Som ett brev på posten.

7 oktober, 2008

Varje gång jag skrivit en insändare eller en debattartikel, ofta i samband med kvinnodagen, kring mäns våld mot kvinnor har jag fått uppleva något mycket intressant. Högst två dagar efter publiceringen dyker det upp, som ett brev på posten, insändare som påtalar att ”män minsann misshandlas av kvinnor.” Det är säkert sant, men det intressanta är att författarna till dessa insändare antyder att kvinnorörelsen på något sätt skulle fara med osanning, när de påtalar mäns våld mot kvinnor.

Förr eller senare dyker det upp artiklar och blogginlägg som hävdar att det inte förekommer något kvinnoförtryck, utan det är männen som är förtryckta av feministerna, som ingen vågar protestera emot. Pär Ström får exemplifiera den inställningen med sitt inlägg: Män kuvas av statlig feminism. Jag försökte mig på ett svar, men inte vet jag om det förde frågan framåt.

Varje gång jag på skilda sätt, skriftligt eller muntligt, deltar i diskussioner kring homosexualitet. Dyker det upp som ett brev på posten, frågor och synpunkter om den homosexuella livsstilen, ”Måste de så öppet visa upp sin sexualitet.” Eller upprörda frågor om, att homosexuella kräver, att homosexualitet skall betraktas som något normalt. Sådana krav känns tydligen som något mycket hotande av många.

Förr eller senare kommer det artiklar eller blogginlägg som hävdar att homosexuella inte är diskriminerade, utan att det egentligen är vi stackars heterosexuella, som får huka oss i samhället. Jag låter Fredrik Sidenvall representera åsikten att de homosexuella är vår nya överklass, som tydligen på något oförklarligt sätt driver oss andra till överdriven konsumism och vallfärder till alla våra gigantiska köplador. Även här försökte jag mig på, utan någon större framgång, att visa på ett alternativt synsätt.

När jag kliver in i debatter om diskrimineringen av muslimer i Sverige, då behöver jag inte vänta på något brev från posten, den ligger redan i brevlådan! Det är ingen hejd på alla uppgifter om hur vi svenskar hotas av ett ganska närstående muslimskt maktövertagande. Enligt många debattörer är det bara min naivitet som gör att jag inte inser faran. För en tid sedan skrev jag ett inlägg, med anledning av en artikel i Dagen som visade att Kristdemokrater i mycket hög utsträckning inte ansåg att muslimer var diskriminerade i Sverige.

Den efterföljande diskussionen blev väl inte alltför omfattande, men den visade att det finns individer och grupper som anser att det muslimska hotet är reellt. Nu är givetvis inte kommentatorsfältet i min blogg något sanningsvittne, så jag rekommenderar alla att läsa insändarsidor, nyhetsartiklar och TV-program och ni ska se att det inte är någon liten grupp som anser sig föra en frihetskamp mot muslimer.

Jag är oerhört fascinerad av den politiska debatten i Sverige av i dag. För visst är det intressant att få uppleva hur stora grupper anser att det egentligen är feminismen, gay-rörelsen eller muslimer som styr Sverige och förtrycker en tigande och kuvad majoritet. Än mer intressant blir det när jag försöker hitta den gemensamma nämnaren mellan dessa tre grupper. För som jag ser det, kan inte alla ha rätt, trots att jag möter individer som på fullt allvar pläderar, att alla tre grupperna var för sig, i detta nu, förtrycker majoriteten och dominerar samhället. Jag får nog säga som auktionsutroparen, ”skilj er” när flera gett samma bud.

Jag avslutade ett av mina inlägg med: Jag får väl fortsätta att sitta här i Kyrkbyn i Bjuråker socken vid min dator och lite oroligt, men med stor nyfikenhet, det måste jag säga, vänta på vilka som kommer hit först och tar makten. Gay-rörelsen eller muslimerna?

När jag skrev inlägget missade jag feminismen. Det är kanske den som kommer till Bjuråker och tar makten? Vore det så illa – egentligen?

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , ,

Annonser

Eva accepterar inte!

