Är ekumenik en fråga om att kompromissa?

15 oktober, 2016

I kväll får det bli en kortfattad fundering med en avslutande fråga, utan någon längre brödtext. Jag låter funderingen stå utan kommentarer och jag ger inget svar i kväll på den avslutande frågan.

När jag läser om de ekumeniska strävanden som försiggår mellan olika kyrkor, så har jag ofta fått känslan av att ekumenik är en fråga om diplomatiska förbindelser mellan kyrkor. Där den förment diplomatiska artighetsetiketterna är viktigare än själva samtalet.
Ofta får jag också en känsla av att med ekumenik menas, att kyrkorna bör kompromissa om sina grundläggande trosuppfattningar. Ni ger lite, så ger vi lite tillbaka och sen kan vi glädjas åt att vi uppnått enighet.

När jag sitter och funderar i de här negativa banorna, så slår det mig:

Borde inte ekumenik innebära att kyrkorna gemensamt söker sanningen? Är inte det den enda rimliga vägen att gå för att uppnå enighet?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Den här bilden gör mig så oförklarligt glad!

1 december, 2014

S:t Georgskyrkan i Istanbul 29 nov 2014 i samband med ekumenisk vesper inför S:t Andreas-dagen.  Foto: CNS /Paul Haring


Det finns bara en väg, (det gäller att välja den rätta)!

28 november, 2008

Jag har vid skilda tillfällen berättat om mina erfarenheter från vänstern. Hur jag alltmer mer blev tveksam till den klart uttalade principen, att det fanns hur många borgerliga vägar som helst, men bara en korrekt socialistisk. Det knepiga med principen var att den alltid gällde den egna organisationen, vilket ledde till långvariga och infekterade gräl mellan vänsterorganisationerna. För alla ansåg sig vara bärare av den enda rätta socialistiska vägen! Det kastades citat av lärofäderna och skrevs hyllmetrar av böcker som tolkade urkunderna. För mig som inte var alltför kunnig vare sig i filosofi eller politisk teori, var det bara försöka hänga med. Jag minns hur jag på ett VU-möte inom förbundet Kommunist blev anklagad för att vara ”arbetarliberal.”  Någon avvikelse skulle vi väl alla bära på.

När jag i början på 90-talet hamnade inom den kristna föreställningsvärlden, upptäckte jag rätt snart, att den mentala miljön var mycket snarlik den som vänstern burit på. Mängden av olika kyrkor, församlingar och andra sammanslutningar överglänste med råge allt vad vänstern lyckats prestera. (Visserligen under en mycket kortare tid än den kristna tidsrymden.) Trots mycket tal om ekumenik fanns det mängder av, vilket jag också rätt snart upptäckte, uttalade och outtalade motsättningar mellan alla dessa kyrkor och församlingar. Barn eller vuxendop? Andedop? Tungotal? Dogmer om Maria? Synen på Bibeln? Endast skriften eller kunde traditionen också vara giltig? För en nykristen hopade sig frågorna. Vad av allt detta var frälsningsfrågor? Jag insåg ganska snabbt att jag fortfarande bar på svagheten från vänstern. Bristande kunskaper i filosofi och nu också bristande insikter i teologi. Jag läser och lyssnar med intresse, men oftast förstår jag mycket lite, om någonting alls.

Allt oftare ställer jag mig frågan, dels å mina egna vägnar och dels å andras, hur många av alla dessa dogmer kan jag brista i kunskap om, utan att riskera min frälsning? Om jag tror på Jesus Kristus. Hans död, uppståndelse och himmelsfärd. Gäller Luthers tolkning av Paulus, ”Rättfärdiggörelse genom tron allena”, mig också? Eller måste jag också aktivt tro, att Luther har rätt i sin tolkning?

Låt mig förenkla frågan ytterligare. Hur tung måste min tro vara, för att mitt hopp om frälsning inte skall vara ett fåfängt hopp? Måste min tro väga ett ton eller räcker 1 gram? Mer kanske jag inte orkar bära eller framförallt förstå.

Tips: Två artiklar i Dagen som något lite tangerar mina funderingar: här och här.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , ,


Min församling i bloggvärlden.

2 mars, 2008

För några dagar sedan dök det upp en kommentar till ett av mina inlägg:

Din blogg är en av de tio bloggar som jag vill ge en extra uppmuntran! Grattis – och keep up the good work!

