Biskop Baron om den amerikanska arvssynden

27 augusti, 2017

Det har säkert inte undgått någon samhällsintresserad medborgare att det i de amerikanska sydstaterna pågår en strid om statyer, som påminner om eller hyllar sydstaterna i inbördeskriget. Det senaste är striden i Charlottesville Virginia om borttagandet av en staty föreställande sydstatsgeneralen Robert Lee. Även här i Sverige är det många, som på fullt allvar, oroar sig över att statyer även i Sverige skulle vara hotade. (Personligen skulle jag väl inte sörja nedmonteringen av många kungastatyer om det skulle bli aktuellt.)

Statyer och andra minnesmärken blir inte resta i ett lufttoma rum. Det sker alltid av ideologiska eller politiska skäl. Om vi ser ryttarstatyn föreställande Robert Lee, då måste vi tänka oss varför det var ktuellt och viktigt att på 1920-talet hedra Robert Lee?

Utan att göra min framställning för lång, det finns många historiska källor att gå till, vill jag påminna om inbördeskriget i USA. Sydstaterna höjde upprorsfanan i första hand för att försvara slaveriet, som var den ekonomiska grunden dessa staters existens. Sydstaternas uppror led nederlag och det nederlaget kändes säkert bittert och förnedrande för en stor del av befolkningen i de förlorande delstaterna. Nederlaget var i första hand militärt och till stora delar ekonomisk. Slaveriet förbjöds. De nederlagen var, som sagt, säkert tunga, men slavägarideologin var helt intakt. Mycket kortfattat, nordstaterna vann kriget, men sydstaterna vann freden.

Med slavägarideologin som grund byggdes runt om i södern upp renodlade apartheidstater upp. Svarta förnekades medborgerliga rättigheter, förvägrades utbildning och framförallt de svarta saknade all form av rättssäkerhet. De flesta har väl hört om utannonserade folkliga nöjestillställningar med lynchning av svarta. Till tillställningarna drogs även barn med. De skulle lära sig tidigt, att inte visa medlidande med mindervärdiga raser.

Parallellt med allt det här började man också med att hylla de som kämpat för slavideologin. Statyer restes. Sydstatsflaggan började vaja på statliga byggnader. (Såg en uppgift att en man stämt en delstatsmyndighet för att de tagit ner upprorsfanan!)

Vi som är födda efter kriget har upplevt hur medborgarrättsrörelsen steg för steg segrade i kampen mot apartheidsystemet. Vi har sett den polisbrutalitet som mötte dem som vågade protestera mot systemet. Jag minns de hatiska blickarna som mötte de första barnen och ungdomarna som fick tillträde till tidigare segregerade skolor. Barnen fick med polisskydd andra mellan skränande vita vuxna, som säkert skulle slagit ihjäl barnen om de haft möjlighet. Där finns namn, som säkert skulle pryda vilket torg som helst i Virginia. Kampen för medborgerliga rättigheter producerade mängder av sanna hjältar!

Medborgarrättsrörelsen vann stora segrar och mycket av den juridiskt baserade segregationen upphörde. Däremot har den ideologiska kampen kanske inte alltid varit framgångsrik, men det verkar så sakteligen vända nu. Varför skall stater med fria medborgare hylla slavägare och slavägarideologi? Vi ser också vilka som aktivt träder till symbolernas försvar. Jag för min del hoppas, att steg för steg, slavideologins gatunamn, skolnamn och statyer försvinner från de flesta platser i USA. Däremot bör det finnas minnesmärken över hur slavarna hade det och de oförrätter som de fick finna sig i.

Det tog lång tid innan jag kom till själva inlägget!