Väckelse, mission och det sekulära samhället. del 2

16 maj, 2008

Ända sedan jag, under det sena 50-talet, började bli någorlunda samhällsmedveten har jag hört, att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Fram till 1991 berörde inte påståendet mig, vare sig intellektuellt eller känslomässigt. Det var som det var. Kunde inte heller se, att något skulle bli bättre om Sverige blev mindre sekulariserat.

När jag 1991 så att säga ”bytte sida” och gick från en sekulär till en kristen identitet, har frågan fått en helt ny aktualitet för mig. Numer hör jag något dovt och hotfullt, när kristna talar om världens mest sekulariserade land. Fortfarande förstår jag inte riktigt vad hotet består av. För den är väl inte en kvarleva från tiden då en självmedveten och sekulär arbetarrörelse började bygga på sin dröm om ett rättfärdigt samhälle? Är det inte dags att erkänna att det sekulära samhällets världslighet i det stora hela stått för något gott, som vi kristna borde ha all anledning att bejaka och lovorda. Och ändå, jag tycker mig höra ett mummel av misstänksamhet och jag kan inte riktigt urskilja vad det mumlas om.

För det är visst och sant, att det sekulära samhället och den sekulära människan äger en självmedvetenhet, som ibland gränsar till hybris. Men är svaret på det, att vi kristna än hårdare påtalar för människorna, att de i grund och botten är onda och att allt de bygger vilar på lösan sand? Om vi ställer människors vardagliga strävanden och drömmar i motsättning till kristen tro, då bör vi inte bli förvånade om vi möts av negativa reaktioner eller likgiltighet. Vore det inte bättre att vi kristna med lite ödmjukhet erkände för oss själva och andra, att vi är tacksamma för att människor fört många strider, som vi själva borde initierat. Jag tror det är hög tid att vi kristna sätter oss ned och på ett jämställt plan lyssnar efter vad den sekulära människan har att berätta för oss. Den sekulära människan är inte något ytligt och flyktigt. Hon arbetar, uppfostrar barn, tar hand om sina gamla föräldrar, tar ansvar för stat och kommun, leder fotbollslag, tvättar tröjor, är klassföräldrar, stöder utsatta barn i världen, för att bara nämna något lite. När det gäller mängden goda handlingar har den sekulära människan inget skämmas för. Är det helt orimligt att tänka sig att den självmedvetna sekulära människan faktiskt har något att lära oss? Tänk vilken styrka för det goda vi gemensamt skulle kunna skapa!

 Till sist några varnande ord av Dietrich Bonhoeffer angående vår inställning till den sekulära människan. Så här skrev han i sin fängelsecell 8 juli 1944: ”För det första ska sägas att människan visserligen är en syndare, men därför inte nödvändigtvis ondskefull.” Men också: ”Jag vill alltså komma fram till att man inte kan smussla undan Gud till den allra hemligaste vrån. I stället får man erkänna att världen och människan är myndiga och att man inte får tala illa om människan i hennes världslighet, utan att man konfronterar henne med Gud på hennes starkaste punkt.”

Se där en utmaning! Låt oss möta människorna, där de är som starkast!

Läs även andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , ,


Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer 12 april

12 april, 2008

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Joh 1:14)

 

En ”världslig” kristen tro

”Förenade med Kristus finner han att i Kristus har Gud och världen försonats… Hans värdslighet skiljer honom inte från Kristus, och hans kristna tro skiljer honom från världen.” Gesammelte Schriften

En kristen lever ständigt i spänningen mellan olika realiteter. Vi har spänningen mellan det som är och det vi tror. Vi har spänningen mellan att vara världsligt vis och andligt sann och mellan att längta till himlen och att arbeta aktivt för förändringar här på jorden. Dessa spänningar kommer vi antagligen få leva med. Men Kristus kom hit ned för att visa oss vägen. I honom omfamnade Gud världen samtidigt som han erbjöd den försoning.

Ord att tänka på: Om världen är föremål för Guds försonande kärlek är det knappast möjligt för oss att leva som om världen inte berörde oss.

Texterna är hämtade ur andaktsboken: Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer av Charles Ringma. Jag önskar tillägna dagens andakt Emanuel Karlsten.

Andra bloggar om: , , , , , , ,


Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.