Charlotte

De vänliga orden från Charlotte gjorde att jag de senaste dagarna har funderat mycket över vad mitt eget bloggande och läsande av andra bloggar egentligen fyller för behov. Idag slog tanken mig – jag tillhör en församling i bloggvärlden! En församling som inte ersätter min fysiska församling här i Bjuråker, utan en församling som visar på den rikedom som kristenheten rymmer. Varje dag får jag uppleva det Brian D. McLaren beskriver i sin ”En generös radikalitet” 

Som i de flesta mänskliga sammanhang upptäcker vi ganska snart, att vi av olika anledningar tyr oss mer till vissa än till andra. Det innebär inte att alla andra skulle vara oväsentliga eller betydelselösa. Det här fenomenet upplever jag också i min bloggförsamling. Den är betydligt större än den krets jag dagligen besöker och ibland också tar mig tid att samtala med.

Charlotte – A Catholic Renewal. En saklig och jordnära blogg, som rymmer allt från djupa teologiska tankar till pantburksuppror.

Z – Enkla bloggen, som minsann inte är enkel. Humoristiskt och med stort allvar ställer bloggen frågor till oss andra. Jag vet inte hur många gånger jag fastnat i ett matematiskt problem, för att upptäcka efter en ocean av tid, att jag inte begripit någonting.  

Johan Stenberg – De heligas samfund. Johan har stor och smittande entusiasm. Det har varit spännande att följa hans tankar om att byta kyrka. En påminnelse om att vi alltid skall vara öppna och beredda att tänka om.

All I Want – Monicas blogg. Monica initierar många goda samtal och är också en god mentor. Genom henne mötte jag Brian D. McLarens En generös radikalitet.

Joachim Elsander – Kolportören. Har en bestämd känsla av, att jag skulle vända mig till honom för själavårdande samtal med samma förtroende, som jag vänder mig till ”mina” präster, Thomas och Lena.

Kyrksyster. Där stod hon i kyrkdörren och hälsade mig välkommen när för första gången klev in i bloggvärlden!

Jonas Lundström – Den radikal-reformatoriska bloggen. Varje församling behöver sin Johannes, som vågar säga, vänd om till grunderna! Lämna era kyrkor och våga bygga nytt! Det alltid med en viss bävan jag besöker bloggen.

Monika Pensar-Granroth på Kyrkpressen.fi har rollen att påminna mig det Agneta Leidhamre lärde mig om feministteolog för ett antal år sedan i Västerås. Vet ännu inte om Monika är lika sträng som Agneta, som hotar mig med bannlysning om jag en gång till säger ”lekmannaledd Gudstjänst.”

Kristian Nyman En församling skulle nog bli lite fattigare utan en medlem som står för en evangelisk-luthersk traditionalistisk hållning. Ofta tycker jag mig höra en ton av triumf när traditionalister påminner om att det finns två utgångar. Kristian tvekar inte heller att påminna och varna, men hos honom hör jag ton av ärlig sorgsenhet, när jag inte lyssnar på varningarna. 

Risken för en kristen församling är alltid att den blir sig själv nog. Att vi vill gosa i stugvärmen är säkert mänskligt, men det är inte en kristen hållning. Lars Lindberg skriver i sin Ny skapelse: ”Församlingen är i stället en samling av människor som tar emot det goda av Gud och ger det vidare åt nästan. Församlingen är till för världen… Guds församling är sammanslutningen som är till för dem som inte tillhör den” 

För att fylla den uppgiften behöver vi veta hur världen ser ut. Tre röster som i vart fall bidrar till mina insikter om tillståndet i världen är:

Ilse-Marie – Ett hjärta RÖTT. Med uppfriskande vrede gisslar Ilse-Marie den orättfärdiga politik som regeringen står för. Hoppas vreden inte förminskas när vi får en ny regering efter valet 2010. För behovet av vrede över en orättfärdig politik lär inte minska.

Kerstin Berminge – Motvallsbloggen. Med nästan skrämmande analytisk skärpa blottlägger Kerstin orsakerna till samhällets orättvisor.

Birger Schlaug – Schlaug.se Det är alltid nyttigt för en kristen församling, att lära sig inse att profetiska röster oftare kan komma till församlingen än från församlingen.

