig dans i vilken Fadern, Sonen och Anden delade sin ömsesidiga kärlek, ära, lycka, glädje och respekt. Mot denna bakgrund betyder Guds skapelseakt att Gud bjuder fler och fler varelser till den eviga glädjedansen.”

En annan rastplats var, och den krävde en lång sittning: ”Vi behöll Jesus som Frälsaren men upphöjde aposteln Paulus (eller någon annan) till Herre och Lärare. (Men även som frälsare begränsade vi Jesus till att rädda oss från helvetet, vilket förklarar varför vi hade jämförelsevis lite intresse av att han skulle rädda oss från girighet, skvaller, fördomar, våld, isolering, nonchalans gentemot de fattiga på planeten, stress, hat, avund, ilska eller högmod.)”

En tredje rastplats som jag vill nämna, rör något som jag visste mycket lite om – anabaptister och anglikaner: ”Anglikaner och anabaptister tog båda en annan väg genom moderniteten än resten av protestantismen. När de senare till stor del omfamnade moderniteten höll anabaptisterna och anglikanerna på sina olika sätt och i olika mått tillbaka sin fulla lojalitet från moderniteten. Av detta skäl (och andra) har de mycket att erbjuda alla som söker en generös radikalitet bortom moderniteten.”

Det blev många fler rastplatser under läsningen och jag är övertygad om att jag under kommande vecka vid omläsningen hittar ytterligare några. Under läsningen av ”En generös radikalitet” trängde sig andra från mitt andliga husapotek på och gjorde sig påminda. ”Uppenbarelsens innehåll är i NT inte ord utan en person, Jesus Kristus. Bibeln är inte i sig själv Guds uppenbarelse utan det medel varigenom Gud låter Jesus Kristus bli känd.” Så skriver Lars Lindberg i sin bok, ”Ny skapelse”. En bok som med all säkerhet bidragit till att jag uppskattar ”En generös radikalitet” så mycket som jag gör. Jag hörde också rösten från Bonhoeffer, där han sitter i sin fängelsecell och börjar skissa på en helt ny roll för kyrkan i världen efter världskrigen. Bonhoeffers tankegångar föregriper i stora stycken Brian McLarens tankegångar om kyrkans roll i det postmoderna samhället.

Läsningen av ”En generös radikalitet” ger också viktiga tanketrådar att nysta i när det gäller det ekumeniska samtalet. Jag får ofta känslan av att det finns en stor längtan hos många kristna till att alla kyrkor och traditioner skulle gå samman i en enda stor kyrka. Personligen är jag mycket tveksam till om det ens är önskvärt, när vi ser hur nästan alla kyrkor brottas med stora inre svårigheter, när de ska orientera sig i dagens splittrade värld. Tills den processen är slutförd kan vi väl gemensamt glädjas åt att Gud kan beskrivas på så många olika sätt och ändå är vi inte i närheten av att förstå Guds storhet i hela sin fullhet.


Sorgsna tankar i natten

1 maj, 2007

Av olika anledningar tänker jag inte demonstrera idag. För några år sedan skulle jag nog ha prioriterat annorlunda. Det är inte många 1 maj-demonstrationer jag missat genom åren. De senaste åren har det för mig mest känts som nostalgi, istället för en reell klassmanifestation.

 

Som vanligt, när jag har svårt att hitta orden, lånar jag andras. I natt får Birger Norman stå till tjänst, Jag lånar ord, som lite uttrycker det vemod jag ändå känner, att en viktig och livslång period i mitt liv tappat sin mening.

 

1 maj

Bestig din smärtas berg och se
förlorade riken, förlorade drömmar
Mest förlorad är freden

Vi stod vid korsvägen, skiljevägen
Professorerna kom till oss
och våra kamrater ministrarna
De lade på oss ett ansvar
som var för gammalt och för tidigt
och som ledde oss undan ansvaret

Genom medvetandet om klassen
 fanns ett medvetande om världen
och ett medvetande om människan
Vi övergav det trängre medvetande
som begärde vår trohet
 och förlorade alla våra vägar
   

 Intet blod må utkrävas
Förräderiet var redan berett i våra hjärtan


Århundradets ordmusik

27 april, 2007

Har ägnat dagen åt att läsa en diktsamling, Århundradets ordmusik – från Anders Österling till Lars Forsell. En antologi av Göran Hassler. Under läsningen stötte jag på en av mina favoriter – Elmer Diktonius. Dikten heter Orkester. Under läsningen upptäckte jag att jag tänkte på Marcus och hans blogg Små tankar kring musik. Marcus har under en längre tid glatt mig med kunniga tips om kompositörer, dirigenter och ofta helt underbar musik. Ta till dig dikten Marcus!

