Lägg ansvaret där det hör hemma!

6 december, 2009

Läser i Dagen att två kristdemokratiska riksdagsledamöter, Lars Gustafsson och Anders Andersson, säger sig vara upprörda över Försäkringskassans fyrkantiga bedömning av regeringens intentioner, vilka tydligen är oerhört berömvärda.

Regering och riksdag har lagt sig till med en, för svensk politisk tradition, fullständigt främmande inställning. Ministrar och andra lagstiftare går ut och anklagar myndigheter och domstolar, att de missförstått lagars eller förordningars andemening. Om riksdagen har den inställningen måste de rätta till eventuella missförhållanden genom att ändra lagen. Inte försöka pressa på domstolar eller myndigheter i efterhand sina egna påhittade goda intentioner.

Om Lars Gustafsson och Anders Andersson går till handlingarna, kommer de att upptäcka, det de tidigare, när besluten togs, totalt bortsåg från. Mängder av remissinstanser varnade för att förändringarna i sjukförsäkringen skulle leda till exakt det som vi i dag ser. Att svårt sjuka människor jagas av Försäkringskassan till förnedrande jakt på heltidsarbete. Om regeringen och riksdagens ledamöter lyssnat till varningarna kunde de ha ändrat i förslaget, så att sådana situationer inte uppstått, men man valde att bortse från varningarna och tog de beslut, vars omänsklighet nu avslöjats.

Det är bara att konstatera att både Lars Gustafsson och Anders Andersson är personligt ansvariga för den människoföraktande lagstiftningen. De kan visserligen i efterhand hävda, att de inte insåg bristerna i lagstiftningsförslaget, men sitt ansvar kan de inte springa ifrån. Hur frestande det än kan vara.

Jag vill också föreslå socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson, att något begrunda hur en justitieminister, Sten Wickbom, agerade när SÄPO klantade sig och lät spionen Stig Berglin rymma genom en obevakad bakdörr. Wickbom avgick. Behöver jag vara tydligare Cristina Husmark Pehrsson?

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Annonser

Försäkringskassans ”arbetsförmåga” når nya perversa höjder!

21 juni, 2008

”Michael vet inte vad han stoppar i munnen, kan inte skilja en gurka från ett gem, och vet inte när det är dags att äta. Han kan ta på tröja och mysbyxor själv, men inte kalsonger eller strumpor.”

Så inleder Gun-Britt Kristiansson, förbundsordförande och Marie-Jeanette Bergvall förbundssekreterare i Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft en debattartikel i Kommunalarbetaren (KA). Michael har efter en trafikolycka tydligen fått en mycket omfattande hjärnskada, vilket bl. a inneburit långvarig sjukhusvistelse. Sedan mars 2000 har han bott i egen lägenhet med stöd av personlig assistans dygnet runt.

I februari 2008 drar försäkringskassan in Michaels assistansersättning helt. Försäkringskassan anser att Michael inte behöver assistans vid bl. a matsituationer. Michael kan ju fysiskt föra handen till munnen!

Nog har vi till leda fått höra att försäkringskassan inte bedömer hur sjuka vi är, utan enbart ser till vilken arbetsförmåga vi som sjuka har. Men här har de väl ändå övertolkat sin, av staten beordrade, propaganda?

Vi bedömer inte om folk får mat i sig eller gem. Vi bedömer bara muskelkraften som krävs för att föra skeden till munnen. 

Jag förstår mer än väl artikelförfattarnas något undertryckta frustration, när de skriver:

”Om funktionsnedsättningen avser den muskulära förmågan får man stöd. Om funktionsnedsättningen däremot begränsar den kognitiva förmågan i hjärnan får man inte stöd. Försäkringskassans nya regler är diskriminerande.”

För många år sedan avgick en justitieminister, när det uppdagades att spionen Bergling lyckades fly, för att Säpo ansåg att spioner inte är så ojusta, att de flyr genom obevakade bakdörrar. Det ansågs som en skandal, att en minister inte hade bättre kontroll över sina myndigheter.

Behöver det skrivas tydligare, Göran Hägglund?

Andra intressanta bloggar om: , , , , ,


Jag står tydligen utanför och tittar in i stugvärmen.

16 april, 2008

Nu har jag gått för länge och bara förundrat mig. Nu måste det fram, att jag inte riktigt förstått vare sig den konkreta samhälleliga betydelsen eller den existentiella innebörden av ordet ”utanförskap.” När jag läser ledarartiklar (för att ta en ur högen) i borgerliga tidningar eller lyssnar på debatter och intervjuer i TV, har jag lärt mig att förstå följande. För att motverka ”utanförskapet” är det nödvändigt, att t ex pensionärer betalar högre skatt än de som är yrkesverksamma. Statens beslut om försämringar i A-kassan eller sjukförsäkringen, är tydligen helt nödvändiga led i kampen mot ”utanförskapet.” Det finns fler exempel, tro mig, men jag anser att jag inte behöver bli övertydlig.