22 mars, 2008

Under lördagens mellanläge. Tiden mellan fredagskvällens andakt vid Jesu grav och söndagsnatten glädjerop. Han lever! Finns det all anledning att fundera över betydelsen av det oerhörda som hände för snart 2000 år sedan. Jag har i två inlägg, ”Vad innebär det glada budskapet?” och ”Har vi en Gudsbild fylld av motsägelser?”  påbörjat en påskmeditation, som kanske kommer att sträcka sig till annandag pingst, då jag ska medverka i en lekfolksledd Gudstjänst.

Ambitionen är inte att komma fram till några tvärsäkra slutsatser. Min kompetens är inte tillräcklig för så storvulna ambitioner. Jag vill, mer för min egen skull, försöka hitta en plattform för min tro och mina tvivel. Kan vara svårt nog, för både tron och tvivlet tenderar att påverkas av livssituationen, när tankarna tänks. 

Jag har ofta genom åren frågat, vilket jag också delat med mig av, vilka som egentligen berörs av korsets glädjebudskap? Det är helt klart att Jesu död på korset har betydelse för hela mänskligheten, men också för hela skapelsen, men ändå inte. Det finns ett mycket viktigt men – det gäller bara dem som tror! Jag upplever att vi ofta blir något krystade, när vi försöker förklara det som tydligen kallas för hoppets tal ur Johannesevangeliet: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

För att inte Gud ska framstå som inkonsekvent eller kärlekslös, tenderar vi lägga skulden på människan, att frälsningen inte gäller alla. Vi säger att Gud älskar alla och vill nå alla, men att han inte kan tvinga sig på oss. Eftersom människan har en fri vilja, så skulle det vara förklaringen till, att majoriteten av människorna i världen inte omfattas av påskens glada budskap. De har ju själva, medvetet, valt bort Kristus. Det må förlåtas mig om jag hänvisar till världsliga kunskaper, men min erfarenhet av vår fria vilja är, att den är mycket begränsad och kringskuren. Har också en bestämd känsla av att majoriteten av alla ickekristna i världen aldrig upplevt att de gjort ett ”val.”

Här tänkte jag börja avsluta inlägget med ett konstaterande att jag inte förstår (eller inte vill förstå?), utan att jag får lyfta på hatten och gå vidare med förhoppningen, att jag en dag skall förstå. Då hör jag påträngande viskningar i mitt öra. ”Utanför kyrkan finns ingen frälsning!” Ibland, eller rättare sagt ofta, får jag känslan av att det inte ens räcker med att tro på Jesus Kristus. Det gäller att välja rätt kyrka också! Och inte bara det. Inom kyrkan skall jag också med hjälp av min ”fria” vilja avgöra vad som är de rätta dogmerna. Väljer jag inte rätt, då har jag ”frivilligt” valt den där andra utgången.

Nu flyr jag till Dietrich Bonhoeffer för att få ord för mina känslor: ”Kristen tro blir lätt ett idéprogram eller en lära som det gäller att acceptera eller förkasta. Men Gud har blivit människa, inte en idé eller ideologi, inte en princip eller ett program. Jesus Kristus ger oss inte ett lärosystem som vi ska bejaka. Jesus Kristus är inte i första hand lärare utan människa, verklig människa som vi.”  Jesus själv lovar att hans ok är lätt. Religionen tenderar att göra den tung. 

Jag har ofta upplevt något märkligt, när jag förlåter någon som gjort mig illa. Jag är nog helt ärlig i min vilja att förlåta, men av någon outgrundlig anledning dyker oförrätten gång på gång med förnyad smärta upp i mitt minne. Det verkar vara svårt för, åtminstone mig, att förlåta och verkligen lägga oförrätten bakom mig.

Ett av mina stora hopp, men samtidigt där mitt tvivel är som djupast, är när jag genom seklerna hör Jesus bön till Fadern, när han naglas fast vid korset: ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” I den bönen inbegrips alla. Inte bara troende. Hedningar, skriftlärda, brottslingar, för alla går förbönen från den korsfäste till Fadern. Det var ingen där och då händelse, utan bönen omfattar alla tider! Det är min fasta övertygelse inför påsknattens glada budskap. Han lever!

Två inlägg som med all säkerhet påverkat innehållet i mitt inlägg:

Joachim Elsanders ”För lite om Jesu återkomst?” och Kiriras: Min påskapredikan

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,


Är det naturligt att slå någon på käften?

