När samhällsvisionerna saknas, då återstår bara att sopa problemen under mattat och hoppas att ingen uppmärksammar bulan!

21 augusti, 2016

Har har utan större förvåning tagit del av nyheterna, att S verkar vara inne på att förbjuda tiggeri i våra kommuner. Jag är som sagt inte förvånad att socialdemokraterna skickar upp den försöksballongen, som självfallet bottnar i en önskan, att besluta om ett förbud. Förespråkarna hävdar, att tiggeri inte är lösningen för de fattiga, som om någon hävdat en sån absurd tanke. Tanken är alltså rätt, tiggeri löser inte fattigdomsproblemet, men det blir felaktigt när den riktar sig, med ett förmanande finger, till tiggaren. Problemet är ju inte tiggeriet, utan fattigdomen. Det är det regeringen och riksdagen borde hitta lösningar på. När den akuta fattigdomen är borta, då lär också tiggeriet försvinna. Om man nu inte tror, vilket var en allmän uppfattning ända in på 60-talet, att romer önskar tigga och leva i utanförskap. T ex Ivar Lo-Johansson hade funderingar åt det hållet.

Istället för att angripa problemet, verkar en riksdagsmajoritet vara inne på att sopa problemet under mattan med ett tiggeriförbud, med en förarglig bula i mattan som resultat, som makten hoppas att vi medborgare inte ska se. Mattan döljer en bula av fattigdom, diskriminering, rasism, förföljelser och förtryck. Men riksdagsmajoriteten kan dra en suck av lättnad, det finns inga tiggare längre utanför ICA Delsbo, Hälsocentralen i Delsbo eller systemet i Ljusdal, där jag oftast möter tiggare. Men bulan i mattan finns där och den avslöjar, inga problem är lösta! Lika lite som när riksdagen sopade problemet med flyktinginvandringen under mattan i Turkiet. Flyktingströmmarna i världen minskade inte, utan vi får betrakta den förargliga bulan i mattan och inse resultatet av en misslyckad politik!

Jag ska avsluta med ett citat ur Jakobsbrevet 2:14-17, tillägnad alla riksdagsledamöter, ingen nämnd och ingen glömd. (Ja, ja bli nu inte upprörda. Jag vet att jag som kristen inte får försöka påverka representanter för olika ismer, men se, det struntar jag fullständigt i!)

”Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ‘Gå i frid, håll er varma och ät er mätta’, men inte ger dem vad kroppen behöver. Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död.”

För att du, Ardalan Shekarabi lättare skall förstå, så tänk så här: Så är det också med socialismen, i sig själv, utan gärningar, är den död! (Ni som har andra ideologier, som ni tror på, kan med fördel sätta in dem i samma citat.) Se där, hur allmängiltig en Bibeltext kan vara!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Egentligen en ganska intressant iakttagelse (om jag får säga det själv).

5 september, 2008

Under delar av 70- och 80-talet var jag tränare för ett flicklag i fotboll i Västerås. (Konstigt att livet numer mer består av minnen, än av nyligen gjorda erfarenheter.) Jag vet inte hur många gånger jag upplevde vid samlingarna inför träningarna, att jag sa till dem som kom för sent, att de borde passa tiden bättre. Varje gång hände samma sak. De som kommit i tid började hojta, att de minsann kommit i tid. Jag får ibland känslan, utan andra jämförelser i övrigt, att varje gång jag kritiserar Kyrkans misslyckande att med kraft och myndighet ta upp kampen mot fattigdom och för en rättvisare världsordning, då rycker andra, som jag överhuvudtaget inte tänkt som mottagare av kritiken, upp till Kyrkans försvar.

På många plan är det i sig en intressant diskussion, som jag ofta med stort nöje deltar i, men den är inte alltid så givande. Det är svårt att riktigt föra diskussionen på lika villkor, när den ena parten döljer sin politiska agenda. Vi ser hur kristna grupper i USA allierar sig med politiskt sett konservativa grupper med stora inslag av nyliberalism. Liknande strömningar finns givetvis även här i Norden och Sverige. Under diskussionens gång sammanflätas ett kristet innehåll samman med de politiska värderingarna till en påstådd bibeltroende helhet. Resultatet kan bli, som jag ser det, att kristna bidrar till en passiv anpassning eller rent av aktivt bejakande av den bestående ekonomiska världsordningen.

