En radikalitet på villovägar.

19 augusti, 2008

Läser i DN och Dagen, att Antifascistisk Aktion i Uppsala, på affischer erbjuder människor en belöning på fem hundra kronor och ett knogjärn om de misshandlar en påstådd namngiven nazist. Uppgifterna i Dagen och DN bekräftas på Afa:s hemsida. Om man har ett mycket grovhugget sinne för humor, kan uppmaningen möjligen ses som ett skämt. Nu har jag inte den humorn och därför tar jag uppmaningen att misshandla en nazist på fullaste allvar. Jag upplever att den radikalitet och antinazism som Afa anser sig stå för på många sätt motverkar sitt syfte.

Det kan inte strategiskt vara någon lyckad idé, att skärpa de sociala och politiska motsättningar och tro att det i sig leder till ett radikalare politiskt klimat. Under 60- och 70-talet upplevde vi inom vänstern skilda radikala grupper som anammat sådana idéströmningar. Ingen av dessa grupper lyckades radikalisera samhällsklimatet.

Afa kan inte med någon trovärdighet hävda att de ägnar sig åt självförsvar, när de själva söker konflikten. Att i affischer uppmana människor att misshandla namngivna personer, kan inte med bästa vilja i världen kallas för självförsvar. Afa söker striden och trappar upp konflikten av skäl som jag vare sig förstår eller kan acceptera.

Jag tror inte heller, på goda historiska grunder, att slagfältet mot nazismen är gator och torg. Tysklands kommunistiska parti på 20- och 30-talet tog striden mot nazismen och SA på gatorna, när kampen för demokrati och mot nazismen fördes på helt andra arenor. När Hitler och hans Nationalsocialistiska parti tog makten, raderades, en av världens starkaste kommunistpartier utanför Sovjetunionen, bort över en natt. De fick dyrt betala för sitt strategiska misstag! Och det säger jag inte med någon skadeglädje!

Att redan i kampens initialskede hävda. att det inte finns någon annan väg att gå än våldets, är också något vanskligt. Hur vet Afa det? Har de försökt och vad var resultatet? Det måste väl ändå finnas någon erfarenhet, som vi andra inte ser, de baserar sin strategi på? För min personliga del känner jag mig inte trygg med sådana livvakter, utan vill å det bestämdaste avtacka mig för sådant skydd, som Afa erbjuder.

Jag är övertygad om, att det finns effektivare vägar att välja i försvaret av demokrati och frihet!

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , ,

Annonser

Springer jag USA:s ärenden?

28 april, 2008

Läser i Folket i Bild (FiB) en artikel av Stig-Björn Ljunggren. Artikeln handlar om vilka krafter som står bakom protesterna mot Peking-OS. Självklart pekar Stig-Björn Ljunggren, med rätta, finger åt USA. Ljunggren gör en analys över världsläget och kan konstatera att det pågår en gigantisk global maktkamp mellan USA och dess främsta utmanare Kina. Den analysen har jag ingen anledning att polemisera emot.

Däremot blir jag alltid förvånad över att jag som enskild måste ta ställning mellan USA och alla dess utmanare. När jag blev politiskt aktiv i början på 60-talet stod det kalla kriget i full blomning. Alla avkrävdes ett ställningstagande, en tredje ståndpunkt accepterades inte. (Trots goda försök). Antingen ansåg jag att USA och västvärlden var demokratins och frihetens banerförare eller så borde jag inse att Sovjetunionen och dess stolta revolution var mänsklighetens hopp. Enligt alla förståsigpåare, både på vänster- och högerkanten, stod den globala maktkampen mellan supermakterna USA och Sovjetunionen. Att den ena var en hård diktatur, och den andre en aggressiv imperialistisk stat, det var bisaker i det stora hela och som alltid kunde bortförklaras, ofta med mycket subtila, argument.

