Rustar sig Centern för nyval?

19 juni, 2011

Det känns lite märkligt, när de mindre partierna i den borgerliga alliansen skall profilera sig, då sker det ofta med förslag till särlösningar, som drabbar invandrare. Centerpartiet ligger pyrt till i opinionsmätningarna och känner säkert en stor oro för ett eventuellt nyval, som det ibland spekuleras om i medierna. Centern har ju inte direkt översvämmat valmarknaden med nya och pigga förslag. Det är inte heller lätt att hitta goda förslag i en hast. Vad kan tänkas vara mer röstmaximerande, så här på stört, än förslag på lite särlösningar för invandrare?

Centerpartiet låter Maud Olofsson skicka upp en försöksballong, med förslaget att invandrare inte fullt ut ska omfattas av föräldraförsäkringen. Förslaget skall givetvis inte ses någon diskriminering av invandrare. Det är av ren och skär omtanke med invandrarna, som Maud Olofsson ställer förslaget. Full föräldraledighet för invandrare innebär, enligt Centern, att de blir isolerade med barnen.

Svenskar riskerar tydligen inte att bli isolerade med barnen vid full föräldraledighet. Inte heller invandrande EU-medborgare. De får ju inte drabbas av särlösningar enligt det gemensamma fördraget.

Vilka invandrare tänker sig Maud Olofsson skydda från isoleringen med sina barn? Månne norska invandrare?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Om kvinnor fått bestämma

20 november, 2007

Men om kd:s eget kvinnoförbund fått råda hade det sannolikt inte blivit något vårdnadsbidrag. Désirée Pethrus Engström föredrar egentligen en förlängd föräldraförsäkring, med öronmärkt tid till både mamman och pappan.

– Barn behöver tillgång till båda sina föräldrar. Det finns också forskning som visar att familjer håller samman bättre om vi ökar jämställdheten.

Läser jag i en intervju med Désirée Pethrus Engström i SvD. Det var en notis i Dagen som fick mig att leta upp artikeln i SvD. Jag hade, så där i förbigående, noterat intervjun, men kanske inte läst den om jag inte fått knuffen i ryggen av Dagen.

Jag hoppas att många inom Kristdemokraterna lyssnar och tar till sig det kvinnoförbundets ordförande säger. En förlängd och kvoterad föräldraförsäkring är bäst för jämställdheten och barnen. Kristdemokraterna som gärna vill framstå som familjens försvarare bör också ta till sig Désirée Pethrus Engströms hänvisning till forskning som visar att: ”familjer håller samman bättre om vi ökar jämställdheten.”

Vi är ganska många nu, som är ”politiskt korrekta.” Kan det bero på att vi har rätt?


Är det nått jag missat?

7 september, 2007

Kan inte riktigt släppa tankarna på den stora ”reformen.” Med buller och bång, presskonferenser, ledarkommentarer och andra djupsinniga analyser, basunerades det ut, att äntligen skulle Kristdemokraternas hjärtefråga, vårdnadsbidraget, sjösättas. Många kände stor glädje – nu skulle den statstyrda familjepolitiken ersättas av en föräldrastyrd.

Jag och många med mig var, om vi ska uttrycka det lite milt, något reserverade. Vi kan lämna kritiken om de futtiga 3000 kr/mån därhän och mer fundera över själva ”reformen.”

I Dagen kan vi idag läsa att nästan hälften av de bidragsberättigade kan bli utan möjlighet till vårdnadsbidrag. Regeringen är fullt medveten om att det kan bli så. För regeringsbeslutet innebär inte ett införande av ett vårdnadsbidrag. Regeringsbeslutet innebär bara att de kommuner som så önskar har rätt att besluta om ett kommunalt vårdnadsbidrag.

 Jag börjar mer och mer undra – är det nått jag missat? Vad är det för ett spel regeringen egentligen spelar. Nu när alliansen har majoritet, varför är Kristdemokraterna så enormt glada över en reform, som troligtvis inte berör alla? Det var en inte helt orimlig taktik, när Kd var i minoritet, att i riksdagen motionera om att de kommuner som så önskade skulle få besluta om ett kommunalt vårdnadsbidrag. Den taktiken är, enligt min mening, fullständigt huvudlös när partiet är en del av majoriteten.

Om vi jämför förslaget till kommunalt vårdnadsbidrag med förslaget till jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, då ser vi den stora skillnaden. Jämställdhetsbonusen är generell, den gäller i hela landet. Den finansieras av staten och alla kan erhålla den ekonomiska ersättningen om de uppfyller villkoren. Varför är Göran Hägglund och många andra så glada? Vad är det de ser som jag inte ser?

