Förstår kalenderbitare historiska skeenden bäst?

24 augusti, 2008

Den historiska sanningsmyndigheten, Forum för levande historia, har ställt till det igen! Det senaste är, att de har ställt ett antal frågor om förintelsen till lärare och tydligen upptäckt förfärande kunskapsluckor. Jag har nu i några dagar läst och begrundat – vilken kunskapssyn Historiska sanningsmyndigheten egentligen bekänner sig till?

Det frågebatteri som myndigheten bett lärarna svara på, kan inte på något sätt sägas öka vår förståelse av Förintelsen. Om en lärare t ex säger till sina elever att 81 – 100 % av Europas judiska barn dog under Förintelsen, så reagerar barnen med avsky och utropar som vi andra – Det är ju vedervärdigt! Det får aldrig hända igen! Läraren kan i lärarrummet förnöjsamt berätta för kollegor, att barnen minsann förstått Förintelsens fasor och helt säkert är vaccinerade för tid och evighet mot sådana excesser! Det läraren och Historiska sanningsmyndigheten inte vill se, är att det samtidigt finns människor som tänker: Javisst, synd bara att de inte lyckades utrota alla judar i Europa! De finns också mer ”moderna” krafter som hittat andra grupper att hata.

En viktig insikt, som våra elever på olika nivåer bör lära sig, är att nazisterna inte började med att säga, att judarna borde utrotas i förintelseläger. Nej, de hade en helt annan strategi. T ex spred de aktivt den historiska lögnen att Tyskland minsann inte förlorat kriget, utan landet fått en dolkstöt i ryggen. Vilka var det som hållit i dolken, enligt nazisterna? Främst judar. Judar i form av kapitalister och kommunister. Den andra kraften, som hållit i dolken var en dekadent demokrati i form av käbblande partier och konfliktskapande fackföreningar. Här kunde myndigheten ställt frågan: ”Finns det politiska krafter idag i Sverige och Europa, som hittat en syndabock till alla våra problem?” Det skulle ha varit intressant att se vad lärarna svarat.

Innan den nazistiska statsledningen med full kraft kunde ge sig på judarna, romerna, homosexuella, förståndshandikappade, bara för att nämna några grupper, var de tvungna att avliva demokratin. Vilket var fixat 1933/34. Först då kunde Hitler och hans parti med full kraft börja ägna sig åt problemet med judar, romer, förståndshandikappade och andra för partiet misshagliga grupper. En av de första åtgärderna statsledningen i Tyskland vidtog var införandet av en diskriminerande äktenskapslagstiftning för judar. Judarna fråntogs rätten till medborgarskap. Judarna förbjöds att äga och driva företag. Ett av målen med åtgärderna var att pressa ut judarna ur landet. Till stora delar en helt misslyckad strategi. En fråga – när begärde Sverige att Tyskland skulle stämpla in ett ”J” i judarnas pass. I Historiska sanningsmyndighetens anda, ställer jag inte följdfrågan – varför önskade Sverige ett sådant ”J” i de judiska passen?

När alla rimliga vägar, att lyckas med målet, ett judefritt Tyskland och efter krigsutbrottet ett judefritt Europa, uttömts. Då återstod bara den fysiska elimineringen. Att skjuta alla judar var ett alltför omständligt och tidsödande hantverk. Byråkrater fick i uppgift att lösa judefrågan och de tog sig an uppgiften. Olika lösningar togs fram och förkastades. Till slut enades man sig kring det industriella massdödandet på ett antal väl valda platser i Europa. Jag kan rekommendera: ”Auschwitz och det moderna samhället” av Zygmunt Bauman, som på ett förtjänstfullt sätt visar hur det moderna samhället avhumaniserar och byråkratiserar även djupt mänskliga frågeställningar. Frågan om liv och död blir ett byråkratiskt problem att hitta lösningar på. ”Vad gör vi åt problemet med råttorna i städerna?” blir likvärdigt med ”Vad gör vi åt problemet med judarna?” Allt har en byråkratisk lösning!

En historisk förståelse av Förintelsen kräver också en insikt om hur samtiden reagerade på påståenden om Förintelsen. När blev det så att säga, inte ett brott mot etiketten, att påstå att Tyskland avsåg att förinta judarna? 1936 ansågs det med all säkerhet som en förolämpning mot och en svartmålning av en kulturnation, att påstå något så oerhört! Tyskland som t o m fått äran att anordna ett OS! Förintelse – fy usch så vulgärt! Fortfarande 1938 var tydligen Tyskland en kulturnation, att Sverige inte ansåg att judarna hade skyddsbehov och krävde av Tyskland att alla judar skulle ha ett ”J” stämplat i passen. Syftet med kravet var inte att underlätta judarnas inpassering till Sverige, utan att myndigheten kunde avvisa dem direkt vid gränsen.

