Lite tröstar ett tigerhjärta!

26 april, 2008

Läser i Dagen att världsbanken hävdar att det är fullt möjligt att halvera fattigdomen i världen fram till 2015. Om jag förstått artikeln rätt, är det den extrema fattigdomen världsbanken talar om. De som lever på mindre än en dollar om dagen. Människor som lyckas kravla sig ur den ”extrema fattigdomen” är ju fortfarande förfärande fattiga.

Visst är det bra om den extrema fattigdomen halveras till 2015, men vi bör ändå ställa oss frågan. Vad är det som hindrar att vi avskaffar fattigdomen? Är det resursbrist? När jag ser den enorma snedfördelningen av världens resurser, inser jag att det inte kan vara förklaringen. Vi har resurserna att avskaffa fattigdomen, men då kommer det att kännas!

Vi behöver inte vänta på ytterligare global ekonomisk tillväxt. Fördela de resurser vi redan har rättvist och fattigdomen är avskaffad!

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

Nu tänker jag svära i kyrkan!

18 september, 2007

Bortsett från några år på 60 och 70-talen har jag varit en stor anhängare av huvuddragen i den svenska biståndspolitiken. Jag har argumenterat för 1 % – målet och försvarat, om inte med näbbar och klor, men envetet och med stort engagemang, Sveriges internationella biståndsarbete mot alla illvilliga angrepp.

Ofta har försvaret fått en rituell karaktär. Kritik eller bara kritiska frågor har besvarats med beskrivningar av den mörka situationen i mottagarlandet och ett ifrågasättande av kritikernas empatiska förmåga. År efter år samma diskussion. Samma frågor och samma brösttoner som svar.

Jag anser nog att vi som försvarat biståndspolitiken inte i längden kan fortsätta att ignorera frågan i dagens SvD-ledare”Vad har fyrtio år av bistånd gjort för Tanzania?” Frågan är berättigad och måste kunna besvaras.

Har landet steg för steg blivit mer ekonomiskt självständigt? Har behovet av stöd minskat? Har arbetslösheten minskat? Hur stor andel av landets skolor och sjukvård finansieras med biståndsmedel? Lånar Tanzania pengar på den internationella valutamarknaden? Till vad går dessa pengar? Uppbygge av infrastruktur, företag och sjukhus? Eller går pengarna till vapenköp och annan militär utrustning?

Det finns säkert fler och bättre frågor, men det viktiga är, att  det är vi som försvarar biståndspolitiken som har bevisbördan, att visa på dess effektivitet. Vi måste ju åtminstone kunna förklara varför Tanzania, fortfarande efter fyrtio år är i behov av stöd.

Nu ska inte alla biståndskritiker jubla, för det är ju inte säkert att boven till misslyckandet är biståndet i sig, utan att de krafter som motverkar effekterna av biståndet kanske är alltför starka. Det är ju ett intressant fenomen att under tiden som Tanzania förblivit fattig, har vissa andra regioner blivit rikare. Med stor förvåning inser jag, att det är just givarländerna som blivit rikare. Kan det tänkas finnas ett samband? Jag påminner mig min ”extremistiska” internationalism, då vi kunde konstatera att stora delar av det internationella biståndet gick till korrupta politiska ledare, men också att en förvånadsvärt stor andel av biståndet gick tillbaka till givarländernas industrier. Det finns ingen anledning att ducka för en öppen redovisning och diskussion. Alla skulle gagnas av en sådan demokratisk öppenhet.

I väntan på den diskussionen borde alla biståndsorganisationer även de kristna, fundera över sina bevekelsegrunder för biståndsarbetet. Ser vi klart den stora skillnaden mellan välgörenhet och solidaritet? Välgörenhet har nästan aldrig förändrat grunderna för fattigdom, utan i bästa fall lindrat nöden. Solidaritet är ett ömsesidigt ansvar för både givare och mottagare, att i grunden förändra situationen. Ett solidariskt stöd innebär konflikter med alla dem som inte vill förändring. Korrupta makthavare eller ekonomiska intressen som berikar sig på situationen. Kristna biståndsorganisationer måste självrannsakande ställa sig frågan om de vågat ta den solidariska striden eller om de lite fegt backat och nöjt sig med välgörenhet? (Jag förskte i ett inlägg i mars mer ingående förklara farorna med välgörenhet.)


Vilka talar vi till?