13 september, 2008

Jag går inte och tänker på jämställdheten varje dag, det vore en klar överdrift om jag antydde något sådant. Men från och till händer det att en replik i en diskussion eller någon artikel får mig att fundera, åtminstone några dagar. Det som den här gången väckt intresset är att jag upplever, att många tydligen har svårt för påståendet, att könsroller är samhälleliga eller sociala konstruktioner. Jag minns hur omvälvande det kändes, när jag för första gången mötte tankegången, ”en föds inte till kvinna, en blir det” när jag läste ”Det andra könet” av Simone de Beauvoir. Känslan blev inte mindre stark, när jag samtidigt insåg att också det omvända borde gälla: En föds inte till man, en blir det. För min personliga del innebar det en känsla av befrielse!

Tiden efter det jag klev av från en sekulär världsbild till att definiera mig som kristen, innebar en period av prövning av vilka åsikter, värderingar och aktiviteter jag kunde ta med mig in i en ny världsbild. Självklart innebar det också en ifrågasättande granskning av min syn på jämställdheten. Jag läste vad Paulus hade sagt, men också vilka synpunkter och värderingar kyrkans tradition förmedlat. (Tänk vad mycket dumt som tänkts och satts på pränt, som oomkullrunkeliga sanningar!) De mest givande läsningarna har ändå alltid skapelseberättelsen och berättelsen om syndafallet varit. I de berättelserna anser jag mig få stöd för tanken, att Simone de Beauvoir och feminismen har mer rätt än fel. Könsroller med över- och underordningar är samhälleliga och sociala konstruktioner.

Jag är oerhört fascinerad över hur de, som tog mot uppenbarelsen om skapelsen, kunde tolka så klart! I en omgivning, där patriarkatet var ett socialt mönster (eller höll på att växa sig stark) såg de t ex, att kvinnans underordning under mannen måste vara en avvikelse mot skapelsen! Det är sådana upptäckter som bidrar till att jag är Bibeltroende! Det går inte, vad jag kan se, hitta belägg för att det funnits över- och underordning i förhållandet mellan Adam och Eva i Edens lustgård. Det är enligt myten (jag använder begreppet myt i den betydelse, som jag förstått att teologer använder begreppet) konsekvenser av syndafallet. När Gud säger: ”Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig” hör jag inte något om att mannen skulle vara klokare eller mer lämpad att råda över kvinnan. Han säger det inte heller till mannen. Det är en mer sentida teologisk tolkning som lär ut, att straffet skulle vara den naturliga skapelseordningen. En sådan tanke har inget, enligt vad jag kan förstå, bibliskt stöd.

Vem av mannen eller kvinnan som får det hårdaste straffet, det kan diskuteras, men det är helt klart att Eva inser att hennes ställning förändras. Alla hennes egenskaper, som var förutsättningen att vara fullständigt jämställd med Adam, finns efter domslutet fortfarande kvar. De försvinner eller förminskas inte. Det är enbart hennes sociala status som förändras. Eva inser det ända in på skinnet och vi ser hur kvinnor enskilt och kollektivt genom historien värjt sig mot alla försök till förminskningar av deras förmågor och möjligheter. Reaktionerna från patriarkatet har genom historien ofta varit oerhört hårda och brutala. Det man möjlighen kan anklaga feminister för, om man vill vara riktigt bokstavstroende, är att de ständigt varit i uppror mot straffet.

Från och till slår medierna upp forskarrapporter, som på avgörande punkter sägs tillbakavisa feministernas påstående att könsroller är samhälleliga och sociala konstruktioner. Oftast bygger rapporterna på felaktiga tolkningar eller så har man inte läst på ordentligt. I december 2007 skrev jag ett inlägg: ”Har Eva en mer helgjuten hjärna än Adam?” Upplever att den står sig för en omläsning.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , ,


Makthungerns obefintliga badtunna!

7 september, 2008

Jag förnöjer en stor del av min tillvaro med att läsa blogginlägg i skilda ämnen. Ofta kliar det i skrivfingret, att gå in och kommentera, men för det mesta avstår jag, för jag vill inte ockupera andras bloggtrådar med mina alltför långa kommentarer. Ibland blir lusten ändå för stor, så det får bli ett eget inlägg. (Kanske rent av två)

Läste i natt ett inlägg (en länk kommer i slutet av inlägget), som beskrev, med hänvisning till en artikel från 1998 skriven av fil. dr Anita Ankarcrona, stödstrumporna som ”tre makthungriga feminister.” De tre, som ”hungrade” efter makt var Maria-Pia Boëthius, Agneta Stark och Ebba Witt-Brattström. En av deras makthungriga paroller var: ”Hela lönen, halva makten!” Jag har visserligen en liten aning om vilka personliga framgångar de här tre oerhört duktiga och kompetenta kvinnorna uppnått i samhället, men för säkerhets skull har jag googlat.

