Kultur och traditioner är inte något entydigt. Vi har faktiskt möjlighet att välja.

24 februari, 2017

Jag har tagit till mig, att Sverigedemokraterna tillsammans med allianspartierna röstat mot krav på svenska kollektivavtal vid offentliga upphandlingar. Jag vet, att jag sticker ut hackan, för jag har läst mig till uppgiften i gammelmedia. Nå jag fortsätter ändå med inlägget med uppgiften från gammelmedia som grund.

I frågan om kollektivavtal krockar två huvudtraditioner i Sverige med varandra. Långt innan den moderna arbetarrörelsen växte fram fanns det krafter som ansåg att lönearbetare skulle nöja sig med det de fick i nåd av arbetsgivaren. Det fanns också inom borgerligheten och kyrkan tankar om att arbetare var lata. Fick de högre lön, då skulle de arbeta mindre. Underklassen var också moraliskt undermålig. Om de fick mer ledighet, då skulle de inte gå till kyrkan, utan leva i promiskuitet, supa och slåss. Det var inte heller lönt att ge underklassen utbildning. De kunde ändå inte tillgodogöra sig undervisningen, utan de skull erövra en farlig halvbildning.

När den moderna arbetarrörelsen växte, då var en viktig strategi att gå samman och sätta ett kollektivt pris på den gemensamma sålda arbetskraften. Det föll inte det politiska och ekonomiska etablissemanget på läppen. De ansåg att kollektivavtal var en inskränkning både på företagarnas frihet och den enskilde arbetarens frihet. Bägge parter skulle bli bundna av en mäktig kollektiv kraft, med syfte att slå sönder enheten i samhället.

När så riksdagen skulle ta beslutet om kollektivavtalens status i offentliga upphandlingar. Då delades riksdagen upp i två klassiska delar. Mot kollektivavtal, bl a med motiveringen att det skulle bli för dyrt för småföretagen. Småföretagen var bara ett ideologiskt fikonlöv för att dölja att det viktigaste syftet var att främja rikskapitalbolag och utländska företag.

Kring kravet på kollektivavtal stod regeringen och Vänsterpartiet. Skam hade det annars varit, men jag kan inte låta bli att fascineras hur lika fronterna formeras även i dag. Jag ska inte utveckla den här tanken mer själv, utan jag tillåter mig bli lite högtidlig och presentera det fackliga löftet, kring vilken arbetarna genom historiens samlat sig.

Bildresultat för Fackliga löftet

Sverigedemokraterna talar ofta vitt och brett om hur viktigt det för invandrare att ta till sig svensk kultur och svenska traditioner. I omröstningen i riksdagen valde SD den urgamla överhetskulturen och traditionen, att bekämpa fackföreningsrörelsen och dess värderingar och traditioner.

Så stod frågan för mig i tonåren och till mina föräldrars glädje valde jag det fackliga löftet och det valet har jag försökt vara trogen, trots många åsiktsförändringar, genom åren.
Sverigedemokraternas riksdagsledamöter valde med öppna ögon den motsatta fackföreningsfientliga ståndpunkten.
Det borde många arbetare ta i beaktande.

 


Region Gävleborg visar, nästan övertydligt, att det fackliga löftet inte är historia, utan en levande realitet!

20 mars, 2016

Den som följer Hudiksvalls tidning, vilket varje samhällsintresserad medborgare borde göra, vet att Region Gävleborg inte har gjort sig känd för sin framsynta personalpolitik. Arbetsgivaren terroriserar sin personal med ständiga omorganisationer, som sägs öka effektiviteten, som aldrig visas i någon praktisk utvärdering. Det senaste är beslutet att förändra ambulanspersonalens arbetstider. Någon, möjligen en städslad konsult, kom på den fantastiska idén att förlänga ambulanspersonalens arbetstider, genom att omvandla delar av arbetstiden till jourtid. Enbart utryckningar skall räknas som arbetstid, vilket innebär att personalen för en avsevärt förlängd obligatorisk arbetsförlagd tid. Åtgärden ska tydligen spara någon ynka miljon.

