Jämställdhet och kommunikation är inga enkla frågor!

2 februari, 2009

Ofta när jag av skilda anledningar tänker på det här med jämställdhet, könsroller och våld mot kvinnor, upptäcker jag att jag efter en tid sitter här med Sonja Åkessons dikter. Det hände nu igen!

Jag vill dela med mig av en dikt – Äktenskapsfrågan. Många ler igenkännande till orden – Vara Vit Mans slav. Jag har många gånger upplevt att många glömt att dikten är tvådelad. Läser man dikten så, då upptäcker man att jämställdhet inte bara är en kvinnofråga. Vi män har minst lika mycket att vinna som kvinnorna. Kanske rent av mer. Den historiska mansrollen vi släpat på är ju grotesk. 

Dikten är hämtad ur ”Sonja Åkessons Dikter.” Utgiven av Bra Lyrik 1986.

 

Äktenskapsfrågan

I

Vara Vit Mans slav.

Vit Man vara snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen.

Vit Man var på för Jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.

Vit Man inte tåla slarv.
Vit Man inte tåla stekad Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening.
Vit Man får stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.

Vara Vit Mans slav.

Föda Annan Mans barn.
Föda Vit Mans barn.
Vit Man taga hand
Bekosta alla barnen.
Aldrig bliva fri Stora Skuld
till Vit Man.

Vit Man tjäna Lön på sitt arbete.
Vit Man köpa Saker.
Vit Man köpa hustru.

Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara Vit Mans slav.

Vit man tänka många tankar bliva tokig?
Vara Vit Mans slav.
Vit Man supa full slå sönder Saker?
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tröttna gammalt bröst gammal mage
Vit Man tröttna gammal hustru
ber fara åt Helvetet?
Vit Man tröttna Annans Mans barn?

Vara Vit Mans slav.

Komma krypa knäna
tigga
vara Vit Mans slav

II

Den som finge sticka från gumgnäll och köld
och segla till Hula-Hula!

Men nä: man är för hämmad!

Man går här och fantiserar och påtar
och drar sina strån
till stacken.

Det är det att man fått en gammaldags uppfostran.

Det är det att man inte kan fatta
att grabben dragit en över huvet
och inte längre vill snacka me´n.

Att jäntan är för stor för både pussar och smäll.

Om man tronade där, omsvärmad,
under palmkronesuset!

Utan plastöverdrag och frysfack och bonmaskiner
och staten som ska ha sitt.

Och tanten som ska ha sitt –
hon som väl tog en för att bli försörjd.

Som gruvar och ruvar och snorar
och vänder nosen mot väggen.

Hon som väl inte har någonting emot, egentligen…

Bara man drar till stacken.

 

Andra bloggar om: , , , ,


En dikt från Palestina

5 januari, 2009

Dikten är skriven av den palestinske poeten Samih al-Qasim. Dikten har jag hittat i diktsamlingen Alkemins blå eld – Modern arabisk poesi, utgiven av FIB:s lyrikklubb 1991.

 

KOM SÅ MÅLAR VI EN REGNBÅGE
              TILLSAMMANS

Nedåt, på nederlagets stege av sorger
Nedåt, mot en långsam död
som till mina sorger skriker:
– Bränn mig! Bränn mig, så jag får lysa!
Jag var inte ensam
men ensam knäföll jag i mörkret,
grät och bad om rening
Min panna lyste som stearin
och munnen var en bruten flöjt
Mitt bröst vidgades till en katedral
där millioner själar föll på knä i bön
med slocknade ögon
I det färska såret
blev helgonen och brottslingarna lika
I den nya skammen
blev helgonen och brottslingarna lika
Så låt jorden skena
då helgonet och brottslingen är lika
Förlåt mig, där jag går mot en långsam död
Förlåt mig, där jag skriker till elden i skam:
– Bränn mig! Bränn mig, så jag får lysa!