Jag har allt oftare frågat mig. Vilka är det, som enligt regeringen, drabbas av utanförskapet? Jag tror att jag lyckats identifiera åtminstone några grupper. Givetvis alla de som av olika anledningar är arbetslösa och får ersättning från från A-kassan.  Alla som är sjukskrivna oavsett sjukdom och längd på sjukskrivningen. Alla de, som av olika anledningar är sjukpensionärer (för att använda ett gammalt ord) oavsett ålder, sjukdom eller funktionshinder. Alla de som på grund av arbetsbrist känner sig tvungna att studera. Möjligen också alla de som anställs med olika former av lönebidrag.

Det finns en gråzon av förhållanden som jag inte riktigt kan placera. Befinner sig t ex en person, som beslutar sig att gå i pension vid 61 år, i ett utanförskap eller i ett innanförskap? Att jag ställer frågan beror på att jag fick sjukersättning när jag fyllt 62 och enligt regeringens definition befinner mig i ett utanförskap. Är det finansieringen som avgör om jag är inne i värmen eller ute i kölden? Eller det kanske är så, enligt regeringen, att även alla pensionärer befinner sig i ett utanförskap?

En naturlig följdfråga. Vad är det som skapat utanförskapet? Om jag förstått saken rätt, hävdar regeringen två huvudorsaker. Dels att socialdemokratin av någon outgrundlig anledning önskar en situation där människor är ”bidragsberoende” och dels storleken på det som regeringsföreträdare felaktigt och fullt medvetet kallar bidrag. Det låter mer suspekt att människor får bidrag än att en försäkring faller ut. En intressant nymodighet. ”Jag fick bidrag från Folksam till en ny motor, när den gamla skar.” Jag har väntat med spänning, men hittills helt förgäves, på en mer teoretisk förklaring till varför socialdemokratin och vänstern skulle önska sig en samhällsutveckling med en stor andel av befolkningen i ett förödande utanförskap. Det enda jag kunnat läsa mig till är förenklade slagord, men inga argument med någon intellektuell tyngd. Inte heller har regeringen kunnat förklara varför försämringar av A-kassan, sjukförsäkringen eller jobbavdrag skulle skapa fler arbeten. Här måste regeringen fullt medvetet misstolka statistiken, de så ofta hänvisar till.

Det råder en stor samstämmighet från vänster till höger (möjligen med undantag för Mp) att den viktigaste faktorn för social gemenskap är ett lönearbete. Den samstämmigheten både skrämmer och förvånar mig. Partierna är rörande eniga om att för långa sjukskrivningar kan innebära en fara för individen. Faran består i att den sjukskrivne kanske permanent hamna utanför ett lönearbete. Bl. a därför betonade den förra regeringen lika hårt som den nuvarande att sjuka skall ut i lönearbete så fort det överhuvudtaget går och att Försäkringskassan inte bedömer sjukdomen utan enbart arbetsförmågan. Detsamma gäller givetvis i än högre grad de öppet arbetslösa. Här är den enda skillnaden 100 dagar mellan den nuvarande regeringens inställning och den förra. Den förra regeringen krävde att en arbetslös i Pajala skulle söka befintligt arbete i Smygehuk efter hundra dagars arbetslöshet. Den nuvarande kräver samma sak redan från första dagen av arbetslöshet. Den skillnaden kan bara trösta ett tigerhjärta.  Jag anser, att givetvis spelar arbetet en stor roll för vårt psykiska och sociala välbefinnande, men att reducera arbetets roll att enbart gälla lönearbete är verkligen att förminska betydelsen av ordet arbete.

Jag är övertygad om, att var och en som rannsakar sig själv inser, att vänner, grannar, barn, släktingar, föreningsliv eller socialt arbete inom Röda Korset och kyrkor eller frivilligt arbete inom byarörelser och bygdegårdar betyder mer för individers sociala självkänsla och psykiska välbefinnande än vilket tungt, monotont och ryggradsknäckande arbete som helst. Ett sådant arbete har man för sin försörjning. Meningen med livet söker man på annat håll.

Får en känsla av att jag förspillt några dagar i en fåfäng jakt på mening i ett politiskt slagord, som troligen spånades fram av någon konsult. Ordet ”utanförskap” kanske inte har något annat syfte, än när man förr skrämde barn med sotaren?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,


Är bidragsfusket det stora problemet?

31 augusti, 2007

Läser i DN att Försäkringskassan gör en bedömning, att ca en fjärdedel av de pensionärer som är berättigade till bostadstillägg, inte söker. Orsaken är inte, att de bidragsberättigade pensionärerna, tagit ett aktivt beslut att inte söka. Informationen är tydligen så bristfällig, att många inte vet att de kan vara berättigade att få bostadstillägget.

Det ska bli intressant att se vad statsmakten svarar på Försäkringskassans förslag, att förbättra informationen. Det kan leda till en kostnadsökning med dryga två miljarder om alla de 165 000 som enligt Försäkringskassans beräkningar är berättigade också söker och får bostadstillägget.

Om det finns fler sådana här informationsluckor inom andra sektorer i samhället, kan det bli riktigt svettigt för finansministern.