Vänsterns analysmodeller är på det hela taget bättre.

13 mars, 2008

Jag blir alltmer förvånad över hur etnicitet och kultur blivit förklaringsmodeller för förståelsen av skilda samhälleliga problem. För oavsett hur ofta Folkpartiet hävdar motsatsen, så är det inte invandrarnas kulturella bakgrund som skapar problem, som t ex kriminalitet.

En kursdeltagare på Tärna folkhögskola uttryckte sig mycket bra när han, något ilsket, påpekade i en diskussion med sina kurskamrater: ”Tror ni verkligen att jag som kommer från Eritrea skulle anse, att mord, våld, våldtäkter, stöld och bedrägeri av någon outgrundligt kulturellt skäl skulle vara tillåtet? Det finns ingen nationell minoritetsgrupp i Sverige, som inte anser att mord, våld, våldtäkter, stöld och bedrägeri är brott. I alla de länder vi kommer från, finns det lagar och polis som ska förhindra och straffa det fåtal, som bryter mot lagen.” Ibland var det skönt att vara lärare. Jag behövde inte tillägga eller dra ifrån något.

”Jaja, prata på du, men du kan inte förneka vad Brå skriver i sin rapport att invandrare innebär en ”överrisk” för kriminalitet.” Det är sant. Finns ingen anledning att förneka det, men den ”sanningen” förklarar ingenting och ger ingen vägledning för att hitta lösningar. (Nu har jag lite fel. Det finns en lösning som Sverigedemokraterna omhuldar. Kasta ut dom!) Däremot hittade jag två meningar i Brå:s rapport som tilltalar mig och som också gör det möjligt att identifiera orsakerna till problemen. Så här skriver Brå på sid 14:

”Invandrade personer, särskilt från utomeuropeiska länder, var överrepresenterade i storstädernas låginkomstområden redan innan 1990-talet, men detta mönster förstärktes ytterligare under 1990-talets första hälft (Socialstyrelsen, 2001, sid. 215). En naturlig fråga blir då om dessa förändringar fått konsekvenser för brottsligheten bland invandrare?”

Om vi identifierar ett problem som invandrarproblem, istället för ett socialt problem, då blir lösningarna rätt naturligt trubbiga. Invandrare är inte någon enhetlig kategori. Vi har invandrare i Sverige som är etablerade på arbetsmarknaden, bor inte i något segregerat bostadsområde, barnen går inte i några slitna förortsskolor. Är sannolikheten stor att dessa invandrare begår brott i större utsträckning än svenskar? Varför ska de bli indragna av myndigheter i olika, mer eller mindre välvilliga, åtgärdspaket för invandrare? 

Det är ju också sant att invandrare, allra helst utomeuropeiska, har en ”överrisk” att hamna i sociala situationer och i social segregation, vilket skapar förutsättningar för en ”överrisk” till brottslighet. Den enda rimliga uppmaningen till den nuvarande regeringen och framtida. Lös de sociala problemen och merparten av ”invandrarproblemet” försvinner!

Jag brukar förhålla mig mycket kritiskt till vad Barbro Hedvall på DN skriver, men idag är hon helt suverän i sin sågning av regeringens syn på minoriteters hälsoproblem. Regeringens utgångspunkt är återigen etnisk och kulturell. Men varför skriva själv, när Hedvall uttryckt det så bra?

”Däremot hänger hälsan samman med ens kost, uppväxtförhållanden och framför allt med de socioekonomiska villkor under vilka man lever. Eller enklare uttryckt: fattigdom och osäkerhet gör en sjuk, rikedom och trygghet ger god hälsa. Dessutom tenderar rika människor att bo tillsammans liksom fattiga att vara hänvisade till mindre gynnsamma platser. Därför finns det goda skäl för myndigheter att ha koll på vilken sorts människor som bor var och avpassa vårdresurserna därefter (detta sista som en upplysning till Filippa Reinfeldt, Vårdval Stockholms kartritare).”

Återigen, problemet är inte invandrarproblem, utan som Hedvall skriver, sociala.

