Hjältar i det tysta

Ibland förundras jag över hur lättvindigt vi bedömer människor vi möter. Ofta sker bedömningen efter vilken social, etnisk eller politisk grupp personen tillhör. Alla moderater är kallhamrade, ondsinta egoister. Inte har de medkänsla och inte läser de god litteratur heller. Det är bara politiskt korrekta människor, som inte ser att zigenare är tjuvaktiga. Muslimer är fundamentalister och hatar västerlänningar.  Varje gång jag möter sådana svepande omdömen tänker jag på Eric Silvers ”Hjältar i det tysta”.

I boken berättar Silver om ett antal människor som riskerade både sitt eget och anhörigas liv för att rädda andra människor undan förföljelse och död i nazismens Europa. Det handlar om människor med olika social bakgrund, skilda nationaliteter och skilda trosuppfattningar. Det radas upp det ena människoödet efter det andra, det är lärarinnor, diplomater, kyrkliga dignitärer, präster, soldater, vakter. En del som t ex Schindler räddade många. Andra räddade bara en. Ofta sker hjälpen spontant och utan eftertanke. Det är inte en överlagd handling, utan mer en omedelbar reaktion på ett rop om hjälp.

Som sagt det intressanta är, att det inte går att hitta någon entydig politisk ideologi, eller någon speciell social bakgrund eller religiös tillhörighet som förklaring till varför de inte kunde säga nej, när så många andra gjorde det. Inte heller var alla några moraliska föredömen. Andra var helgon. När jag läste boken funderade jag ofta över varför vi frågar var ondskan kommer ifrån. Istället borde vi fråga oss var får godheten sin näring? Den finns ju bevisligen. Det skrämmande är att jag inte kan förutse hur jag själv skulle agera i motsvarande situation. Inte heller kan vi förutsäga vem som skulle räcka oss en hjälpande hand om livet stod på spel. Därför kan det vara klokt att inte döma och demonisera enskilda människor vi möter oavsett vilken tro eller parti de tillhör. Det kan vara den räddare i nöden vi har behov av i framtiden.

Till sist ett judiskt visdomsord ur boken: ”Den som räddar en enda människas liv, den har räddat hela världen.” 

Edens lustgård låg i Afrika!

Jag läser i senaste numret av Kyrkans Tidning att författaren Lasse Berg får årets Dagermanspris. Ett mycket bra val, enligt min mening. Lasse Bergs senaste bok, Gryning över Kalahari – Hur människan blev människa blir med all säkerhet ett standardverk, som kommer att stå sig i många år. Inte blir det sämre av att även en amatör som jag kan ta till mig innehållet och rentav känna mig lite klok på kuppen.

Jag har genom åren varit intresserad av berättelser om människans utveckling. Frågorna till myten i skapelseberättelsen: när blev den skriven och vad innebar det att människan blev den hon är, har alltid följt mig. Och vad var hon före ”syndafallet?” För många år sedan läste jag Marie Fredrikssons, ”Paradisets Barn” en trilogi som handlade om Adam och Eva, Kain och Abel och Norea. I den första delen beskriver Marie Fredriksson hur Eva gör en resa tillbaka till Edens lustgård och blir förskräckt över det hon får se. Varelserna som finns kvar i lustgården, kan visserligen inte skilja mellan gott och ont, men de har inte heller något minne. Eva vänder tillbaka till Adam och historien kan fortsätta.

När jag läste Gryning över Kalahari hade jag hela tiden Paradisets barn som en följeslagare vid läsningen. Lasse Berg beskriver i boken hur människan utvecklas ur tidigare former för att till slut få sin slutgiltiga form i Afrika. Närmare bestämt vid Kapkusten för ca 200 000 år sedan. Berg berättar hur en liten grupp människor utvecklar en hjärna som sen visar sig klara av en anpassning till skilda förhållanden. Hur denna lilla grupp växer och börjar vandra och vidga sina domäner. Människan blir jägare och samlare och sprider sig i allt vidare ringar. För 120 000 år sedan gör människan sitt första försök att lämna Afrika, men försöket misslyckas. För 80 000 år sedan görs ett andra försök och det lyckas för en liten skara människor. Alla icke-afrikanska folk härstammar från denna lilla grupp. För 50 000 – 30 000 år sedan kommer människan till Europa. En mycket fascinerande tanke!

Det viktigaste med Lasse Bergs bok är ändå inte beskrivningen av människans utveckling, utan beskrivningen av hur människan var. Med hjälp av forskning och iakttagelser av dagens bushmän ges vi en något annorlunda bild av människans natur. Vi har ofta en bild av att den tidiga tillvaron för människan var kamp, möda och fiendskap. Den bild Berg visar är istället samarbete, samtal(mycket samtal) och ömsesidig hjälp. Mycket vila och umgänge! Den bilden är väl så nära en paradisbeskrivning som någonsin berättelsen om Edens lustgård, där vi egentligen inte får någon föreställning av hur ett människoliv egentligen tedde sig. Under människans utveckling sker en förändring av livsvillkoren. Människan blir bofast, skapar organisationer i större enheter än tidigare. Riken växer fram och med det klasser. Vi ser spår av den samhällsförändringen i berättelser om Kain och Abel. Åkerbruk mot boskapsskötsel.