Nedåt,
med sorgen som mitt enda ankare
den dag jag ropade från en avlägsen kust,
den dag jag förband min panna med en dikt
om psalmer och slavhandel –
Vem är du?
En syster som min mor glömde kvar i sängen
den natt vi fördrevs:
som sedan såldes till vinden, och fördes
genom nattens port mot exilens vidder?
Vem är du? Svara!
En syster bland tusen slavar
som kände igen mig och skrek: Å kära,
då föll vi i varandras armar
Slut ögonen mot nederlagets skam,
slut ögonen – gråt i min famn
och låt mig dricka dina tårar
Nederlagets vindar förde bort min röst –
som om vi möttes för tjugo år sedan,
som om vi aldrig skildes,
som om vi aldrig brändes,
som om vi våra händer ännu var sammanflätade i kärlek.

Och vi talade om exilen, det stora fängelset,
om våra sånger till en gryende morgon,
om nattens hastiga flykt från hemlandets ansikte
Och vi talade om ett litet hus
vid bergssluttningen, i skogarna
Om att du skulle föda en flicka
som vi skulle kalla Aurora
och att du skulle ge mig en persisk näktergal,
en blomma och en bok med kärleksdikter!

Och du sa:
– Ur vilket djup
har din röst fyllts med vrede och sorg?
– Min älskade, ur tatarernas framryckning
och arabernas motgång!
Du sa: – I vilken stenig jord strör vinden
dig sedan tjugo år?
– I skuggan av dina vingårdars murar
och på duvslagets ruiner!
Du sa: – Det finns en hädisk eld i din röst
– Tills vinden skänker molnen liv…
Mitt sår har förvandlats till bläck; därför
diktar jag med granatsplitter i min hand
och sjunger för freden!

Och vi grät
som två främmande barn, vi grät
som de inburade brevduvorna, och
som brevduvorna på väg till buren
gråter
Lyft blicken,
nederlagets sorger är ett moln
som strös av vinden
Lyft blicken,
vår milda mor är ännu fruktsam
och horisonten vid
Lyft blicken,
sedan tjugo år tecknar jag
dina ögon på mitt fängelses vägg;
om mörkret faller
mellan dig och mig
lyser ditt vackra ansikte
på fängelsets vägg för mina ögon;
jag gråter, och sjunger:
– Vi lever, älskade, i skilda dalar,
i båda härskar mardrömmen,
så kom för att förvandla mardrömmarna
till moln som regnbågen kan dricka!

Och jag ska ge dig en flicka
som vi skall kalla Aurora,
och jag ska ge dig en persisk näktergal,
en blomma och en bok med kärleksdikter!

Andra bloggar om: , , , ,


Utanför Eden

3 november, 2008

Världen

Världen myllrar, men du kan välja
att se den genom ett rutmönster.

Du kan lägga ett nät av orsak och verkan
över den, och tro den förklarad.

Men solen är inte orsak till gräset.
De kallar på varandra, bortom ont och gott.

De är kvar i Paradiset, medan du idogt
knogar i din cyrkelverkstad av pedal och kedja.

Världen är inte dunkel och oförklarlig.
den är ljus, tydlig och helt oåtkomlig.

Spermien är inte orsak till cellen eller tvärt om.
De uppgår i ett inneslutningsalternativ.

Så löper hararna över skogsängen och världen
är inte din, men upplåter sig.

En dikt av Birger Norman ur hans diktsamling Utanför Eden från 1974

Andra bloggar om: , , ,


Eeva Kilpi, hon är populär hon!

3 september, 2008

Den 30 mars 2007 skrev jag ett inlägg, där jag presenterade två dikter ur diktsamlingen ”Sånger om kärlek” av Eeva Kilpi. Kilpi är tydligen en mycket populär författare. Det har nästan inte gått en dag sedan jag skrev inlägget, utan att någon googlat på hennes namn och också ofta klickat sig fram till mitt inlägg.