Maria-Pia Boëthius: Vad jag kan förstå har hon fortsatt sin karriär, som författare, journalist och debattör. Ser inga direkta spår av ”makthunger.”

Agneta Stark: Rektor för högskolan i Dalarna sedan 2004. Vad jag kan förstå ingen anmärkningsvärd karriär. Den är baserad på gedigna akademiska meriter.

Ebba Witt-Brattström: Professor i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola. Var med vid tillkomsten av Feministiskt initiativ, men lämnade initiativet kort efter bildandet. Lär enligt en uppgift på Google röstat på Folkpartiet.

Jag får nog försiktigtvis påstå, att med sådana företrädare, blir ”makthungern” något suddig i konturerna! Jag ser tre självständiga kvinnor med integritet och karriärer baserade på kunskap och kompetens.

När jag i natt läste inlägget, fick jag plötsligt en helt annan bild på näthinnan. En bild som kanske något skarpare beskriver makthunger. För några år sedan samlades 4 personer till överläggningar i Högfors i Västerbotten. Under trivsamma former skulle personerna, inte bara försöka påverka vilka som skulle styra Sverige under kommande år. De hade högre ambitioner än så. De skulle själva ta makten och styra! De hade det säkert trivsamt i Högfors trots att de inte fick bada i badtunna. (Bilden har åtminstone hos mig etsats så hårt fast, att jag t o m ser dem sitta i tunnan!)

Många kommer säkert ihåg vilka de fyra makthungriga i Högfors var: Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Lars Lejonborg och Göran Hägglund. Jag har, känner jag en hyfsad kunskap om vad de för närvarande sysslar med, men för säkerhets skull har googlat lite.

Fredrik Reinfeldt: Statsminister sedan 5 oktober 2006.

Maud Olofsson: Vice statsminister och näringsminister efter valet 2006.

Lars Leijonborg: Statsråd, chef över utbildningsdepartementet efter valet 2006. Lars Leijonborg har tappat makt. Han har blivit avsatt som partiledare och är inte längre chef över utbildningsdepartementet. Fortfarande dock statsråd, men rykten säger att han är på väg att petas ur regeringen.

Göran Hägglund: Socialminister efter valet 2006. Hägglund är också känd för att troligen vara den ende som anser att han uppfyllt vallöftet om borttagande av fastighetsskatten. Andra ser en höjning för flertalet fastighetsägare!

Det var intressant, att i den nattliga timman konfrontera de här två bilderna mot varandra. Jag är övertygad om att när samtidshistoria skrivs, då kommer aldrig Högfors att ihågkommas som platsen för en konspiration av 4 ”makthungriga” politiker. Däremot kommer fortfarande om 15 år tre, helt hedervärda kvinnor, ihågkommas som tre ”makthungriga feminister.”

Trots att det säkert är politiskt mycket korrekt, vill jag ändå hävda att så länge kravet: Hela lönen, halva makten, inte är förverkligad, kan inte någon feminist anklagas för makthunger. Makthungern får nog sökas bland de krafter, som förmenar kvinnorna den rätten.

Sven-Olav Back, jag tillhör nog, enligt dig, gruppen ”politiskt korrekta.” Vi får väl enas om att betrakta inlägget, som en ”korrekt mobbning” av en ”broder.” Jag tolkar din tes så, att politiskt ”inkorrekta”, i motsats till oss politiskt ”korrekta”, aldrig hävdar att meningsmotståndare har fel.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Hur är det med logiken i argumentationen?

5 januari, 2008

För några dagar sedan skrev Pär Ström en debattartikel i SvD med den dramatiska rubriken: ”Män kuvas av statlig feminism” Ett så dramatisk beskyllning måste vad jag kan förstå rikta sig mot hela statsapparaten inklusive våra valda församlingar. Så tolkade åtminstone jag innehållet i artikeln, när jag svarade på artikeln.  

Jag ser i ett svar från Pär Ström på en replik till hans ursprungliga artikel att min tolkning tydligen är felaktigt. Pär Ström anser tydligen att riksdagen inte har något ansvar för det statsfeministiska förtrycket av oss beklagansvärda män. Beviset är överväldigande: 99,32 % sa nej till feminismen i valet

Pär Ström har tydligen fått nya insikter och hävdar nu att alla vi som röstade på andra partier än Feministiskt initiativ (Fi) aktivt röstade mot jämställdhet och feminism. En intressant samhällsanalys, som jag verkligen undrar om den klarar en mer vetenskaplig undersökning. För om Pär Ström skulle ha rätt i sin analys, då finns det ingen politisk kraft som bär upp den påstådda förtryckande statsfeminismen.

