Är Gud politisk?

5 oktober, 2007

Det gläder mig när jag läser i Dagen att samtalet mellan EFK Ung och Källstrand och Lindgren skall få en fortsättning. Det är viktiga frågor för alla kristna och våra organisationer, hur vi ska agera samhälleligt. Hur blir vi världens ljus och salt?

Joakim Elsander ger, i en kommentar till artiklarna i Dagen, mig en nostalgikick med en video med Brian McLaren. I videon förklarar Brian, om jag nu förstått engelskan rätt med hjälp av bönen Fader vår, varför vi måste ta ställning i denna världen. Det hände ibland att jag som distriktsordförande för Broderskaprörelsen i Västmanland fick frågan om det verkligen var rätt av kristna att vara politiska. Det var inte helt ovanligt att jag svarade, att jag tolkar bönen Fader vår, bokstavligt. Att i jag det fallet är fundamentalist. Vi ber: ”Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” Lika lite som vi förväntar oss att det dagliga brödet, utan våra egna ansträngningar, skall komma från himmelen. Lika lite kan vi bara sitta och vänta på att Guds vilja ska på våra arbetsplatser, bostadsområden, skolor och i politiken, om inte vi är beredda att ställa upp som Guds händer och fötter.

I arbetet för Guds rike på jorden får vi kristna inte vara för fina för att söka samarbete med alla goda krafter som arbetar i samma riktning. Den heliga Anden kan beröra vem hon vill och då ska inte vi tacka nej. Så när Källstrand och Lindgren lite insinuant frågar om det kan bli Attac som EFK Ung samarbetar med nästa år, bör EFK Ung lugnt svara: Attac kanske är bättre samarbetspartners än kristna som glorifierar USA:s krig i Irak.

Om vi eftersträvar en värld där rättvisa och rättfärdighet råder, då blir vi automatiskt politiska, men behöver inte bli politiserade. Alternativet är att vi reduceras till välgörenhetsorganisationer som lappar och lagar och ger löften om en bättre tillvaro bortom tiden.


Finns grunden för enhet?

2 oktober, 2007

För en tid sedan berättade jag om en andlig pilgrimsresa jag hade gjort under ledning av Brian D. McLaren. Jag avslutade berättelsen med att kort beröra min syn på det ekumeniska samtalet. Nästan direkt jag hade tryckt på ”Publicera” kände jag att jag varit alltför kortfattad, men också för otydlig.

Jag uttryckte i inlägget stor tveksamhet till önskemålen om en organisatorisk enhet inom den världsvida kyrkan. Orsakerna till tveksamheterna är många. En viktig förutsättning för att samtal om en organisatorisk enhet skall kunna bli lyckosamma är att alla kyrkor erkänner varandra som kristna kyrkor. Alla samtal måste ske på likvärdig grund, annars haltar samtalen. Vi vet att vi har långt kvar till en sådan situation. Jag minns tydligt en del upprörda reaktioner, när Katolska kyrkan klargjorde sin syn på andra kyrkor. En fråga som uppstår är på vilken grund ska vi basera erkännandet av varandra? Den 5 mars föreslog Johan att den Nicenska trosbekännelsen från 381 kunde utgöra en sådan grund. Inte alls något dumt förslag! Det gäller bara att alla kyrkor som på ett eller annat sätt har sitt ursprung i den Västromerska traditionen accepterar att ”och sonen” inte används.

En ytterligare svårighet för enhet inom den världsvida kyrkan är alla de interna motsättningar som existerar, åtminstone i en del av de stora folkkyrkorna. Motsättningarna rör sig alltifrån synen på kvinnliga präster och diakoner, inställningen till homosexuella, äktenskapet, den interna organisationen. Motsättningarna är inte kyrkospecifika, utan finns med skilda tyngdpunkter i de flesta kyrkor. De interna motsättningar kräver också sin ekumeniska hantering. Ser jag till läget i SvK har vi inte riktigt lyckats med det arbetet, för att uttrycka mig något försiktigt.

På det individuella och personliga planet ser jag inte heller någon större vinst med att lämna den kyrka jag redan tillhör. Dels skulle det kännas lite knepigt att i mitt lilla sammanhang försöka hitta en kyrka som till alla delar motsvarar min tro och dels är det inte helt oviktigt att känna till kulturen i den organisation man väljer att delta i. Jag tro mig vara hyfsat kunnig om motsättningarna i SvK, men skulle ha stora svårigheter att orientera mig i någon annan kyrka. Det utesluter inte nära och vänskapliga kontakter med alla samfund som finns i mitt närområde. De kontakterna berikar och fördjupar mina kristna insikter.

Vid sidan om arbetet i det egna sammanhanget, bör vi alla eftersträva nätverkskontakter. Dels på samtalsnivå, men också vara på spaning efter trossyskon i alla kristna sammanhang. För den världsvida kyrkan behöver förnyelse och kanske främst en förståelse av vad efterkrigstidens utveckling kräver av kyrkan. Det kanske inte ens är önskvärt med en gigantisk världsvid kyrkoorganisation. Vi har kanske passerat de stora kyrkornas tid och går in i något helt nytt eller kanske rent av bör anknyta till erfarenheter från de urkristna församlingarnas tid.

I väntan på svaren bör kyrkor runt om i världen enas kring konkreta frågor och driva dem i samförstånd. Det kan gälla mänskliga rättigheter, miljöfrågor, fattigdomsbekämpning och fredsfrågor. Uppgifterna är hur många och hur stora som helst.