31 augusti, 2007

För många år sedan, närmare bestämt januari 1981, skrev jag en krönika i en liten vänstertidning med namnet Arbetarkamp. I krönikan berättade jag om en upplevelse på Domus i Västerås. Jag fick uppleva ilskan, som de anställda kvinnorna gav uttryck för, när deras chef kom viftande med ett telegram med uppmaning att inte sälja en Lektyrbilaga. Hela händelseförloppet tog kanske 30 sekunder, högst 1 minut. Den var ändå så pass uppskakande att det fick mig att skriva: ”Vår bristande förmåga att nå, vad som i dagligt tal kallas den vanliga människan, kan ibland te sig monumental. Vi kan tala med konsumchefer, riksdagsmän eller kulturministrar men ibland verkar det som vi gett upp hoppet om ‘den vanliga människan’. Vi verkar inte lita på att vi kan övertyga dem om att bojkotta skiten, utan vi kräver istället förbud av makthavarna. En i längden dålig taktik och helt katastrofal för den socialistiska ideologin.”

Nå, varför nu den här minnesbilden? Jo, jag får exakt samma känsla, när jag lyssnar till debatten om abort. Vi kristna är mycket duktiga på att föra samtal med makthavare, skriva debattartiklar och teologiska analyser. Vi för fram tunga etiska principer om livets okränkbarhet, vi kräver lagändringar eller försvarar befintliga lagar, men var finns människorna och deras öden, som vi så hett diskuterar? Det som den här gången fått mig att reflektera är kritiken mot Amnestys beslut i abortfrågan.  Som bakgrund länkar jag till dels Dagen, som redovisar Katolska kyrkans reaktion och dels till ett inlägg av Peter Green, som på ett utmärkt sett redovisar en personlig kristen reaktion.

Det som förvånar, i reaktionerna mot Amnestys beslut och i abortfrågan överhuvudtaget, att de nästan aldrig berör frågan om sociala förhållanden, krig, fattigdom, våld och andra kränkningar av människovärdet. Alla de politiska, ekonomiska och sociala förhållanden som reproducerar situationer, där abort framstår en rationell lösning i en outhärdlig livssituation, bara sopas under mattan och kvar står en vacker princip. Vissa kyrkor och samfund är beredda att gå nästan hur långt som helst i ett accepterande av orättfärdiga politiska system, bara de försvarar ”livets okränbarhet” och kriminaliserar aborter.

Det finns givetvis många dimensioner i abortfrågan. Det finns onekligen situationer där människor med relativt öppna ögon har ett ”riskbeteende”. Här är åtminstone Katolska kyrkan mer än lovligt naiv i sitt motstånd mot kondomanvändning och uppmaning till avhållsamhet. Det är en vacker tanke, men redan Paulus klagade över att: ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr det gör jag.”  Tänk om hela den världsvida kyrkan med kraft och myndighet sa till männen: ”Önskar ni inte sprida HIV/AIDS och planerar ni inte för barn just nu. Använd kondom – även inom äktenskapet! Det vore ett moget kristet och manligt ansvarstagande från er sida. Änglarna i himlen skulle fröjda sig”

Tänk också vilken fröjd det skulle vara, att få uppleva hur kyrkor och samfund med kraft skulle säga till världens makthavare. ”Det är ert ansvar att organisera samhället så, att den inte reproducerar sociala förhållanden, där illegal eller legal abort blir ett rationellt alternativ för mängder av kvinnor. På domens dag kommer ni personligen ställas till ansvar för varje abort som skett under er tid vid makten.” Det vore ett radikalt ansvarstagande av nyckelmakten.

Jag vet att det bara är naiv dröm. Istället lär jag också i fortsättningen få uppleva hur militanta kristna står utanför abortkliniker i USA, skrikande ”mördare” åt anställda och kvinnor som söker hjälp på klinikerna.  Jag får väl vara glad så länge de bara skriker och inte skjuter läkare eller spränger kliniker för att riktigt visa hur heligt livet är. Ett beteende som säkert stärker känslan av rättfärdighet, men som definitivt inte bidrar till någon minskning av antalet aborter.

Som avslutning vill jag citera några rader ur den nicaraguanska bondemässan. Det är det underifrån perspektivet kyrkan måste ha för att bli en del av lösningen och inte förbli en del av problemet. Kyrkan skall inte alliera sig med makten, men kritiken av makten får inte sväva i ett lufttomt rum. Kritiken måste bottna i en realistisk insikt om och solidaritet med den utsatta människans situation och vånda.

