Det är alltid trevligt med fördjupade insikter!

4 februari, 2010

Mitt  inlägg ”Offer för stridiga känslor” med anledning av minnesdagen över Förintelsen, ledde inte till några större reaktioner här på wordpress, men på Kyrkpressens bloggportal blev reaktionerna desto livligare. Jag ska inte recensera diskussionen där. Utan konstaterar att det blev som det ofta blir. En del anser att jag har fel i det mesta jag skriver, andra är jag enig med och sen finns det ju alltid de som vill diskutera något helt annat än vad inlägget handlar om. Är någon intresserad, finns diskussionen att läsa här.

När jag följde diskussionen blev resultatet, som det så ofta blir, jag surfade runt. Alltid hittar man något att snappa upp och lägga in på sin kunskapsbank. Nu sökte jag, med anledning av kommentarerna, kanske lite mer målmedvetet, efter Katolska Kyrkans hantering av förintelsen. Hittade en artikel av Jackie Jakubowski, som på ett lättfattligt, men ändå mycket trovärdigt beskriver hur Katolska Kyrkan hanterat frågan om Förintelsen.

Processen tar några år och är inte helt rätlinjig, men ändå. Beslut tas, som ökar vår förståelse. Jag tar några citat ur artikeln.

Så långt går inte påven Johannes Paulus II, även om hans uttalade ambition är att göra teshuva – ett hebreiskt ord som han använt för att beskriva behovet för kyrkan att visa ånger och be om förlåtelse för sitt handlande gentemot judarna. Inför millennieåret 2000 förklarade han att ”det heliga året” – från påsken 1999 till julen 2000 – borde utgöra en period under vilken kristendomens mindre ärofulla historia skulle belysas. Inte minst den spanska inkvisitionens förföljelser och kyrkans tystnad under Förintelsen. Påven deklarerade också att antisemitismen och kristendomens förhållande till det judiska folket måste lyftas fram som ett av de allra viktigaste ämnena för kristen självprövning vid tusenårsskiftet.

Vi minns” är det fjärde betydande ställningstagandet i fråga om katolsk-judisk försoning sedan ”Nostra aetate” antogs av Andra Vatikankonciliet 1965. Det var den första deklarationen om den katolska kyrkans förändrade inställning till det judiska folket. Där beklagades för första gången det hat som genom historien riktats mot det judiska folket och man förkastade anklagelsen om judisk kollektiv skuld till Jesu död. Men intrycket var likväl att det var kyrkan som förlät judarna, inte att kyrkan bad judarna om förlåtelse. Förintelsen nämndes inte med ett ord.

 Nästa steg tog den katolska kyrkan den 12 mars när Johannes Paulus II, inför sitt historiska besök i Israel, höll ett försoningstal i Peterskyrkan i Rom. Å katolikernas vägnar bad påven om ursäkt för begångna synder och brott. Särskilt betonade han kyrkans skuld gentemot det judiska folket: ”Samtidigt som vi ber om förlåtelse utfäster vi oss att visa broderskap med det folk som slöt förbund med Herren.
 
Jag avstår från fler citat, utan rekommenderar Jakubowskis artikel för ordentlig genomläsning. Det jag ville belysa är den djupa och långvariga processen. En process som inte avslutas lättvindigt, utan som fortsätter att gräva och analysera orsak, verkan och vilka slutsatser Kyrkan bör dra. Resultatet blir något gediget, som Katolska Kyrkans egna medlemmar kan ta till sig och som ger oss, som står utanför möjligheter att ta ställning till.
Processen och slutsatserna inger respekt, men också ett stort lugn. Om det skulle finnas krafter inom Katolska Kyrkan som av någon anledning skulle vilja riva upp Katolska Kyrkans inställning till och slutsatser av Förintelsen, då lär de få baxa frågan genom en lika lång och djupgående process. Jag känner mig lugn, det finns inte någon sådan kraft inom Katolska Kyrkan, som skulle mäkta med en sådan uppgift.

Andra bloggar om: , , , , , , ,


Offer för stridiga känslor

28 januari, 2010

Har lämnat förintelsens minnesdag med 12 minuter. Jag har, säkert likt många andra, ägnat dagen åt att se dokumentärer på TV. Filmer som på olika sätt och med skilda infallsvinklar beskrivit vad som hände under de där svarta åren i Europas historia. Jag har också läst Eric Silvers bok ”Hjältar i det tysta.” Den boken läser jag ofta, när svartsynen vill gripa tag och försänka mig i ett förlamande svårmod. Boken visar på att godheten mot alla odds ändå fanns då och med all säkerhet finns även i dag.  