Då återstår bara konspirationsteorier. Och det bjuder Pär Ström på: ”Feminismen är en extrem ideologi som drivs av en liten klick fanatiska elitister.” Eftersom alla partier i riksdagen representerar antifeminism, då måste ju den förtryckande statsfeminismen bäras upp av hemliga kvinnosällskap, som tydligen infiltrerat statsapparaten.

Jag väntar med spänning på att Pär Ström, som tydligen vet något som vi andra inte ser, skriver en ny avslöjande debattartikel, där dessa hemliga kvinnosällskap avslöjas.


Vi stackars förtryckta män!

2 januari, 2008

Läser, lätt upphetsad, den dramatiska rubriken till en Brännpunktsartikel i SvD. ”Män kuvas av statlig feminism.” Fortsättningen är inte mindre dramatiskt, SvD sammanfattar artikelns innehåll:

”Hellre humanism. Det finns ett utbrett men nedtystat mansförtryck i Sverige. Män befinner sig i underläge gentemot kvinnor på många områden. Den statligt finansierade feminismen ­låtsas kämpa för jämställdhet men vill bara skaffa förmåner för den egna gruppen, hävdar ­författaren Pär Ström och tycker att feminism ska ersättas med humanism.”

Varje gång jag läser om det dolda feministiska förtrycket av männen i Sverige minns jag, med lätt löje, ett möte i Metalls verkstadsklubb på Asea i mitten av 80-talet. Vid den tiden var jag klubbens jämställdhetsansvarig och hade den stora glädjen att kunna rapportera ett mycket lyckat jämställdhetsprojekt. På kort varsel, och med ekonomiskt stöd från arbetsmarknadsdepartementet, Västmanlands läns vuxenutbildningsnämnd och Asea, lyckades klubbens jämställdhetskommitté rekrytera 21 invandrarkvinnor till en 10 veckors folkhögskolekurs. Efter de tio veckorna kunde jag stolt rapportera, att nästan hälften av kvinnorna anmält sig till folkhögskolans längre kurser eller andra studier. Jag föreslog att klubben skulle permanenta projektet och anordna minst tre liknande kurser till och nu inte enbart riktad till invandrarkvinnor. Döm om min förvåning när en av Metallklubbens verkliga tungviktare begärde ordet och med gnällig röst frågade mig – ”Hur blir det med männen? Ska det inte satsas något på dem också?” Jag får så här i efterhand erkänna att jag blev helt ställd inför anklagelsen att jag och jämställdhetskommittén önskade utsätta männen för en sådan orättvisa! Att männen redan upptog ca 85 % av alla de resurser klubben satsade på studier var inget gångbart argument i det läget. Mitt förslag togs aldrig upp till beslut och det blev inga ytterligare försök att öka kvinnornas deltagande i studieverksamheten under den tid jag var kvar på ASEA.

Det är lätt att något dra på smilbandet, när Per Ström försöker frammana bilden av, att vi män lider under ett statsfeministiskt förtryck, men leendet fastnar i halsen, när artikelförfattaren hävdar att: ”De flesta våldsbrott drabbar män, men hela samhällsdebatten kretsar kring våld mot kvinnor.”  Påståendet är sakligt sett felaktig. Unga mäns våld mot andra unga män har åtminstone i de massmedier jag följer, inte förbigåtts med tystnad. T ex kan vi efter varje större fotbollsderby läsa om de stora gängslagsmålen mellan olika supporterklubbar. Onekligen är det så, att det nästan bara är män som drabbas. Jämförelsen blir ändå falsk, eftersom den jämför två helt skilda företeelser. För oavsett om unga män drabbas av både oprovocerat eller provocerat våld, i högre utsträckning än kvinnor, är våldet slumpartad. Våldet mot kvinnor är målinriktad. Män slår, våldtar och misshandlar kvinnor för att de är kvinnor. Det våldet ökar också av vad jag förstår. Åtminstone läste jag en artikel i Dagen i ämnet, som med statistik kunde visa att det förhöll sig så.