11 januari, 2008

För många år sedan, usch vad åren går, läste jag Kropotkins ”Inbördes hjälp”. Har fortfarande hans bok ”En anarkists minnen” i min bokhylla. Jag ägde nog aldrig ”Inbördes hjälp” Jag minns hur Kropotkin och Tolstoj påverkade mig, när jag var ung. Som t ex Kropotkins påpekande: ”För att förstå hur mycket jag sympatiserar med Tolstojs idéer är det nog att säga att jag skrivit en hel volym för att bevisa att liv inte skapas genom kampen för tillvaron utan genom inbördes hjälp.” Trots att jag personligen aldrig blev anarkist, utan tillbringat den största delen av mitt politiska liv inom socialdemokratin och den kommunistiska rörelsen, bar jag hela tiden med mig Kropotkins idéer, om att människor är samarbetsvilliga och vill sin medmänniska väl. Kommunismen hade ju en helt annan grundsyn, vilket vi historiskt kan konstatera i hur de byggde upp staten.

Orsaken till att jag i dagarna kommit att tänka på Kropotkin, är läsningen av Martin Linds Bonhoeffer – Tankar om en 1900-tals martyr. Lind pekar på nazismens syn på tillvaron som en kamp, där den starkaste måste segra. En syn som följdriktigt också inbegriper ett förakt för den svage. Nazismen ansåg sig vara i samklang med naturen. Alla andra samhälleliga program arbetade mot naturen. Jag behöver nog inte mer detaljerat än så beskriva nazismens människosyn.

Martin Lind visar att Bonhoeffer vänder på frågan och hävdar att det är den nazistiska människosynen som är onaturlig. ”Det är inte naturligt för människan att ständigt slå sin granne, att bekämpa andra bara för att bevisa sin egen överlägsenhet.” Bonhoeffer hävdar enligt Lind, ”att den spontana handlingen när en människa böjer sig på trottoaren och undrar om hon kan hjälpa den som fallit, den handlingen är naturlig.” Det är naturligt för människan att inte bara hjälpa sina närmaste, utan även människor vi inte känner. Om jag får tolka lite vildsint, så upplever jag, att Bonhoeffer menar att Jesus kom till världen för att visa hur Gud är, men också att visa oss människor vägen till att bli sanna människor. Den 8 juli 1944 skriver Bonhoeffer från fängelsecellen: ”För det första ska sägas att människan visserligen är en syndare, men därför inte nödvändigtvis ondskefull.”

Jag fick ytterligare en bokassociation under läsningen av Linds Bonhoefferbiografi. För ett antal månader sedan skrev jag ett inlägg och tipsade om ”Hjältar i det tysta- en bok om medmänsklighet under Hitlertiden” skriven av Eric Silver. Eftersom jag redan skrivit om boken är det onödigt att jag utförligt presenterar den. Kort kan sägas att Silver presenterar människor som på olika sätt hjälpte judar under nazitiden och kriget. Det som slog mig, när jag läste om Bonhoeffers övertygelse om vad som är naturligt för människan, hur väl ”Hjältar i det tysta” kompletterar eller rent av bekräftar Bonhoeffers åsikter.

Det som förvånande mig i boken var, att det var så många människor som faktiskt hjälpte. Det andra som överraskade var att hjälpen ofta var spontan. 70 % svarade ja inom några minuter, utan att rådfråga någon. Inför en människa rop på hjälp kunde tydligen en del människor bara svara ja, trots att så många kunde säga nej. Det går inte heller att hitta någon gemensam nämnare hos de människor som hjälpte. Vare sig sociala, nationella, politiska eller religiösa värderingar. Alla som hjälpte var till synes inga moraliska föredömen. Ändå hjälpte de.

Det känns inte helt fel, att uppleva att min nuvarande kristna tro möter min sekulära bakgrund, utan att det blir konfliktfyllt.

Till sist ett judiskt visdomsord ur boken: ”Den som räddar en människas liv, den har räddat hela världen.”


Tankar kring en bok

8 januari, 2008

Efter trettonhelgen känns det som om julen är slut, men alla böcker som jag fått eller själv köpt håller på något sätt julen kvar. En del böcker vägrar släppa taget. Jag går och funderar, vrider och vänder på innehållet, andra väntar på att bli lästa. En del av mina julböcker blir nog inte färdiglästa förrän i slutet av februari.

En bok som jag har haft svårt att släppa är Dietrich Bonhoeffer – Tankar om en 1900-talsmartyr skriven av Martin Lind. Boken är en ypperlig introduktion för en förståelse av Bonhoeffers teologi, men också politiska gärning. Upptäcker nästan dagligen att jag tänker och funderar över innehållet i boken. Jag kan rekommendera den på det varmaste. Jag köpte den på Adlibris för 156 kr.