Hur lyder etiketten idag, när det gäller granskning av partier som påstår att den ena eller andra gruppen är för stor i Sverige och utgör ett hot mot den svenska särarten? Bryter jag mot vett och etikett, när jag hävdar att historien lär oss att sådana idéer sist och slutligen leder till fysisk eliminering av det påstådda problemet?

Jag har barnbarn på olika nivåer inom skolsystemet och inte blir att jag alltför bekymrad om deras lärare missar någon procentsats eller definitionen på något läger. Däremot är jag ytterst bekymrad över, att skolan inte tillräckligt lägger sig vinn om, att beskriva hur situationen med Förintelsen kunde uppstå. Och svara på frågan, när borde tyskarna och omvärlden ha förstått, att den tyska statsledningen var beredd att fysiskt eliminera judar, romer, homosexuella och personer med förståndshandikapp. Och kanske än viktigare hur avslöjar vi mörkkrafterna av idag?

Men det är klart kalenderbitarfrågor passar bäst det betygssystem, som partierna verkar överens om att införa. Men säg inte att kalenderbitare förstår historia!

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Är det inte dags att börja dra historiska slutsatser?

11 maj, 2008

Ett av motiven till, att staten inrättade en historisk sanningsmyndighet med namnet Forum för levande historia, var att vi skulle lära av historien. Oavsett vad vi anser om statlig styrning av historietolkningen, är ambitionen i sig vällovlig. Det är alltid bra att kunna sin historia, men också att kunna lära sig att inte upprepa gångna generationers misstag.

Jag upplever att det börjar bli dags för våra folkvalda, politiska partier, kyrkor och folkrörelser att börja visa att de lärt sig historien som Forum för levande historia försökt inpränta i oss, med bl. a kampanjen ”Om detta må ni berätta.” Kampanjen gav oss kunskaper om idébakgrunden till Nazismen. Vi fick insikter om hur Nationalsocialisterna och Hitler gick till väga för att vinna röster i demokratiska val. Inte vann de val på att utlova folkmord på judar. Nej, de ville bara påtala ”sanningen” om judarnas brott mot tyskarna. Nazisterna önskade mobilisera försvar mot judarnas påstådda vilja att undergräva tysk kultur och tyska seder. Jag skulle kunna ta upp flera exempel, men jag tror att de flesta kan dem redan, utan att jag i en besserwisserattityd skriver er det på näsan.

Nu börjar det bli examensdags för det demokratiska Sverige. Vad har vi lärt av historien?

Så här skriver Sverigedemokraterna, ett parti som enligt opinionsmätningar är ett riksdagsparti efter nästa val, på sin hemsida:

”Sverige har tagit emot alltför många invandrare på för kort tid, och endast en bråkdel av dessa har haft något egentligt skyddsbehov. Massinvandringen, tillsammans med den höga nativiteten hos vissa invandrargrupper och frånvaron av en assimileringspolitik, innebär att svenskarna inom några decennier riskerar att bli en minoritet i det egna landet. Denna utveckling kommer att påverka alla aspekter av samhällslivet och förvandla vårt land till oigenkännlighet.”

Vad säger våra historiska lärdomar om konsekvenserna för ”vissa” grupper om Sverigedemokraterna finge makt? Erfarenheten är entydig. Folkfördrivning och i sista hand fysisk eliminering. Målar jag fan på väggen? Det var många i Tyskland som skrattade åt pajasen Hitler på 20-talet och fortsatte med sitt. Uppvaknandet var mindre skrattretande. Det är också en del av vårt historiska bagage.

Jag är inte imponerad av det jag hittills sett från de stora partierna. Ibland får jag känslan av att en del av dem vill försöka desarmera Sverigedemokraterna genom att så där lite i förbigående anamma delar av Sverigedemokraternas ståndpunkter. En förödande strategi, som historien också lärt oss!

Det vore på sin plats att våra riksdagspartier tog på sig en tydlig ledarroll och tillsammans med alla demokratiska krafter struntade i god umgängesetikett och sa som det är:

Sverigedemokraternas åsikter leder, fullt logiskt, till folkfördrivning och i sista hand förintelse av ”vissa” grupper. Grupper vi bara kan ana oss till vilka det är. 

Läs även andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , ,


Växer politiska teorier och ideologier fram opåverkade av sin omgivning?

9 april, 2008

Läser i Axess en nedlåtande recension skriven av Johan Lundberg. Måltavlan är Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola. Blomqvist hävdar i en artikel på Aftonbladets kultursida, den fullt rimliga ståndpunkten, att skall vi förstå historiska skeenden, då kan vi inte bortse från alla faktorer som påverkar skeendet. Johan Lundberg har tydligen en helt annan utgångspunkt. Vi behöver inte, vad jag kan förstå, vare sig beskriva eller förstå en historisk period, när vi skall analysera t ex kommunismen, fascismen, nazismen, kolonialismen, slaveri eller vad det vi för stunden vill analysera och förstå. Allt är bara historiska enskildheter, utan orsak och sammanhang. En intressant historiesyn måste jag säga.

