Liten tuva skall tydligen välta ett stort lass!

4 september, 2007

Så kom den då, den av Kristdemokraterna så efterlängtade vårdnadsbidraget! Jag har redan läst bland kommentarerna till artiklarna i DN, att det finns de som anser att beslutet är ett paradigmskifte. Från socialistisk statstyrd familjepolitik till föräldrastyrd!

Det är mycket som ett bidrag på 3000 kr/mån skattefritt skall åstadkomma. Bidraget skall tydligen kommunerna besluta om och de är inte tvungna att införa bidraget. Det kan ju bli så illa att i vissa delar av landet erbjuds föräldrarna vårdnadsbidrag och i andra delar existerar inte ”förmånen” utan föräldrarna är hänvisade till den ”statsstyrda” familjepolitiken, som Göran Hägglund administrerar.

Jag är något förvånad över logiken i beslutet. Om nu Kristdemokraterna anser de första barnaåren vara så viktiga, varför skapar de inte ekonomiska förutsättningar, att alla kan utnyttja förmånen? Nu kan det ju bli så, att många kvinnor (det handlar tyvärr fortfarande om kvinnor), som i grunden delar Kristdemokraternas vision, inte kan utnyttja reformen. Den ger för lite pengar. Där rök den föräldrastyrda familjepolitiken ner i det ekonomiska svarta hålet! Har alltid varit misstänksam mot politiska symbolhandlingar och det beslutade vårdnadsbidraget kan utvecklas till att vara en tom symbolhandling från regeringens sida.

Har också en del andra funderingar. Vad händer med anställningstryggheten för den förälder som väljer att utnyttja vårdnadsbidraget maximalt? Har han/hon rätt till föräldraledighet i tre år eller måste de säga upp sin anställning? Om den förälder som tar del av vårdnadsbidraget råkar vara arbetslös. Är ledighetstiden överhoppningsbar? Frågorna är många och tids nog lär vi väl få svar.

Det finns också en mer principiell kritik mot förslaget, än mina rent ekonomiska. Många talar om reformen som en kvinnofälla och ett hemmafrubidrag. Jag tror också att det blir kvinnor som kommer att söka och få vårdnadsbidrget, men vi bör vara aktsamma med orden. Dagens föräldrapenning har ju också visat sig vara, till stora delar, en ”kvinnofälla.” Vi kan ju rimligtvis inte anse att dagens tidsgräns för föräldraledigheten är den sista och slutliga sanningen i frågan. Om regeringen skulle ha föreslagit en förlängning av rätten till föräldraledighet till säg två år i kombination med en jämställdhetsbonus, skulle vi protesterat och talat om en kvinnofälla? Ja, inte skulle jag ha gjort det. Troligtvis hade jag välkomnat en sådan reform. Det är ju också den enda väg som Kristdemokraterna borde ha tagit, om vi ska ta deras moraliska brösttoner om barnens och familjens bästa på allvar.

 Jag upplever att det finns en oro bland kritikerna, att kvinnor på något sätt skulle luras tillbaka till spisen. Jag kan bara säga – hys ingen oro! Utvecklingen mot jämställda villkor i utbildning och yrkesliv, har ju aldrig varit något som socialistiska dogmatiker tvingat på kvinnorna. Det är kvinnorna som drivit på och samhället har fått anpassa sig. Inte kommer kvinnorna i Sverige låta sig luras av 3000 kr/mån att återgå till ett familjeideal, som inte ens då den sägs ha frodats existerade fullt ut i sinnevärlden! Efterkrigstidens familjeideal var en ideologisk konstruktion och kommer inte att kunna rekonstrueras!

Jag funderade för en tid sedan i ett inlägg, om punkter i historien utan återvändo. När det gäller kvinnornas ställning i samhället har vi för länge sedan passerat punkten utan återvändo. Den enda möjliga väg vi har att gå, är framåt!


Jag äcklas av fördömande präktighet!

25 augusti, 2007

I SvD kan den som så önskar läsa att den folkpartistiska skolborgarrådet Lotta Edholm med beklagande konstaterar, att det inte går att dela ut obligatoriska uppförandebetyg vid terminsslutet som planerat. Efter godkännande av föräldrarna kan skriftliga ordningsomdömen utdelas.

