Kvinnorna och världshistorien

14 april, 2007

Jag vill rekommendera en mycket intressant bok. En bok som de flesta av mina manliga vänner aldrig hört talas om, men dessvärre inte heller mina kvinnliga vänner. Första gången jag läste Kvinnorna och världshistorien av Rosalind Miles, måste ha varit tidigt 90-tal och var min huvudkälla för mitt föredrag i tre delar ”Från vaginaavund till penisförgudning i Radio A Västerås. Det lustiga var att inte vid ett enda tillfälle lyckades de som skulle påannonsera programmet säga rätt när de kom till programrubriken. En hade i vart fall förstått andemeningen rätt, när hon med bestämd röst sa: ”Nu kommer tredje avsnittet av radioföredraget, från vaginaavund till penisförlängning.”

Redan i inledningen till första kapitlet ger Miles anslaget till hela boken: ”Den mänskliga rasens historia börjar med kvinnan. Hon bar, då som nu, den ursprungliga mänskliga kromosomen. Hennes anpassning till utvecklingen säkerställde artens överlevnad och framgång.” Det mesta av all forskningsresultat kring människans utveckling har utgått från en manlig föreställning om hur det borde ha varit. Vill man vara snäll så kan man säga att mycket av forskningen baserat sig på en myt. Är man en illvillig typ som jag, säger man att forskningen baserat sig på ett manligt önsketänkande.

Två exempel. Hur många gånger har jag inte hört att mannen-jägaren var den som försörjde stammen. När sanningen är den, att mänskligheten aldrig skulle ha växt ur sin linda om den förlitat sig på föda från jakten. Det som räddade stammen var kvinnornas ihärdiga samlande av rötter, frukter och insekter. Det var stapelfödan. Jaktens resultat var grädden på moset. Det andra exemplet på manligt önsketänkande är att mannen, på grund av jakten, skulle vara uppfinnare till de första redskapen, spjutet eller pilbågen. Med all sannolikhet är nog det kvinnliga redskapet, grävkäppen av mycket äldre stadium.

En annan märklig myt som vi, har jag märkt, fortfarande accepterar som sann, är föreställningen att männens större muskelstyrka skulle ha inneburit att de också arbetade hårdare. Kvinnorna genom historien skulle kunna utropa – små gossar ni vet inte vad arbete innebär! I de ursprungliga samhällena jägar-samlarsamhällena, som vi fortfarande har levande exempel på, arbetar mannen en femtedel av tiden för som krävs för stammens överlevnad och kvinnorna utför resten av arbetet. Genom historien har kvinnor arbetat i hårda och tunga arbeten. Detsamma gäller myten om att arbetande kvinnor skulle vara en sen 1900-tals företeelse. Före skulle någon form av arbetsdelning ha existerat, där mannen arbetar och kvinnorna tar hand om barnen vid hemmets härd. Kvinnor har i alla tider arbetat, antingen för stammen, byn eller familjejordbruket. de har också lönearbetat som pigor, byggnadsarbetare, läkare, bibliotekarier etc. (finns upptecknat ända från Romartiden.)

Det som kanske ändå mest berör mig i boken, är Miles beskrivning av myter om Gudavärlden. Det finns många myter om Modergudinnan, som vi måste ta på allvar. Också beskrivningar om hur den manliga principen fick överhanden. Dessa kunskaper gör att jag har stor förståelse för dagens feministteologi och kan utan att blinka säga och tänka, Vår moder… när jag läser bönen i kyrkan. Jag känner och är också säker på, att jag inte hädar.

Män, utmana er själva och läs boken! Ni kommer ha svårt att säga ”det svaga könet”, efter läsningen utan att rodna. Kvinnor, ni kan läsa boken och få bekräftelse på det ni säkert redan anat eller har visshet om. Det är kvinnorna som burit och troligtvis fortfarande bär upp samhället.

Annonser

Finns det en direktörsgen?

26 mars, 2007

Ett hjärta Rött frågar i ett inlägg om girigheten har någon gräns? I en kort kommentar hävdade jag att det inte finns någon gräns för girigheten. Gick till mitt arkiv och hittade ett kort inlägg om mina gentekniska funderingar.  

När jag läser artiklar i tidningar eller ser på inslag i TV om bonusar, fallskärmar och A-kassa, har jag mer och mer börjat fundera över vad det är för människosyn, som döljer sig bakom alla dessa företeelser. Jag blir inte övertygad av alla de ekonomiska teorier, som frodas i debatten. Jag skulle hellre åta mig att bevisa Guds existens, än att försöka mig på att bevisa att nationalekonomi är en vetenskap. Det verkar mest tro och tyckande. Inget fel i det, men då borde, i ärlighetens namn, också människosynen bakom de ekonomiska teorierna redovisas.

De höga direktörsbonusarna brukar motiveras med, att då anstränger de sig lite extra och det gagnar både aktieägarna och de anställda. Det är fullt möjligt att det är så, men då ställer jag mig frågan: Borde det inte också gälla alla anställda på företaget? Varför är det bara direktörer, som förväntas göra en bra insats om de får hög lön och som grädde på moset en bonus, om företaget går bra? Har direktörerna en liten direktörsgen, som vi andra inte har? Enligt mina kunskaper i biologi, så finns det ingen sådan gen. Varför anses det då som självklart att det vore förödande för företaget, att ge alla högre lön och en rejäl bonus? Enligt direktörslogiken, borde företagen istället blomstra än mer och vi kunde se framtiden an med tillförsikt!