Orkester

I
Efter det stora deliriet –
jakten efter a´et –
kommer lugnet före stormen:
dirigenten.
Han knackar tre gånger i pulten
med sin stav,
och berget låter vattnet rinna.

II
Först sitter de alla
som ruvande olycksfåglar.
En ensam fagott kraxar:
kråka med näsblod.

III
Si de skuttar fram –
klarinetternas kvartett!
Si de är lekande hundar
och bockar med horn!
Si de skvattrar som pigor på dans!
Så ovigt de flirtar –
si nymfen grimaserar:
oboens tupplustiga krumelur.

IV
Som en fransman
parlerar cellon i näston:
”Jag älskar dig, dyra,
det får jag be-dyra –
äh!”

Men basarna brummar:
håll käft-käft-käft,
håll käft,
krä-ä-ääk!

V
Inte mera, låt bli!
Håhåhå! vrålar basunerna.
Det knakar i fogarna!
Håhåhå! vrålar basunerna.
Men senorna sträcks ju –
vi spricker!
Håhåhå! vrålar basunerna.

VI
På violinernas silver
strör solocellon
sin gredelina sammet.
Snart sprutar trumpeten kopparrött.
Mot denna fond
tecknar flöjterna färglösa linjer
ur ett lyckligt liv.

 


Ord och inga visor!

22 april, 2007

I natt ska jag bjuda på dikt av Birger Norman, ”Summa Theologicum”. Dikten är hämtad ur en samlingsvolym Lyrik 1950 – 1974. Dikten publicerades första gången i diktsamlingen Strykfågel från 1964.

Dikten speglar en hos mig ofta förekommande sinnesstämning.

SUMMA THEOLOGICUM

Pastorn föll ifrån och kom ut i världen. Efter
en tid på samhällets botten, bland existenser
utan kollektivavtal, resocialiserades
han av sin andra hustru och blev reseledare
i ett folkrörelseanknutet företag. En kväll i
Smyrna råkade han dricka för mycket vin,
och fick ett återfall i det pastorala. Vajande
i den egeiska aftonbrisen pekade han på
den förskrämda gruppen av lärarinnor med
hårknut, och sa: Ju mer jag får se av politik
och andra försök att ordna upp tillvaron
i stort, desto nödvändigare ter sig
antagandet att Guds obegripliga nåd allena
tör vara den okända faktor, som gör att
denna värld inte för länge sen rest åt helvete.


Kvinnorna och världshistorien

14 april, 2007

Jag vill rekommendera en mycket intressant bok. En bok som de flesta av mina manliga vänner aldrig hört talas om, men dessvärre inte heller mina kvinnliga vänner. Första gången jag läste Kvinnorna och världshistorien av Rosalind Miles, måste ha varit tidigt 90-tal och var min huvudkälla för mitt föredrag i tre delar ”Från vaginaavund till penisförgudning i Radio A Västerås. Det lustiga var att inte vid ett enda tillfälle lyckades de som skulle påannonsera programmet säga rätt när de kom till programrubriken. En hade i vart fall förstått andemeningen rätt, när hon med bestämd röst sa: ”Nu kommer tredje avsnittet av radioföredraget, från vaginaavund till penisförlängning.”

Redan i inledningen till första kapitlet ger Miles anslaget till hela boken: ”Den mänskliga rasens historia börjar med kvinnan. Hon bar, då som nu, den ursprungliga mänskliga kromosomen. Hennes anpassning till utvecklingen säkerställde artens överlevnad och framgång.” Det mesta av all forskningsresultat kring människans utveckling har utgått från en manlig föreställning om hur det borde ha varit. Vill man vara snäll så kan man säga att mycket av forskningen baserat sig på en myt. Är man en illvillig typ som jag, säger man att forskningen baserat sig på ett manligt önsketänkande.