När jag under dagen pendlat mellan olika känslolägen, så har den förhärskande känslan ändå varit ilska. En ilska som tydligen bara blir starkare ju äldre jag blir. Orsaken till ilskan är, att jag alltmer ser hur förståelsen för orsakerna till Förintelsen minskar. De flesta kan relativt väl beskriva vad som hände. De flesta tar också avstånd från grymheterna i Tyskland och håller fullt ut med om att det inte får hända igen. Men är det tillräckligt? Jag anser inte det. För att vi ska kunna bidra till att det aldrig händer igen, måste vi förstå hur det kom sig att det en gång tilläts hända.

Jag har en obehaglig känsla av att Förintelsen beskrivs som en obegriplig ondska, som dyker upp i historien, utan några som helst orsakssammanhang i dåtidens Tyskland eller Europa. Det är viktigt för förståelsen att inse, att Förintelsen inte skedde i några lufttomma rum, vare sig i Tyskland eller Europa. Det fanns både en ideologiska, som ekonomiska förklaringar till att Hitler och hans parti fick makten. Utan sådana förklaringar blir hela händelsekedjan fullständigt obegriplig. I mina mest mörka stunder får jag en känsla av, att Förintelsen beskrivs som onda handlingar gjorda av män i uniformer och som pratade engelska med en lustig brytning.

Orsakssambanden var lite mer komplicerade än så. Låt mig bara med ett exempel visa på att stödet för Hitler inte bara utgjordes av halvgalna SS-soldater. I t ex Sverige kunde teologen Odeberg, skriva: ”fariséerna – det vill säga judarna – kan tyckas mänskliga, men är egentligen mer lika dresserade apor än människor.” Citatet har jag hämtat ur boken ”Bibeltolkningens bakgator – Synen på judar, slavar och homosexuella i historia och nutid.” av Jesper Svartvik. Jag rekommenderar boken varmt. Den ger goda kunskaper om i vilken mylla antisemitismen och vurmen för Hitler frodades i.

Så gick tankar i går och jag tänkte, hur kan det komma sig att vi återigen får uppleva hur liknande krafter växer sig allt starkare i Europa, men även i Sverige. För visst är det väl så, att om växande politiska krafter anser att muslimerna är för många i Sverige och Europa, då är lägren och folkfördrivningen nära?

Ett passande tidigare inlägg. En tänkvärd debattartikel hämtad från SvD.

Rättelse: Jag vill göra läsarna av inlägget uppmärksammad på att citatet, som jag tillskriver Odeberg, är felaktigt. Den inskjutna satsen ”det vill säga judarna” är ett tillägg som författaren lagt till. Svartvik skall inte lastas, utan det är jag som läste slarvigt!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,


Vilket märkligt förbud mot historiska paralleller.

10 februari, 2009

Jag har under de senaste dagarna ofta återkommit till en artikel i Dagen.  I artikeln beskrivs hur en utställning om Gaza på stadsbiblioteket i Norrköping stoppats med motiveringen att den var antisemitisk. Det främsta skälet till bedömningen är tydligen, att utställningsansvariga dragit paralleller mellan händelserna i Gaza och förintelsen.

Jag kan inte uttala mig om utställningen är antisemitisk eller inte. Jag har inte tagit del av hur utställningen beskriver händelserna i Gaza. Det som fått mig att återkomma till artikeln är hänvisningen till en mycket märklig EU-bestämmelse, som skäl att stoppa utställningen.

– Det är helt legitimt att kritisera staten Israel. Men det är enligt EU inte tillåtet att jämföra staten Israels agerande och Förintelsen, säger Bengt Cete till Norrköpings tidning.

Hur ska en sådan bestämmelse egentligen tolkas? Innebär bestämmelsen att EU hävdar att Israel, vare sig i dag eller i en okänd framtid, aldrig kan tänkas begå brott mot mänskligheten av liknande dimensioner, som Tysklands brott mot judar, romer, slaver, homosexuella och förståndshandikappade? Jag skulle inte, trots mina bristfälliga historiska kunskaper, våga mig på ett sådant antagande. Bestämmelsen är fullständigt orimlig.

