Jag mötte Diktonius i tonåren

4 april, 2017

Mina oavslutade studier på Sundsvalls Högre Allmänna läroverk var väl i det stora hela ingen höjdare, men jag känner ändå en stor tacksamhet till de två åren i första ring, för en sak. Svensklärarna gav mig de första insikterna om bra poesi. Under de åren mötte jag bl a Elmer Diktonius och Edith Södergran, vilket följt mig genom åren. Idag bjuder jag på dikten Arbetare av Diktonius.

Arbetare

Män rör sig
på isigt plåttak
50 m, över jorden.
Med tunga zinkskivor
i frusna nävar
de viga kattor likt
pressar fötterna
mot starkt sluttande plan,
hoppar över avgrunder
där döden ruvar
i form av tom luft
och jordens dragningskraft –
på fotsbred takås går de nu
rakryggiga
med blåfrusna ansikten grinande
i röda vintersolljuset.

Gudar? filmartister? profeter
som gör underverk
för moderna biblar? –
Nej: arbetare
som utför sitt vanliga jobb
för en ringa penning.

Ur diktsamlingen, Taggiga lågor 1924

 


Är det gammeln, som gör mig aningen melankolisk i kväll?

16 november, 2016

Livet

Vi springer mot livet
med utsträckta händer,
med glimrande ögon
och gnistrande tänder:
Vi vilja ha livet, det stora och hela!
Vi vilja ej dela!-
Det är ungdom.

Vi kämpa mot livet
med bronshårda händer,
med flammande ögon
och sargande tänder:
Vår del utav livet, den måste vi vinna!
Det gäller att hinna! –
Det är mandom.

Vi bedja till livet
med korsknäppta händer,
med slocknande ögon
och murknande tänder:
En bit utav livet! – man hör våra ord:
en munfull av jord. –
Det är livet.

Elmer Diktonius. Ur diktsamlingen ”Stark men mörk” 1930


En kanske något märklig tröstedikt, men håll med om att den ger tröst!

11 november, 2015

I dag råkade jag läsa en artikel i Aftonbladet, där artikelförfattaren varnade för att utvecklingen går mot ett blodbad av flyktingar i Europa (och därmed också i Sverige.) Jag försökte trösta mig med att än är vi inte där, trots alarmistiska rop om att Sverige och Europa går mot en kollaps. Julhandeln verkar arta sig bra, mot nya rekord, och samhällsinstitutionerna i Dellenbygden och Hudiksvall verkar vara intakta. Insikterna kändes inte som någon tröst, eftersom det är helt uppenbart, att det finns samhällsomstörtande krafter, som önskar kaos. Jag fick gå till det säkra kortet, Elmer Diktonius! När jag känner mig deprimerad över samhällssituationen, då brukar läsning av Diktonius dikter ruska in mod i ett deprimerat hjärta.

Allt är mitt

Jag äger ingenting
och ofta tryter kroppens bröd.
Men står jag här en stund på stranden,
i sol,
eller i skogens skugga,
eller på bergets vindbespolta krön –
mitt är allt!
Och ingen kan ta det ifrån mig:
jag har fått hela denna jord till skänks.

Allt är mitt.
Den lilla blommans
småtingsfödda leende,
och gräsets gråt
och vattnets lugna allvar;
ekorrens röda svans i tallen,
och sommar molnets dugg och vinterstormens snöslagg;
varje fosterlik morgon,
varje mumieafton –
allt detta är mitt:
det har gett mig sig självt.

Mitt.
På de fattigas panna,
i det lyckligas hår,
ur det förtappades svett
läser jag: mitt!
I den grannaste stjärnan står skrivet
att hon är min,
och möter jag en mänska
med axelbred ande och tunnskinnat hjärta
är också hon min.
Min.

Jag är så nöjd.
Jag äger ingenting
och ofta tryter kroppens bröd:
Men mitt är allt! –
det har gett mig sig självt.
Och ingen kan det ta ifrån mig:
jag har fått hela denna jord till skänks.

Ur ”Stark men mörk” (1930) Hämtad ur ”Diktonius samlade dikter” utgiven av Bra lyrik

En sammanfattning: Jag vill se den i vitögat, som vill förhindra mig att dela det som mitt, med vem jag vill! 

 

 

 


Diktonius vill säga mig något, men vad?

14 september, 2015

Väl oss

Väl oss
som ännu har ett hem:
en säng,
en hustrus hand,
en liten flickas
flätband.
Och Bach och Beethoven,
böcker i långan rad,
och möjlighet att bedja till den gud
och välja slipsen
som vi önskar –
och umgås blott med dem
som oss behagar.

Väl oss
som har vår egen vilja kvar –
låt vara till den grad
som sann demokrati oss bjuder.
Som bugar inför dem
vi aktar mest,
och inte inför dem
som högst i rangen står.
Som har vår egen brunn,
vårt eget matkärl –
vår tunna stump av jord
(må kallas fosterland);
vår egen stora sol,
vår egen lilla måne.

