Tanke eller handling, vad kommer först?

6 oktober, 2008

På vägen mellan Wittenberg och Leipzig, på vår resa i Luthers fotspår, hade jag kommit till kapitlet ”Kallelse att följa Jesus” i Dietrich Bonhoeffers Efterföljelse. Bonhoeffer inleder kapitlet med att citera ur Markusevangeliet:

”När han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta utanför tullhuset, och han sade till honom: ‘Följ mig!’ Och Levi steg upp och följde honom.” (Mark 2:14)

Bonhoeffer fortsätter med egna ord: ”Kallelsen går ut och utan vidare förmedling följer lydnaden i handling. Lärjungens svar är inte en uttalad bekännelse av tron på Jesus utan en handling i lydnad.”

Här fick jag lägga ifrån mig boken och återigen tankfullt betrakta det förbisusande landskapet. Lydnadens kännetecken är, om jag förstått Bonhoeffer rätt, handling. Under tiden som jag låter landskapet sjunka in, låter jag associationerna flöda fritt och till sist dyker den upp. Kunskapen med vars hjälp jag kan börja bearbeta texten. Jag berättade i ett inlägg för över ett år sedan om mina läsupplevelser av ”Hjältar i det tysta” skriven av Eric Silver. I boken berättar författaren om alla de människor som med fara för sina egna liv hjälpte förföljda judar under en mycket mörk tid i Europas historia. Varje berättelse, oavsett hur många som räddades, är gripande och ibland helt oförklarliga.

Det som berörde mig mycket var att författaren inte kunde hitta någon entydig förklaring till varför vissa människor hjälpte, när så många nekade att hjälpa. Hjälparna kom från olika sociala, kulturella, religiösa och politiska bakgrunder. Inte heller kan man se att beredskapen att hjälpa skulle ha baserats på långvariga överväganden. Silver skriver: ”Under rådande förhållanden fick man sällan betänketid eller tid att gå hem och diskutera saken med familjen. Man måste säga ”Ja” eller ”nej”. Enligt en undersökning fattade sjuttio procent av räddarna sitt beslut inom några minuter och åttio procent gjorde det utan att rådfråga med någon.”

Ett svar som tydligen ofta återkommer när räddarna intervjuas är: ”Jag gjorde bara min plikt. Det var naturligt/mänskligt/kristligt att göra det. Människor befann sig i livsfara. De behövde hjälp. Jag hjälpte dem.” Just ordet plikt får mig att tänka på lydnad. Jag vill gärna tro, att den heliga Anden var verksam med en mycket bestämd uppmaning att hjälpa och människor svarade utan tyngande reflektioner med lydnad. Människor upplevde att handlingen kom före tanken, men egentligen fanns tanken där, men de hörde den inte.

Jag får från och till varningar, när jag betonar behovet av handlingar, att jag riskerar att hamna i någon knepig gärningslära. Inte vet jag, men insikten, att jag aldrig kan köpa mig frälsning genom gärningar, innebär inte att gärningar på något sätt skulle bli onödiga. Jesus säger: ”På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” (Matt 5:16)

När bussen stannade vid vårt hotell i Leipzig stoppade jag ner Efterföljelse i ryggan och kände mig hyfsat tillfreds. 

När huvudet (Jesus) kallar eller befaller är det kroppens uppgift, både för mig som enskild kristen eller för kyrkan, att i handling lyda.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Annonser