Jag har vid olika tillfällen kritiserat folkpartiets övertro på betyg och skriftliga omdömen. Kan inte med bästa vilja i världen påstå att Lotta Edholm fått mig att ändra uppfattning. SvD sammanfattar Edholm inställning:

Skolorna måste även i fortsättningen ha ett godkännande från föräldrarna för att få ge omdömen, en möjlighet som funnits redan innan. Och Lotta Edholm tror att de föräldrar som inte vill ta del av omdömen om sina barn kanske är de som har störst anledning att se dem.”

Lotta Edholm ger uttryck för, nästan övertydligt, en själlös präktighet! Edholm borde, som de flesta gör, som debatterar skolan, inse att de föräldrar ”som inte vill ta del av omdömen om sina barn” oftast redan vet vad som kommer att stå i omdömet. Av ren självbevarelsedrift kanske föräldrarna inte önskar få sina insikter bekräftade. Inte någon helt okänd psykologisk reaktion.

Om det nu mot förmodan skulle vara så som Edholm tror att föräldrarna inte vet om barnens beteende i skolan. Menar verkligen skolborgarrådet att läraren skall sitta där och tänka – ”det blir inget godkänt terminsbetyg i uppförande för den här eleven.” Kan bli en riktigt trevlig god jul-hälsning till föräldrarna.  Jag kan se andra lösningar som på ett mer långsiktigt sätt skulle skapa lugn och ro i skolan. Mindre klasser är ett exempel. Ge lärarna tid att föra en vettig kommunikation med både elever och föräldrar är ett annat. Ge skolor ekonomiska resurser utifrån vettiga socioekonomiska analyser av upptagningsområdet, kan vara ett tredje exempel. Det finns säkert mängder med andra förslag både sämre och bättre än mina. Jag är medveten om en nackdel med mina förslag – de kostar pengar. Då är det givetvis enklare och billigare att visa kraftfullt ledarskap genom att skriva ut ett betyg och eventuellt ta en extra portokostnad.

Jag förstår inte hur Fp lyckats med konststycket att framstå som kraftfulla och målmedvetna i skolpolitiken. Det enda de har lyckats prestera i förslagsväg är lite buller mot kepsar och mobiltelefoner,  fler nationella prov och betyg. 

Jag ställer mig ofta, och alltmer desperat, frågan att när ska de här präktighetsstinna folkpartisterna lämna våra barn (barnbarn) ifred?


Familjen lever!

22 augusti, 2007

Jag har de senaste dagarna stött på hänvisningar, bl a i en ledarartikel, Alliansen har gått vilse igår och idag i en replik av Robert Mattsson, till en en Brännpunktartikel av Carl-Erik Sahlberg – Sergelplattan bär vittnesbörd.  Jag hade av någon outgrundlig anledning missat artikeln, trots att jag är en flitig läsare av SvD.

Idag har jag läst och blir något förskräckt över hur Carl-Erik Sahlberg använder sig av sina erfarenheter och statistiska uppgifter. Bl a skriver han: ”Cirka 95 procent av alla missbrukarna på Plattan på Sergels torg kommer från splittrade hem.” Och ”Plattan varnar alltså för familjeupplösningen. Plattan stöder inte ropet ”Död åt familjen!” utan ropar i stället ”Stöd åt familjen!”

Jag får erkänna att jag blir illa berörd av en så ytlig och svepande förklaringsmodell. Jag har under de många år, som jag på olika sätt deltagit i samhällsdebatten, stött på knepiga slutsatser med påstått stöd i statistiska uppgifter. Har väl själv, skam till sägandes, drämt till med orsakssammanhang som varit minst sagt tveksamma, för att vinna en och annan debattpoäng. Ibland har jag klarat mig, men ofta har någon synat korten och jag har suttit där med skägget i brevlådan!

Jag kan inte kontrollera om Carl-Eriks Sahlbergs sifferuppgifter stämmer, utan utgår från att han med sin långa erfarenhet och kunskap i det stora hela beskriver situationen korrekt.

Jag måste bara fråga.  95 % av hur många? Hur stor andel av ungdomar från ”splittrade hem” hamnar på plattan? Är det en liten andel, en stor minoritet, säg 30 % eller är det rent av en majoritet? De 5 % som inte kom från ”splittrade hem”,  vad var orsaken till att de hamnade på plattan? Kan man tänka sig, allt annat lika, men familjerna inte skulle ha splittrats, att en överväldigande andel av de 95 %-en inte skulle hamnat på plattan?