Jag ser försök att öka jämställdheten i föräldraförsäkringen, ett förslag Kristdemokraterna med säkerhet skulle ha kritiserat, som ett statligt intrång i det den enskilda familjens beslutanderätt, om den förra regeringen lagt förslaget. Återigen, varför är Göran Hägglund så glad över bytesaffären. ”Ni får en förstärkning av föräldraförsäkringen och vi får ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag! Bytt är bytt och kommer aldrig mer igen!”  

Jag har inget emot regeringens prioritering, tvärtom! Orsaken till mina funderingar är att jag i grunden är en ganska så fåfäng person och gillar inte när jag sitter med tummen i mun och inte begriper ett politiskt skeende. Kan inte någon hjälpa mig och berätta – vem har lurat vem i det politiska spelet. Karln måste ju ha skäl till varför han är så glad!


Liten tuva skall tydligen välta ett stort lass!

4 september, 2007

Så kom den då, den av Kristdemokraterna så efterlängtade vårdnadsbidraget! Jag har redan läst bland kommentarerna till artiklarna i DN, att det finns de som anser att beslutet är ett paradigmskifte. Från socialistisk statstyrd familjepolitik till föräldrastyrd!

Det är mycket som ett bidrag på 3000 kr/mån skattefritt skall åstadkomma. Bidraget skall tydligen kommunerna besluta om och de är inte tvungna att införa bidraget. Det kan ju bli så illa att i vissa delar av landet erbjuds föräldrarna vårdnadsbidrag och i andra delar existerar inte ”förmånen” utan föräldrarna är hänvisade till den ”statsstyrda” familjepolitiken, som Göran Hägglund administrerar.

Jag är något förvånad över logiken i beslutet. Om nu Kristdemokraterna anser de första barnaåren vara så viktiga, varför skapar de inte ekonomiska förutsättningar, att alla kan utnyttja förmånen? Nu kan det ju bli så, att många kvinnor (det handlar tyvärr fortfarande om kvinnor), som i grunden delar Kristdemokraternas vision, inte kan utnyttja reformen. Den ger för lite pengar. Där rök den föräldrastyrda familjepolitiken ner i det ekonomiska svarta hålet! Har alltid varit misstänksam mot politiska symbolhandlingar och det beslutade vårdnadsbidraget kan utvecklas till att vara en tom symbolhandling från regeringens sida.

Har också en del andra funderingar. Vad händer med anställningstryggheten för den förälder som väljer att utnyttja vårdnadsbidraget maximalt? Har han/hon rätt till föräldraledighet i tre år eller måste de säga upp sin anställning? Om den förälder som tar del av vårdnadsbidraget råkar vara arbetslös. Är ledighetstiden överhoppningsbar? Frågorna är många och tids nog lär vi väl få svar.

Det finns också en mer principiell kritik mot förslaget, än mina rent ekonomiska. Många talar om reformen som en kvinnofälla och ett hemmafrubidrag. Jag tror också att det blir kvinnor som kommer att söka och få vårdnadsbidrget, men vi bör vara aktsamma med orden. Dagens föräldrapenning har ju också visat sig vara, till stora delar, en ”kvinnofälla.” Vi kan ju rimligtvis inte anse att dagens tidsgräns för föräldraledigheten är den sista och slutliga sanningen i frågan. Om regeringen skulle ha föreslagit en förlängning av rätten till föräldraledighet till säg två år i kombination med en jämställdhetsbonus, skulle vi protesterat och talat om en kvinnofälla? Ja, inte skulle jag ha gjort det. Troligtvis hade jag välkomnat en sådan reform. Det är ju också den enda väg som Kristdemokraterna borde ha tagit, om vi ska ta deras moraliska brösttoner om barnens och familjens bästa på allvar.

 Jag upplever att det finns en oro bland kritikerna, att kvinnor på något sätt skulle luras tillbaka till spisen. Jag kan bara säga – hys ingen oro! Utvecklingen mot jämställda villkor i utbildning och yrkesliv, har ju aldrig varit något som socialistiska dogmatiker tvingat på kvinnorna. Det är kvinnorna som drivit på och samhället har fått anpassa sig. Inte kommer kvinnorna i Sverige låta sig luras av 3000 kr/mån att återgå till ett familjeideal, som inte ens då den sägs ha frodats existerade fullt ut i sinnevärlden! Efterkrigstidens familjeideal var en ideologisk konstruktion och kommer inte att kunna rekonstrueras!

Jag funderade för en tid sedan i ett inlägg, om punkter i historien utan återvändo. När det gäller kvinnornas ställning i samhället har vi för länge sedan passerat punkten utan återvändo. Den enda möjliga väg vi har att gå, är framåt!