I Sverige har kristna grupper inte motsvarande starka ställning i samhället som i USA. Den borgerliga alliansen behöver inte, och gör det inte heller, anpassa sin politik till kristna och värdekonservativa inslag. Jag skulle nog utan överdrift påstå, att majoriteten av alliansens partier, medlemmar och väljare aktivt tar avstånd från det mesta av vad värdekonservativa kristna står för. Det enda som återstår för de kristna grupper som stöder alliansen är en fullständig politisk anpassning, vilket också sker i full skala.

 Självfallet gäller samma sak på den andra politiska planhalvan. Jag vore både blind, döv och kanske också sinnesförvirrad om jag påstod att vänsterkristna grupper på något avgörande sätt påverkar oppositionen. För ögonblicket finns det en stark allians när det gäller ett antal ställningstaganden kring kvinnliga präster, aborter, och synen på homosexuellas rättigheter. I den alliansen ingår också stora delar av borgerligheten. Den enheten skall inte föraktas och den kan säkert också förstärkas på många sätt.

Om vi överför samhällets politiska och ideologiska frågeställningar till kyrkan, så upptäcker åtminstone jag få, om ens några skillnader mot de förhållanden som råder i samhället i stort. Fronterna är identiska. Jag kan i ibland förundras över teologin, att ett motstånd mot t ex samkönade äktenskap med någon biblisk logik skulle behöva innebära ett motstånd mot välfärdssamhället. Motsvarande gäller, i ärlighetens namn också. Ett accepterande av samkönade äktenskap behöver inte i sig innebära ett bejakande av ett befrielseteologiskt synsätt.

Något år under 90-talet deltog jag i en konferens anordnad Broderskapsdistriktet i Västmanland. Vid konferensen var Marita Ulvskog en av huvudtalarna. Efter en lång inledning om sakernas tillstånd i landet, blev det möjligheter för oss deltagare att ställa frågor. Jag påpekade för Ulvskog, att jag ansåg det riktigt spännande att vara en socialdemokratisk politiker, nu när landet genomlevde en ekonomisk kris. ”För nu kan vi ju visa hur en socialdemokratisk och solidarisk välfärdspolitik skall se ut.” Jag ska inte försöka citera Ulvskogs svar, för det skulle bara bli fel. Jag nöjer mig med att säga, att hon upplevde påståendet som mycket märkligt! För Ulvskog var det fullständigt självklart, att ständig ekonomisk tillväxt är förutsättningen ”att föra en riktig socialdemokratisk reformpolitik.” När någon citerar John K Galbraiths berömda hästskitsteorem: ”Om man ger hästarna bra med havre blir det mer hästskit som sparvarna kan picka i och livnära sig på.” Då tror många att citatet enbart är riktad mot borgerligheten, men stora delar av vänstern är i större eller mindre grad påverkade av teoremet i sitt politiska handlande.

Det här är delar av mina utgångspunkter för min kritik av t ex Svenska Kyrkan, att den inte med tillräcklig profetisk kraft driver kampen mot fattigdom och för rättvisa. Kritiken drabbar förtroendevalda på alla nivåer, nomineringsgrupper, biskopar, kyrkherdar och givetvis oss alla andra som på skilda sätt är aktiva inom kyrkan. Kyrkan får inte ens antydningsvis villkora fattigdomsbekämpningen med krav på framtida tillväxt som förutsättning för att ta sig an verket. När Johannes predikade för folket vid Jordan, sa han inte enligt Lukasevangeliet till de rika: ”Ni som har två skjortor, skynda er och förmera dem till 10, så att ni kan skänka en till de fattiga.” Han sa mycket entydigt och klart: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.”