Bonhoeffer har följt mig de senaste 15 åren, dels som min vägledare i mina dagliga andaktsstunder, men också genom många omläsningar av hans Efterföljelse, Liv i gemenskap och Motstånd och underkastelse. (De finns också att köpa på Adlibris till överkomligt pris.)

Det är ändå inte i första hand teologin som fått mig att fundera, utan mer beskrivningarna om hur Bonhoeffer mycket tidigt grep sig an att varna för Nazismen och Hitler. En utgångspunkt för Bonhoeffers teologi, som också är en grund för hans mer politiska ställningstaganden är:

”Kyrkan är förtecknet för teologin. Det handlar inte så mycket om en idé, en föreställning om något abstrakt. Kyrkan är jordisk, en verklig gemenskap av människor. Det är den verkliga kyrkan som ska stå i fokus, och denna kyrkas uppgift är att leva för världen. Den är inget självändamål. Kyrkan är Kristi kropp, det är Kristus själv som leder sin kyrka. Därför är kyrkan med nödvändighet en gemenskap för andra så som Kristus gav sitt  liv för andra. Förbönen i kyrkans gudstjänst gäller alla människor och drar alla människor in i gemenskapen. Det går inte att dra någon gräns mellan människa och människa. Varhelst en människa kränks eller lider, varhelst en människa far illa är det kyrkans sak att integrera henne i förbönen. Detta är inte religion, det är liv. Kristus är inte någon religionsstiftare, inte ens kyrkans grundare utan kyrkans grund.”

Med det som grund tar han sig an att på olika sätt bekämpa och motarbeta nazismen och Hitler. I den kampen blev han med tiden tämligen ensam. Ibland när vi kristna debatterar med ateister om skilda förbrytelser mot mänskligheten, brukar någon kristen debattör stillsamt peka på de två stora ateistiska ideologierna, kommunismens och nazismens brott mot mänskligheten i vår närtid. Kan, så här i efterhand, hålla med om definitionen. Men hur såg de europeiska kyrkorna på dessa två ideologier? Av vad jag kan förstå, var det ingen av de stora kyrkorna, som när det begav sig, definierade vare sig nazismen eller fascismen som ateistiska ideologier. 

Jag ska inte säga, tvärtom, för det har jag inte kunskapstäckning för, men så mycket kan sägas att t ex katolska kyrkan inte hade några större problem med att stödja t ex Franco i Spanien och Salazar i Portugal. Jag är däremot mer säker på inställningen hos den evangeliska kyrkan i Tyskland. Det är bara att läsa Martin Linds förfärande beskrivning av en kyrka i fritt fall. För en tid sedan skrev jag ett inlägg, Lyser staden på berget? Jag ställde en fråga i inlägget: ”Är det fullständigt orimligt att tänka sig, att människorna upplevde att ljus efter ljus i på berget slocknade…” Efter att ha läst Martin Linds Tankar kring en 1900-talsmartyr är jag beredd att hävda att frågan är med ja besvarad. I september 1933 antog den preussiska generalsynoden med stor majoritet att den statliga arierparagrafen skulle gälla även i kyrkan. Paragrafen innebar bl a att: ”präst kunde den bara bli som förbehållslöst försvarade den nationalsocialistiska staten och den tyska evangeliska kyrkan och dessutom är av arisk börd.” Den nationella synoden samma månad tog inte upp frågan till behandling, utan lämnade det öppet för stiften att tillämpa det rasistiska regelverket. Vilket tydligen också skedde i många av stiften.

Dietrich Bonhoeffer kämpar och argumenterar mot utvecklingen.  Han hävdar att staten måste vara stat och värna om alla sina medborgare. Om staten misshandlar och diskriminerar en grupp människor bryts staten sönder inifrån och upphör att vara stat. I en sådan situation finns bland kyrkans handlingsalternativ att verka för en omstörtning av samhällsordningen.

Han hävdar också vikten av att kyrkan förblir kyrka. Om kyrkan kräver viss rastillhörighet bland sina medlemmar då går kyrkan sönder inifrån. Då ersätts kyrkan av en förening som inte kan göra anspråk på att kallas Kristi kyrka.

Kyrkans förnedring skulle bli större. Vid slutet av 1938 hade de flesta evangeliska präster avlagt Hitler-eden. En ed som var helt kopplad till Hitler som person. Det var inget krav från staten, utan kyrkan och de enskilda prästerna agerade självmant och oombett. Ett mycket märkligt beteende, minst sagt. Kristus var inte längre Herre, utan stora delar av kyrkan bekände någon helt annan. Man kan ju undra om det var något kvar av kyrkan?