Personalen har regerat negativt av två skäl, de accepterar inte, rent fackligt försämringen och att förändringen riskerar patientsäkerheten. Som vanligt i alla liknande fall, förbigår arbetsgivaren personalens synpunkter, antingen med tystnad eller som med totalt förnekande av problemet. Ledningen för Region Gävleborg agerar utifrån principen, att personal alltid och i alla lägen är emot varje förändring och att det gäller för ledningen att inte ge efter för kortsiktiga särintressen. Egentligen är det oerhört märkligt, att det alltid skulle vara arbetsgivaren som bäst förstår vad verksamheten kräver, trots att deras enda mantra är, ”vi måste spara x miljoner.” Det nya som just nu sker i Region Gävleborg, är att ambulanspersonalen inte stillatigande knyter näven i byxfickan och småsvärande accepterar förändringen. Nej, den här gången bryter de den förlamande tystnadskultur som råder och många framträder öppet med kritik och ännu fler säger upp sig i protest.

Lilian Sjölund (ni vet hon som utnämndes av enig jury, bestående av mig, till årets ledarskribent 2015) skriver i en ledare från i går den 19 mars, att 26 har redan sagt upp sig. Lilian Sjölund skriver: ”Totalt orädda kritiserar de sin arbetsgivare, dissekerar en skrivbordsprodukt till ambulansjourförslag som varken personal, fack eller politisk opposition ger godkänt.” Jag rekommenderar alla att läsa hela ledartexten, så får ni en hygglig sammanfattning av vad striden gäller. Ledaren visar också mycket tydligt hur ledningen resonerar. De avser att rida ut stormen, om det ska kosta mer än de utlovade besparingarna. Principen om ledningens ofelbarhet i Region Gävleborg, är helig!

När vi nu ser de första resultaten av arbetstidsförsämringen för ambulanspersonalen, 26 uppsägningar, då är det bara att konstatera att här föreligger en arbetsplatskonflikt av klassisk dimension. Vi som läst arbetarrörelsens historia och kanske också varit fackligt aktiv under många år, vet att strider kan vinnas och förloras. Det viktiga är också, att påminna sig om vad som orsakat förlusten. Det är sällan så att det är de anställdas krav som inte varit tillräckliga, utan orsaken har alltid varit att arbetsgivaren lyckats splittra enigheten bland de anställda. Det är den taktiken vi ser just nu hos Region Gävleborg. De försöker vänta ut och under tiden söka lösningar, att dels nyanställa och dels att köpa in inhyrd personal. I det läget bör alla anställda inom Region Gävleborg, men även på andra platser vägra besätta vakant tjänster inom ambulansvården i Gävleborg. Samma solidaritet bör också kunna förväntas av anställda hos olika uthyrningsföretag. Det finns ett gammalt fackligt riktmärke för facklig solidaritet och som är lika aktuell i den nu beskrivna situationen. Riktmärket är det ”Fackliga löftet”:

”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin, under några omständigheter, arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav.”

Så enkelt kan solidariteten beskrivas, men samtidigt så svår kan solidariteten vara. Det gäller för alla i Region Gävleborg att inte gå in och fylla luckor inom ambulanssjukvården till villkor som den nuvarande personalen förkastat. På den sköra tråden av solidaritet balanserar seger eller nederlag. För kom ihåg, anställda vinner sällan slag mot arbetsgivare med moraliska argument, de argumenten hade ambulanspersonalen, vilka förkastades av arbetsgivaren. Det är enbart enighet, som i nuvarande situation, leder till seger!

Se inlägget också som en hyllning till alla de människor som transporterat mig till sjukhusen i Västerås, Gävle och Hudiksvall, genom åren. Nu senast i fredags till Hudiksvalls sjukhus med hög feber.

Till sist en samvetsfråga till alla de fackligt aktiva i Regionens politiska ledning. Hur känner ni er, när ni måste administrera beslut som förkastas av era anställda? Skäms ni ändå inte lite över ert sidobyte?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Det fanns en gång ett fackligt löfte, men det var för länge sen, så länge sen!

25 januari, 2011

Sitter här i kvällningen och låter tankarna gå lite hur som. Tänker på berättelser från min barndom. Strejker i norra Finland. Mitt i striden mormor och morfar. Många nederlag. Revolution. Nederlag. Arbetare skjutna mot bastuväggar. Egna upplevelser av 1 majtåg och majvippor. Fest och glädje!

Efter flytten till Sverige växte nya berättelser fram. Sundsvallstrejken. Nederlag! Arbetare omringade av militär. Träbaronerna firade i champagne på hotell Knaust. Berättelser om förbud mot strejker. Arbetsvilliga och arbetsovilliga. Fler strejker och fler nederlag. Ådalen, återigen militär och återigen nederlag. När jag sitter här och funderar upptäcker jag, att jag så förvånansvärt väl minns alla berättelser om nederlagen.

