Borde vi inte vara bestörta av förvåning?

19 oktober, 2007

”Den libyske agenten Abdelbaset Ali al-Megrahi, som för sex år sedan fälldes för sprängningen den 21 december 1988 av PAN AM:s flight 103 över skotska Lockerbie, kommer med största säkerhet att frikännas i början av nästa år.”  Läser jag i en Brännpunktsartikel i SvD skriven av Anders Carlgren.

Uppgiften, att Abdelbaset Ali al-Megrahi nog var oskyldig till attentatet över Lockerbie, har jag läst i små notiser i olika tidningar den senaste tiden. Uppgiften att fel person nog blivit dömd noteras och sedan kommer mer eller mindre långa analyser om vem som egentligen låg bakom. Analyser som mycket väl kan vara sanna, men det kan inte jag bedöma.

Det som däremot förvånar mig är, att uppgiften om en av tidernas största rättsskandaler knappt leder till en axelryckning. På falsk bevisning utsattes Libyen för stor press från det allestädes närvarande världssamfundet, FN utsatte landet för sanktioner. Världspressen piskade upp en hatstämning mot landet och anhöriga till offren visades upp med all sin berättigade vrede och sorg. Till slut gav Libyen upp och utlämnade egna medborgare och gick med på att betala ett gigantsikt skadestånd till offrens anhöriga.

Vid den efterföljande rättegången var tydligen bevisningen, det får vi läsa nu, fullständigt undermålig. Någon beställde tydligen en fällande dom och domstolens ledamöter levererade också, till allas belåtenhet en fällande dom.

Som intresserad samhällsmedborgare ställer jag mig frågan – vad händer nu? Ett verkar ändå säkert. Det blir inte någon massmedialt tryck på vare sig säkerhetstjänster, domare, åklagare och politiska makthavare. Vore det inte ett spännande journalistiskt uppdrag att få sticka upp en mikrofon i nyllet på chefen för CIA och fråga – varför ljög ni? Det verkar som om mediedrevet uteblir och jag ställer den något insinuanta frågan – varför det?

Men rättsligt måste det väl ändå bli ett efterspel? Alla som vittnat falskt bör väl ställas inför rätta för mened? De som fabricerat de falska bevisen, bör väl åtalas för att åtminstone försvårat rättegången. Domarna som dömde, vad händer med dem? De kanske är för gamla att avsättas?

Vad gör FN? Borde inte alla de länder vars säkerhetstjänsters lögner bidrog till FN-sanktionerna mot Libyen få stå till svars inför FN på något sätt och åtminstone förklara varför de ljög. Skadeståndet på 2,7 miljarder dollar som Libyen pressades att betala ut till offrens anhöriga? Någon torde väl vara återbetalningsskyldig? FN, USA eller kanske Skottland? För det var väl en skotsk domstol som fann Abdelbaset Ali al-Megrahi skyldig?

Själv överväger jag att återgå till min enkla analysmodell från tidiga tonår, då min världsbild formades. När jag såg en westernfilm, det blev många i de åren, utgick jag alltid från att – de vita ljuger och är svin. Indianerna talar alltid sanning och är offer! Kan ni tänka er – analysmodellen höll för det mesta!


Vi beklagar, men hur kunde det här hända?

10 oktober, 2007

Jag läser i både Dagen och DN, att FN ”djupt beklagar” händelseutvecklingen i Burma. Jag driter fullständigt i, vilken diplomatisk tyngd säkerhetsrådets uttalande kan tänkas ha. I min simpla folkliga tolkning innebär uttalandet, att FN anser att Burma drabbades av något som kan liknas vid en oförklarlig naturkatastrof. Uttalandet kan också gömma ett underförstått men…

Det är ju beklagligt att militärjuntan ansåg sig tvungen att banka munkar, nunnor och studenter sönder och samman, men vad hade de på gatorna att göra?

Det var ju beklagligt att de kinesiska säkerhetsstyrkarna ansåg sig tvungna att banka studenterna sönder och samman på Himmelska Fridens Torg, men vad hade de på torget att göra?

Det var ju beklagligt att Pinochet stödd av USA var tvungen att döda Allende och banka det chilenska folket sönder och samman, men varför i all sina dar skulle kopparn nationaliseras?

Det var ju beklagligt att USA-utbildade militärer ansåg det nödvändigt att mörda jesuitprästerna, men varför skulle de protestera mot att El Salvadoranska bönder bankades sönder och samman?

Bojkotta Peking-OS!


Lögnen som ledarskapsidé!

3 oktober, 2007

Jag får ofta en känsla av att verkligheten måste vara en dröm. Att jag ska vakna och skrattande berätta för min omgivning min dröm. Kanske rent av gå till en drömtydare för att få drömmen uttydd. Tills jag inser att jag är vaken och det som händer är den orimliga verklighet vi lever i.

När en individ nått en viss nivå på samhällsstegen, verkar alla normala moraliska bedömningsgrunder inte längre gälla. Om jag gör det till en vana att ljuga, då lär min omgivning i längden inte acceptera ett sådant beteende. Fortsätter jag med beteendet då lär jag bli ganska så isolerad. När det gäller ”framstående” företrädare inom politik och ekonomi, då är det helt andra regler som gäller. De hyllas, de får framträda och dela med sig av visdomsord och vi lyssnar. Förklara det den som kan.

Läser i Dagen att ett stort antal människor deltagit i en stor konferens med temat: Led där du är. Säkert ett mycket intressant tema. En av de mer kända talarna vid konferensen, som skedde på fyra platser i landet, var USA:s förre utrikesminister Colin Powell.

Jag undrar, vad har Colin Powell på en kristen ledarkonferens att göra? Karln är ju en lögnare! Han satt i FN:s säkerhetsråd och ljög om massförstörelsevapen i Irak. Han visade med bilder ända ner på lastbilsnivå, att regimen i Irak fraktade massförstörelsevapen kors och tvärs i landet. Colin Powell åkte runt och träffade världens ledare och spred lögnen att Irak utgjorde ett hot mot världsfreden med alla sina massförstörelsevapen. Och än värre han ljög för sitt eget folk för att få deras stöd till ett angreppskrig på Irak. 

Beslagtagen med en sådan gigantisk lögn skulle det naturliga vara, att Colin Powell drog sig tillbaka och skötte sin trädgård och umgicks bara med sina närmaste och sin själasörjare. Men icke! Istället för att åtalas i en krigsförbrytarrättegång åker han världen runt och håller tal och delar med sig av råd, som om han hade några att ge. Blir bemött som kunnig och i största allmänhet en hedervärd och oklanderlig man, som gjorde sin plikt.

Jag har läst artiklar där Colin Powell framställs som motståndare till kriget, men att han, som den soldat han i grunden var, lojalt lydde order från sin president. Om den beskrivningen skulle vara sann, vilket jag givetvis med mina bristande kunskaper inte rakt av kan förneka. Men då inställer sig frågan, vilka råd i ledarskap kan en lojal dräng dela med sig till andra?