Det är Gud som förlåter synder, kyrkan enbart förmedlar Guds förlåtelse eller har jag återigen förstått frågan fel?

29 mars, 2015

För alla er, som följer min blogg, men inte följer vad som händer i Svenska kyrkan, kan läsa artikeln i Kyrkans tidning som jag länkar till. Kort sammanfattning, en präst utnyttjar flickor sexuellt och blir påkommen. Han förklarar sig skyldig och avsäger sig sin prästvigning. Biskopen tvår sina händer och går inte vidare i frågan. Efter 8 år anser prästen som ”avkragade” sig själv, att han nu sonat sitt brott och önskade att domkapitlet i Visby stift ”påkragar” honom. Domkapitlet beviljar enhälligt prästens önskemål.

Så långt känns inte händelseförloppet märkligt alls. Den spontana reaktionen,  för de flesta organisationer vid liknande situationer, är att det gäller att skademinimera. Jag kan riktigt höra den tunga suck av lättnad från biskop Koskinen, när prästen erbjöd att ”avkraga” sig själv. Vad domkapitlets ledamöter kände, när prästen kom och önskade ”påkragning” det vet jag inte, men troligen suckade de inte av lättnad. Det är ingen överraskning att beslutet leder till diskussioner för och emot. Hårda ord slungas mot biskop Fasth av bl a Helle Klein. Jag anser nog att Helle Klein borde granska sin egen biskop lika hårt, men här gäller väl det gamla talesättet: att inte bita den hand som föder en! Som så många gånger förr, är frontlinjerna klara.

Diskussionen har många inslag, som förvånar mig, men det som förbryllar mig mest är synen på förlåtelse. Om jag förstår saken rätt anser många debattörer, att kritikerna mot beslutet att ”påkraga” visar ett ickekristligt oförsonligt sinnelag. Vi kristna ska ju ha en förlåtande attityd det är sant. Vi ska förlåta oförrätter  så ofta vi kan och lite till. Jesus säger ju mycket tydligt att om vi inte förlåter, då blockerar vi också Guds möjligheter att förlåta oss. Men har den inställningen någon bäring i det här fallet. Nu är ju frågan den, vem ska förlåta vem. Innebar ”påkragningen” att Visby stift förlåter prästen som förgripit sig på flickor? Vad förlåter de i så fall? Hade prästen överhuvudtaget bett någon om förlåtelse? Det vi med säkerhet vet är att prästen inte bett flickorna om förlåtelse eller om han gjort det, om han fått förlåtelse. Frågan påminner mig om ett fall jag läste om för många år sedan. Det handlade om en ung man som blev utesluten ur Jehovas vittnen, därför att han inte förlät en äldstebroder (heter det så inom Jehovas vittnen?) som förgripit sig sexuellt på honom. Den unge mannen visade tydligen ett så oförlåtande sinnelag, att han inte kunde tillåtas vara medlem i en så upphöjd och förlåtande församling, som han tidigare tillhört.

Det är inte orimligt, anser jag, att vi frågar oss, vem ska visa det kristliga sinnelaget i det här fallet och förlåta? Jag kan inte se, att kyrkan skulle vara part i målet. Prästen har inte förgripit sig mot Visby stift. Domkapitlet eller biskopen har ingenting att förlåta. Möjligen borde de be flickorna om förlåtelse för den totala hanteringen av frågan. Har prästen anledning att be mig, som medlem i Svenska kyrkan om förlåtelse? Visst kan han väl göra det, men jag är inte i den positionen att jag kan ge förlåtelse. Jag har inte blivit kränkt. De enda som på världslig nivå kan ge förlåtelse är flickorna som blivit utnyttjade. Om flickorna skulle gett förlåtelse, skulle det i sig, inte innebära att prästen borde blivit ”påkragad.”