Ju mer jag tänker på det, desto säkrare är jag att vänsterns och socialliberalismens analysmodeller
fortfarande håller. Att de också ger bättre förutsättningar till att hitta lösningar, än allmänt tyckande som vare sig ökar våra kunskaper än mindre vår förståelse för skeendet.
När ska det bli ett slut på regeringens flummande? 

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

 

 


S och Fp i ädel tävlan!

11 mars, 2008

Folkpartiet ser samhällsproblem som jag inte ser. Det är inte första gången. Med jämna mellanrum kommer det förslag om kurser och kunskapstester för invandrare som söker svenskt medborgarskap. Läser i Sydsvenskan och text-TV att Folkpartiet föreslår en omfattande kurs i medborgarkunskap för dem som önskar bli svenska medborgare. Jag utgår att betyg utdelas från första dagen och att nationella prov genomförs varje vecka. Det får inte bli några flumkurser!

Som sagt det är inte första gången och varje gång ställer jag mig samma fråga. Vad är det för problem Folkpartiet vill lösa? Har det visat sig på något sätt att människors eventuella bristande kunskaper om sina rättigheter och skyldigheter, samt den svenska värdegrunden, skapat problem för det svenska samhället?

I förslaget betonas att: ”Okunskap ska inte hindra en från att ta tillvara sina rättigheter i Sverige, men inte heller vara en ursäkt för att bryta mot lagen, heter det i materialet.” Meningen antyder, ja mer än antyder, att invandrare som blivit svenska medborgare i betydande omfattning bryter mot lagen och skyller på bristande kunskaper. Okey, det kan vara så, men visa att det verkligen förhåller sig så. Tills Folkpartiet på något vederhäftigt sätt visat att det föreligger ett problem, kommer jag att betrakta Folkpartiets påståenden som köksbordssanningar. Ni vet – alla vet ju hur det förhåller sig, men ingen vågar prata om det. Vore inte frågan så allvarlig skulle jag säga att det är patetiskt att se hur Folkpartiet tävlar med Sverigedemokraternas ”att vara modiga och våga säga som det är.” I motsats till oss politiskt korrekta, som förtrycker sanningsapostlarna.

Det slår mig. Uppfyller Sverigedemokraterna kravet att förstå den svenska värdegrunden? Hur ska Folkpartiet lösa det problemet?

För att ingen ska kunna beskylla mig för ensidighet, så kan jag meddela att jag uppmärksammat, bl. a här och här, att Mona Sahlin också är ute och föreslår ”kraftfulla” åtgärder. Nyanlända flyktingar ska under två år inte tillåtas flytta från de orter där de blivit placerade av myndigheten. Visst, ytterligare ett förslag som på pappret ser kraftfullt ut, men vilket problem skall åtgärden lösa? Om S inte kan garantera att det finns arbeten på de orter där flyktingar placeras, då lär män ju bara skjuta problemen för t ex Södertälje och Malmö framför sig.

Jag upplever att S borde ha viktigare frågor att driva just nu. Om några månader sjösätter alliansregeringen sitt förslag till nya regler för sjukskrivningar. Vilket kan innebära att människor måste flytta dit försäkringskassan anvisar. Kan bli knepiga och intressanta situationer i framtiden. Några vill flytta, men får inte. Andra blir tvungna att flytta mot sin vilja. En märklig och något inkonsekvent statlig flyttpolitik. 

Förstår inte socialdemokratins prioriteringar. De nya sjukreglerna måste bekämpas och det med kraft, nu! För det är väl inte så, att Socialdemokratin av valtaktiska skäl önskar att förslaget om nya sjukregler genomförs?

Andra bloggar om: , , , , , , ,


Jag blir så trött!

18 februari, 2008

Nu har återigen Jan Björklund tillsammans med Nyamko Sabuni visat handlingskraft! I DN berättar de för oss medborgare att nu skall de bli bättring! Det skall ställas krav på utbildningen, men främst på dem som skall utbildas! Nu skall invandrare äntligen få lära sig svenska och det skall ske på tre år! Genom nationella prov skall statsmakten kunna kontrollera att de verkligen lärt sig. Om inte, får de som straff gå till den kommunala vuxenutbildningen

Jag blir så trött på att makthavare tror att de kan ändra på verkligheten genom att till synes agera kraftfullt, men som egentligen bara är magiska besvärjelser.