Andra bloggar om: , , , , ,


Enhet i mångfalden.

24 augusti, 2007

De som läst mina inlägg sen starten i februari vet att jag har en egen liten daglig andaktsstund med stöd av boken ”Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer” av Charles Ringma. Vissa dagar läser jag och texterna lämnar mig oberörd. Andra dagar möter texterna mig där jag är och berikar min dag.

Dagens text 24 augusti vill jag tillägna Peter Green. De senaste dagarna har jag läst inlägg av Peter, som jag ofta polemiserat mot, men som också med all säkerhet fördjupar mina kristna insikter.

Nog med prat! Håll till godo Peter!

”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.” (1 Petrusbrevet 4:10)

Mångfalden

”Men eftersom alla människor är skapade unika är inte spänningarna mellan olika viljor avskaffade ens i kärlekens gemenskap.”  (Gesammelte Schriften)

”Kyrkan bör alltid föredra skapande spänning framför grå konformism. Det gemensamma livet i Kristus och Andens enhet utplånar inte individualiteten – mångfalden stimuleras där, för Gud vill forma oss så att vi mer och mer blir vad han ämnat oss att bli. Kärleken i den kristna gemenskapen grundar sig inte främst på principer, likriktning och enhet i lära, ideologier och prioriteringar. Den är främst av allt en kärlek till individen, som ju även är älskad av Gud. Med det som utgångspunkt kan vi söka enhet även på livets andra områden.”

Ord att tänka på: Kärleken får inte bara sträcka sig mot dem som tänker som vi, utan mot alla som är älskade av Gud.


Vill jag inte kristen enhet?

7 juni, 2007

Johan Stenberg uppmanar oss kristna att boka in 3 maj 2008 för en tvärkyrklig och tvärkulturell manifestation i Stockholm. Jag blir givetvis intresserad, men gör som Johan rekommenderar och går till källan, Stanley Sjöbergs vision i tidningen Dagen och som så många gånger förr blir jag besviken. Det var inte, den här gången heller, den tvärkyrkliga samling som jag hoppats på.

Varför är jag återigen den där surmulen, som inte gläds åt tanken att kristna samlas och visar sin mångfald? Jag ska bara ta upp några exempel ur artikeln, men uppmanar alla att läsa den och begrunda vad där sägs och sen ta ställning.

I artikeln skriver Stanley Sjöberg: ”Fotfolket måste visa att vi protesterar mot undfallenheten mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen.” Jag frågar mig, vilka är det som visar undfallenhet mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen? Det enda jag förstår är att vi tydligen har en fiende, men vem fienden är och vilka han representerar får vi inte veta. Är det staten, som visar undfallenhet? Är det kristna samfund som sviktar? Det kanske är den anonyma tidsandan? Om jag som fotfolk skall protestera mot t ex undfallenhet mot islamistisk tro, vill jag ha handfasta bevis för att islamismen är ett verkligt hot och hur det hotet manifesterar sig i Sverige. Hotar islamismen och den ateistiska humanismen mina möjligheter att vittna om min kristna tro? Hotbilden är alltför diffus, för att jag ställa mig i ledet och protestera.

När jag läser vidare i Stanley Sjöbergs vision hittar jag följande: ”Bakgrunden till visionen är att Sveriges kristna allt för länge har neutraliserats i sin tro och ser med likgiltighet på ateismens ambitioner och islams utbredning. Kyrkornas folk accepterar med en ”gäspning” att vi faktiskt har lika många buddhister i landet som det finns bibeltroende och karismatiska kristna.”

Där kom det! Det är tydligen så, att det är kristna som sviker. Det finns tydligen kristna som neutraliserats sin tro och låter med en axelryckning ateismen och islam breda ut sig. Nu står det också helt klart att det inte bara är enskilda islamistiska strömningar Stanley Sjöberg vänder sig mot, utan det är islam i sin helhet, som vi likgiltiga kristna låter breda ut sig. Av vilken anledning breder Islam ut sig i Sverige? Är det en masskonvertering till Islam? Självklart inte. Stanley Sjöberg vet lika väl som jag, att Islams tillväxt i Sverige i första hand orsakas av invandring. Jag är också medveten om att många i Sverige är oroade över att muslimerna skall bli en majoritet i Sverige. Jag tror inte att Stanley Sjöberg vill spela på sådan rädsla.