Nu till min slutsats. Om prästen i bikt bekänt sina synder, då har prästen, som mottagit bikten, uppdraget från Jesus att förmedla Guds förlåtelse. Innebär det att konsekvenserna av synden då är utplånad? Nej, inte som jag ser det. I vårt fall kan det vara så att konsekvensen av prästens synd, är ett livslångt bortfall av förtroende för honom som präst. Den yttre kallelsen existerar inte längre! Jag vill betona, att jag inte hävdar att Gud straffar en förlåten syndare. Synden är förlåten och bortglömd, men konsekvenserna av synden kvarstår och vi syndare får leva med konsekvenserna och se dem som en del av botgöringen, vilken kan vara livslång. En enkel jämförelse. En massmördare kan gå till en präst och i bikten bekänna och ångra sitt brott. Prästen förlåter på Jesu uppdrag. Syndaren lämnar lättad bikten och tar konsekvenserna av synden. Livstidsdomen, som den världsliga domstolen dömt honom till.

Jag ska inte fega, utan säga min åsikt i fallet. Prästen borde inte blivit ”påkragad”!

Två intressanta blogginlägg. Av Dag Sandahl här och av Carolina Johansson här. Både Dag och Carolina har förmågan att gå på väsentligheterna, konkret och klart.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.

22 mars, 2008

Under lördagens mellanläge. Tiden mellan fredagskvällens andakt vid Jesu grav och söndagsnatten glädjerop. Han lever! Finns det all anledning att fundera över betydelsen av det oerhörda som hände för snart 2000 år sedan. Jag har i två inlägg, ”Vad innebär det glada budskapet?” och ”Har vi en Gudsbild fylld av motsägelser?”  påbörjat en påskmeditation, som kanske kommer att sträcka sig till annandag pingst, då jag ska medverka i en lekfolksledd Gudstjänst.

Ambitionen är inte att komma fram till några tvärsäkra slutsatser. Min kompetens är inte tillräcklig för så storvulna ambitioner. Jag vill, mer för min egen skull, försöka hitta en plattform för min tro och mina tvivel. Kan vara svårt nog, för både tron och tvivlet tenderar att påverkas av livssituationen, när tankarna tänks. 

Jag har ofta genom åren frågat, vilket jag också delat med mig av, vilka som egentligen berörs av korsets glädjebudskap? Det är helt klart att Jesu död på korset har betydelse för hela mänskligheten, men också för hela skapelsen, men ändå inte. Det finns ett mycket viktigt men – det gäller bara dem som tror! Jag upplever att vi ofta blir något krystade, när vi försöker förklara det som tydligen kallas för hoppets tal ur Johannesevangeliet: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

För att inte Gud ska framstå som inkonsekvent eller kärlekslös, tenderar vi lägga skulden på människan, att frälsningen inte gäller alla. Vi säger att Gud älskar alla och vill nå alla, men att han inte kan tvinga sig på oss. Eftersom människan har en fri vilja, så skulle det vara förklaringen till, att majoriteten av människorna i världen inte omfattas av påskens glada budskap. De har ju själva, medvetet, valt bort Kristus. Det må förlåtas mig om jag hänvisar till världsliga kunskaper, men min erfarenhet av vår fria vilja är, att den är mycket begränsad och kringskuren. Har också en bestämd känsla av att majoriteten av alla ickekristna i världen aldrig upplevt att de gjort ett ”val.”

Här tänkte jag börja avsluta inlägget med ett konstaterande att jag inte förstår (eller inte vill förstå?), utan att jag får lyfta på hatten och gå vidare med förhoppningen, att jag en dag skall förstå. Då hör jag påträngande viskningar i mitt öra. ”Utanför kyrkan finns ingen frälsning!” Ibland, eller rättare sagt ofta, får jag känslan av att det inte ens räcker med att tro på Jesus Kristus. Det gäller att välja rätt kyrka också! Och inte bara det. Inom kyrkan skall jag också med hjälp av min ”fria” vilja avgöra vad som är de rätta dogmerna. Väljer jag inte rätt, då har jag ”frivilligt” valt den där andra utgången.

Nu flyr jag till Dietrich Bonhoeffer för att få ord för mina känslor: ”Kristen tro blir lätt ett idéprogram eller en lära som det gäller att acceptera eller förkasta. Men Gud har blivit människa, inte en idé eller ideologi, inte en princip eller ett program. Jesus Kristus ger oss inte ett lärosystem som vi ska bejaka. Jesus Kristus är inte i första hand lärare utan människa, verklig människa som vi.”  Jesus själv lovar att hans ok är lätt. Religionen tenderar att göra den tung. 