Två exempel. Hur många gånger har jag inte hört att mannen-jägaren var den som försörjde stammen. När sanningen är den, att mänskligheten aldrig skulle ha växt ur sin linda om den förlitat sig på föda från jakten. Det som räddade stammen var kvinnornas ihärdiga samlande av rötter, frukter och insekter. Det var stapelfödan. Jaktens resultat var grädden på moset. Det andra exemplet på manligt önsketänkande är att mannen, på grund av jakten, skulle vara uppfinnare till de första redskapen, spjutet eller pilbågen. Med all sannolikhet är nog det kvinnliga redskapet, grävkäppen av mycket äldre stadium.

En annan märklig myt som vi, har jag märkt, fortfarande accepterar som sann, är föreställningen att männens större muskelstyrka skulle ha inneburit att de också arbetade hårdare. Kvinnorna genom historien skulle kunna utropa – små gossar ni vet inte vad arbete innebär! I de ursprungliga samhällena jägar-samlarsamhällena, som vi fortfarande har levande exempel på, arbetar mannen en femtedel av tiden för som krävs för stammens överlevnad och kvinnorna utför resten av arbetet. Genom historien har kvinnor arbetat i hårda och tunga arbeten. Detsamma gäller myten om att arbetande kvinnor skulle vara en sen 1900-tals företeelse. Före skulle någon form av arbetsdelning ha existerat, där mannen arbetar och kvinnorna tar hand om barnen vid hemmets härd. Kvinnor har i alla tider arbetat, antingen för stammen, byn eller familjejordbruket. de har också lönearbetat som pigor, byggnadsarbetare, läkare, bibliotekarier etc. (finns upptecknat ända från Romartiden.)

Det som kanske ändå mest berör mig i boken, är Miles beskrivning av myter om Gudavärlden. Det finns många myter om Modergudinnan, som vi måste ta på allvar. Också beskrivningar om hur den manliga principen fick överhanden. Dessa kunskaper gör att jag har stor förståelse för dagens feministteologi och kan utan att blinka säga och tänka, Vår moder… när jag läser bönen i kyrkan. Jag känner och är också säker på, att jag inte hädar.

Män, utmana er själva och läs boken! Ni kommer ha svårt att säga ”det svaga könet”, efter läsningen utan att rodna. Kvinnor, ni kan läsa boken och få bekräftelse på det ni säkert redan anat eller har visshet om. Det är kvinnorna som burit och troligtvis fortfarande bär upp samhället.


Var möter vi Gud?

8 april, 2007

Så här på påsknatten är hjärtat fullt och munnen vill bara tala och berätta om den Gud som i natt uppstod från de döda. Mina ord räcker inte till och som vanligt går jag till mitt andliga husapotek av dikter och hittar en dikt av Elmer Diktonius ”De fattigas gud” ur diktsamlingen Ringar i stubben utgiven 1954.

Dikten beskriver den Gud jag tror på. En Gud som hittas bland de fattiga och utslagna. Jag tror, nej är övertygad om, att de latinamerikanska befrielseteologerna skulle le igenkännande om de fick läsa dikten.

Kristus är uppstånden!

De fattigas Gud

I
I storstadens vimmel
har jag mött dig, gud.
Och du sålde tidningar i gathörnen,
och du blickade mot mig
ur slinkans svartomrandade öga,
och du sov på bänkar och kajkanter
om natten, gud,
och på morgonen skyndade du dig
att fiska efter något ätbart
ur soptunnorna
vid de stora bulevarderna,
innan stadens skräpkuskar
hann dit med sina bilar;
vi har varit med om mycket,
min gud –
och föga har du heller
med de publikaners
eller filistéers biblar att göra.

II
De fattigas gud
är en väldig gryta mat
mitt på stortorget.
Han predikar inte alls –
bara bubblar i grytan,
och då skyndar vi alla
att få en portion
av den himlagoda vällingen.
När vi äter svär vi ljudligt över
att en gång ha fått våra magar mätta,
och då vi avlägsnar oss
söker vi övertyga varann om
att det var sista gången
något dylikt utdelades –
för att vi själva
kunde stå främst
i kön i morron.

III
De fattigas gud
fann jag aldrig så skön
som hos en underårig
blåkindad blomsterförsäljerska
en vinterkväll
på Friedrichstrasse i Berlin.
Där såg han ut som en frusen viol,
och berättade mig om
solens undergörande makt
mitt i kölden.
Då trodde jag på honom
och sen dess har jag följt
hans steg
lämnande allt
men dock ej bortslösande allt,
ty en varm vrå behöver mänskan,
om icke annorstädes
så i sitt arma hjärta –
för där bor du,
de fattigas gud.