Inlägget, ”Eeva Kilpi – två dikter”, skulle med säkerhet varit mitt mest lästa inlägg för länge sen, om jag inte skrivit ett inlägg, där jag länkade till ett debattartikel av generaldirektören Bo Bylund på AMS i maj 2007. Jag förstod inte att varenda anställd på AMS skulle gå in och läsa artikeln och samtidigt också läsa bloggkommentarerna. Den 8 maj hade jag 1214 träffar på min blogg. Det lär aldrig bli överträffat.

Men som sagt, kvalité vinner i längden och jag är glad att 1680 besökare tagit del av Eeva Kilpis dikter! Och fler lär det nog bli.

Generaldirektören får väl parkera på sin andra plats med 1669 träffar.

Jag måste bara bjuda på en dikt ur ovannämnda diktsamling.

”Herre, du vet bättre än jag själv,
att en dag är jag gammal…
bevara mig för den ödesdigra inbillningen,
att jag måste säga min mening om varje sak…
försegla mina läppar… även jag kan misstaga mig…
en sur gammal kvinna är en av djävulens tråkigaste
                                                               skapelser.”

Herre, vad håller på att hända med mig?
När jag var ung berörde abbedissans bön mig djupt.
Nu misstänker jag att den är avfattad av en abbot

Andra bloggar om: , ,


Visa, från Ytterhogdal

2 september, 2008

Jag har en mycket god vän, Ingrid Persson. Hon bor i Ytterhogdal. Hon skriver helt fantastiska visor och vilka lapptäcken hon får till! Gör ett besök hos Ingrid på Sveá!

Här kommer ett smakprov på en av Ingrids visor.

Lita stinte

Lita stinte sett å grine
itt´na ä na rolet.
Tåran skväla, näsan rinn,
ja dä ä rent otrolet,
att de kan vära sån me särg
i´n dän lille kräppen.
Rö i öga, snär å snörvl
å därr på på unnerläppen.

Kråka flyg förbi å si´a,
sätt se i e bjärsk.
Sno på huvve, slä med näbben,
sum allthen morsk å kärsk.
Fråge: – Säg hur är´e ställht,
sätt du hän å grine?
Kan je hjälpe re se att
tåran dine sine?

-Ingen si mä, ingen höre,
ingen som tyck öm mä!
Å nu harum för ifrån mä,
dum ha glömt me hemmä!
En töckran nöäling sum mäg,
hu ä fel mest i vägen,
ömmersle å dum i huvve
jär je fel dum förlägen!

-Mä. säg kråka, hör du språke,
je vet va ve ske jära!
Kräk de upp på ryggen men
se skä ru fel få fära
bort ifrå´n hän hemske plassen
där du´nt må na bra.
Lämne skvälinga på backen
se ska ve dra åsta!

Å stinte jär sum föggern säg,
kräk opp på kråkas ryggen.
Jönnum lufta bär d´iväg,
lamä homlan å me myggen.
Opp mot mörna flaxe kråka
se re kittl´i magen,
å stinte skratta allht hu kan
å grin inte mer den dagen.

Övver bärja, över sjöan,
övver städran fär dum.
Kråka flyg å stinte struje,
ömse tinga si rum.
På e lannsvägsbro dan nere
tappe en göbbe en hatt,
å en päjk sum cykl´i blåsvär
skratte högt och glatt.

Mot aftan fär dum hem ijän
å dan stå hele hopen
å glo på lanningen på trappen,
allde´s bredmä sopen.
Nu se ri rum stinta läll,
nu se vill dum höre
va hu ha sitt och jort försla
å va nägerst hu ha vöre!?

Lita stinte sett å tänke,
gröbble å föndere,
att dä skillna hör de ä
dan oppe å hän nere.
Lamä kråkan dög man sum man ä,
exmeres tämle fort.
Hännan nere få man värde
ätte dä man jort.