De berättelserna är på många plan sanna, men för att sanningen skall bli fullständig, får vi inte glömma all den styrka, som växte fram ur nederlagen. Nederlagen ledde inte till att arbetaren tappade sin stolthet, oavsett hur mycket champagne segerrusiga arbetsköpare vräkte i sig. Varje strejk och nederlag ledde bara till en ännu fastare övertygelse om behovet, att organisera sig ännu bättre. Att bygga fler Folkets Hus. Starta ännu fler Konsumbutiker. Starta nya folkrörelsebibliotek. Starta ett eget bildningsförbund, ABF. Ja, uppräkningen kan göras hur lång som helst. Efter många nederlag och segrar hade arbetarrörelsen vunnit ideologisk hegemoni i samhället. Vilket bl. a visade sig i, att arbetarklassen frambringade den ena författaren efter den andre och som under massor av år, var totalt dominerande i den litterära världen.

Så här går tankarna en vinterkväll i Bjuråker. Jag vet också, att tankarna bara är nostalgiska gammelmansminnen. Har allt oftare under senare tid upplevt känslan av vara den där gamla onkeln på släktkalas, som de flesta pliktskyldigast pratar några ord med, men som flyr så snabbt artigheten tillåter. ”Nu sitter han där och ältar sina gamla minnen. Han förstår inte, att vi lever i en ny tid! Gubben börjar nog bli lite senil”

Gubben kanske inte förstår, men han både ser och hör! Och det han hör och ser, förvånar honom storligen. Ska detta vara det nya och spännande?

Han ser en utveckling där staten bestämmer vilka som skall ha rätten att arbeta under kollektivavtal och vilka, som inte skall ha den rätten. Gubben har med stor spänning väntat på de fackliga kampsignalerna, men inser med bestörtning, att ”världens starkaste fackförening” tydligen avser att under stillsamma protester, acceptera ordningen, att staten under tvång, anvisar fackliga medlemmar till oavlönat arbete hos skilda arbetsgivare. Gubben drar sig till minnes: Vad gör världens starkaste fackförening? Världens starkaste fackförening beklagar!

Gubben vill vara rättvis och säga att han sett och hört mängder av fackliga representanter protestera i TV. Varje gång han hör protesterna, önskar gubben att han inte slagit på TV:n! Vad är det han för höra? Jo, att de fackliga representanterna inte i första hand protesterar mot systemet, utan de protesterar mot att det tydligen händer, att tvångsarbetarna, oftast deras egna medlemmar, utför ”ordinarie arbetsuppgifter!” Gubben är möjligen på gränsen att bli något slagrörd, men fortfarande minns han hyfsat väl innehållet i kollektivavtal. Han minns, att det funnits formuleringar om kvinnolöner och ungdomslöner. Men hur han än anstränger sig, kan han inte minnas att det någonsin stått någonting i kollektivavtal, som skiljer på ”ordinarie” arbetsuppgifter och arbetsuppgifter. Självklart skall kollektivavtal gälla alla och alla arbetsuppgifter på en arbetsplats. Herrarna korkar nog upp champagnen just nu och hurrar segervisst! Tänker gubben, på sitt nostalgiskt förenklade sätt.

Gubben vill inte ens tänka på, att ABF bygger arbetsplatsbibliotek med hjälp av oavlönade tvångsarbetare. Tanken känns alltför tung! Kan det verkligen vara en god grund för det framtida bildningsarbetet?

Här får vi lämna gubben åt sina funderingar och påminna oss, att under alla den fackliga kampens olika faser, fanns det en övertygelse och en förvissning om, att står vi bara eniga, då segrar vi. Vi kan kalla övertygelsen för det fackliga löftet. Ett ömsesidigt löfte som man gav varandra. Löftet gällde för en enskild arbetsplats, men den gällde också globalt. Jag minns hur jag läste, med en nackhårsresande känsla, att arbetare på Nya Zeeland skickat stöduttalande och insamlade pengar, som ett stöd till strejkande arbetare i Sverige. Det fackliga löftet levde!

Jag är en aktiv kristen och kan ibland känna i en Gudstjänst, den mäktiga känslan, att hela den himmelska härskaran och alla de som gått före, bokstavligt är med och firar Gudstjänst. Detsamma gäller det fackliga löftet. Överallt där människor samlas och ger varandra löftet, att kämpa för människovärde och mot mänsklig förnedring, där är alla de, som gått före också med och inte bara de. Jesus är mitt ibland dem! Det må vara nostalgiska gammelmansfunderingar, men det är min övertygelse och fasta tro!

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,