Det är val i Israel i dag. Mycket tyder på att en av segrarna mycket väl kan vara Avigdor Lieberman och hans parti Yisrael Beiteinul (Israel vårt hem). Partiet kan rent av bli representerade i en kommande israelisk regering. Inga EU-bestämmelser i världen kan förhindra mig att varna för de konsekvenser Avigdor Liebermans politik kan leda till. Inte heller kommer jag att avstå att använda mig av de historiska paralleller, som bäst underbygger varningarna.

Lieberman och hans parti har under många år argumenterat för en ren judisk stat. En stat där palestinier inte har hemortsrätt. Partiet förordar att palestinierna skall förmås eller tvingas lämna landet. Med hårda särbestämmelser skall palestiniernas medborgarskap kunna ifrågasättas. Vi vet av historiska erfarenheter vad en sådan politik har som sin yttersta konsekvens. Tyskland försökte förmå judarna att flytta. Politiken misslyckades. Dels för att judarna i allmänhet inte var benägna att flytta, dels för att de omgivande länderna däribland, skam till sägandes Sverige, inte tog emot judiska flyktingar. Vi vet resultatet. Vi har facit. Är det en helt orimlig tanke, att Liebermans politik mycket väl kan leda till fysisk eliminering av landets arabiska minoriteter?

Här var och var i massmedieflödet har det förekommit uppgifter om att Lieberman förordat användandet av kärnvapen i Gaza. Här behövs inga hårdragna historiska paralleller. Det Lieberman ser framför sig, öppet och klart, är en förintelse av de 1,5 miljoner palestinier som bor i Gaza, med mycket små möjligheter att ta sig därifrån.

Nu säger säkert vän av ordning, att jag målar fan på väggen. Lieberman kommer inte att få det inflytandet på Israels politik, att hans visioner skulle förverkligas. Det är i sig fullt möjligt, men låt mig vara så ohemul, att jag påminner om en liten demagog med löjlig mustasch. Ingen tog honom på allvar, men vi vet hur det slutade.

Det som verkligen manar till eftertanke, är att inget av de partier som slåss om makten tar avstånd från Lieberman. Ingen av blocken säger klart och tydligt: Vi regerar inte med stöd av eller i samma regering som Lieberman och hans Yisrael Beiteinul. Istället verkar det nästan självklart att alla de tre partiledarna, Benjamin Netanyahu, Tzipi Livni och Ehud Barak, med ambitioner att bli regeringsbildare, anser att det är moraliskt fullt legitimt att söka stöd hos Avigdor Lieberman.

Inte vet jag om mitt inlägg bryter mot någon EU-bestämmelse, men det bekymrar mig inte. Däremot är det lite bekymmersamt, att EU anser sig ha befogenheter och kompetens att uttala sig om vilka historiska paralleller som kan godkännas. Vi vaknar kanske en dag och upptäcker att Avigdor Lieberman är statsminister i Israel.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


En ambassadör representerar alltid sitt land!

29 januari, 2009

Jag skulle inte ha deltagit i en minneskväll för Förintelsens offer, där Israels ambassadör var en av talarna.

En ambassadör representerar i alla lägen sitt land och den politik som landet för. En sammankomst där Israels ambassadör deltar, är ett tydligt politiskt ställningstagande av arrangörerna. Ambassadör Benny Dagan är en representant i Sverige för Israels krigföring mot det palestinska folket. Det är inte så att han ibland representerar något annat. Att vara ambassadör är en heltidssyssla – dygnet runt.

Om jag läst artikeln i Dagen rätt, vilket jag är hyfsat säker på att jag gjort, började demonstrationen först när ambassadör Benny Dagan började sitt anförande. Demonstranterna avvisades, men några blev tydligen kvar och kunde protestera när Dagan avslutade sitt anförande.

Rubriken för artikeln har ingen täckning i själva beskrivningen av händelseförloppet. Vad jag kan se så ”stormades” inte mötet av vare sig antiisraelsiska eller andra grupper. De blivande demonstranterna satt tydligen stilla och lyssnade till tal av riksdagsledamoten Cecilia Wikström (FP) och Franz T Cohn. Många av demonstranterna kanske var lika rörda som Elisabeth Sandlund. Vad vet vi?