Frågorna behöver besvaras eftersom Carl-Erik Sahlberg föreslår relativt stora, både juridiska och moraliska, förändringar i vår syn på skilsmässor. T ex skriver han: ”Den som lättsinnigt lämnar hemmet för en ny kärleks skull bör automatiskt ligga sämre till vid vårdnadstvister.”
Ska en domstol avgöra graden av lättsinnighet? Skulle inte en sådan juridisk och moralisk syn leda till att splittringen av familjen blir större än det behövt bli?

För jag vill också utgå från mina egna erfarenheter av hur situtionen faktiskt är. I erfarenhetsunderlaget ingår inte bara gifta utan även sammanboende. Jag avstår från procenttal, utan nöjer mig med att hävda, att i en överväligande andel av de ”splittrade familjerna” är det enbart fråga om en skilsmässa mellan makarna och inte en splittring av familjen. Ansvaret för barnen finns där och de flesta föräldrar tar sitt ansvar efter bästa förmåga. De har gemensam vårdnad. De bor nära varandra för att underlätta för barnen att ha umgänge med bägge föräldrarna. Lösningarna är många och en del är säkert mindre lyckade, men inte tyder det på någon familjeupplösning. Tvärtom, familjen lever, kanske inte i högönsklig välmåga, men den ligger inte i sotsäng.

De 40-talister som klarat av att leva i livslånga förhållande, får uppleva att deras barn skiljer sig. Ett, tu, tre står en liten krabat där och rycker dom i byxbenen och säger: Vi hör ihop! Födelsedagskalasen blir gigantiska vuxentillsställningar med barnen i centrum. Skönmålning? Kan så vara, men den är defintivt inte osann!

Vill också tillägga att det arbete som Carl-Erik Sahlberg bedriver på plattan är värd allt stöd och fullt erkännande. Mitt inlägg får inte tolkas som en kritik av verksamheten. Har länge hoppats hamna i något sammanhang, där ett studiebesök hos Carl-Erik Sahlberg och S:ta Clara kyrka ingår. Det vore en förmån!


Utvecklingen går ändå framåt!

18 augusti, 2007

I dag läser jag en debattartikel i DN skriven av en rad kunniga människor med barn som specialitet. Debattartikeln hanterar  mörka frågor om barn som blir vittne till eller själv drabbas av våld i den nära och trygga relation som familjen är tänkt att vara. Ibland kan det vara ett stort gap mellan hur det borde vara och hur det verkligen är. Jag ska inte ge mig på att sammanfatta innehållet i artikeln. Det är bäst att låta skribenterna behålla ordet.

När jag läste artikeln slog mig ändå en tanke. Det har ju ändå blivit bättre med åren. När jag var barn möttes vi av våld eller hot om våld från vuxna som stod oss nära. Det var föräldrar, släktingar eller lika ofta våra lärare. Det var många gånger jag tänkte, när jag blev lite större och började kritiskt fundera över vad vuxenvärlden lärde ut, varför finns det inte ett elfte bud? Du skall inte slå dina barn! Då fanns det ingen instans, som jag upplevde det, som tog barnens parti och krävde samhälleliga insatser för att stävja våldet mot barnen.

Jag vet så här i efterhand, att så illa var det inte. Som samhällsintresserad vuxen vet jag att inga lagar uppstår ur tomma intet. Tillräckligt många hade sett att barn for illa och agerade! I dag är det förbjudet att aga barn. Vilket är en stor framgång. Givetvis får inte samhället stanna upp och självgott slå sig för bröstet. En lag visar på en samhällelig norm, men är ingen garanti att människor inte bryter mot normen. Därför är det viktigt att vi alla lyssnar till vad människor med kunskaper berättar och tar deras förslag på stort allvar. Det finns fortfarande ett förfärande stort antal barn som har anledning att efterfråga det elfte budet.


Äktenskap är inte biologi!

1 juni, 2007

Torbjörn Fälldin har tillsammans med andra klivit in i debatten om könsneutral äktenskapslagstiftning. Åsikterna mot förslaget är i sig inte originella, vi har läst och hört dem förut. Det som fick mig att lyfta på ögonbrynet var att Torbjörn Fälldin går in och så klart markerar sin uppfattning. Det känns nog lite besvärande för Centerpartiet, men säga vad man vill om Fälldin, men inte räds han att säga vad han anser i en för honom viktig fråga.

Nå, får vi några nya argument att fundera över i debattartikeln? Nej, inga direkt nya argument, möjligen är hänvisningen till en fransk utredning, som i sin tur hänvisar till FN:s barnkonvention, någonting nytt. Tyvärr finns ingen hänvisning till utredningen och det kanske inte heller behövs. Jag kan ändå inte läsa franska. I övrigt för artikeln fram kända ståndpunkter.