Martin Linds Bonhoefferbiografi handlar om mycket mer, men just avsnitten om hur en kyrka förfaller, har varit enormt gripande. Att läsa om en kyrka som inte bara anpassar sig till samhällsutvecklingen, utan är en aktiv del av utvecklingen har inte varit uppbyggligt. Efter läsningen blev jag slutgiltigt övertygad om att jag bör vara lika ”illojal” mot kyrkor, som jag varit mot alla de politiska organisationer jag varit medlem i.

”Här på denna jord ska människan tjäna Gud genom tjänst åt de hungriga och de törstiga och de minsta systrarna och bröderna. Att tro på Guds rike och att be om Guds rike drar inte människans uppmärksamhet från det jordiska utan precis tvärtom. Hon vinner så tillit att leva mitt i det verkliga livet på jorden, i Guds verklighet, och här vara Guds medarbetare i kampen för Guds rike.”


Lyser staden på berget?

6 december, 2007

”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man det inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himmelen.” Matt 5:13-16

Jag har, sedan jag helt odramatiskt och utan större åthävor återfick min ungdomstro, ofta något förvånat tagit del av diskussioner och analyser om varför kyrkorna, åtminstone i Europa, tappat i betydelse och inflytande. Jag fick en känsla av ett pågående sorgearbete, som kändes lite knepig, när jag klev in i den kristna världen igen.  Efter några år vande jag mig vid, att jag hittat hem till något, som i mångt och mycket, liknar ett sorgehus.

Det finns mängder av idéer, uppslag och också konkreta förslag till hur vi ska hitta ut ur sorgehuset. I det här inlägget tänker jag inte vare sig polemisera mot eller recensera något av alla dessa förslag. Det får bli innehåll i framtida blogginlägg, för jag har givetvis synpunkter, konstigt vore det väl annars. Nej, i natt ska jag bara lite kort hävda, att vi, för att kunna gå vidare, måste förstå vår egen skuld till att vi är där vi är. Lugn, jag tänker inte gå till tiden för korstågen! Nej, min tidsperiod är mycket mer närliggande. 

Dietrich Bonhoeffer skriver från fängelset den 30 april 1944: …(”vad beror det till exempel på att det här kriget i motsats till alla krig hittills inte givit upphov till någon ”religiös” reaktion?) – vad betyder då detta för ”kristendomen”?

Frågan är berättigad och jag upplever att kristenheten inte ens försökt besvara frågan, utan vi fortsätter att trampa på i invanda spår och skyller den fortgående sekulariseringen på – ja vadå?

Jag behöver nog inte beskriva vad som hände i Europa och världen under de mörka ondskans decennier under 1900-talet. Utan går rakt på frågorna – vad gjorde de kristna kyrkorna för att försöka hindra utvecklingen? Ville kyrkorna ens stoppa utvecklingen? De kanske rent av bejakade, åtminstone delar av skeendet? Kan vi med gott samvete säga, att kyrkorna motstod ondskan och trotsigt hävdade att ”Kristus är Herre!”

Är det fullständigt orimligt att tänka sig, att människorna upplevde att ljus efter ljus i staden på berget slocknade och att det till slut bara fanns ett mörker och att de inte uppfattat att staden på berget har börjat lysa igen? Den kanske rent av fortfarande vilar i mörker? Det stora problemet kanske är, att vi kristna aldrig upplevde att ljusen i staden slocknade.

Kan vi överhuvudtaget hoppas på att återfå sältan i saltet, utan att vi erkänner våra tillkortakommanden i det förgångna och tar vår avstamp inför framtiden i det erkännandet? Vi kanske rent av måste hitta det nya saltet i en total omtolkning av den kristna trons innehåll?

Jag är fullt medveten om att jag inte gett några svar på hur jag ser på frågorna, men det kommer. Men å andra sidan, en fråga antyder ofta också ett svar. 

Som komplement eller som motvikt rekommenderar den här artikeln i Dagen.


Dags för nyårslöften!

1 december, 2007

Det finns en tradition att avlägga nyårslöften inför ett nytt år. Idag blev jag verkligen inspirerad att avge ett nyårslöfte, när jag ägnade mig åt min dagliga andaktsstund med Dietrich Bonhoeffer. Andaktsboken ”Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer” av Charles Ringma har varit min dagliga följeslagare i snart 14 år och fortfarande får den mig att stanna till och tänka.