Jag ställer mig frågan – vad är viktigast, att människor lär sig eller att det ska ske på en bestämd tid? Har alla invandrare en likartad bakgrund? Enligt min erfarenhet av arbete bland invandrare måste varje individ bedömas för sig. För en del kanske utbildningen tar 2 år för andra tar det kanske 5 år. Det förhållandet kommer inte statsmakten förbi, vare sig det gäller skolbarn eller vuxna invandrare som skall lära sig svenska.

Nationella prov är ingen pedagogisk genväg till kunskap, oavsett hur många gånger alliansregeringens företrädare upprepar det missförståndet. Prov, nationella eller lokala, kan i bästa fall mäta vad som uppnåtts, men bidrar inte på något sätt till själva kunskapsutvecklingen.


Folkpartistiska ministrar är egentligen riktigt lustiga!

14 januari, 2008

För en tid sedan kunde vi läsa i tidningarna hur en stolt Jan Björklund informerade allmänheten, att nu hade regeringen beslutat att enbart evolutionsteorin fick undervisas i våra skolor. Jag och många med mig undrade förvånat om det undervisats något annat i våra skolor. Det visade sig att så inte var fallet, utan regeringen ville visa musklerna och tala om var skåpet skulle stå, utifall att någon inte visste det redan. Förövrigt brådskade inte beslutet, den skulle ingå som en del i en utredning, som inte skulle bli färdig på några år.

Nu har integrationsminister Nyamko Sabuni tagit efter sin partiledare och gjort, enligt Dagen, ett kraftfullt uttalande vid Folk och försvars rikskonferens, mot bokstavstroende. Vad den frågan hade på en försvarskonferens att göra, är för mig en gåta, men någon tanke fanns det väl.

”När människor hänvisar till religionsfriheten som om det skulle ge dem rätten att bete sig hur som helst mot andra människor, bara för att man kan hänvisa till några rader i Bibeln eller Koranen,….”

Vad är det Sabuni säger? Jo, att det idag tydligen är möjligt att bete sig ”hur som helst.” Det räcker med att hänvisa till religionsfriheten. Är Sabuni verkligen minister? Enligt mina, något ofullkomliga kunskaper i svensk lagstiftning, är det inte möjligt att försvara t ex kriminella beteenden med hänvisning till religionsfriheten. Att lagstiftaren inte alltid använder sitt våldsmonopol polis, domstolar och fängelser till att beivra brott, är inte de bokstavstroendes fel, utan ett tillkortakommande för statsmakten. 

Frågan är tydligen inte heller alltför brådskande, integrationsministern föreslår den kraftfulla åtgärden: ”Nyamko Sabuni planerar att dra igång en tre år lång dialog och ”vår värdegrund”. År 2010 ska arbetet sammanställas och utmynna i rekommendationer.” Under tiden får tydligen bokstavstroende bete sig ”hur som helst” mot sina medmänniskor. Det ska också bli intressant att se vilka som inbjuds till dialogen. Då får vi också svar på frågan: Vilka organisationer regeringen anser vara bokstavstroende, som kräver att få bete sig ”hur som helst” mot sina medmänniskor. För det är väl dem som Sabuni tänker sig ha dialog med. Det vore ju en ren förolämpning mot t ex SvK om de blev inbjudna. 

Får jag i all enkelhet föreslå att regeringen beslutar om att skapa en ny myndighet, vid sidan om den Historiska sanningsmyndigheten. Myndigheten kunde ju heta, Statliga myndigheten för tolkning av religiösa urkunder. Myndigheten kunde ha en tvåfaldig uppgift dels att tolka vad som är felaktigt bokstavstroende i olika religioner, dels kunde de vara rådgivande om någon vill försäkra sig om att deras åsikter inte är boksatvstroende. Jag skulle direkt vända mig till myndigheten och fråga, med hänvisning till mängder av bibelcitat, om Befrielseteologi räknas som en farlig bokstavstroende teologi?