Artikelförfattarna hävdar att det är: ”Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel.” Varje gång jag hör eller läser det påståendet kommer jag att tänka på Ny Demokratis John Bouvins argumentation mot partnerskapslagen i riksdagen. Med obscena gester beskrev Bouvin hur fel det var att tänka sig homosexuella förhållanden. Två knutna händer mot varandra –  gick inte! Två pekfingar mot varandra – gick inte!Men se en knuten hand och ett pekfinger, då funkade det! Jag tror säkert att en del av artikelskribenterna t o m sett Bouvins argumentation på plats. Jag har bara sett den i TV. Det biologiska argumentet har ingen logisk bärighet. Äktenskapet idag är i första hand en relation och inte en institution inom vars ram reproduktionen sker. Jag vet inte hur många vigslar, både kyrkliga och borgerliga, jag deltagit i och läst om, där de egna barnen är gulliga brudnäbbar.

När artikelförfattarna citerar den franska utredningen som tydligen hävdar: ”Äktenskapet som institution anses ha egenskaper som, med hänsyn till barnets bästa, legitimerar att det bevaras intakt i rättsligt avseende. Man framhåller exempelvis att äktenskapet ‘inte bara är ett kontraktsmässigt erkännande av kärleken mellan två personer. Det är ett förpliktande ramverk av rättigheter och skyldigheter som är utformat för att kunna ta emot ett barn och ge det en harmonisk uppväxt”. Det låter sig sägas, om vi totalt bortser från realiteter. För en stor andel av barnen i vår del av världen (vet inte hur statistiken ser ut i t ex Indien) lever inte i det äktenskap där de en gång blev födda. Äktenskapet är inte det trygga ramverk för barnen, som artikelförfattarna hävdar. Det nuvarande äktenskapspraxis är inte så monogamt, som idealet vill hävda.

Jag är övertygad om att när två människor gifter sig eller enbart ”flyttar ihop” gör det i den fasta övertygelsen, att det ska hålla livet ut. Många får uppleva hur drömmen kraschar och då gäller det att ge barnen en så trygg uppväxt som det överhuvudtaget är möjligt. Inte på grund av äktenskapslöftet, utan på grund av det moraliska ansvaret för barnen. Föräldraansvaret upphör inte när vi går in i nya förhållanden, ansvaret är livslångt och helt oberoende av äktenskap.

Jag kan inte se hur barnens situation skulle försämras om staten beslutar sig för en könsneutral äktenskapslagstiftning. Barnens rätt och föräldrarnas skyldigheter kan inte garanteras av det monogama äktenskapet mellan man och kvinna. Dagens äktenskap har inte den rollen. Barnens rätt måste garanteras på annat sätt.

Det finns teologiska förklaringar till att förbehålla begreppet äktenskap för förhållandet mellan man och kvinna. Jag har hört många goda argument för den ståndpunkten både av präster och av lekfolk. Många kan tänka sig att samtycka till en juridiskt bindade vigselakt för samkönande par, bara det inte kallas för äktenskap. Jag har i ett tidigare inlägg visat att den ståndpunkten bara leder till en återvändsgränd. Jag tror inte att det är begreppet äktenskap som är problemet, utan synen på homosexuellas rätt till en kyrklig välsignelse över sitt förhållande.


Det finns glada nyheter!

16 maj, 2007

Läser i tidningen Dagen följande glada nyhet:

Barnaga är från och med i dag förbjudet i Nya Zeeland. Landets parlament tog på onsdagen ett beslut som innebär att en lagpassus om föräldrars rätt att använda ”rimlig tukt” när de uppfostrar sina barn togs bort, uppger TT:s webbnyheter.


Låt oss slippa en felaktig diskussion!

15 maj, 2007

För några dagar sedan kunde den som var intresserad av hur barn kan ha det i Sverige se Dokument inifrån: Det svenska sveket. Programmet handlade om förekomsten av barnaga i Sverige. I programmet påstods att svenska myndigheter inte ingriper när barn till invandrare utsätts för fysisk bestraffning av sina föräldrar.

Jag har den senaste tiden surfat runt och läst bloggar och upptäcker att diskussionen inte handlar om programmet visar en verklighet. En verklighet där barn far illa, utan diskussionen tenderar att mer handla om inställning till invandrare och främlingsfientlighet. Enligt mig en fullständigt fel diskussion om programmet verkligen visar något som förekommer – att myndigheter av någon anledning inte ingriper till skydd för barn som far illa.