Det är fullt möjligt att diskutera det kloka i att välja en minnestund för Förintelsens offer för protester mot Israels orättfärdiga politik mot palestinierna. Jag vet inte om jag skulle ha deltagit. Däremot är det fullt legitimt att rikta sina protester mot officiella representanter för Israel. Vem skulle vi annars rikta kritik mot?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,


Kan det verkligen anses politiskt korrekt att sjunga Marseljäsen?

8 september, 2008

Dagen redovisar i en mycket intressant artikel, att professor Dovid Katz vid Vilnius universitet varnar för att Europa hotas av förintelseförvirring. Han säger: ”Man försöker minimera, trivialisera eller förneka Förintelsen genom att jämställa kommunismens brott med fascismens.”

Dovid Katz fortsätter: Omkring 95 procent av Litauens 220000 judar dödades av tyskar och deras litauiska medhjälpare under naziockupationen av landet 1941-1944. Enligt Katz försöker en rad länder smita från sitt ansvar för Förintelsen genom en ny kampanj som de driver inom EU.– De tre baltiska staterna Litauen, Lettland och Estland är mest aktiva i den processen, säger Katz, som tycker sig se att Litauen går i spetsen.De försök som gjorts från EU att samla medlemsländerna bakom ett gemensamt förbud mot det nazistiska hakkorset har stoppats av bland andra Litauen, som krävt att kommunismens hammare och skära ska förbjudas samtidigt.”

Jag delar Dovid Katz oro och ilska och vad värre är, vi ser också i Sverige en politisk vilja att jämställa kommunismens brott med Förintelsen. Genom den historiska sanningsmyndigheten Forum för levande historia skall likheterna mellan kommunismen och nazismens slås fast, som en historisk sanning. Alla försök att hävda att kommunismen och nazismen har skilda rötter och bör analyseras och förstås utifrån detta, riskerar att stämplas som förtäckt försvar för stalinismens brott. Vi ser redan sådana, mycket klara, tendenser. 

När jag läste artikeln, svischade en kortversion av europeisk historia förbi, och jag såg för mig, att det nog var dags för Fredrik Reinfeldt att åka till Paris och ta ett allvarligt samtal med Zarkozy om Marseljäsen. Är det verkligen lämpligt att ett EU-land har en nationalsång, som så hårt är förknippad med avrättningar av såväl klassfiender som politiska motståndare? Många förknippar också sången med kungamord och mordiska excesser, när revolutionen åt sina egna barn.  

Inser att nu blir det nog för raljerande, bäst att sluta och ge sista ordet till Dovid Katz. Ord som förhoppningsvis även i framtiden kommer att vara det politiskt korrekta och den rimliga historiska slutsatsen:

Vi måste hedra offren för stalinismen utan att blanda två mycket olika sorters ondska i den europeiska historien.”

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , ,


Förstår kalenderbitare historiska skeenden bäst?

24 augusti, 2008

Den historiska sanningsmyndigheten, Forum för levande historia, har ställt till det igen! Det senaste är, att de har ställt ett antal frågor om förintelsen till lärare och tydligen upptäckt förfärande kunskapsluckor. Jag har nu i några dagar läst och begrundat – vilken kunskapssyn Historiska sanningsmyndigheten egentligen bekänner sig till?

Det frågebatteri som myndigheten bett lärarna svara på, kan inte på något sätt sägas öka vår förståelse av Förintelsen. Om en lärare t ex säger till sina elever att 81 – 100 % av Europas judiska barn dog under Förintelsen, så reagerar barnen med avsky och utropar som vi andra – Det är ju vedervärdigt! Det får aldrig hända igen! Läraren kan i lärarrummet förnöjsamt berätta för kollegor, att barnen minsann förstått Förintelsens fasor och helt säkert är vaccinerade för tid och evighet mot sådana excesser! Det läraren och Historiska sanningsmyndigheten inte vill se, är att det samtidigt finns människor som tänker: Javisst, synd bara att de inte lyckades utrota alla judar i Europa! De finns också mer ”moderna” krafter som hittat andra grupper att hata.

