Tänk om jag har fel?!

25 januari, 2009

Det har blivit kväll och det har gått några timmar sedan jag kom hem från Gudstjänsten som avslutade årets ekumeniska bönevecka här i Bjuråker-Norrbo. Årets tema har varit ”För samman dem” och bygger på erfarenheter från Korea.

Här i Bjuråker-Norrbo har församlingarna, Betel, Elim, Saron och Svenska Kyrkan besökt varandra. Vi har samtalat om vad som orsakat splittring mellan oss och vad som fortfarande skiljer. Vi har firat gemensam nattvard, lyssnat till predikningar och bett tillsammans. Veckan har varit mycket givande och visat att vi nått långt på enhetens väg. Det är inte bara högtidstal, utan det finns en glädje i våra möten och vi känner oss verkligen som syskon.

Jag kom på mig i onsdags, då vi samtalade om orsaken till splittringen mellan våra samfund, att tanken slog mig (inte för första gången) – tänk om jag har fel?! Under resten av veckan har den tanken följt mig. På vad vilar min förtröstan, att det inte leder till den förödande konsekvensen, som en del kristna pekar på med hela handen – den andra utgången?

Varje gång jag oroar mig över möjligheten att jag har fel, hamnar jag hos Paulus: Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Då kan jag i barnslig förtröstan luta mig mot Jesus löfte: Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. Svårare än så är det inte!

Det utgör också grunden för hela min inställning till syskonskapet mellan församlingarna i Bjuråker-Norrbo.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,