”Jag lever i världen men strider inte med världsliga vapen.” 2 Kor 10:3

Där världen och det andliga möts

”Detta är vad jag menar med världslighet – att ta livet som det kommer, med alla dess plikter och problem… Det är så man kastar sig helt och fullt i Guds armar och tar del av hans lidanden i världen.” (Motstånd och underkastelse)

”Vi ska delta med liv och lust i det mångfacetterade livet. Samtidigt som vi gör det behöver vi vila i Guds famn. Om vi bara kastar oss över livets utmaningar utan att ha Guds välsignelse, går vi vilse. Om vi å andra sidan kastar oss i Guds famn för att slippa undan världen med allt ansvar och alla olösliga problem, då missar vi den sanna andligheten.”

Ord att tänka på: Världslighet och andlighet möts där en kristen går ut i livet utrustad med Guds nåd och kärlek.


En andlig pilgrimsresa!

26 september, 2007

Inatt avslutade jag en mycket intressant och tankeväckande pilgrimsfärd. Under färden har jag gjort nedslag i olika kristna strömningar och tagit med mig insikter från var och en av dem. Det var Monica Olsson Kolkman som räckte mig pilgrimsstaven. En bok av Brian D. McLaren: En generös radikalitet blev min stav på färden.  Jag avstår att recensera boken, utan hänvisar alla intresserade till Monicas introduktion av boken.

Jag nöjer mig med att beskriva några rastplatser under pilgrimsfärden. En sådan rastplats för reflektion var när jag läste: ”treenigheten var en evig dans i vilken Fadern, Sonen och Anden delade sin ömsesidiga kärlek, ära, lycka, glädje och respekt. Mot denna bakgrund betyder Guds skapelseakt att Gud bjuder fler och fler varelser till den eviga glädjedansen.”

En annan rastplats var, och den krävde en lång sittning: ”Vi behöll Jesus som Frälsaren men upphöjde aposteln Paulus (eller någon annan) till Herre och Lärare. (Men även som frälsare begränsade vi Jesus till att rädda oss från helvetet, vilket förklarar varför vi hade jämförelsevis lite intresse av att han skulle rädda oss från girighet, skvaller, fördomar, våld, isolering, nonchalans gentemot de fattiga på planeten, stress, hat, avund, ilska eller högmod.)”

En tredje rastplats som jag vill nämna, rör något som jag visste mycket lite om – anabaptister och anglikaner: ”Anglikaner och anabaptister tog båda en annan väg genom moderniteten än resten av protestantismen. När de senare till stor del omfamnade moderniteten höll anabaptisterna och anglikanerna på sina olika sätt och i olika mått tillbaka sin fulla lojalitet från moderniteten. Av detta skäl (och andra) har de mycket att erbjuda alla som söker en generös radikalitet bortom moderniteten.”

Det blev många fler rastplatser under läsningen och jag är övertygad om att jag under kommande vecka vid omläsningen hittar ytterligare några. Under läsningen av ”En generös radikalitet” trängde sig andra från mitt andliga husapotek på och gjorde sig påminda. ”Uppenbarelsens innehåll är i NT inte ord utan en person, Jesus Kristus. Bibeln är inte i sig själv Guds uppenbarelse utan det medel varigenom Gud låter Jesus Kristus bli känd.” Så skriver Lars Lindberg i sin bok, ”Ny skapelse”. En bok som med all säkerhet bidragit till att jag uppskattar ”En generös radikalitet” så mycket som jag gör. Jag hörde också rösten från Bonhoeffer, där han sitter i sin fängelsecell och börjar skissa på en helt ny roll för kyrkan i världen efter världskrigen. Bonhoeffers tankegångar föregriper i stora stycken Brian McLarens tankegångar om kyrkans roll i det postmoderna samhället.

Läsningen av ”En generös radikalitet” ger också viktiga tanketrådar att nysta i när det gäller det ekumeniska samtalet. Jag får ofta känslan av att det finns en stor längtan hos många kristna till att alla kyrkor och traditioner skulle gå samman i en enda stor kyrka. Personligen är jag mycket tveksam till om det ens är önskvärt, när vi ser hur nästan alla kyrkor brottas med stora inre svårigheter, när de ska orientera sig i dagens splittrade värld. Tills den processen är slutförd kan vi väl gemensamt glädjas åt att Gud kan beskrivas på så många olika sätt och ändå är vi inte i närheten av att förstå Guds storhet i hela sin fullhet.