Jag skulle önska att Svenska Kyrkan hade förmåga och framför allt vilja, att öppna det här nya frontavsnittet. Det skulle, det är jag övertygad om, skapa nya och något överraskande allianser, men mer om det i ett kommande inlägg.  

Tips på bakgrundsmaterial. Som alla säkert förstår har jag öst ur många säckar innan det har hamnat i mina något ofullkomliga påsar: ”De fattigas evangelium – befrielse för svenskar” av Per Frostin (är nog slut på förlaget, men det finns ju bibliotek), ”Ny skepelse” av Lars Lindberg (är nog också slut på förlaget), ”Efterföljelse” och ”Motstånd och underkastelse” av Dietrich Bonhoeffer, utgivna på Cordia, ”Jesus hemliga budskap” av Brian D. McLaren, utgiven på Marcusförlag samt ”Den Jesus jag aldrig känt” av Philip Yancey, utgiven på Bokförlaget Libris. Nu höll jag på att glömma min senaste kunskapskälla: ”the Poverty and Justice Bible” utgiven av Svenska Bibelsällskapet. Om intresse finns kan ni också studera två filmer där Brian D. McLaren ger synpunkter här och här. Jag har ju också förmånen att ha tillgång till kloka medlemmar i min bloggförsamling! Jag kan rekommendera två inlägg, som direkt och indirekt påverkat innehållet i inlägget. Dels Joachim Elsander och dels Jonas Lundström.

Till sist vill jag bjuda på en predikan med Francis Chan. Jag har ofta upplevt att människor verkar bli illa berörda, när jag tar upp frågan om fattigdomsbekämpning. Jag får känslan av att de upplever att jag på något sätt förhäver mig. Om jag någon gång får sådana känslor, då vaccinerar jag mig med Francis Chan. Han får mig att inse att jag globalt tillhör de snuskigt rika. Jag blir också konfronterad med min egen likhet med den rike ynglingen och min bundenhet till mina ägodelar. Jag går ofta bedrövad bort. En lustig detalj. Varje gång jag lyssnar på predikningen på videon blir jag påmind om vår komminister Lena Funges inledningsord i en predikan på en domsöndag för ett antal år sedan: ”Där Herren reser sitt tempel, slår djävulen upp sitt tält.”

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


De fattiga har ni alltid hos er!

27 augusti, 2008

Sen den där tidiga morgonen 1 advent 1991, då jag på ett förunderligt sätt bytte identitet från en sekulär till en kristen på några sekunder, har jag ofta haft anledning att sno skägget i förundran över många företeelser inom kristenheten, som jag inte riktigt förstår. Jag skrev för en tid sedan ett inlägg, ”Lyser staden på berget?” om min upplevelse av ett sorgearbete inom kyrkan, som jag försökte förstå orsaken till.

En ytterligare kulturkrock jag stött på, för att uttrycka det milt. Jag skriver kulturkrock, för jag vill inte tro, att det i grunden rör sig om en trosfråga, är frågan om fattigdom och rättvisa. Jag trodde under de första åren i kyrkan att jag uttryckte mig naivt och oklart, när mina funderingar om kristnas ansvar att bekämpa fattigdom och orättvisor, ofta möttes av misstänksamhet och mummel om att Jesus minsann inte var socialist. Han hade ingen politisk agenda. Jag har genom åren försökt förfina mina argument och också hitta stöd för min argumentering i Bibeln. Genomslaget är ofta lika nedslående! Jag brukar lite skämtsamt tänka att det är lite konstigt, att så många kristna män, (för det är oftast män) verkar ta sig åt bakfickan för att kontrollera att plånboken är kvar, när jag påminner om att de första kristna ansåg egendomsgemenskap vara ett kristet ideal.