Som sitta kan en kväll
på egen farstusvale
låt vara hyrd.
Och känna kan:
jag äger detta allt
för att jag själv
har varit med att skapa det –
precis som själv jag vill
men med en tanke på
om det ock passar grannen.

Väl oss
så länge detta är.

Dikt ur diktsamlingen ”Varsel” 1942

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


En dikt i skuggan av ett val

26 maj, 2014

Jag har, som säkert många andra, lyssnat till och läst analyser kring valresultatet. Alla säkert mycket bra och kloka, men de saknar känsla. Jag har också förstått att jag personligen är skyldig till valresultatet. Jag deltog inte i valet, för första gången sen jag fick rösträtt. Denna enda gång har fått en krönikör i Aftonbladet att skämmas för mig. När jag tröttnat på alla analyserna, som för det mesta bara är pladder,vilket jag också deltagit i, drog jag mig tillbaka med Elmer Diktonius samlade dikter. Läsningen minskade irritationen och ledan. Bl a hittade följande dikt, som på något outgrundligt sätt, sätter ord på mina känslor. Dikten är hämtad ur diktsamlingen ”Taggiga lågor” från 1924.

Jag såg dig, civilisation

Jag såg dig, civilisation.
Jag såg din vetenskap och dina religioner,
dina städer jag såg, dina kommunikationer,
dina stormän, dina lagar,
din konst; poliserna i gathörnen,

biblioteken, de välpolerade
hemlighusen, den nattliga
belysningen – härligt allt,
storartat rent ut – att tänka sig
att vi människomöggel,
ett epidemiskt, övergående utslag
på denna jordskorpa mäktat med sådant;
ofattbart – men där står det ju:
beundransvärt!

Men ack att jag även såg annat,
att mina ögon ej blindbländades av din glans,
att jag måste se dina djävulska skuggor,
att jag måste förbanna allt vad du presterat,
skrika hatande, åkallande alla straffande makter;
vad gör detta allt, vad uträttar det
så länge största massan mänskor står utanför,
så länge en stackars sate måste frysa,
så länge ett stackars barn,
måste krypa hungrigt till kojs.

 


Lite mer flum i skolan vore önskvärt!

12 februari, 2008

Läser i dagens SvD om en undersökning om hur det står till med de politiska kunskaperna hos svenska folket. Ett intressant och tankeväckande resultat är att undersökningen tydligen visar, att studenterna på våra universitet har sämre politiska kunskaper än befolkningen i övrigt.

I artikeln nämns olika förklaringar bl. a påpekar samhällsvetaren Henrik Oscarsson:  ”Det har blivit lättare att välja bort nyheter och samhällsprogram. Man ser hellre Antikrundan än senaste nytt i nyhetsväg.” Det är så sant som det är sagt. Jag väljer ofta bort nyheterna på TV. Det händer väl ibland att jag ser nyheterna på Rapport, Aktuellt och TV4 och inser att jag inte förstått någonting överhuvudtaget. Skulle min världsbild basera sig på TV-nyheterna, kunde jag lika gärna gå genom livet med en papperspåse över huvudet.

För min del lär jag mig bättre förstå hur företagsamhet och ekonomi funkar, genom att slå över till Plus och Sverker Olofsson, än alla ekonominyheter i Aktuellt. Har alltför ofta hört de där obegripliga besvärjelserna från ekonomiprästerna på landets banker: ”Ha is i magen! Aktiekurserna går upp och ner! Tänk på att aktiesparande är ett långsiktigt sparande!”

Artikeln förmedlar inte bara en mörk bild, utan det finns också ett mycket hoppfullt förslag till lösning på problemet med bristande politiska kunskaper. ”Allt handlar om att kommunicera med hjälp av värdering, på eller av, rätt eller fel, ingenting handlar om att utveckla gestaltningsförmågan. Men om man lär sig om människan genom litteraturen får man redskap till intellektuell vidareutveckling och då skulle kunskapsluckorna inom såväl politik som andra områden se helt annorlunda ut, säger Leif Asheimer som även vill återinföra speciella lågstadielärare i grundskolan, införa tematisk undervisning med utgångspunkt från litteraturen inom alla discipliner på högskolor och universitet, samt höja statusen för lärare.”

Artikel slutar med de tänkvärda meningarna: ”Bildning är central för vår utveckling och demokrati. Slösar vi med det är vi illa ute.” Tyvärr så tror jag inte på att förslaget kommer att genomföras. Björklund kommer bara att fnysa åt ”flummet” och konstatera att bildning kan man inte ge betygsliknande omdömen om redan i första klass. Här gäller kunskapsskolan!!

För min del avslutar jag inlägget med en dikt, Gruvan av Elmer Diktonius ur diktsamlingen Taggiga lågor från 1924. Dikten har haft stor betydelse för min förståelse av de förtrycktas vrede och desperation.