Är sekulariseringen något ont?

12 september, 2007

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg: Vad är orsak och vad är verkan? I inlägget försökte jag mig på en snabbskiss över orsaker till sekulariseringen i samhället. Jag försökte visa hur Kyrkans behandling av den tidiga arbetarrörelsen bidragit till eller rent av orsakat sekulariseringen. Det kom ett svar från Kyrksyster, som fick mig att inse att jag nog sammanblandat orsak och verkan. Inte en helt trevlig insikt, att inte förstå vad man själv skriver!

I en sådan situation är det bara att gå tillbaka till sina läromästare och försöka komma på vagnen igen. Sen Kyrksysters svar på mitt inlägg har jag mycket närsynt påmint mig Bonhoeffers funderingar i sina fängelsebrev, kring den ”myndiga människan.” Det var också en nyttig påminnelse om att en kunskap inte är en gång för alla given. Det gäller att underhålla kunskapen med ständiga omläsningar och reflektioner.

Nå, nog med säck och aska – till saken!

Det var ju inte så att den tidiga arbetarrörelsen blev sekulär på grund av att Kyrkan bemötte den fientligt. Arbetarrörelsen var sekulär till sin karaktär och det tog kyrkan med överraskning. Kyrkan visste inte hur den skulle hantera människor som inte räknade med Gud i sin kamp för rättvisa och människovärdig tillvaro. Arbetarrörelsens pionjärer ansåg, kanske med rätta, att de inte behövde hypotesen Gud, när de byggde det nya samhället. Kyrkorna reagerade negativt och sökte strid med de gudlösa! (Jag förenklar, så enkel var självklart inte processen).

I den fortgående sekulariseringen har kristenheten fortfarande inte riktigt hittat sin plats. Vi försöker fortfarande hitta revor i människornas självsäkerhet, där vi kan överfalla människorna i deras förmodade svaghet. Eller som Bonhoeffer skriver den 30.6.44:

”När en människa inte har några sådana problem eller om hon vägrar att gå in på sådana saker och utsätta sig sig för medlidande, så kan Gud egentligen inte tala till henne. Alternativet blir att man måste övertyga henne om att hon utan att själv veta om det har sådana frågor, problem och konflikter. Lyckas detta – och existentialfilosofin och psykoterapin har i det fallet kommit på utstuderade metoder – blir det möjligt för Gud att komma till tals med denna människa och metodismen kan fira sina triumfer. Lyckas det däremot inte att få människorna till att betrakta sin lycka som olycka, sin hälsa som sin sjukdom, sin livskraft som sin desperation, då hjälper det inte längre med teologernas latin. Då har man antingen att göra med den värsta sortens förstockade syndare eller med en ‘liknöjt borgerlig’ typ. Båda är lika långt borta från frälsningen.”

Jomenvisst, så sant som det är sagt! Men vänta – vad skrev jag senast i måndags? ”Hela samhällsklimatet kännetecknas ju av ett ångestladdat skrik om bekräftlese!” Jodå, jag drömmer tydligen också om revorna, där jag kan komma stickande med frälsningen!


Ett nytt försök!

10 september, 2007

För ett par dagar sedan skrev jag ett polemiskt inlägg riktad mot en artikel av Fredrik Sidenvall i Kyrka & Folk. Det kom ett vänligt påpekande i en kommentar på kyrkpressen.fi skriven av Sven-Olav B, att jag sköt över målet och inte behandlade artikelns huvudtes, nämligen: ”Det som Sidenvall fokuserar på är ju den ökande teologiska/religiösa analfabetismen hos ”kultureliten” – författare, regissörer etc.” Det är bara att acceptera kritiken, den är berättigad! Det blir så ibland, när jag funderar högt – det spretar lite åt alla håll!

Sidenvall hävdar att kultureliten i Sverige inte längre har några djupare kunskaper om de bibliska berättelserna, att okunnigheten ”närmar sig gränsen till det pinsamma.” Sidenvall tar två kulturarbetare som åskådningsexempel för tesen om bristande kunskaper i vårt kulturarv – Ingmar Bergman och Kaj Pollack. Om Ingmar Bergman skriver Sidenvall: ” Bergman bearbetade oavbrutet sin upplevelse av kyrka och kristendom, av liv och död, under uppväxtåren men av en intellektuell kulturperson kan man begära att han också skall förhålla sig till vad som skrivs och tänks av andra.” Kaj Pollack avfärdas hånfullt för att han i en intervju sagt: ”Jag är ingen syndare.”

