Att blanda äpplen och päron!

16 maj, 2007

I dag kan den som är intresserad få en utmärkt lektion i politisk retorik när den är som sämst. Folkpartisterna Carl B Hamilton och Karin Granbom angriper i en debattartikel i SvD Miljöpartiets miljöpolitik, som de hävdar saknar all trovärdighet eftersom Miljöpartiet vill att Sverige skall lämna EU.

Jag har ända sedan folkomröstningen om medlemskapet i EU ansett att Miljöpartiet har fel i sin syn på EU. Under samma tid har jag också ansett att Miljöpartiet haft den bästa analysen av av den totala miljöproblematiken i Sverige och globalt. Miljöpartiet har respekterat och respekterar resultatet av folkomröstningen och arbetar aktivt och konstruktivt inom EU för en bra miljöpolitik. Jag kan inte se de problem Hamilton och Granbom lyfter fram. Vore det inte bättre att kritisera och analysera Miljöpartiets förslag inom klimatområdet istället för att lite föraktfullt kalla dem för klimatpredikningar?

Som partipolitiskt oorganiserad, men aktiv och intresserad medborgare måste jag kunna ha många bollar i luften, när jag skall ta ställning i olika frågor. Jag är för medlemskapet i EU. En uppfattning som jag delar med de flesta partier i riksdagen.  Jag har en syn på miljöfrågor, som i många stycken sammanfaller med Miljöpartiets.

Om jag vid det senaste valet skulle ha omfattat Hamiltons och Granboms logik, borde jag ha röstat på något EU-vänligt parti. Vad kunde det fått för konsekvenser? Jo, att jag kunde ha röstat på Folkpartiet som vill bygga ut kärnkraften, att jag kunde ha röstat på Kristdemokraterna som ville sänka priset på bensin eller på Moderata samlingspartiet, vars partiledare i valrörelsen menade att miljöfrågorna inte var så viktiga. Jag är övertygad om  att dessa partiers eventuella EU-vänlighet inte skulle ha kompenserat deras minst sagt urusla miljöpolitik.

I det senaste valet röstade jag för första gången på Miljöpartiet främst på grund av partiets miljöpolitik. Om EU-medlemskapet blir en stor valfråga, får jag kanske ompröva mitt ställningstagande, men tills dess upplever jag inte att Miljöpartiets klimatpolitik bara är fromma predikningar. Inte heller är ett partis eventuella EU-vänlighet någon garanti för en bra miljöpolitik.


Vilket parti sviker först?

10 maj, 2007

Läser i SvD  en valanalys, som LO gjort och som tydligen visar att över 4 % av LO:s medlemmar röstade på Sverigedemokraterna. Jag är inte förvånad. Jag minns analyserna efter valet 1991, då Ny Demokrati valdes in med buller och bång. Då visade en hel del valanalyser att yngre manliga LO-medlemmar i mycket hög utsträckning röstat på Ny Demokrati.

Jag minns också mycket tydligt hur de flesta etablerade partierna dyrt och heligt lovade att inte regera med stöd av Ny Demokrati. Har någon glömt hur det egentligen blev?  Ny Demokrati blev en del av det borgerliga regeringsunderlaget, utan att sitta i regeringen. Då diskuterades det också mycket om vikten att ta debatten, men det blev inte mycket av den varan. Istället fick vi uppleva en försiktig anpassning till en mer restriktiv inställning till invandring och invandrare.

Den senaste tiden har vi sett ett liknande spel för gallerierna. Det ena partiet efter det andra säger sig vara beredd att ”ta debatten med Sverigedemokraterna” och TV ställer villigt upp med sändningstid. Debatterna har inte gått något vidare och nu talas det lite mindre om att ”ta debatten”. De enda som vunnit något på den upphaussade stämningen har varit Sverigedemokraterna. Alla partier är också rörande eniga om att de minsann inte kommer att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Jag hoppas vid Gud, att inget parti skall behöva bekänna färg efter nästa val.