Jag är inte vetenskapsman eller kunnig nog att avgöra om Lasse Berg till alla delar beskriver en korrekt utveckling, men spännande är den! Min fantasi utmanas. Jag kan verkligen rekommendera boken för läsning. Vårt ursprung är Afrika! Vi vet också var i Afrika ursprunget låg!

Araber kan skriva poesi!

När vi hör ordet arab, tänker nog många spontant på fundamentalistiska, hatiska självmordsbombare. Och det kan väl ibland stämma, men det ger inte hela bilden. Jag är övertygad om att nedanstående dikt ger en sannare bild av vad begreppet arabisk står för. Den arabiska poesin har genom århundraden varit av hög klass och den har inte blivit sämre med åren.

I natt bjuder jag på en dikt av den Irakiske poeten Nazir Al-Malaika. Dikten heter Jag och är hämtad ur antologin: Alekemins blå eld – Modern arabisk poesi. Antologin är utgiven av FIB:s Lyrikklubb 1991 och innehåller dikter av tjugotre poeter från åtta länder.

JAG

Natten undrar vem jag är
jag är dess djupa hemlighet, orolig
och svart, dess upproriska hemlighet
Jag har gömt mitt innersta i stillhet
Jag har lindat mitt hjärta i förtvivlan
och här står jag, blek, splittrad,
medan jag ser hur århundraden undrar
               vem jag är
 

Vinden undrar vem jag är
Jag är en beskuggad fläkt, förnekad av tiden,
och liksom den äger jag inget hem
Vi fortsätter ändlöst, utan spår,
och när vi är framme
möter vi eländets slut, så ensamt
– det vill säga tomheten
 

Tiden undrar vem jag är
Som den förtär jag högmodigt hundratals år
och ger dem nytt liv
Jag skapar ett avlägset förflutet
av ett förundrat, enkelt hopp
för att själv återvända och begrava det
Och så kan jag forma en annan gårdag
med en morgon av is
 

Det innersta undrar vem jag är
Jag stirrar liksom det ständigt i mörker
utan att något ger mig frid
Jag fortsätter att fråga, och svaret
fortsätter likaså att hägra
Och fastän jag alltid tror det så nära
har det upplösts när jag kommit fram
Det försvinner. Det dör

På vägen till Damaskus

Inatt får det bli en dikt av Dinos Christianopoulos, som avslutar dagen. En inte helt uppbygglig dikt. Den pekar på mänskliga, åtminstone mina, tillkortakommanden i livet.

På vägen till Damaskus

Omöjligt för oss att se något; vi bara hörde,
som om Gud visade sig lite medgörlig mot oss;
men han såg mycket väl
tills vi lyfte upp honom blind:
Uppenbarelsen hade förkrossat honom.
 

Så blev Saul Paulus – medan vi
förblev oss själva efter de första intrycken,
kanske för att vi inte var utvalda verktyg; senare
beslöt vi att ändra oss (när vi kände
enbart uppgivenhet omkring oss),
även om vi visste att inom oss
fanns demonen beredd till ännu en flykt.

Kvinnorna och världshistorien – Boktips

I natt vill jag rekommendera en mycket intressant bok. En bok som kan bli en bra grund för fortsatta samtal om manligt – kvinnligt. I den frågan frodas många myter och vanföreställningar.  Första gången jag läste Kvinnorna och världshistorien av Rosalind Miles, måste ha varit tidigt 90-tal och var min huvudkälla för mitt föredrag i tre delar ”Från vaginaavund till penisförgudning i Radio A Västerås. 

Redan i inledningen till första kapitlet ger Miles anslaget till hela boken: ”Den mänskliga rasens historia börjar med kvinnan. Hon bar, då som nu, den ursprungliga mänskliga kromosomen. Hennes anpassning till utvecklingen säkerställde artens överlevnad och framgång.” Det mesta av all forskningsresultat kring människans utveckling har utgått från en manlig föreställning om hur det borde ha varit. Vill man vara snäll så kan man säga att forskningen baserat sig på en myt. Är man en illvillig typ som jag, säger man att forskningen baserat sig på manligt önsketänkande. 

Två exempel: Hur många gånger har jag inte hört och läst att mannen – jägaren var den som försörjde stammen. När sanningen är den, att mänskligheten aldrig skulle ha växt ur sin linda om den förlitat sig på föda från jakten. Det som räddade stammen var kvinnornas ihärdiga samlande av rötter, frukter och insekter. Det var stapelfödan. Jaktens resultat var grädden på moset. Ett annat exempel på manligt önsketänkande är att mannen, på grund av jakten, skulle vara uppfinnare till de första redskapen, spjutet eller pilbågen. Med all sannolikhet är nog det kvinnliga redskapet, grävkäppen av mycket äldre stadium. 