Jag upplever att Sidenvall begär det näst intill omöjliga av kulturarbetare. Om man, som Ingemar Bergman skildrar sina barndomsupplevelser, då skall han inte vara ärlig mot sina upplevelser, utan börja analysera, läsa mängder av teologiska verk och förhoppningsvis, enligt Sidenvall, inse att  upplevelserna var falska. Med den arbetsmetoden hade nog Bergman producerat filmer som inte ens UR skulle vilja visa. Tänk er om det skulle ställas samma krav på allt kulturskapande. Då skulle våra stora proletärförfattare ligga pyrt till. Tänk, att bara skriva om sina erfarenheter av förnedring, fattigdom och förtryck och inte nämna något om överklassens välgörenhet och sociala engagemang! Allt var ju inte nattsvart! Ivar Lo – Johanssons verk är prov utan värde!

När det gäller Kaj Pollack gör sig Sidenvall skyldig till det han anklagar Bergman för, att inte sätta sig in i, vilket perspektiv Kaj Pollack har när han säger: ”Jag är ingen syndare.”  För Sidenvall framstår Pollack som oerhört okunnig – vet han inte att det bara är Jesus som var syndfri – eller jämför sig Pollack med Jesus?  Den tyske teologen Bonhoeffer funderar i sin fängelsecell den 30.4.44 : ”Vi är på väg mot en fullständigt religionslös tid. Människorna är helt enkelt sådana att de inte längre kan vara religiösa.”  När det vill sig som bäst, uttrycker våra kulturarbetare, ofta helt aningslöst, en förhärskande stämning i samhället. När Pollack säger sig vara utan skuld, behöver vi inte tolka det som att han inte vet vad Jesus sägs representera. Det är bara så att Pollack ärligt utrycker det många (de flesta?) upplever. Vadå, jag syndare? Förlåtelse, för vadå? Jag tror vi far vilse om vi anklagande kräver av Pollack eller andra kulturarbetare, att de ska göra vårt arbete. Det måste väl ändå vara vår uppgift, men då förutsätter det också en fördjupad kunskap om människorna situation av idag. Vi kan inte förvänta oss att, mer av det gamla och människorna kommer!

Kan inte lämna ämnet utan att lite problematisera Sidenvalls påstående om Bergmans okunnighet i trosfrågor. Jag vill påminna om filmen Jungfrukällan. Många vet säkert handlingen. Dottern blir våldtagen och mördad. Mördarna hamnar hos dotterns familj, som förstår vad som har hänt. Fadern känner berättigad vrede och beslutar sig för att hämnas. Tvagar sig rituellt och dödar först de två äldre av illgärningsmännen, men när han dödar även barnet som är tillsammans med mördarna, inser han att nu är även han syndare! Vid sin dotters lik säger fadern: Jag förstår dig inte Gud! Du lät det onda ske! (Jag utelämna citattecknen, för jag minns inte den exakta ordalydelsen:) Fadern anklagar inte Gud, utan lovar att med sina egna händer bygga en kyrka på platsen. Filmen slutar med att Bergman visar, att försoning är möjlig och låter en mycket traditionell bild av en källa illustrera försoningen. Inte en helt oäven bild av någon som tydligen inte läst Martin Luther!

Kaj Pollacks film Såsom i himmelen, är inte lika lätt analysera. Men jag tycker mig se några nyckelscener som vi kristna kan eller bör ta fasta på. Vid ett tillfälle i filmen frågar den manliga huvudpersonen den kvinna som han troligtvis älskar. ”Hur vet man säkert om man älskar någon?” En sekvens av frågor och svar följer, som på olika sätt illustrerar kärlekens väsen. Scenen återkommer, i en senare del av filmen, då kvinnan upplever att hon inte är värdig mannens kärlek. Hon från landet och de andra kvinnorna, världsvana och självsäkra. Filmen avslutas med att mannen/körledaren dör leende, när han hör hur kören utan sin ledare frimodigt sjunger och verkar klara sig på egen hand! Inte alltför illa hopkommet av en person som anser sig vara syndfri som Jesus!

De två filmerna visar på en tyngdpunktsförskjutning. I Bergmans film är det synd, skuld och försoning som dominerar. I Kaj Pollacks är det kärleksrelationen som dominerar. Ångesten att inte vara sedd och älskad. Hela samhällsklimatet kännetecknas ju av en ångestladdad skrik om bekräftelse!