Till min stora sorg accepterade jag i min ungdom begränsningen av valmöjligheterna. När jag insåg att USA förde ett orättfärdigt krig i Vietnam, valde jag bortse från att Sovjetunionen och Kina var stenhårda diktaturer. Allt annat skulle ju ha varit ett svek mot folkens kamp för nationellt oberoende. Trots de stora svårigheter det argumentationsmässigt skulle ha inneburit, så fanns det ändå ett alternativ. Ett stöd för Vietnams folk i dess kamp för nationellt oberoende förutsatte inte ett stöd för diktaturer. Det fanns en möjlig vänsterposition mellan USA och Sovjetunionen/Kina som alltför få utnyttjade.

Nu är jag äldre och förhoppningsvis något lite mer vis. Jag vägrar att göra om valet mellan diktaturen i Kina och USA:s hycklande globala frihetsretorik. Det finns historiska förklaringar till de globala motsättningar som existerar. Det går också att till stora delar fördela syndabördor och här har vi i västvärlden många försyndelser, bl.a mot Kina att begrunda.

Motståndet mot USA:s globala ambitioner får inte ske till priset av folkens ofrihet. Människors rätt till mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet är inget som kan skjutas på framtiden eller rent av offras på den stora kampens altare. Jag har alltmer insett att det som vägledde arbetarrörelsens pionjärer, var att de ansåg att demokrati och mänsklig värdighet var möjlig då och inte i en framtid. Den sanningen gäller i lika hög grad även idag. Den historiska bakgrunden till diktaturen i Kina går att förklara, men inte bortförklara eller försvara.

Kina och det internationella kapitalet är inte värdiga att arrangera ett OS. Oavsett USA:s eventuella intressen.

Bojkotta Peking-OS!

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,


Goda tider! Strålande tider!

16 oktober, 2007

Enligt SvD har det öppnats möjligheter att Thailand köper 12 Jas Gripen av Saab. Inte för att Thailand anser att Gripen är det bästa planet, men de kan inte köpa USA:s F16-plan. Enligt Reuter säljer inte USA vapen till kuppmakare.

Vilken ypperligt tillfälle för Sverige att berätta för hela världen: Vänd er till oss! Vi har inga affärsmässiga skrupler! Köper ni, så säljer vi!

Kan inte säga, att jag har lust att sjunga: ”Jag är så glad att jag är svensk!”


Låt oss inte tappa sansen!

1 september, 2007

I SvD och DN kan man läsa om demonstrationer mot att NA publicerat den numera kända motivet av Muhammed som rondellhund. Personligen anser jag att det var rimligt det NA gjorde. Att i ett resonerande sammanhang också ta med bilden, känns fullständigt naturligt. I längden skulle det ha framstått som lite löjeväckande, att alla skulle ha pratat och skrivit om teckningen, men ingen skulle ha sett den.

Publiceringen har lett demonstrationer ute i världen och i Örebro. Det var också väntat. Demonstrationerna i t ex Pakistan är något svåra att begripa, men har med all säkerhet mer inrikespolitiska skäl än att försöka komma åt den svenska tryckfriheten. Jag gör ändå en intressant iakttagelse. Tidningarna skriver om att den svenska flaggan bränns. Hur jag än tittar och kanske också blivit färgblind på gamla dar, men var finns den svenska flaggan? Om jag får försöka se lite humor mitt i bedrövelsen, så verkar demonstranterna resonerat som Vilks. Först göra en en teckning och sen kalla teckningen för ”Muhammed som rondellhund”. Demonstranterna gjorde likadant, tog ett tygstycke, satte lite färg på den och kallade skapelsen för ”Sveriges flagga” och sen brändes den.

När det gäller demonstrationerna i Örebro upplever jag ett intressant fenomen. Många är arga, ja verkar nästan kränkta, för att människor som är förbannade också visar det. Av det jag kunnat läsa i tidningarna har demonstrationerna i Örebro varit fredliga och inte riktat sig mot staten, utan mot tidningen som publicerat bilden. Att någon demonstrerar innebär ju inte att de behöver få genom sina krav. Tro mig, jag har deltagit i många lönlösa demonstrationer genom åren. Har också mött fenomenet att människor varit mycket upprörda, inte direkt över åsikterna, utan att jag haft mage att överhuvudtaget demonstrera.

NA verkar hantera demonstrationerna i Örebo helt utmärkt. De avspisar inte demonstranterna högdraget, utan är villiga att lyssna, utan att för den skull backa från sitt beslut att publicera bilden.

Statsministern ser lugn och bestämd ut. Uppgiften att utan större åthävor förklara att regeringen inte kan och inte får lägga sig i vad en enskild tidning publicerar, klarar Reinfeldt helt galant. Samtidigt som han informerar om hur det förhåller sig, utgår jag från att statsministern mycket bestämt påtalar olika regeringars ansvar för att inte svenska medborgare eller svensk egendom kommer till skada.

Rättsväsendets uppgift är att försöka identifiera den eller dem som hotar personer eller institutioner och om det är möjligt åtala och döma enligt de paragrafer som finns i brottsbalken.

I övrigt får väl demonstrationerna i Örebro fortsätta, så länge det känns meningsfullt för deltagarna. Det är så demokratin fungerar.


Är sekulariseringen ett verkligt hot?

6 maj, 2007

Kristin frågar i ett mycket intressant inlägg: ”Och jag funderar över om det finns ett krig mellan sekularisering och religion och måste det vara så? Och vad får det kosta?” Igår funderade Kristin över samma tema och frågade då: ”I diskussioner om ekumenik i allmänhet och speciellt om Livets Ord, så märks en tydlig välvilja att se det bästa och samarbeta för att bilda någon slags enad front mot sekulariseringen. Men det finns skillnader som inte alls är arrogant att markera – tvärtom, och sekulariseringen är inte bara en farlig fiende.”

Jag tror att det är viktigt att slå fast att den kristna ekumeniken inte bör vara en strävan om enighet mot något, utan det bör vara en strävan till enhet kring tron på Jesus Kristus som mänsklighetens frälsare. Inte heller är den sekulära staten någon fiende i sig vare sig för kristna eller andra trosriktningar.  Jag är övertygad om att den överväldigande flertalet kristna i Sverige inte önskar någon form av teokrati, utan upplever den sekulära staten som en mycket bra styrelseform. Det är bara organisationer som t ex förbundet Humanisterna, som frenetiskt hävdar att den sekulära staten skulle vara hotad och manar till försvarskamp.

USA:s sekulära grundlag skrevs inte av tidiga meningsfränder till ateisterna i förbundet Humanisterna, utan av troende  människor, som förstod värdet av att staten inte styrde människors religiösa uppfattningar. När vi skriver den svenska demokratins historia får vi inte glömma frikyrkorörelsens roll i demokratiseringen av Sverige. Där bl. a kravet på religionsfrihet var central.  I Sverige har vi en parlamentarisk demokrati. En riksdag som stiftar lagar och en regering som verkställer riksdagens beslut. Vi har självständiga domstolar, som tolkar de lagar som riksdagen beslutat. Staten har självständiga myndigheter som dels förverkligar de beslut som riksdag och regering fattat. Vissa myndigheter har också till uppgift att övervaka att myndigheter, men också våra förtroendevalda håller sig inom lagar och förordningar. Ramverket för hela systemet är grundlagen, som fastställer våra rättigheter. T ex religionsfrihet, yttrande frihet etc. Allt detta är accepterat av, vad jag vet, alla religiösa riktningar i Sverige. Varför blir tonläget ibland så pressad i diskussionerna?

Kan en möjlig förklaring ligga i en sammanblandning av begreppen stat och samhälle? Ofta talas det om vikten att försvara det sekulära samhället,  men stat och samhälle är inte två identiska begrepp. Staten kan vara sekulär och t ex stifta lagar mot diskriminering på grund av kön, etnicitet och religiös uppfattning. Däremot kan inte staten ha några uppfattningar om vilka religiösa eller icke religiösa uppfattningar människor skall ha. En sekulär stat kan mycket väl bestå av ett samhälle som domineras av människor med  religiösa uppfattningar. Inser man inte det uppstår ju missförstånd, t ex att religiösa grupper inte får uttrycka åsikter och försöka påverka det politiska systemet. Den dåvarande folkhälsoministern Morgan Johansson blev ju mäkta upprörd över att ärkebiskopen tillsammans med andra kyrkliga ledare kritiserade statens hantering av flyktingar.  En aktivitet i samhället med brett folkligt stöd och med  krav riktade mot staten. Enligt Morgan Johansson var det fullständigt fel av kyrkorna att mobilisera människor för att påverka det politiska systemet. I en demokrati, vad jag kan förstå, kan inte staten eller dess representanter hävda, att vissa samhälleliga krafter inte bör eller får försöka påverka det politiska systemet. Det vore en inskränkning av demokratin.