En viktig insikt, som våra elever på olika nivåer bör lära sig, är att nazisterna inte började med att säga, att judarna borde utrotas i förintelseläger. Nej, de hade en helt annan strategi. T ex spred de aktivt den historiska lögnen att Tyskland minsann inte förlorat kriget, utan landet fått en dolkstöt i ryggen. Vilka var det som hållit i dolken, enligt nazisterna? Främst judar. Judar i form av kapitalister och kommunister. Den andra kraften, som hållit i dolken var en dekadent demokrati i form av käbblande partier och konfliktskapande fackföreningar. Här kunde myndigheten ställt frågan: ”Finns det politiska krafter idag i Sverige och Europa, som hittat en syndabock till alla våra problem?” Det skulle ha varit intressant att se vad lärarna svarat.

Innan den nazistiska statsledningen med full kraft kunde ge sig på judarna, romerna, homosexuella, förståndshandikappade, bara för att nämna några grupper, var de tvungna att avliva demokratin. Vilket var fixat 1933/34. Först då kunde Hitler och hans parti med full kraft börja ägna sig åt problemet med judar, romer, förståndshandikappade och andra för partiet misshagliga grupper. En av de första åtgärderna statsledningen i Tyskland vidtog var införandet av en diskriminerande äktenskapslagstiftning för judar. Judarna fråntogs rätten till medborgarskap. Judarna förbjöds att äga och driva företag. Ett av målen med åtgärderna var att pressa ut judarna ur landet. Till stora delar en helt misslyckad strategi. En fråga – när begärde Sverige att Tyskland skulle stämpla in ett ”J” i judarnas pass. I Historiska sanningsmyndighetens anda, ställer jag inte följdfrågan – varför önskade Sverige ett sådant ”J” i de judiska passen?

När alla rimliga vägar, att lyckas med målet, ett judefritt Tyskland och efter krigsutbrottet ett judefritt Europa, uttömts. Då återstod bara den fysiska elimineringen. Att skjuta alla judar var ett alltför omständligt och tidsödande hantverk. Byråkrater fick i uppgift att lösa judefrågan och de tog sig an uppgiften. Olika lösningar togs fram och förkastades. Till slut enades man sig kring det industriella massdödandet på ett antal väl valda platser i Europa. Jag kan rekommendera: ”Auschwitz och det moderna samhället” av Zygmunt Bauman, som på ett förtjänstfullt sätt visar hur det moderna samhället avhumaniserar och byråkratiserar även djupt mänskliga frågeställningar. Frågan om liv och död blir ett byråkratiskt problem att hitta lösningar på. ”Vad gör vi åt problemet med råttorna i städerna?” blir likvärdigt med ”Vad gör vi åt problemet med judarna?” Allt har en byråkratisk lösning!

En historisk förståelse av Förintelsen kräver också en insikt om hur samtiden reagerade på påståenden om Förintelsen. När blev det så att säga, inte ett brott mot etiketten, att påstå att Tyskland avsåg att förinta judarna? 1936 ansågs det med all säkerhet som en förolämpning mot och en svartmålning av en kulturnation, att påstå något så oerhört! Tyskland som t o m fått äran att anordna ett OS! Förintelse – fy usch så vulgärt! Fortfarande 1938 var tydligen Tyskland en kulturnation, att Sverige inte ansåg att judarna hade skyddsbehov och krävde av Tyskland att alla judar skulle ha ett ”J” stämplat i passen. Syftet med kravet var inte att underlätta judarnas inpassering till Sverige, utan att myndigheten kunde avvisa dem direkt vid gränsen.

Hur lyder etiketten idag, när det gäller granskning av partier som påstår att den ena eller andra gruppen är för stor i Sverige och utgör ett hot mot den svenska särarten? Bryter jag mot vett och etikett, när jag hävdar att historien lär oss att sådana idéer sist och slutligen leder till fysisk eliminering av det påstådda problemet?

Jag har barnbarn på olika nivåer inom skolsystemet och inte blir att jag alltför bekymrad om deras lärare missar någon procentsats eller definitionen på något läger. Däremot är jag ytterst bekymrad över, att skolan inte tillräckligt lägger sig vinn om, att beskriva hur situationen med Förintelsen kunde uppstå. Och svara på frågan, när borde tyskarna och omvärlden ha förstått, att den tyska statsledningen var beredd att fysiskt eliminera judar, romer, homosexuella och personer med förståndshandikapp. Och kanske än viktigare hur avslöjar vi mörkkrafterna av idag?

Men det är klart kalenderbitarfrågor passar bäst det betygssystem, som partierna verkar överens om att införa. Men säg inte att kalenderbitare förstår historia!

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,