För mig är frågan enkel. Det finns inga religiösa, kulturella eller sedvanerätt, som kan motivera att lagens förbud mot fysisk bestraffning av barn inte fullt ut efterlevs. Här går barnets rätt före föräldrarätten. Jag minns diskussionen när lagen skulle till att införas i Sverige. Det var mycket tal om sedvänja, att staten inte skulle ta ifrån föräldrarna rätten att uppfostra sina barn. En del gick t o m så långt att de hävdade att det inte gick att uppfostra barn utan möjligheten till fysisk bestraffning. Märkligt nog har lagen på mycket kort tid blivit accepterad av de flesta. Visst har det funnits tokdårar som t ex representanter för Livets Ord som försvarat och argumenterat för föräldrarnas rätt att aga barn, men de har ändå varit anmärkningsvärt få.

Jag tror inte att föräldrar, som kommer från länder där fysisk bestraffning i uppfostran är tillåten, på något sätt skiljer sig från infödda svenskar. Givetvis kommer de att acceptera lagen på samma sätt som de flesta andra. Vanor och uppfattningar kan vara svåra att bryta, men det är inte omöjligt. Det visar erfarenheterna här i Sverige. Visst, det förekommer fortfarande fysisk bestraffning av barn i skilda sociala miljöer, inte bara i invandrarfamiljer. Det bör påpekas, men programmets bärande innehåll var att vissa barn inte fick svenska myndigheters stöd av hänsyn till föräldrarna.

Om det är sant, då är det ett övergrepp mot barn. Ingen skulle bli gladare än jag om någon kan visa att programmakarna farit med osanning eller dragit felaktiga slutsatser. Vilket i sig inte är alltför ovanligt i dagens medievärld.


Hallå? Signalen går inte fram! Finns det någon ledning?

13 maj, 2007

Alliansregeringen hävdar att den svenska skolan är mitt uppe i en stor kris och det kan ju på det hela taget vara sant, men det som förvånar är de lösningar de förslår för att lösa krisen. Förslagen tyder inte på något utvecklat krismedvetande. Det jag hittills har sett är mycket tal om betyg i ordning och uppförande, skriftliga omdömen tidigare än i dag, nationella prov redan i årskurs tre, nationella prov i alla teoretiska ämnen i årskurs nio. Och över alla förslag svävar de kraftfulla åtgärderna att kunna beslagta mobiler och förbjuda alla andra språk i klassrummet än svenskan! Ofta hör jag det för mig fullständigt obegripliga argumentet, ”att vi måste skicka rätt signaler!” Vadå, signaler?

Har det aldrig slagit Björklund m. fl att signalerna kanske inte uppfattas av dem det berör? De kanske ser några skugglika figurer, som verkar försöka förmedla något, men de förstår inte varför de viftar så frenetiskt. De signaler de verkligen uppfattar är att det inte är någon mening att anstränga sig – det är ändå kört! De ser diskrimineringen på arbetsmarknaden. De ser hur deras föräldrar sliter i arbeten långt under deras kompetens eller inte får något arbete alls.  De hör signalen, sluta hoppas, du lär bli kvar i den miljö du är satt i. Tysta de här signalerna och vi får med all säkerhet se att de andra signalerna inte behövs.

För skolans kris går inte enbart att lösa med krav på disciplin, prov eller pedagogik. Det krävs så oändligt mycket mer. Det borde åligga varje kommun att göra en kartläggning av alla sina skolor. Undersöka den socioekonomiska bakgrunden för varje skolas rekryteringsunderlag. När tillräckliga kunskaper finns bör varje skola få en utvecklingsplan både organisatoriskt och pedagogiskt för att uppnå kunskapsmålen.  Kommunen bör ange hur t ex negativa socioekonomiska faktorer skall motverkas, för att underlätta skolans arbete. Det kan inte vara orimligt att kräva av kommunerna att de motverkar och så långt det är möjligt avlägsnar alla de negativa signaler som skapar onda cirklar. Det torde också vara rimligt att anta, att en skola i Djursholm bör organiseras annorlunda än en skola i Rosengård. 

Statens önskan att kontrollera hur skolorna lyckas med att uppnå kunskapsmålen kan vara legitimt, men varför skall eleverna få enskilda betyg på resultatet? Det skickar ju ut fullständigt fel signal, om jag får raljera lite. Vem skall betygssättas om ett antal elever på en skola får underkänt i ett eller flera ämnen? Det enda rimliga svaret måste väl vara kommunen och skolan.