Jag ska sluta med ironierna och föreslår att Sabuni stiftar de lagar som krävs för att människor inte skall bete sig ”hur som helst” och än bättre vore om regeringen såg till att den lagstiftning vi redan har, också efterlevs. Det skulle gagna utsatta människor mer än alla välvilliga dialoger. Du sitter ju regeringen Sabuni, utnyttja den ställningen!


Jag är inte direkt förvånad.

12 november, 2007

Kritikerna av ”flumskolan” har fått en mäktig allierad, när socialdemokratin, drygt ett år efter valnederlaget lyckats formulera någonting som liknar en politisk ståndpunkt. Lite patetiskt är det att få läsa om Mona Sahlins förtjusta glädjerop: – Jag känner mig stärkt, jag har fått ett mandat som inte hade varit möjligt för några år sedan. Nu ska jag omgående ringa skolminister Jan Björklund och testa allvaret i det han sedan länge sagt att han efterlyser: en långsiktig blocköverskridande överenskommelse om skolan, som gör att betygssystemen inte rivs upp mellan varje mandatperiod.

Att skolan var en svag länk i den socialdemokratiska politiken behöver inte i sig innebära att borgerlighetens skolpolitik är så mycket bättre, att oppositionen behöver anpassa sig till den. På vilket sätt kommer skolan att kännetecknas av ordning, lugn och studieflit bara för att lärarna sätter betyg från ettan, tvåan eller trean? Det finns, vad jag kan förstå, inget som helst sådant samband. 

Orsakerna till problemen får nog sökas på annat håll. Vad sägs om alltför stora skolor? Alltför många elever i varje klass? En lärarutbildning som inte klarat av att förse skolsystemet med lärare med erforderlig kompetens för uppgiften? Att kommunerna inte klarat av att förse skolan med de ekonomiska och personella resurser som uppgiften kräver? Att storstadskommunerna inte klarat av att skapa en skola anpassad till de segregerade stadsdelarnas behov?

Alla dessa problem ska tydligen allmänt tal om ordning och reda och löning på fredag, ursäkta betyg i trean, lösa. Tillåt mig betvivla. De som önskar läsa en mer genomarbetad analys än den jag lyckats prestera, kan jag rekommendera Motvallsbloggen.

Själv kan jag bara hänvisa till ett tidigare inlägg, där jag kritiserade regeringens analys av krisen inom skolan. Nu kan också socialdemokraterna ta åt sig av kritiken. Jag blir också något misstänksam till talet om långsiktiga blocköverskridande lösningar, som skall hålla oavsett vilken majoritet riksdagen har, som Mona Sahlin tydligen vurmar för och som också Mp också talar sig varm för. Jag har i min naivitet trott, att syftet med demokratiska val är, att vi ska välja mellan politiska alternativ och inte mellan personer ur olika partier med identiska åsikter.


Vem är normal?

28 september, 2007

Har alldeles nyss läst en intressant intervju med den nye Folkpartiledaren Björklund i Dagen. I intervjun dyker en intressant frågeställning om norm och normalt upp:

Roland Utbult använde några ställningstaganden som exempel på sådant som skrämmer kristna väljare, och det togs också ett beslut på landsmötet, att avskaffa heterosexualitet som norm.– Ja det är ju bara trams, att avskaffa det som norm.
Jan Björklund skrattar högt.
– Över 95 procent är heterosexuella, det är klart att det är en norm.”

Det är intressant att se hur Björklund inte kan skilja på normalt och norm. Bara för att de flesta beter sig på ett visst sätt, så behöver inte beteendet upphöjas till norm.

För några år sedan hade jag en diskussion med en person som var bekymrad över att de homosexuella ville göra homosexualitet till norm för samhället. När jag gjorde följdfrågor, visade det sig att han hört någon säga, att det var fel att påstå att homosexualitet var en avvikelse, utan det var lika normalt som heterosexualitet.