Låt mig ta ett exempel: Om några dagar blir jag 64 år. Sannolikheten att jag ska utsättas för våld är inte obefintlig, men sannolikheten är ändå mycket låg. Jag befinner mig inte i sådana miljöer där jag behöver riskera att bli misshandlad. För kvinnor finns inga sådana säkra zoner. De kan bli våldtagna trots att de undviker krogköer eller andra våldsutsatta miljöer. De kan utsättas för våld i miljöer, som borde vara säkra, det egna hemmet. Exemplen kan bli hur många som helst och min uppfattning är att samhället inte tillräckligt uppmärksammar våldet mot kvinnor.

När Per Ström vill ersätta feminismen med humanism påminns jag om en annan debatt. Under Grupp 8:as storhetstid var det många män inom vänstern, även jag skam till sägandes, som lite gnälligt undrade – klasskampen då? Är den ändå inte överordnad kvinnokampen? Till allas vår lycka lyssnade inte kvinnorna på hur illa vi män mådde, utan de fortsatte oförtrutet att verka för jämställdhet. Och kan man tänka sig – det har också gagnat oss män!


Vilka talar vi till?

31 augusti, 2007

För många år sedan, närmare bestämt januari 1981, skrev jag en krönika i en liten vänstertidning med namnet Arbetarkamp. I krönikan berättade jag om en upplevelse på Domus i Västerås. Jag fick uppleva ilskan, som de anställda kvinnorna gav uttryck för, när deras chef kom viftande med ett telegram med uppmaning att inte sälja en Lektyrbilaga. Hela händelseförloppet tog kanske 30 sekunder, högst 1 minut. Den var ändå så pass uppskakande att det fick mig att skriva: ”Vår bristande förmåga att nå, vad som i dagligt tal kallas den vanliga människan, kan ibland te sig monumental. Vi kan tala med konsumchefer, riksdagsmän eller kulturministrar men ibland verkar det som vi gett upp hoppet om ‘den vanliga människan’. Vi verkar inte lita på att vi kan övertyga dem om att bojkotta skiten, utan vi kräver istället förbud av makthavarna. En i längden dålig taktik och helt katastrofal för den socialistiska ideologin.”

Nå, varför nu den här minnesbilden? Jo, jag får exakt samma känsla, när jag lyssnar till debatten om abort. Vi kristna är mycket duktiga på att föra samtal med makthavare, skriva debattartiklar och teologiska analyser. Vi för fram tunga etiska principer om livets okränkbarhet, vi kräver lagändringar eller försvarar befintliga lagar, men var finns människorna och deras öden, som vi så hett diskuterar? Det som den här gången fått mig att reflektera är kritiken mot Amnestys beslut i abortfrågan.  Som bakgrund länkar jag till dels Dagen, som redovisar Katolska kyrkans reaktion och dels till ett inlägg av Peter Green, som på ett utmärkt sett redovisar en personlig kristen reaktion.

Det som förvånar, i reaktionerna mot Amnestys beslut och i abortfrågan överhuvudtaget, att de nästan aldrig berör frågan om sociala förhållanden, krig, fattigdom, våld och andra kränkningar av människovärdet. Alla de politiska, ekonomiska och sociala förhållanden som reproducerar situationer, där abort framstår en rationell lösning i en outhärdlig livssituation, bara sopas under mattan och kvar står en vacker princip. Vissa kyrkor och samfund är beredda att gå nästan hur långt som helst i ett accepterande av orättfärdiga politiska system, bara de försvarar ”livets okränbarhet” och kriminaliserar aborter.

Det finns givetvis många dimensioner i abortfrågan. Det finns onekligen situationer där människor med relativt öppna ögon har ett ”riskbeteende”. Här är åtminstone Katolska kyrkan mer än lovligt naiv i sitt motstånd mot kondomanvändning och uppmaning till avhållsamhet. Det är en vacker tanke, men redan Paulus klagade över att: ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr det gör jag.”  Tänk om hela den världsvida kyrkan med kraft och myndighet sa till männen: ”Önskar ni inte sprida HIV/AIDS och planerar ni inte för barn just nu. Använd kondom – även inom äktenskapet! Det vore ett moget kristet och manligt ansvarstagande från er sida. Änglarna i himlen skulle fröjda sig”

Tänk också vilken fröjd det skulle vara, att få uppleva hur kyrkor och samfund med kraft skulle säga till världens makthavare. ”Det är ert ansvar att organisera samhället så, att den inte reproducerar sociala förhållanden, där illegal eller legal abort blir ett rationellt alternativ för mängder av kvinnor. På domens dag kommer ni personligen ställas till ansvar för varje abort som skett under er tid vid makten.” Det vore ett radikalt ansvarstagande av nyckelmakten.