Jag vet inte hur många tokdiskussioner jag deltagit i, där jag under timmar försökt förklara att privat äganderätt inte står i någon som helst rimlig motsättning till fattigdomsbekämpning och en rättvis ekonomisk världsordning. Samtalen slutar ofta med att jag lite uppgivet erkänner, att om det mot förmodan är så, att den privata äganderätten står i motsättning till fattigdomsbekämpning, så är jag personligen givetvis beredd att offra äganderätten! Nu är det ändå så väl ordnat att Kyrkorna i världen inte behöver ta ställning till världsliga organisationsfrågor. Det räcker med att de med kraft och myndighet påtalar för världens politiska och ekonomiska makthavare, att de inte kan fortsätta och administrera en värld av svält, ekonomisk nöd, förtryck av fattiga och svaga. En sådan världsordning strider både mot Guds och människors rättskänsla. Ja, det är, utan att ta till överord, ett brott mot hela skapelseordningen. Det är inte för inte att det finns en folklig dikt som säger: ”När Adam grävde och Eva spann. Vem var väl då en herreman?”

Vid ett par tillfällen har jag konfronterats med ett märkligt Jesuscitat, som tydligen skall visa att jag har fel. Har också i bloggvärlden sett, att även andra blivit bemötta med samma Jesuscitat, när de argumenterat för kristnas ansvar att bidra till en rättvisare värld. I Matteusevangeliets kapitel 26 finns berättelsen om kvinnan med balsamflaskan. Jesus säger bl. a ”De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” Jag har aldrig riktigt förstått varför det förväntas, att jag ska krypa in hörnet med de andra missunnsamma lärjungarna och riktigt känna skam och skuld. Jag för min del hör bara hur Jesus säger till lärjungarna, inför vetskapen om sin snara död, uppståndelse och himmelsfärd, att inte vara oroliga. Tider kommer då de kan ta sig an de fattiga. De fattiga försvinner inte, utan det finns arbetsuppgifter till övermått.

Berättelsen ger i sig ingen principiell vägledning om kristnas ansvar för fattiga, annat än det uppfodrande ”De fattiga har ni alltid hos er.” Är det inte så idag, att vi alltid har Jesus hos oss? För jag har väl inte missuppfattat något, när jag tycker mig förstå, att Jesus lovar att där två eller tre är samlade i hans namn, då är han också där? Det är väl också så, som Kyrkan lär, att varje gång jag deltar i mässan, är också Jesus närvarande i brödet och vinet? Nu har vi väl all anledning att med liv och lust och med stor frustande glädje ta oss an de fattiga i världen? Vi har ju Jesus med oss, vem kan då vara mot oss?

 Trots att jag ofta säkert framstått som både självsäker och kaxig i diskussioner och samtal, har det ändå funnits en liten gnagande osäkerhet innerst inne. Jag som inte varit sammanväxt med kristenheten från barnsben. Inte läst bibeln på över trettio år och tänker inte heller i framtiden läsa den från pärm till pärm. Kyrkans muntliga undervisning hade jag inte hört sen jag konfirmerades. Det är klart att med en sådan bakgrund känns det lite pirrigt att påstå att kristna med längre erfarenhet än jag, har missuppfattat Bibelns budskap.

Därför var det med stor glädje jag för en tid sedan hos Teologibloggen, läste en recension skriven av Klas Corbelius. Recensionen ägnas åt en ny bibelutgåva på engelska, ”The Poverty and Justice Bible.” I bibelutgåvan är alla verser som handlar om hur Gud ser på fattigdom och rättvisa rödmärkta. Ser man till antalet understrykning, så framstår inte frågorna som några bisaker, utan mer som ett mycket uppfodrande påpekande till oss kristna. Vi bör nog lyssna och ta till oss! Enligt recensionen är 2130 verser i GT och 718 verser i NT rödmarkerade! Nu ska det, trots dåliga kunskaper i engelska, studeras med två biblar bredvid varandra! Jag ska inte bara lita till andrahandsuppgifter, utan i god luthersk anda, själv bilda mig en uppfattning om vad som är rätt undervisning och vad som är felaktig! En spännande tid förestår.

Jag inhandlade Bibelutgåvan hos Svenska Bibelsällskapets Bibelbutik.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , ,