Jag vågar tro, att mitt framviskade och lite ängsliga ”Ja” har betydelse!

18 oktober, 2016

För många år sedan, kan ha varit 2000, deltog jag i en gudstjänst i Sjöviks gamla missionskapell. Där finns en tavla, som visar hur Jesus står vid en port och knackar på. Någon av församlingens präster påpekade att dörren på tavlan inte hade ett handtag på utsidan. Förklaringen var att Jesus vill komma in till oss, men det är vår uppgift att öppna dörren. Jag tyckte vid det tillfället att det var en fin och mycket tänkvärd förklaring och bilden blev en viktig hörnsten i min dagliga tro.

Ett antal år senare inhandlade jag ”Den ortodoxa kyrkan” av Kallistos Ware, där fick jag klart för mig att tavlan i Sjöviks kapell präglades av Ortodoxa kyrkans lära om den fria viljan. Kallistos Ware skrev:

”Se jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar, skall jag gå in till honom.” (Upp 3:20) Gud bultar men väntar på att vi skall öppna dörren – han slår inte in den. Guds nåd inbjuder alla, men tvingar ingen. Med Johannes Chrysostomos ord: ”Gud drar aldrig någon till sig med våld. Han vill att alla skall bli frälsta, men tvingar ingen.” ”Det är Gud som skänker sin nåd” sade den helige Kyrillos av Jerusalem ”och det är er sak att ta mot denna nåd och bevara den. Men man får inte tro att en människa som tar emot Guds nåd och bevarar den därigenom gör sig gör sig ”förtjänt” av den. Guds gåvor är alltid fria gåvor, och vi människor kan aldrig ställa några krav på vår skapare. Men samtidigt som som vi inte kan göra oss ”förtjänta” av frälsningen måste vi helt visst arbeta för den, eftersom ”tron utan gärningar är död.” (Jak 2;17)  

Den beskrivningen av Kallistos Ware förstärkte, hos mig, den tro som den naivt målade tavlan i Sjöviks kapell tidigare förmedlat till mig.

Jag avslutar med att länka till ett blogginlägg av Bengt Malmgren. Läs den!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,