Jag vet att det bara är naiv dröm. Istället lär jag också i fortsättningen få uppleva hur militanta kristna står utanför abortkliniker i USA, skrikande ”mördare” åt anställda och kvinnor som söker hjälp på klinikerna.  Jag får väl vara glad så länge de bara skriker och inte skjuter läkare eller spränger kliniker för att riktigt visa hur heligt livet är. Ett beteende som säkert stärker känslan av rättfärdighet, men som definitivt inte bidrar till någon minskning av antalet aborter.

Som avslutning vill jag citera några rader ur den nicaraguanska bondemässan. Det är det underifrån perspektivet kyrkan måste ha för att bli en del av lösningen och inte förbli en del av problemet. Kyrkan skall inte alliera sig med makten, men kritiken av makten får inte sväva i ett lufttomt rum. Kritiken måste bottna i en realistisk insikt om och solidaritet med den utsatta människans situation och vånda.

Du är de fattigas Gud,
den Gud som är enkel och mänsklig,
den Gud som uthärdar vägens hetta,
Den Gud vilkens ansikte garvats av solen,
Därför talar jag till dig
på mitt folks språk,
eftersom du är arbetarnas Gud,
Kristus arbetaren.  


Svar på tal!

29 augusti, 2007

För några dagar sedan begick Bo Rothstein en artikel på DN-Debatt. I artikeln kräver Rothstein att Uppsala universitet bör läggas ned. Det räcker inte med att degradera universitetet till högskola, för det vore nedrigt mot de högskolor som bedriver god verksamhet att behöva bli jämförd med Uppsala Universitet.

Det är inte lite Bo Rothstein kräver och han måste ha många  och framför allt mycket goda skäl för kravet. Det är möjligt att Rothstein har många och goda skäl till att önska ned läggning av Uppsala Universitet, men han nöjer sig med att redovisa två. 

I det ena fallet handlar det om hur rektor Anders Hallberg önskat göra sig av med två matematikprofessorer under, vad jag som utomstående kan förstå, mycket anmärkningsvärda former. Det andra exemplet på inkompetens, så grav att universitetet måste upphöra, är att sociologprofessorn Eva Lundgren fortfarande får verka vid Uppsala Universitet. De  exempel på Eva Lundgrens inkompetens är tydligen att hon dels, enligt Rothstein i TV hävdat att 100-tals barn i Sverige ritualmördats i sexuella orgier, dels att Eva Lundgren hävdat att hon i sin forskning hade belägg för att nästan hälften (47 procent) av alla kvinnor i Sverige utsätts för våld av sina manliga partners.

Bo Rothstein har också hittat skäl till varför Eva Lundgren inte bara har sin anställning kvar, men tydligen också har hyfsade arbetsvillkor: ”Skälet är med stor sannolikhet att Lundgrens teser har visat sig ha stort politiskt stöd och ofta använts av ledande politiker som argument.” Det enda som saknas i konspirationsteorin är bastupilsnerargumentet att Eva Lundgren givetvis gått sängvägen för att uppnå sin nuvarande ställning.

Jag har sedan jag läste Bo Rothsteins debattartikel väntat på ett svar och idag kom den och vilket svar sen! Eva Lundgren klär av Bo Rothstein med sådan intellektuell skärpa, att man som läsare undrar – kan man bli professor utan att kunna läsa och förstå skriven text? Jag nöjer mig med ett enda citat ur Eva Lundgrens svar och uppmanar alla läsa artikeln.

”Bo Rothstein har inte ens läst första sidan i denna studie. Den siffra han troligtvis refererar till står nämligen i inledningen och rör den totala andelen kvinnor med våldserfarenheter sedan 15-årsdagen: 46 procent. I ”Slagen dam” är siffran Rothstein talar om – det vill säga våld inom nuvarande relation – 11 procent, varav hälften utsatts under det senaste året. Andelen kvinnor utsatta av tidigare partner uppgår till 35 procent.”

När jag läser Eva Lundgrens sifferuppgifter vill jag bara upprepa ett känt citat som vållade krigsrubriker.  

Män är djur! Anser inte du det? Kan bara svara: Jo, det gör jag!