Det är mäktigt att ta del av budskap från den tidiga Kyrkan och uppleva hur de rent konkret talar till oss i dag

5 september, 2016

Den 30 augusti berättade jag att jag läser ”De apostoliska fäderna” Inledning , översättning och förklaring av Olof Andrén. Utgiven på Svenska Kyrkans Diakonistyrelsens Bokförlag 1967.
Läsningen går långsamt. Orsaken är att boken kräver större kunskaper i ämnet, än vad jag besitter. (Det är en av nackdelarna, att få kallelsen sent i livet. Grunderna saknas. Nå, det är som det är och går inte att få ogjort). Trots brister i kunskaper är det ändå en fascinerande resa i vår kristna historia! Rent känslomässigt kan jag förstå arkeologer, som tror sig hittat något revolutionerande nytt. I mitt fall är det väl för det mesta så, att nästan alla jag talar med, ser lite förvånat på mig och säger undrande, visste du verkligen inte det tidigare?

Jag fick anledning att fundera, när jag läste kapitlet De tolv apostlarnas lära (Didache) med undertitel ”Herrens lära till hedningarna genom de tolv apostlarna.” Texten kan vara så tidig som år 70, men definitivt före år 100. I en uppräkning av bud i läran, nämns bland andra bud: ”…Du skall icke fördriva din livsfrukt eller döda den nyfödde,… Texten jämställer, med självklarhet, att abort och att sätta ut barn i skogen är samma sak. Jag har för en tid sedan skrivit ett inlägg, där jag jämställer selektiva aborter och att sätta oönskade barn i skogen. ”Tiden går och plötsligt upptäcker vi, att vi håller historien i svansen”. I dag skulle, jag skriva mer heltäckande. Det är bara att erkänna, att jag nog var lite feg!
Jag skulle vilja rekommendera Svenska kyrkans församlingar, mitt gamla sammanhang till för drygt ett år sedan, att anordna studiecirklar kring frågor om abort och selektiva aborter. Ta utgångspunkten, inte i vad politiska ideologier säger, utan i, hur har kyrkan lärt genom historien, för att se om det finns goda teologiska grunder för bejakandet av aborter och selektiva aborter, som t ex Svenska kyrkan står för.

Till sist ett citat ur Andra Clemensbrevet. Senast år 150 och tidigast år 120. Citatet talar för sig själv. Jag är övertygad om att vi, lite rodnande, känner igen oss.

”Ty när hedningarna höra Guds Ord genom oss, beundra de dem såsom sköna och mäktiga. Men när de sedan inse, att våra gärningar inte äro värdiga de ord, som vi tala, vända de sig härifrån till hädelse och säga, att det är en fabel och ett bedrägeri. Ty när de höra av oss, att Gud säger:

I kunnen icke få tack, när I älsken dem som älska eder, utan I kunnen få tack, om I älsken edra fiender och dem som hatar eder,

när de få höra detta, förundra de sig över den övermåttan stora godheten. Men när de få se, att vi ej blott låta bli att älska dem som hata oss utan icke ens älska dem som älska oss, så skrattar de ut oss, och Namnet försmädas.”

Läs även andra bloggares åsikter om , ,