Du är de fattigas Gud,
den Gud som är enkel och mänsklig,
den Gud som uthärdar vägens hetta,
Den Gud vilkens ansikte garvats av solen,
Därför talar jag till dig
på mitt folks språk,
eftersom du är arbetarnas Gud,
Kristus arbetaren.  


Ord tanken styr!

23 augusti, 2007

Per Gudmundson citerar i ett blogginlägg, med gillande av vad jag förstår, en amerikansk liberal ekonom Thomas Sowell. Sowell har tydligen teorier om hur vi inom vänstern bara intresserar oss för de fattiga så länge de är fattiga. När de fattiga inte längre är fattiga tappar vi tydligen, enligt Sowell, intresset. I sig en intressant teori, men jag lär nog läsa mer än ett kort citat, för att ordentligt kunna kommentera. Just nu kan jag bara konstatera – en något märklig teori!

Jag behöver inte läsa hela boken för att konstatera att Sowell använder sig av mycket märkliga bilder för att bevisa sin teori. Först skriver Sowell rent allmänt om vänstern och deras i grunden kallsinniga syn på de fattiga. När teorin är framförd söker han bevis för sin teori hos Marx. Hittar ett lösryckt citat: ‘Arbetarklassen är revolutionär eller ingenting’.

Citatet skall tydligen bevisa nästa led i Sowells resonemang: ”Miljoner människor hade betydelse för Marx bara så länge de kunde agera kanonmat i hans jihad mot det bestående samhället.”

Håll med om att Sowell använder sig av suggestiva bilder! Kanonmat för åtminstone mina tankar till första världskriget, där generaler skickade tusentals och åter tusentals soldater i meningslösa attacker i döden. Attackerna är tydligen led i ett heligt krig – jihad. Jag behöver väl inte skriva någon på näsan vilka associationer Sowell hoppas läsaren skall få. Vad är då målet med det heliga kriget? Jo, en strid mot något gott, det bestående samhället.

Nu är cirkeln sluten enligt Sowells logik. Eftersom vänstern är ointresserade av de fattiga, det har han ju bevisat med ett Marxcitat, är vi bara ondskefulla jihadister när vi kritiserar det goda och bestående samhället.

Mycket får man läsa innan ögonen slocknar!


Följ den snitslade banan!

9 augusti, 2007

För några dagar sedan besökte jag bloggen Tro & Tänk. Det stod inte mycket, En enda mening: Ola Larsmo skriver om Sojourners i DN.  Ola Larsmo kände jag till, men vad var Sojurners? Nyfiken som jag är, så följde jag länken till artikeln, som handlade om ett Magasin med moral.

Det första som blicken fastnade på var:

Det var i 2004 års amerikanska valkampanj som pastorn Jim Wallis blev känd för allmänheten då han utmanade den religiösa högerns agenda. Hans mest citerade soundbite var denna:

”Jesus sade ingenting alls om homosexualitet. I Bibeln finns tolv verser som handlar om det, men tusentals om fattigdom. Varför pratar vi inte om det i stället?” Hans bok ”God’s Politics” blev en bästsäljare…

Jag fastnade länge i de meningarna, för jag ansåg frågan berättigad.  Jag har ofta frågat mig varför så många kristna upplever att vår tros kärna är synen på homosexualitet och äktenskap. Då hänvisar vi till Guds skapelseordning , men glömmer lätt att det aldrig ingick i Guds plan att en del skulle vara rika och andra fattiga. Pastor Wallis har så rätt, när han berättar om tusentals verser i Bibeln som handlar om fattigdom.

Efter en kort meditation över vår absurda koncentration på sexualitet, fortsatte jag att läsa artikeln och fick mig till livs en recension av det senaste numret av tidskriften Sojourners. Recensionen väckte verkligen mitt intresse. Jag vet, skam till sägandes, en hel del om den så kallade kristna högern, men vet oförskämt lite om de kristna motkrafterna.

Nu hittade jag ett ytterligare spår själv. Nyfikenhet och goda tipsare kan leda till många källor med friskt vatten. Tack Tro & Tänk för den goda länken!


Var möter vi Gud?