Gruvan

En skock svarta mänskor vid ingången.
De stirrar på några magra lik.
Ingen talar
men hatet dansar över deras huvud
som blodröda taggiga lågor.

Då skriker en nervöst:
Vi lever i mörker och gör deras ljus!
Vi fryser och producerar deras värme!
Vi hungrar och bakar deras bröd!
Vårt benmjöl göder deras åkrar!
Bröder – det måste bli ett slut på det här!

Och liken och hatet och orden gör dem galna.
Och de springer mot maskingevären.
Och de skjuts alla ned.
Och de sparkas i en grop.
Och deras kamrater går ned i gruvan så tyst.
Men över deras huvud dansar
blodröda taggiga lågor.


Århundradets ordmusik

27 april, 2007

Har ägnat dagen åt att läsa en diktsamling, Århundradets ordmusik – från Anders Österling till Lars Forsell. En antologi av Göran Hassler. Under läsningen stötte jag på en av mina favoriter – Elmer Diktonius. Dikten heter Orkester. Under läsningen upptäckte jag att jag tänkte på Marcus och hans blogg Små tankar kring musik. Marcus har under en längre tid glatt mig med kunniga tips om kompositörer, dirigenter och ofta helt underbar musik. Ta till dig dikten Marcus!

Orkester

I
Efter det stora deliriet –
jakten efter a´et –
kommer lugnet före stormen:
dirigenten.
Han knackar tre gånger i pulten
med sin stav,
och berget låter vattnet rinna.

II
Först sitter de alla
som ruvande olycksfåglar.
En ensam fagott kraxar:
kråka med näsblod.

III
Si de skuttar fram –
klarinetternas kvartett!
Si de är lekande hundar
och bockar med horn!
Si de skvattrar som pigor på dans!
Så ovigt de flirtar –
si nymfen grimaserar:
oboens tupplustiga krumelur.

IV
Som en fransman
parlerar cellon i näston:
”Jag älskar dig, dyra,
det får jag be-dyra –
äh!”

Men basarna brummar:
håll käft-käft-käft,
håll käft,
krä-ä-ääk!

V
Inte mera, låt bli!
Håhåhå! vrålar basunerna.
Det knakar i fogarna!
Håhåhå! vrålar basunerna.
Men senorna sträcks ju –
vi spricker!
Håhåhå! vrålar basunerna.

VI
På violinernas silver
strör solocellon
sin gredelina sammet.
Snart sprutar trumpeten kopparrött.
Mot denna fond
tecknar flöjterna färglösa linjer
ur ett lyckligt liv.

 


Var möter vi Gud?

8 april, 2007

Så här på påsknatten är hjärtat fullt och munnen vill bara tala och berätta om den Gud som i natt uppstod från de döda. Mina ord räcker inte till och som vanligt går jag till mitt andliga husapotek av dikter och hittar en dikt av Elmer Diktonius ”De fattigas gud” ur diktsamlingen Ringar i stubben utgiven 1954.

Dikten beskriver den Gud jag tror på. En Gud som hittas bland de fattiga och utslagna. Jag tror, nej är övertygad om, att de latinamerikanska befrielseteologerna skulle le igenkännande om de fick läsa dikten.

Kristus är uppstånden!

De fattigas Gud

I
I storstadens vimmel
har jag mött dig, gud.
Och du sålde tidningar i gathörnen,
och du blickade mot mig
ur slinkans svartomrandade öga,
och du sov på bänkar och kajkanter
om natten, gud,
och på morgonen skyndade du dig
att fiska efter något ätbart
ur soptunnorna
vid de stora bulevarderna,
innan stadens skräpkuskar
hann dit med sina bilar;
vi har varit med om mycket,
min gud –
och föga har du heller
med de publikaners
eller filistéers biblar att göra.

II
De fattigas gud
är en väldig gryta mat
mitt på stortorget.
Han predikar inte alls –
bara bubblar i grytan,
och då skyndar vi alla
att få en portion
av den himlagoda vällingen.
När vi äter svär vi ljudligt över
att en gång ha fått våra magar mätta,
och då vi avlägsnar oss
söker vi övertyga varann om
att det var sista gången
något dylikt utdelades –
för att vi själva
kunde stå främst
i kön i morron.

III
De fattigas gud
fann jag aldrig så skön
som hos en underårig
blåkindad blomsterförsäljerska
en vinterkväll
på Friedrichstrasse i Berlin.
Där såg han ut som en frusen viol,
och berättade mig om
solens undergörande makt
mitt i kölden.
Då trodde jag på honom
och sen dess har jag följt
hans steg
lämnande allt
men dock ej bortslösande allt,
ty en varm vrå behöver mänskan,
om icke annorstädes
så i sitt arma hjärta –
för där bor du,
de fattigas gud.