Jag har ofta upplevt något märkligt, när jag förlåter någon som gjort mig illa. Jag är nog helt ärlig i min vilja att förlåta, men av någon outgrundlig anledning dyker oförrätten gång på gång med förnyad smärta upp i mitt minne. Det verkar vara svårt för, åtminstone mig, att förlåta och verkligen lägga oförrätten bakom mig.

Ett av mina stora hopp, men samtidigt där mitt tvivel är som djupast, är när jag genom seklerna hör Jesus bön till Fadern, när han naglas fast vid korset: ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” I den bönen inbegrips alla. Inte bara troende. Hedningar, skriftlärda, brottslingar, för alla går förbönen från den korsfäste till Fadern. Det var ingen där och då händelse, utan bönen omfattar alla tider! Det är min fasta övertygelse inför påsknattens glada budskap. Han lever!

Två inlägg som med all säkerhet påverkat innehållet i mitt inlägg:

Joachim Elsanders ”För lite om Jesu återkomst?” och Kiriras: Min påskapredikan

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,


Kan någon förklara?

8 november, 2007

Just nu pågår det samtal om helvetet hos Charlotte Therese och Jonas. Samtalen är intressanta och har påmint mig om mängder av Bibelställen, men i det stora hela har jag en mycket enkel bild som jag lärt mig att leva med. Om det är så att det finns dubbla utgångar, som många hävdar är något helt fundamentalt för kristen tro, då leder den ena till himlen och den andra till döden. Jesus besegrade döden, för att vi skulle få leva. Det känns lite absurt att tro, att det skulle innebära, att det eviga livet för en del av oss, skulle innebära ett liv med evighetsplågor.

Jag är fuller väl medveten om att texterna i Bibeln kan tolkas på olika sätt och också görs så. För vissa fromhetsriktningar inom Judendomen var det fullständigt orimligt att tänka sig ett liv efter döden. Dem tillrättavisar Jesus med orden: ”Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande.” Matt 22:32

Nu var det inte det här jag egentligen ville ställa frågor om, utan jag skulle önska att någon som är mer kunnig i texttolkning än vad jag är, hjälpte mig att förstå vad Jesus egentligen menade med två av sina sista uttalanden i livet.

”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Luk 23:34 

Vilka är det Jesus ber Gud förlåta? Är det de som står runt korset? Är det de som dömde honom? Eller är det, som jag kommit att förstå, alla människor i alla tider?

Det andra uttalandet jag tänker på är: ”När Jesus hade fått av det sura vinet sade han: ‘Det är fullbordat.’ Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.” Joh 19:30.

Vad är det som är fullbordat? En betydelse är, har jag lärt mig, att nu är lagen uppfylld till sista kommatecknet. Är det som jag tolkar Paulus, att Jesu död har utplånat Adams (och Evas får man väl förmoda) synd? Har Gud anvisat oss en väg till försoning med Gud eller är det rent av så att Gud har försonat sig med mänskligheten?

Jag vill så gärna tro, att Jesus sammanfattar hela sin undervisning med de här meningarna. Men vad är det han sammanfattar? Min upplevelse av hur vi kristna i praktiken tolkat det oerhörda som hände på Golgata på ett något märkligt sätt. Glädjen över att döden är besegrad, göms bakom en lagiskhet, som inte står de skriftlärde och fariséerna efter.

Jag älskar de gamla läsarsångerna. I ord och ton beskrivs den oerhörda glädjen över att vara frälst och kommit till tro, att fått del av nåden och blivit rentvättade i lammets blod. Jag får gåshud av välbehag och deltar andligen i sångerna. (Högt och ljudligt när jag är ensam i bilen.) Samtidigt förvånas jag över alla syndakataloger och syndaångest som jag förstått att många upplevde och upplever. 

Några bakgrundsinlägg, som visar hur jag tills i dag tänkt: Straff, nåd och förlåtelse, Kan det här kallas utveckling?, När pusselbitarna, åtminstone för stunden, faller på plats.