Jag skulle vilja förslå partierna i riksdagen att bortse från den mediala dramaturgin och inse att inget parti behöver ”vinna” TV-debatter mot Sverigedemokrater. Slagfältet där vinsterna skall plockas hem är bland människorna. Det är hur partierna formulerar sig som avgör om de vinner eller förlorar. Låt mig bara ta ett exempel. Hur motiverar partierna t ex rätten till modersmålsundervisning?Hur ofta säger inte partierna att modersmålsundervisningen är en rättighet, istället för att säga till invandrarna att vi vill att deras barn lär sig att behärska modersmålet. Att Sverige som land berikas av att det finns människor som kan en hel mängd av språk. Istället pratas det mycket om behovet av att alla kan svenska. Som om modersmålsundervisning på något sätt skulle stå i motsättning till att lära sig svenska. Den lilla tvetydigheten från politikernas sida, hör människorna och blir mottagliga för okunnig kritik av modersmålsundervisning. På område efter område måste de etablerade partierna bli bättre och framförallt kunnigare på att förklara de förväntade effekterna av insatser, men framförallt våga säga till människor som tar till sig fördomar – ni har fel! Ett demokratiskt samtal behöver inte innebära att medborgarna stryks medhårs.

Nu är jag, tyvärr, inte alls säker på att de flesta partier är intresserade av att föra ett samtal med medborgarna kring invandringen. Det blir väl nu som förra gången det begav sig med Ny demokrati, att det politiska etablisemanget anpassar sig till kraven från Sverigedemokraterna, med motiveringen att deras förslag ändå är bättre än originalets.

Frågan är bara – vilket parti sviker först?

Läs gärna Mikael Wiehes tal om ”pölsefascism” med drottning Margrethe i publiken.


Slumpen avgör!

2 mars, 2007

Folkpartiet med Leijonborg och Björklund i spetsen driver hårt uppfattningen att betyg i skolan är av strategisk betydelse för att komma till rätta med de flesta problem i skolan. Personligen har jag genom åren varit mycket kritisk till betyg i skolan och inte sett dem som vare sig kunskapsmotiverande eller som någon bra mätmetod över den enskilde elevens uppnådda kunskaper. Ändå är det en utbredd folklig uppfattning att betyg skulle ha stora positiva effekter. Det är den uppfattningen som Folkpartiet opportunistiskt försöker spela på.

Hudiksvalls Tidning (HT) har gjort en granskning över betygssättningen i vid Hudiksvalls och Nordanstigs skolor och resultatet är skrämmande. Det går inte att se vad som påverkat betygssättningen vid kommunernas skolor. Det finns inget samband mellan provresultat och betyg. Inte heller är övriga betygskriterier likartade på alla skolor, utan det är helt upp till lärarens bedömning vilka betyg som eleverna får. I Hudiksvall kan vi se att barn boende i Iggesund, Njutånger och Enånger är mycket musikaliska. Hälften av eleverna där fick MVG.  I Delsbo däremot är barnen, trots enorma musiktraditioner i kommundelen, fullständigt omusikaliska. Där fick bara 3 av hundra elever MVG. Kan det vara rimligt? Liknande skillnader, om än i mindre skala, gäller för alla andra ämnen. HT:s granskning är viktig och nödvändig i en tid då regeringen tror (det är fråga om tro och inte vetande) att betyg  på något objektivt sätt skulle ge elever, föräldrar och samhället i övrigt möjligheter att bedömma kunskapsnivå hos eleverna eller kvalitén på undervisningen vid våra skolor.  Till och med som sorteringsinstrument är betygen fullständigt utan värde. Hur ska någon kunna garantera att det är de bästa eleverna som blir antagna till vidare studier eller arbeten?

Jag tror jag ska väcka liv i min gamla käpphäst, som jag ofta drivit: Istället för antagning efter betyg kan ansökningarna läggas i en tombolatunna och under övervakning av notarius publicus dras de lyckliga som blivit antagna till skilda utbildningar. Den metoden skulle definitivt inte vara mindre rättvis än antagning efter betyg.