Jag, en socialistmaräng!

20 augusti, 2007

Jag har alltmer börjat uppskatta SvD:s ledarsida. Ofta får jag mig till livs ståndpunkter som får mig att storkna, men faktiskt oftare mycket intelligenta inlägg, som tvingar mig att tänka och fundera och inte bara reagera med ryggmärgen. Idag har jag läst två artiklar, som fått mig att fundera. Ett har jag redan kommenterat här. I det andra inlägget, Alliansen har gått vilse går Elise Claeson till rätta med alliansregeringens undfallenhet mot en förment socialistisk familjepolitik. Artikeln blir inte sämre av den för mig, helt nya tillmälet – socialistmaräng. Bilden är faktiskt talande! Jag ser framför mig argument, som smälter i munnen, men består mest av luft. Den bilden kan jag verkligen se framför mig! Jag måste också hänvisa till en bloggranne, Peter Green, som också skrivit tänkvärt om dagens familjepolitik.

Jag avser inte att rakt av polemisera, utan mer försöka beskriva hur jag ser på den komplicerade frågan om familjen. Men innan jag börjar vill jag ändå varna för vanskligheten att använda sig av statistik. Elise Claeson skriver: ”95 procent av alla missbrukare på Sergels Torg kommer från splittrade hem, skrev en präst nyligen (SvD 15/8). Förvånad, någon?” Möjligen är det sant, men hur såg bakgrunden ut på, säg 50-talet, då jag var ung? Då torde andelen missbrukare med bakgrund i kärnfamiljer varit högre än 50 %. Jag skulle inte våga mig på motsvarande enkla orsakssammanhang, som Elise hävdar.

För ett antal år sedan, när jag var en mycket obehörig folkhögskolelärare på Tärna folkhögskola i Sala, brukade vi, under andra läsåret, komma in på familjens utveckling. Jag upptäckte snart att i den frågan sammanföll alla mina tre ämnen; samhällskunskap, historia och livsåskådning. Jag hade ofta under historie – och samhällskunskapstimmarna tagit upp en principiell viktig fråga – kan man identifiera den punkt i en historisk utveckling, där man kan säga – ” nu finns det ingen återvändo mer?” Vi identifierade några sådana historiska punkter: När människan började utveckla jordbruket. Den kanske viktigaste orsaken till dagens miljöförstöring. Stadskulturen var också en sådan historisk punkt utan återvändo. Gruvdriften med återföljande brons- och järnålder en annan.  Givetvis behandlade vi också industrialismens genombrott. Det var aldrig några större svårigheter att enas kring, att det nog var omöjligt att tänka sig en återgång till en jägar – och samlarkultur efter jordbrukssamhällets genombrott. Däremot blev det aldrig lika enkelt att ena sig, när jag hävdade att familjeinstitutionen också genomgick en liknande historisk utveckling och hade sina historiska punkter utan återvändo. Varje sådant samtal blev till sist en fråga om moral, tro och rena rama önsketänkanden.

Jag kunde visa att synen på äktenskapet i jordbrukssamhället var väsenskilt från den i industrisamhället. I jordbrukssamhället var äktenskapet, när vi talar om självägande bönder, en produktionsenhet. En gård behövde sin man och sin kvinna. Det fanns t o m talesätt som sa – ett vackert ansikte mjölkar inga kor. Under industrisamhället luckrades den äktenskapliga produktionsenheten sönder och ersattes med tiden av ett hemmafruideal, som var fullständigt främande för tidigare generationer. Den hade aldrig existerat! 

Under industrisamhällets genombrottsår förändrades inte situationen för underklassens barn. Från att ha blivit tvingade i bondesamhället, att lämna hemmen för att tjäna som lillpiga och lilldräng, blev nu barnen tvungna att ta tjänst inom industrin.

Under stora delar av 1800 och 1900-talet slogs kvinnor för rösträtt, rätt till utbildning och rätt till eget yrkesliv. Framstegen var till en början mycket långsamma, men accelererade allteftersom tiden gick. Jag som är född på 40-talet har sett en generation kvinnor som utbildat sig, sökt och fått arbete, men också innpå skinnet fått känna av kraven på mig som man! Kvinnornas önskemål mötte en samhällelig efterfrågan. Den kvinnliga arbetskraften behövdes, främst inom den alltmer växande vården.

Det kvinnorna krävde var dels att det skulle gå att förena yrkesarbete med att vara förälder och dels att det inte skulle finnas ekonomiska hinder för ett yrkesarbete. Av den anledningen fick vi en utbyggnad av förskolor och sambeskattningen ersattes av en individuell skatt. Jag upplever alltså, på goda grunder, att efterkrigstidens utveckling har, när det gäller synen på äktenskapet passerat en punkt utan återvändo. 

Jag skulle göra det enkelt för mig om jag stannade här och inte såg problemen. Historien har också visat att, bara för att vi passerat punkter utan återvändo, vi inte passerat visioner om vad som är bra. Inte heller får vi blunda för att den nya situationen inte av sig självt gör oss förmögna att hantera den nya situationen. Vi måste acceptera och verkligen se att de nuvarande förhållanden utgår från vuxenvärldens behov och inte till alla delar utgår från barnets perspektiv. Här har Peter Green och Elise Claesson helt rätt. Felet de gör, är att de inte inser, att även alla de tidigare föreställningar utgått från de vuxnas behov och önskemål. Barnen har aldrig haft någon talan.

Dagens problem är att vi inte heller nu utgår från vad som är bäst för barnen. Vi vuxna har våra drömmar om livslånga förhållanden. Drömmarna kraschar och vad gör vi? Vi hatar varandra och använder barnen som slagträ. Om vi inte hatar varandra, då söker vi lösningar, som vi som vuxna tror är bra för barnen, men som egentligen enbart är bra för oss och våra samveten. Det gäller tydligen alla slag av förhållanden. Jag läste med stort intresse och med, förhoppningsvis, stor empati artikeln om det lesbiska paret, där den ena parten blivit utan kontakt med det gemensamma barnet. När skilsmässan kom och den kommer givetvis i många förhållanden, då är vuxenstriden där och barnet glöms bort.

Jag skulle vilja föreslå, att vi alla ser till barnens behov och inte drömmer oss tillbaka till perioder, som i bästa fall var bra för vuxna män, men som kunde vara helveten för kvinnor, men definitivt ofta var ett helvete för barnen.