Givetvis har vi kristna också ett ansvar. Vi måste acceptera att vi verkar i en sekulär stat och att människornas förhållningssätt gentemot kyrkor och samfund förändrats. I den meningen har samhället utvecklats i sekulär riktning. Människorna ställer frågor med en större självmedvetenhet än tidigare. De ställer också helt nya krav både på staten och kyrkan.  Det innebär nya krav på oss kristna och våra kyrkor. Det räcker inte med att vi kräver av varandra och staten att det mesta ska vara som tidigare. Många kristna anser att Svenska Kyrkan ränner efter tidsandan och försöker bygga en ekumenik kring den frågan. Vi som stöder stora delar av Svenska Kyrkans utveckling, försvarar oss med att nya tider kräver nya svar. I många av de frågor som splittrar oss i Kyrkan är jag helt uppenbart mer enig med ”sekulariserade” människor än med många kristna. T ex i synen på kvinnliga präster, homosexulla och familjepolitik bara för att nämna några frågor.  En del kristna grupper bekämpar jag, inte glatt, men villigt.

Jag anser också, att vi inte bör ta på oss någon martyrroll. Vi kristna i Sverige är inte förföljda eller hotade. Lite angrepp från sektliknande grupper som förbundet Humanisterna bör vi kunna tåla. Däremot är likgiltigheten ett direkt hot mot kristenheten, men å andra sidan är det vår uppgift och ingen annans, att bryta  likgiltigheten genom att visa att Jesus har relevans även på vår tids brännande frågor.


Votering!

28 februari, 2007

”Votering är begärd och skall verkställas!” Den meningen är en av de vackraste meningarna, jag kan tänka mig. På något sätt är de här sex orden sinnebilden, för mig, för den svenska folkrörelsedemokratin. Varje gång jag hör meningen på ett möte, ryser jag av välbehag.  När nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen började sin organisering. En organisering underifrån, med en vision som berörde hela samhället. Var en av de viktigaste uppgifterna att bygga upp demokratiska organisationer. Det var nykterhetsloger, fackföreningar, konsumbutiker, sjuk- och begravningskassor, bibliotek, kolonirörelsen, HSB. Uppräkningen kan bli hur lång som helst. Det finns många teorier om orsakerna till varför svensk folkrörelse blev så demokratiskt uppbyggd. En del pekar på byalagens demokratiska beslutsfattande. Det är möjligt, men en sak är säker. Inspirationen till demokratin kom inte från överklassen. Jag vill tro, att det var behovet av att känna självkänsla och människovärde, som skapade grunden för demokratin i folkrörelserna. I sin förening eller organisation kunde den fattigaste medlemmen mäta sig med dem som hade det bättre ställt. Det var argumentens kraft, som bedömdes, inte ekonomisk ställning eller status. Alla som begärde ordet fick yttra sig och de andra lyssnade och väntade på sin tur. Allt noterades i protokollsboken. Den som haft förmånen att läsa ett gammalt fackföreningsprotokoll, glömmer det aldrig. Vackert skrivna för hand. Långa, med alla inlägg noterade, även skratten ibland.  Med jämna mellanrum går man till beslut. De flesta beslut tas med acklamation, men ibland är det någon (det räcker med en mötesdeltagare), som anser att han inte riktigt tror på ordförandens hörsel och räcker upp handen. ”Votering!” ”Votering är begärd och skall verkställas”, säger ordföranden. Inga diskussioner om det berättigade i kravet, ingen omröstning om det skall bli votering. Nej, bara ett enkelt konstaterande: ”Votering är begärd och skall verkställas.” Voteringen genomförs, rösterna räknas och beslutet är fattat. Alla konstaterar att demokratin återigen har fungerat. Tyvärr, har mycket av den här känslan undergrävts i dagens folkrörelser, men om det får jag skriva en annan gång.