Stanley Sjöberg gör sig lustig över att det skulle finnas lika många buddhister som bibeltroende och karismatiska kristna i landet. Det är möjligt att uppgiften stämmer. Jag skulle illvilligt kunna fråga – vad är problemet? För det är väl inte så att det bara är de ”bibeltrogna och karismatiskt kristna” enligt Stanley Sjöbergs definition, som är de enda kristna i landet? Jag misstänker att min bibeltro inte godkänns och jag och min församling tillhör inte den karismatiska delen av kristenheten.  Jag vill ändå med en dåres envishet hävda att jag är kristen. Ingen skall ställa sig mellan mig och min frälsare. Vi är många och vi är definitivt fler än buddhisterna i landet. Därmed också fler än dem som Stanley Sjöberg räknar in i ledet. Jag vill bara säga: räkna inte bort oss!

Jag kommer med all säkerhet inte att resa till Stockholm den 3 maj nästa år. Orsaken är de tvivel jag uttryck ovan, men också att jag ser vad vi skulle vara emot, men mycket lite av vad vi skulle vara för. Anser inte att, ”Då måste Sveriges kristna manifestera sitt beslut att vända trenden och klargöra att Sverige är och ska förbli ett kristet land.”, är ett tillräckligt stort och fantasieggande gemensamt mål för kristenheten i Sverige. 


Vad innebär kristen enhet?

30 april, 2007

Har ägnat helgen åt att läsa och begrunda Ulf Ekmans arikel i SvD med rubriken: Ekumenik utmanar sekularisering. Det var Johan Stenberg som tipsade mig om artikeln i SvD. Jag kommenterade Johans inlägg med att betona den vardagliga ekumeniken i mitt lokala sammanhang. Med den kommentaren ville jag markera en viss distans till den ekumenik som Ulf Ekman förespråkar. Efter att ha läst artikeln, har jag blivit än mer tveksam till vad Ulf Ekman egentligen menar. Upplever att han snävar in ekumeniken till en grupp bestående av: Livets Ord, katolska kyrkan, pingströrelsen och Svenska kyrkans högkyrklighet möts i en ny ekumenik för att möta avkristningen.  

Jag är medlem i Svenska Kyrkan, men tillhör inte dess högkyrkliga falang. Får en känsla av att jag tillhör dem som Ulf Ekman tillrättavisar för att bidra till sekulariseringen inom kristenheten. Vi ingår tydligen inte i den glädjande och breddade ekumeniken.

Det jag bejakar, är en kristen enhet på den apostoliska trosbekännelsens grund. Den beskriver vad kristen tro baserar sig på – tron på den treenige Guden – Fadern, Sonen och den Heliga anden. Trosbekännelsen ägs inte av Livets Ord, Katolska kyrkan, Pingströrelsen och Svenska kyrkans högkyrkliga, utan den är hela kristenhetens trosbekännelse.

Jag är ocks fullt medveten om att enheten inte bara kan baseras på trosbekännelsen, utan självklart bör kristenheten också enas i en praktik. När jag letar efter exempel i artikeln över vad som är sekularisering och eftergifter till tidsandan blir det enda exemplet att präster accepterar samkönade äktenskap. Det kan väl ändå inte vara så att synen på homosexuella är det centrala i klassisk kristen tro? Är det det som vi kristna ska enas kring? Jag kan för min del se mängder av andra, mer centrala, områden där kristenheten sviker i dag och har svikit genom historien. Vi är mycket dåliga på att ta strid mot mammon i alla dess former. Vi är dåliga på att fullt ut delta i förtryckta människors kamp för människovärde. Vi är mycket duktiga på att lindra nöd, men dåliga på att ta kamp mot strukturer som utnyttjar människor, djur och natur. Vi utmanar inte makthavarna i världen. Det här gäller de flesta stora kyrkor i världen. Tänk bara på hur Katolska kyrkan behandlar sina befrielseteologer.

Jag lär få anledning att återkomma i ämnet, men tillsvidare nöjer jag mig med konstaterandet att Ulf Ekmans snäva syn på ekumenik inte kommer att bidra till någon högre grad av kristen enhet. Vilket i sig är tråkigt, för som det ser ut i världen behövs det kyrkor som vågar ta på sig uppgiften att vara jordens salt och världens ljus.