Jag försökte förklara, men det gick trögt. Till slut drog jag till med exemplet höger och vänsterhänta. Om jag förstått saken rätt, är majoriteten av det svenska folket högerhänta. För ett antal år sedan, inte alltför länge sedan, upphöjdes högerhänthet till en norm. Barn som var vänsterhänta plågades i hemmen och i skolan. Med rapp på fingrarna, fastlåsta vänsterhänder och andra små tortyrliknande metoder skulle barnen ”läras” att bli högerhänta.

Tiden gick och till slut segrade förnuftet. Man konstaterade, trots att flertalet var högerhänta, var det ingen avvikelse att vara vänsterhänt. Det är fullständigt ”normalt” att en viss andel av befolkningen bär på anlaget till vänsterhänthet. Normen blev att betrakta både högerhänthet och vänsterhänthet som likvärdiga.

Jag utgår från att Folkpartiets landsmöte resonerat på ett likartat sätt vad gäller heterosexualitet och homosexualitet. Trots att flertalet är heterosexuella, innebär det ingen avvikelse att vara homosexuell. Normen bör vara att samhället behandlar grupperna som likvärdiga.

Utbult förstår innehållet i beslutet och protesterar. Björklund skrattar och förklarar beslutet som trams. Jag kan bara tolka hans skratt så, att homosexuella inte ska betraktas som likvärdiga med heterosexuella. Vilka metoder tänker Björklund använda sig av för att få de homosexuella att bete sig enligt normen?


Är det nått jag missat?

7 september, 2007

Kan inte riktigt släppa tankarna på den stora ”reformen.” Med buller och bång, presskonferenser, ledarkommentarer och andra djupsinniga analyser, basunerades det ut, att äntligen skulle Kristdemokraternas hjärtefråga, vårdnadsbidraget, sjösättas. Många kände stor glädje – nu skulle den statstyrda familjepolitiken ersättas av en föräldrastyrd.

Jag och många med mig var, om vi ska uttrycka det lite milt, något reserverade. Vi kan lämna kritiken om de futtiga 3000 kr/mån därhän och mer fundera över själva ”reformen.”

I Dagen kan vi idag läsa att nästan hälften av de bidragsberättigade kan bli utan möjlighet till vårdnadsbidrag. Regeringen är fullt medveten om att det kan bli så. För regeringsbeslutet innebär inte ett införande av ett vårdnadsbidrag. Regeringsbeslutet innebär bara att de kommuner som så önskar har rätt att besluta om ett kommunalt vårdnadsbidrag.

 Jag börjar mer och mer undra – är det nått jag missat? Vad är det för ett spel regeringen egentligen spelar. Nu när alliansen har majoritet, varför är Kristdemokraterna så enormt glada över en reform, som troligtvis inte berör alla? Det var en inte helt orimlig taktik, när Kd var i minoritet, att i riksdagen motionera om att de kommuner som så önskade skulle få besluta om ett kommunalt vårdnadsbidrag. Den taktiken är, enligt min mening, fullständigt huvudlös när partiet är en del av majoriteten.

Om vi jämför förslaget till kommunalt vårdnadsbidrag med förslaget till jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, då ser vi den stora skillnaden. Jämställdhetsbonusen är generell, den gäller i hela landet. Den finansieras av staten och alla kan erhålla den ekonomiska ersättningen om de uppfyller villkoren. Varför är Göran Hägglund och många andra så glada? Vad är det de ser som jag inte ser?

Jag ser försök att öka jämställdheten i föräldraförsäkringen, ett förslag Kristdemokraterna med säkerhet skulle ha kritiserat, som ett statligt intrång i det den enskilda familjens beslutanderätt, om den förra regeringen lagt förslaget. Återigen, varför är Göran Hägglund så glad över bytesaffären. ”Ni får en förstärkning av föräldraförsäkringen och vi får ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag! Bytt är bytt och kommer aldrig mer igen!”  

Jag har inget emot regeringens prioritering, tvärtom! Orsaken till mina funderingar är att jag i grunden är en ganska så fåfäng person och gillar inte när jag sitter med tummen i mun och inte begriper ett politiskt skeende. Kan inte någon hjälpa mig och berätta – vem har lurat vem i det politiska spelet. Karln måste ju ha skäl till varför han är så glad!