Dåliga resultat tyder på att skolan antingen bedrivit bristfällig pedagogik eller fått för små resurser för att klara uppgiften. Oftast en negativ kombination av bägga faktorerna. Ansvaret för pedagogiken ligger på skolan, men resurstilldelningen är kommunens ansvar. Kommunen kan inte tilldela en skola resurser lite godtyckligt och med hurtiga krav att skolan skall lyckas. Därför måste varje kommun kunna visa på vilket sätt resurstilldelningen  verkligen svarar mot behoven.

För det kan ju inte vara kepsarnas och mobiltelefonernas fel att många av våra förortsskolor har problem?  Den enda rimliga förklaringen är givetvis att stat och kommun inte analyserat orsakerna till problemen och därför inte heller kunnat anvisa rimliga metoder och resurser för att lösa problemen. I stället ägnar man sig åt ”signalpolitik” som skall framställa dem som kraftfulla och initiativrika, men som inte löser problemen.

Det är inte alltid lätt att hitta lösningar, det är jag fullt medveten om, men en förutsättning för problemlösning är att man identifierar problemet och det gör varken den nuvarande eller kommande skolpolitiken. Den fortsätter att skicka signaler som ingen kan tolka.


Vem skyddar barnen?

12 maj, 2007

I dag vill jag rekommendera för läsning, i svallvågorna efter Vetlandaskandalen, en debattartikel i SvDBarn omhändertas utan saklig grund.

Jag har väntat på debattartikeln, för den brukar komma när känslorna är som mest upprörda över något missgrepp från sociala myndigheter. Jag tror det är viktigt att debatten hålls vid liv, för det är på en mycket smal tråd våra myndigheter skall balansera och det är i princip lika felaktigt att gripa in en gång för mycket som en gång för lite. I bägge fallen kan barn drabbas av livslånga trauman.

Att det är svårt för en socialförvaltning att balansera på den sköra tråden visar åtminstone två Uppdrag granskning jag kan påminna mig. Givetvis den senaste om Vetlanda, där de sociala myndigheterna helt uppenbart drabbades av total blindhet och inte såg eller inte ville se att ett barn for illa. Men jag minns också ett indignationsprogram med Janne Josefsson för några år sedan, när sociala myndigheter var ytterst tveksamma till om två föräldrar med utvecklingsstörning verkligen var lämpliga som föräldrar. Då menade Josefsson att det var diskriminering och illvilja från myndigheternas sida, att ifrågasätta dessa föräldrars rätt till självständig vårdnad av barnet. Jag minns att jag var mycket tvivlande till att Josefsson hade helt rätt vid det tillfället. Det tvivlet fick ytterligare bränsle, när jag läste om Bobbys fruktansvärda öde i pressen.

Artikelförfattarna, om jag förstått dem rätt, menar att det stora problemet inte är att myndigheterna griper in för sällan, utan för ofta. De skriver: ”Huvudparten av de omhändertagna är vanliga barn till vanliga föräldrar som mera av en slump har hamnat i det sociala registret. För att socialmyndigheterna ska skrida till verket och ”skydda barnet” räcker det med minsta antydan om problem i hemmet, även om ena föräldern redan från början kan rentvås.”

Jag är medveten om att jag kanske är fördomsfull mot myndigheter, men jag kan inte helt avfärda artikelförfattarna. Vi har en förskräckande historia att begrunda. Tänk på alla de TV-program och tidningsartiklar vi sett och läst de senaste åren, där vuxna berättar hemska berättelser om vilka kränkningar de fått uppleva som barn, när samhället gripit in. Vad är det som säger att dagens omhändertagna barn blir bättre behandlade? Finns alltför många rapporter som tyder på att myndigheternas kontroll av barnhem och familjehem är, milt sagt, mycket bristfällig. Kommer vi att få se dagens barn sitta som morgondagens vuxna och berätta om sina hemska upplevelser av samhällsvården i TV och andra massmedia? Finns det någon forskning på området, som kan räta ut frågetecknen och eventuellt undanröja obefogade farhågor?

Det är inte fel av samhället att ta på sig rollen att vara beskyddare av barn. För givetvis är det så, att föräldraskap inte i sig är en rättighet. Det är barnen som har en rätt till en trygg och säker barndom. Men det innebär inte att samhället bara kan klampa in och hävda sitt tolkningsföreträde. Det måste finnas åtminstone ett minimum av rättssäkerhet, när barn omhändertas mot föräldrarnas vilja.