Min församling i bloggvärlden.

2 mars, 2008

För några dagar sedan dök det upp en kommentar till ett av mina inlägg:

Din blogg är en av de tio bloggar som jag vill ge en extra uppmuntran! Grattis – och keep up the good work!

Charlotte

De vänliga orden från Charlotte gjorde att jag de senaste dagarna har funderat mycket över vad mitt eget bloggande och läsande av andra bloggar egentligen fyller för behov. Idag slog tanken mig – jag tillhör en församling i bloggvärlden! En församling som inte ersätter min fysiska församling här i Bjuråker, utan en församling som visar på den rikedom som kristenheten rymmer. Varje dag får jag uppleva det Brian D. McLaren beskriver i sin ”En generös radikalitet” 

Som i de flesta mänskliga sammanhang upptäcker vi ganska snart, att vi av olika anledningar tyr oss mer till vissa än till andra. Det innebär inte att alla andra skulle vara oväsentliga eller betydelselösa. Det här fenomenet upplever jag också i min bloggförsamling. Den är betydligt större än den krets jag dagligen besöker och ibland också tar mig tid att samtala med.

Charlotte – A Catholic Renewal. En saklig och jordnära blogg, som rymmer allt från djupa teologiska tankar till pantburksuppror.

Z – Enkla bloggen, som minsann inte är enkel. Humoristiskt och med stort allvar ställer bloggen frågor till oss andra. Jag vet inte hur många gånger jag fastnat i ett matematiskt problem, för att upptäcka efter en ocean av tid, att jag inte begripit någonting.  

Johan Stenberg – De heligas samfund. Johan har stor och smittande entusiasm. Det har varit spännande att följa hans tankar om att byta kyrka. En påminnelse om att vi alltid skall vara öppna och beredda att tänka om.

All I Want – Monicas blogg. Monica initierar många goda samtal och är också en god mentor. Genom henne mötte jag Brian D. McLarens En generös radikalitet.

Joachim Elsander – Kolportören. Har en bestämd känsla av, att jag skulle vända mig till honom för själavårdande samtal med samma förtroende, som jag vänder mig till ”mina” präster, Thomas och Lena.

Kyrksyster. Där stod hon i kyrkdörren och hälsade mig välkommen när för första gången klev in i bloggvärlden!

Jonas Lundström – Den radikal-reformatoriska bloggen. Varje församling behöver sin Johannes, som vågar säga, vänd om till grunderna! Lämna era kyrkor och våga bygga nytt! Det alltid med en viss bävan jag besöker bloggen.

Monika Pensar-Granroth på Kyrkpressen.fi har rollen att påminna mig det Agneta Leidhamre lärde mig om feministteolog för ett antal år sedan i Västerås. Vet ännu inte om Monika är lika sträng som Agneta, som hotar mig med bannlysning om jag en gång till säger ”lekmannaledd Gudstjänst.”

Kristian Nyman En församling skulle nog bli lite fattigare utan en medlem som står för en evangelisk-luthersk traditionalistisk hållning. Ofta tycker jag mig höra en ton av triumf när traditionalister påminner om att det finns två utgångar. Kristian tvekar inte heller att påminna och varna, men hos honom hör jag ton av ärlig sorgsenhet, när jag inte lyssnar på varningarna. 

Risken för en kristen församling är alltid att den blir sig själv nog. Att vi vill gosa i stugvärmen är säkert mänskligt, men det är inte en kristen hållning. Lars Lindberg skriver i sin Ny skapelse: ”Församlingen är i stället en samling av människor som tar emot det goda av Gud och ger det vidare åt nästan. Församlingen är till för världen… Guds församling är sammanslutningen som är till för dem som inte tillhör den” 

För att fylla den uppgiften behöver vi veta hur världen ser ut. Tre röster som i vart fall bidrar till mina insikter om tillståndet i världen är:

Ilse-Marie – Ett hjärta RÖTT. Med uppfriskande vrede gisslar Ilse-Marie den orättfärdiga politik som regeringen står för. Hoppas vreden inte förminskas när vi får en ny regering efter valet 2010. För behovet av vrede över en orättfärdig politik lär inte minska.