Det talas mycket om något som kallas trygghetsnarkomaner. Jag har börjat inse att det är ett stort problem för företagen, men också staten, landstingen och kommunerna. Alla dessa chefer och direktörer, som tydligen inte kan sova gott om nätterna om de inte har en rejäl fallskärm. Inte av sidentyg, utan ett rejält avgångsvederlag och en ännu rejälare pension. Jag börjar inse att mina biologikunskaper är föråldrade. Det var ju ändå 40 år sedan jag gick i skolan. Det måste finnas en direktörsgen! För vanligt folk förväntas ju glada och lyckliga gå till sina arbeten och lite då och då bli friställda. De förväntas inte behöva någon större trygghet, utan nöja sig med en liten A-kassa, som de i motsats till direktörernas fallskärmar, får vara med och finansiera med skattade pengar. Skulle de, i motsats till direktörerna, sluta sina anställningar innan de blir friställda, då får den vanlige anställde vänta extra lång tid på den lilla A-kassan, som de medfinansierat med skattade pengar. Chefer och direktörer kan själva utlösa sin fallskärm. Märkligt fenomen det här.

 Undrar när det kommer en doktorsavhandling om direktörsgenen eller minst en larmrapport från Statens folkhälsoinstitut om trygghetsnarkomanin bland landets högre chefer och direktörer? Undrar om farsoten går att hejda?


Edens lustgård låg i Afrika!

14 mars, 2007

Jag läser i senaste numret av Kyrkans Tidning att författaren Lasse Berg får årets Dagermanspris. Ett mycket bra val, enligt min mening. Lasse Bergs senaste bok, Gryning över Kalahari – Hur människan blev människa blir med all säkerhet ett standardverk, som kommer att stå sig i många år. Inte blir det sämre av att även en amatör som jag kan ta till mig innehållet och rentav känna mig lite klok på kuppen.

Jag har genom åren varit intresserad av berättelser om människans utveckling. Frågorna till myten i skapelseberättelsen: när blev den skriven och vad innebar det att människan blev den hon är, har alltid följt mig. Och vad var hon före ”syndafallet?” För många år sedan läste jag Marie Fredrikssons, ”Paradisets Barn” en trilogi som handlade om Adam och Eva, Kain och Abel och Norea. I den första delen beskriver Marie Fredriksson hur Eva gör en resa tillbaka till Edens lustgård och blir förskräckt över det hon får se. Varelserna som finns kvar i lustgården, kan visserligen inte skilja mellan gott och ont, men de har inte heller något minne. Eva vänder tillbaka till Adam och historien kan fortsätta.

När jag läste Gryning över Kalahari hade jag hela tiden Paradisets barn som en följeslagare vid läsningen. Lasse Berg beskriver i boken hur människan utvecklas ur tidigare former för att till slut få sin slutgiltiga form i Afrika. Närmare bestämt vid Kapkusten för ca 200 000 år sedan. Berg berättar hur en liten grupp människor utvecklar en hjärna som sen visar sig klara av en anpassning till skilda förhållanden. Hur denna lilla grupp växer och börjar vandra och vidga sina domäner. Människan blir jägare och samlare och sprider sig i allt vidare ringar. För 120 000 år sedan gör människan sitt första försök att lämna Afrika, men försöket misslyckas. För 80 000 år sedan görs ett andra försök och det lyckas för en liten skara människor. Alla icke-afrikanska folk härstammar från denna lilla grupp. För 50 000 – 30 000 år sedan kommer människan till Europa. En mycket fascinerande tanke!

Det viktigaste med Lasse Bergs bok är ändå inte beskrivningen av människans utveckling, utan beskrivningen av hur människan var. Med hjälp av forskning och iakttagelser av dagens bushmän ges vi en något annorlunda bild av människans natur. Vi har ofta en bild av att den tidiga tillvaron för människan var kamp, möda och fiendskap. Den bild Berg visar är istället samarbete, samtal(mycket samtal) och ömsesidig hjälp. Mycket vila och umgänge! Den bilden är väl så nära en paradisbeskrivning som någonsin berättelsen om Edens lustgård, där vi egentligen inte får någon föreställning av hur ett människoliv egentligen tedde sig. Under människans utveckling sker en förändring av livsvillkoren. Människan blir bofast, skapar organisationer i större enheter än tidigare. Riken växer fram och med det klasser. Vi ser spår av den samhällsförändringen i berättelser om Kain och Abel. Åkerbruk mot boskapsskötsel.

Jag är inte vetenskapsman eller kunnig nog att avgöra om Lasse Berg till alla delar beskriver en korrekt utveckling, men spännande är den! Min fantasi utmanas. Jag kan verkligen rekommendera boken för läsning. Vårt ursprung är Afrika! Vi vet också var i Afrika ursprunget låg!