8 april, 2007

Så här på påsknatten är hjärtat fullt och munnen vill bara tala och berätta om den Gud som i natt uppstod från de döda. Mina ord räcker inte till och som vanligt går jag till mitt andliga husapotek av dikter och hittar en dikt av Elmer Diktonius ”De fattigas gud” ur diktsamlingen Ringar i stubben utgiven 1954.

Dikten beskriver den Gud jag tror på. En Gud som hittas bland de fattiga och utslagna. Jag tror, nej är övertygad om, att de latinamerikanska befrielseteologerna skulle le igenkännande om de fick läsa dikten.

Kristus är uppstånden!

De fattigas Gud

I
I storstadens vimmel
har jag mött dig, gud.
Och du sålde tidningar i gathörnen,
och du blickade mot mig
ur slinkans svartomrandade öga,
och du sov på bänkar och kajkanter
om natten, gud,
och på morgonen skyndade du dig
att fiska efter något ätbart
ur soptunnorna
vid de stora bulevarderna,
innan stadens skräpkuskar
hann dit med sina bilar;
vi har varit med om mycket,
min gud –
och föga har du heller
med de publikaners
eller filistéers biblar att göra.

II
De fattigas gud
är en väldig gryta mat
mitt på stortorget.
Han predikar inte alls –
bara bubblar i grytan,
och då skyndar vi alla
att få en portion
av den himlagoda vällingen.
När vi äter svär vi ljudligt över
att en gång ha fått våra magar mätta,
och då vi avlägsnar oss
söker vi övertyga varann om
att det var sista gången
något dylikt utdelades –
för att vi själva
kunde stå främst
i kön i morron.

III
De fattigas gud
fann jag aldrig så skön
som hos en underårig
blåkindad blomsterförsäljerska
en vinterkväll
på Friedrichstrasse i Berlin.
Där såg han ut som en frusen viol,
och berättade mig om
solens undergörande makt
mitt i kölden.
Då trodde jag på honom
och sen dess har jag följt
hans steg
lämnande allt
men dock ej bortslösande allt,
ty en varm vrå behöver mänskan,
om icke annorstädes
så i sitt arma hjärta –
för där bor du,
de fattigas gud.


Rättvis fördelning eller välgörenhet?

25 mars, 2007

”Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickaren. Och det kommer en dag då det blir än värre, men då, då kommer vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks bergen från Tyskabergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära våra sängar, begära? Nej ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag fått, och ni ska äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…”

 

De här meningarna ur Röda Rummet av Strindberg har sen jag var tonåring följt mig och varje gång jag läser raderna eller påminner mig dem får jag gåshud. Orden riktar sig till välgörenhetskvinnor, som inte bara gör gott, utan förväntar sig tacksamhet och någon form av underkastelse. Välgörenhet ges alltid på givarens villkor och kan när som helst dras tillbaka. Den skapar underlägsenhetskänslor och ilska.

 

I Sverige organiserade sig underklassen och i kraft att de var i majoritet, kunde de bestämma hur mycket de besuttna skulle bidra till den gemensamma fördelningen. Givetvis var inte de besuttna alltför glada över den utvecklingen. ( Att de mer välbeställda i Sverige idag upplever en situation där skatterna inte längre känns betungande är en annan historia.) Citatet ur Röda Rummet kommer nog att få aktualitet i en ganska snar framtid. Det får bli underlag för en framtida fundering.

 

Idag vill jag påminna om, att vi globalt upplever en liknande situation. 20 % av mänskligheten utnyttjar 80 % av jordens tillgångar och de övriga 80 % får nöja sig med 20 %. Vi ser bilderna i TV och läser i tidningarna hur ilskan växer runt om i världen. Vi försöker kollektivt att värja oss genom att ge bistånd och det är bra. Vi diskuterar hur vi ska uppnå 1 % -målet och känner oss förträffliga om vi når dit. Det moraliska problemet är, att det är vi som beslutar och de andra skall be om hjälp. När lågkonjunkturen kommer (den kommer!) då lär väl våra makthavande partier till leda tjata sitt – ”alla måste spara” – som under lågkonjunkturen på 90-talet. I begreppet ”alla” kommer stora delar av världens befolkning att ingå.

 

Vi börjar så sakteligen få uppleva snickaren från Vita Bergen i global skala. En snickare som, i kraft av sitt flertal, inte bara begär utan tar sin andel av jordens resurser och då räcker inte våra 1 % mycket långt.