Kerstin Berminge – Motvallsbloggen. Med nästan skrämmande analytisk skärpa blottlägger Kerstin orsakerna till samhällets orättvisor.

Birger Schlaug – Schlaug.se Det är alltid nyttigt för en kristen församling, att lära sig inse att profetiska röster oftare kan komma till församlingen än från församlingen.

Andra bloggar om: , , , , ,


En andlig pilgrimsresa!

26 september, 2007

Inatt avslutade jag en mycket intressant och tankeväckande pilgrimsfärd. Under färden har jag gjort nedslag i olika kristna strömningar och tagit med mig insikter från var och en av dem. Det var Monica Olsson Kolkman som räckte mig pilgrimsstaven. En bok av Brian D. McLaren: En generös radikalitet blev min stav på färden.  Jag avstår att recensera boken, utan hänvisar alla intresserade till Monicas introduktion av boken.

Jag nöjer mig med att beskriva några rastplatser under pilgrimsfärden. En sådan rastplats för reflektion var när jag läste: ”treenigheten var en evig dans i vilken Fadern, Sonen och Anden delade sin ömsesidiga kärlek, ära, lycka, glädje och respekt. Mot denna bakgrund betyder Guds skapelseakt att Gud bjuder fler och fler varelser till den eviga glädjedansen.”

En annan rastplats var, och den krävde en lång sittning: ”Vi behöll Jesus som Frälsaren men upphöjde aposteln Paulus (eller någon annan) till Herre och Lärare. (Men även som frälsare begränsade vi Jesus till att rädda oss från helvetet, vilket förklarar varför vi hade jämförelsevis lite intresse av att han skulle rädda oss från girighet, skvaller, fördomar, våld, isolering, nonchalans gentemot de fattiga på planeten, stress, hat, avund, ilska eller högmod.)”

En tredje rastplats som jag vill nämna, rör något som jag visste mycket lite om – anabaptister och anglikaner: ”Anglikaner och anabaptister tog båda en annan väg genom moderniteten än resten av protestantismen. När de senare till stor del omfamnade moderniteten höll anabaptisterna och anglikanerna på sina olika sätt och i olika mått tillbaka sin fulla lojalitet från moderniteten. Av detta skäl (och andra) har de mycket att erbjuda alla som söker en generös radikalitet bortom moderniteten.”

Det blev många fler rastplatser under läsningen och jag är övertygad om att jag under kommande vecka vid omläsningen hittar ytterligare några. Under läsningen av ”En generös radikalitet” trängde sig andra från mitt andliga husapotek på och gjorde sig påminda. ”Uppenbarelsens innehåll är i NT inte ord utan en person, Jesus Kristus. Bibeln är inte i sig själv Guds uppenbarelse utan det medel varigenom Gud låter Jesus Kristus bli känd.” Så skriver Lars Lindberg i sin bok, ”Ny skapelse”. En bok som med all säkerhet bidragit till att jag uppskattar ”En generös radikalitet” så mycket som jag gör. Jag hörde också rösten från Bonhoeffer, där han sitter i sin fängelsecell och börjar skissa på en helt ny roll för kyrkan i världen efter världskrigen. Bonhoeffers tankegångar föregriper i stora stycken Brian McLarens tankegångar om kyrkans roll i det postmoderna samhället.

Läsningen av ”En generös radikalitet” ger också viktiga tanketrådar att nysta i när det gäller det ekumeniska samtalet. Jag får ofta känslan av att det finns en stor längtan hos många kristna till att alla kyrkor och traditioner skulle gå samman i en enda stor kyrka. Personligen är jag mycket tveksam till om det ens är önskvärt, när vi ser hur nästan alla kyrkor brottas med stora inre svårigheter, när de ska orientera sig i dagens splittrade värld. Tills den processen är slutförd kan vi väl gemensamt glädjas åt att Gud kan beskrivas på så många olika sätt och ändå är vi inte i närheten av att förstå Guds storhet i hela sin fullhet.