En annan märklig myt som vi, har jag märkt, fortfarande accepterar som sann, är föreställningen att männens större muskelstyrka skulle ha inneburit att de också arbetade hårdare. Kvinnorna genom historien skulle kunna utropa – små gossar ni vet inte vad arbete innebär! I de ursprungliga  jägar – samlarsamhällena, som vi fortfarande har levande exempel på, arbetar mannen en femtedel av tiden som krävs för stammens överlevnad och kvinnorna utför resten av arbetet. Genom historien har kvinnor arbetat i hårda och tunga arbeten.

Detsamma gäller myten om att arbetande kvinnor skulle vara en sen 1900-tals företeelse. Före skulle någon form av arbetsdelning ha existerat, där mannen arbetar och kvinnorna tar hand om barnen vid hemmets härd. Kvinnor har i alla tider arbetat, antingen för stammen, byn eller familjejordbruket. De har också lönearbetat som pigor, byggnadsarbetare, läkare, bibliotekarier etc. (finns upptecknat ända från Romartiden.) 

Det som kanske ändå mest berör mig i boken, är Miles beskrivning av myter om Gudavärlden. Det finns många myter om Modergudinnan, som vi måste ta på allvar. Också beskrivningar om hur den manliga principen fick överhanden. Dessa kunskaper gör att jag har stor förståelse för dagens feministteologi och kan utan att blinka säga och tänka, Vår moder… när jag läser bönen i kyrkan. Jag känner och är också säker på, att jag inte hädar. 

Män, utmana er själva och läs boken! Ni kommer ha svårt att säga ”det svaga könet”, efter läsningen utan att rodna. Kvinnor, ni kan läsa boken och få bekräftelse på det ni säkert redan anat eller har visshet om. Det är kvinnorna som burit och troligtvis fortfarande bär upp samhället.

Nattlig diktläsning

I natt vill jag bjuda på en dikt av Petter Bergman ur hans sista diktsamling ”Tilltal” utgiven 1987.

INSIDE A SILENT TEAR

Vi talade med varandra om ljus och skugga,
om vänner och ovänner, om böcker, dagar,
årstider.
                                              Då såg jag
en rad av diamanter, tysta tårar som rann
nerför din kind. Så lite känner vi varandra
efter tjugofem år, att jag inte visste
vad de betecknade, vad de ville säga.

Bara en sak visste jag: innanför varje
tyst tår finns en tyst dröm, där tillträde
är förbjudet.

På nätterna vaknar jag och undrar över dem.
Men jag får aldrig veta något om denna tysta dröm.

Bara att den finns. Och jag har svikit den.

De fattigas Evangelium

I natt vill jag rekommendera en liten bok, (78 sid) för den kommande veckans läsning. Boken är liten enbart till formatet, innehållet är stort. I ”De fattigas evangelium – befrielse för svenskar? skriven av Per Frostin, för författaren ett samtal med läseren om orsakerna till den kris de västerländska kristna kyrkor befinner sig i. Krisen kännetecknas inte av tro eller otro. Den består i att kyrkorna inte rätt kunnat hantera kampen mellan Gud och Mammon. Eller som Frostin citerar Martin Luther. ”Det varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig är, säger jag, i verkligheten din Gud” Enligt Luther är den vanligaste avguden på jorden inte ett religiöst fenomen, utan en förtröstan på penningen.

Mot detta ställer befrielseteologin och Per Frostin ett helt annat perspektiv: ”Befrielseteologins gudstro kan sammanfattas i den provokativa bekännelsen. Gud är de fattigas Gud. Enligt denna bekännelse finns det ingen gemenskap med den sanne Guden om man säger nej till gemenskapen med de fattiga.”

De som ansluter sig till bekännelsen måste inse att det får praktiska konsekvenser. Bekännelsen är inte enbart en intellektuell bekännelse att föra kultiverade samtal kring, utan en uppfordran till handling. För mig personligen har det inneburit att jag nästan aldrig diskuterar om Gud existerar eller inte. Det jag är intresserad av är, om människor är beredda att ta en kamp mot avguden penningen (Mammon) eller inte.

Det innebär också att utgångspunkten för teologiska diskussioner måste vara perspektivet underifrån. Det är den fattige som har privilegiet att formulera problemet. Nu ställer vän av ordning den berättigade frågan var kommer de som inte kan räknas in bland de ”fattiga”. Jag har själv ställt mig den frågan många gånger och har väl inget bra svar, men kan väl låna ord av Frostin. ”Först och främst upptäcker vi, om vi lyssnar på de fattiga, att de absolutistiska krav som skapar de tragiska, ödesmättade skuldkänslorna inte kommer från dem utan ‘uppifrån’”. Det kan vara en varning för oss, när tidningar avslöjar den ene eller andres politikers villa eller flotta bil. Vi måste fråga oss, i vems syften, dyker avslöjandet upp? Vem tjänar på att de fattiga ägnar tid och kraft åt sådana frågor? Givetvis de som inte önskar en rättfärdig samhällsordning. Köp eller låna boken. Den utgör en bra grund för studiecirklar. Det finns en ypperlig studiehandledning i slutet av boken.

God läsning och fina samtal!