Andra bloggar om: , , , , , ,


Nattlig läsefrukt

12 juli, 2008

Dikter skall, som jag ser det, läsas under sena nattliga timmar. Jag vill dela med mig av en dikt jag alldeles nyss läste. En dikt av Petter Bergman ur hans diktsamling ”Tilltal.” Nedanstående dikt kändes i natt som ett verkligt tilltal.

Spegelvänt

Jag går på stigen. Jag är en människa
som rör sig sakta mot mig själv.
Detta är ingenting jag längtar efter:
det bara är. Ett ofrånkomligt möte
på offentlig plats.
                  Vad fruktar jag?
Att likheten skall vara slående
eller skillnaden bestående?
Jag fruktar helheten: att acceptera
allt jag är, inte bara det lilla som
jag visar upp till allmänt beskådande.

Ingen blir klokare med åren,
bara en smula mera skeptisk.
Världen snurrar, murar ruttnar
och faller ner och det berör mig
inte alls. Men detta: att sammanfogas
till en helhet skrämmer mig mer än
något annat. Halva mitt liv har jag lyckats
hålla mig borta från halva mig själv.
Nu orkar jag inte längre. Nu skall straffet
utdömas, helheten förenas.

Jag går på stigen. Jag är en människa
som rör sig sakta mot sig själv

Andra bloggar om: , ,


Tvekan

6 mars, 2008

Har ikväll haft en skön stund i fåtöljen med en diktsamling av Petter Bergman. Diktsamlingen heter Tilltal och utkom 1987 på Bra lyrik. Tilltal blev Petter Bergmans sista diktsamling. Han avled i augusti 1986. Jag har tidigare vid något tillfälle delat med mig av stunder med Petter Bergman. 

Att tveka lite

Varje människa borde ha en möjlighet
till tvekan, eftertanke. Som hammaren
i ett klaver gör en nästan omärklig
paus innan den slår an strängarna.
Först efter det är tiden inne
för engagemang eller förnekande.

Som döden kommer, sakta, tankspritt
och förstrött. Utan att väcka
uppseende, ler den urskuldande
innan den utför sitt uppdrag.
Så borde vi ha rätt att tveka lite
innan vi drar vårt sista andetag.

Andra bloggar om: , , ,


Fick en kommentar.

22 oktober, 2007

 Fick en kommentar till ett inlägg jag skrev för en tid sedan. Dels var kommentaren fin, dels är Stefan Sundströms text helt vidunderligt bra. Den sammanfattade mina tankar i inlägget, som om den varit ett direkt svar på mina funderingar. På frågan i kommentaren svarade jag att Sundström och jag nog kunde bilda en gemensam församling.

Kanske du och Stefan Sundström skulle slå er i hop lite…?
Här kommer texten till hans “Om jag kommer opp till Jesus”

Jesus jag vet att du släpper in
Varenda en till ditt krypin
Men om det ska graderas på nåt sätt
Vet jag en tant som ska ha förtursrätt
För när andra gick med listor
Mot att få flyktingar breve
Advokaten o magistern dom skrev på dom med
Ja alla utom hon var överens
O till sist så klart förläggningen den bränns

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Här tror du väl att visan den är klar
Med en moral så uppenbar
Och när tv gjorde reportage varenda
Smygadolf han raka sin mustasch
Utom han som gick med listan
Han hängdes ut vid skampålen
Ingen kändes vid han ingen ville va hans vän
För så går det till häruti kalla nord
Att man håller med den som för tillfället för ord

Om jag kommer opp till Jesus…

Jesus Jag är inte bättre jag
Jag vill inte ha nåt bråk idag
Men – här kommer min poäng
Nu tyckte alla han va bäng
Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs
Så fick rassesnubben sitta för sej själv med skamset fejs
Den enda som satte sej breve
Var den där tanten Hon som vägra vara med

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?