En fredspristagare som lämnade blodiga fotspår när han hämtade priset!

12 september, 2012

Gårdagen, 11 september, blev en dag full av minnen. Tyvärr blir det alltför sällan, som åtminstone jag, ger mig tid, att minnas de händelser som på gott och ont bidragit till min förståelse av världen och de krafter som styr utvecklingen. Den av USA styrda kuppen i Chile den 11 september är ett sådant minne. Inte så att kuppen öppnade mina ögon, utan händelsen bekräftade det jag, sen många år, redan visste. Stor del av USA:s politik kännetecknas av den råaste statsterrorism. Ingen av de organisationer som i dag stämplas, ofta med rätta, för terrorism kan mäta sig med USA vare sig det gäller antal offer och politiskt medvetet beslutad grymhet. Min mamma brukade i min ungdom, när vi diskuterade världsläget, kort och kärnfullt hävda: ”Amerika är en gangsterstat!” Det finns egentligen inga behov av, att i ett blogginlägg kring minnet av kuppen i Chile skriva mer om den oomkullrunkeliga sanningen. Mamma gjorde en helt korrekt analys.

När jag satt där och mindes drabbades jag av melankoli, som så ofta drabbar oss gamla gubbar. Tanken slog mig. Hur länge kommer kuppen i Chile finnas som ett minne hos kommande generationer? Bäst jag satt här vid datorn med min melankoli gick jag in på Facebook och där möts jag av bilden ovan. Barnbarnet Sindre spred bilden bland sina vänner på FB! Det spred sig en känsla av värme och trygghet i kroppen. Chile kommer inte att bli bortglömd på många år än. Tack Sindre för den insikten!

När man minns kuppen i Chile är det helt omöjligt att förbigå Henry Kissinger. Det är lite märkligt när jag sökte på NE, så nämns inte Chile med ett ord i hans CV av ondska! Några månader efter den blodiga kuppen i Chile erhåller Kissinger Nobels fredspris av norska fredspriskommittén! Om det känns märkligt att Kissinger fick fredspriset, så är motiveringen än märkligare. Först bombar USA, dödar, torterar, sprider gifter över ett helt folk och när samma angripare går med på vapenvila, då belönas utrikesministern med fredspriset! Det värsta av allt. Han accepterar priset! Den vietnamesiske förhandlaren Lê Du’c Tho tackar nej till priset. Det pågick ju ett krig fortfarande, vilket tydligen undgått den norska Nobelkommittén.

Varje gång jag under de gångna åren sett gamla nyhetsbilder från utdelningen av fredpriset 1973 hör jag hur det klafsar om Kissingers skor när klampar fram i blodpölarna. Finfolket med kungligheter i spetsen applåderar entusiastiskt eller av artighet. Vad vet jag, men de applåderar helt frivilligt en blodig bödel! Det vet jag och minns!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


En haltande historisk parallell.

9 februari, 2008

Det är allt tur att vi, vid sidan om den Historiska sanningsmyndigheten, också har den historiskt vaksamme Per Gudmundson. I dagens SvD kan han triumferande konstatera att Stockholmsappellens inledning, ”Vi kräver ett absolut förbud mot atombomben, detta vapen för terror och massutrotning av hela folkslag.” var skriven av självaste Stalin. I sig en intressant nyhet, men med en förvånandsvärd slutsats av Gudmundson. ”Allt är inte vad det synes vara.” Blir atombomben mindre farlig bara för att Stalin också ansåg det? Eller blev Stockholmsappellens krav på förbud mot atombomben mindre berättigad bara för Sovjetunionen också drev uppfattningen?

Per Gudmundsons primära syfte är ändå inte att öka våra historiska kunskaper, utan han har mycket ädlare ambitioner än så. Han vill varna: ”Precis som på femtiotalet hörs nämligen även i dag röster för att inte ta hoten på allvar här hemma, och avstå från att delta i internationella operationer. Inte sällan från ideologiska fränder till dem som skrev under Stockholmsappellen.”

Jag var 6 år, när Stockholmsappellen antogs, men har ändå ett mycket skumt förflutet. På 60-talet protesterade jag mot apartheid i Sydafrika. Jag minns plakatet i 1 majtåget: ”Ät inte Sydafrikansk frukt! Den smakar blod!” Jag stödde, mycket aktivt vietnamesernas kamp mot USA-imperialismen och protesterade mot den USA-stödda militärkuppen mot en demokratisk vald regering i Chile. Av bara farten protesterade jag också mot Sovjetunionens angreppskrig mot Afghanistan. Jag struntade fullständigt i att USA byggde upp talibanerna. Kampen mot Sovjetunionen var överordnad. Den bakgrunden och mycket mer, innebar och innebär än i denna dag, att jag givetvis känner stort frändskap med dem som stödde Stockholmsappellen. De tillsammans med många andra influenser formade min världsbild.

Min bakgrund, det förstår nog de flesta, innebär också, att jag på goda grunder är misstänksam till USA:s, men också EU:s globala mål. Erfarenhetsmässigt kan jag inte, oavsett misstanken att Stalins ande svävar över mig, rakt av utgå från att målen är till gagn för mänsklighetens fredliga utveckling.

Vi behöver inte gå tillbaka till Stockholmsappellens dagar, för hitta belägg för en sådan insikt. Det torde räcka med att med öppna ögon se sig om i världen. Det vi ser, skrämmer!


Vi beklagar, men hur kunde det här hända?

10 oktober, 2007

Jag läser i både Dagen och DN, att FN ”djupt beklagar” händelseutvecklingen i Burma. Jag driter fullständigt i, vilken diplomatisk tyngd säkerhetsrådets uttalande kan tänkas ha. I min simpla folkliga tolkning innebär uttalandet, att FN anser att Burma drabbades av något som kan liknas vid en oförklarlig naturkatastrof. Uttalandet kan också gömma ett underförstått men…

Det är ju beklagligt att militärjuntan ansåg sig tvungen att banka munkar, nunnor och studenter sönder och samman, men vad hade de på gatorna att göra?

Det var ju beklagligt att de kinesiska säkerhetsstyrkarna ansåg sig tvungna att banka studenterna sönder och samman på Himmelska Fridens Torg, men vad hade de på torget att göra?

Det var ju beklagligt att Pinochet stödd av USA var tvungen att döda Allende och banka det chilenska folket sönder och samman, men varför i all sina dar skulle kopparn nationaliseras?

Det var ju beklagligt att USA-utbildade militärer ansåg det nödvändigt att mörda jesuitprästerna, men varför skulle de protestera mot att El Salvadoranska bönder bankades sönder och samman?

Bojkotta Peking-OS!