Kan det verkligen vara en rimlig ståndpunkt, att utgå från att det är fullständigt ointressant hur den ekonomiska och politiska verkligheten såg ut i Ryssland 1917, i Kina 1949 och Kambodja 1975? Blir brotten mot mänskliga rättigheter förminskade om vi också beskriver bakgrunden och orsakerna till kommunisternas maktövertagande i Ryssland och Kina? Är det inte fullt rimligt att hitta orsaken till Pol Pots tyranniska regim bl.a i USA:s folkrättsvidriga angrepp på Kambodja? Innebär behovet, att hitta ett svar på frågan varför, en önskan att bortförklara eller som ett understucket försvar av diktatur, fångläger, massdeportationer och massavrättningar?

Dök Mussolini, Hitler, Franco och Salazar bara upp ur tomma intet? Är det verkligen fel att försöka förklara företeelserna med t ex 1:a världskriget, de orättfärdiga fredsvillkoren eller hur borgerligheten i Europa med stor tillfredställelse välkomnade att tågen gick i rätt tid efter Mussolinis maktövertagande i Italien? Går det att förstå Francos lyckade uppror mot en demokratiskt vald regering, utan att nämna stödet från Tyskland, Italien och katolska kyrkan? Inte att förglömma de demokratiska staternas svek mot det spanska folket. Skulle en sådan historisk analys innebära att jag på något, för mig okänt sätt, förnekar Nazismens brott mot mänskligheten och kanske rent av förnekar Förintelsen?

För många år sedan hade jag förmånen att ha Arne Semb som historielärare på Sundsvalls högre allmänna läroverk. Han berättade på sin första lektion om principerna för sin historieundervisning. Han skulle inte lägga stor vikt vid årtal. Kunde vi placera en händelse på rätt halva av ett århundrade, då var han nöjd. Däremot skulle han lägga stor vikt vid vår förståelse av bakomliggande orsaker till händelser. Om vi också kunde beskriva hur ett skeende i ett land förhöll sig till situationen i andra länder, då skulle vi få ett extra plus. Jag har full förståelse för att Björklund inte har någon förståelse för en sådan historiesyn. Den är svår att reducera till ett nationellt prov. Men finns det någon annan väg att gå, för att förstå historien?

För tanken bakom Forum för levande historia sägs ju vara, att vi och våra ungdomar skall få sådana insikter, att historien inte upprepar sig.  Jag har vid skilda tillfällen uttryckt min skepsis mot att den Historiska sanningsmyndigheten klarar av en sådan målsättning. Jag ser dagligen med förfärande tydlighet att vi inte lärt något av historien. Det går ju knappast att öppna en tidning, utan att få förenklade påståenden om Islam som pålägg på frukostmackan. Alla försök att förklara bakgrund, orsaker, politiska och ekonomiska förhållanden tillbakavisas med att vänstern vänslas med islamistiska fundamentalister. För inte kan det väl vara så, att USA och Europa har någon skuld till att islamister framstår som ett realistiskt alternativ för stora grupper muslimer? Är inte sådana påståenden bara uttryck för vänsterns traditionella och patologiska USA-hat?

Jag ser med stor oro på hur staten medvetet eller omedvetet vill begränsa vår förståelse för historiska skeenden, för att uppnå kortsiktiga ideologiska vinster. Är lite frestad att på ren trots börja definiera mig som kristen kommunist. För snart dyker väl kraven upp, att den Historiska sanningsmyndigheten skall kartlägga Islams och kristendomens brott mot mänskligheten, då gäller det att vara förberedd och vara säker på sina egna övertygelser.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

 

 


Jag vill anmäla mig själv!

12 mars, 2008

Jag har gjort en resa till Uppsala i dag och inser nu, när jag kommit hem, att jag måste anmäla mig till Historiska sanningsmyndigheten. Jag har begått ett brott! På tåget läste jag ett slitet och tummat exemplar av Kommunistiska manifestet! Vad värre är. Jag gjorde det fullt öppet, trots att det fanns ungdomar i vagnen! Tror ändå, att de inte tog någon skada. De verkade inte intresserade av vad en gammal gubbe läste.

Inte bara det! Tänk, jag fick precis samma pirrning i kroppen som i unga dar, då jag läste häftet för första gången.

”Proletärer har i den ingenting annat att förlora än sina bojor.

Proletärer i alla länder förenen eder!”

Andra bloggar om: , , ,


Ett fall för Historiska sanningsmyndigheten?

13 februari, 2008

OS i Peking närmar sig och protesterna växer enligt en artikel av Tobias Olsson i dagens SvD. Artikeln informerar att t ex prins Charles inte kommer att delta vid öppningsceremonierna i Peking. En orsak lär vara prins Charles intresse för situationen i Tibet. Ett skäl så gott som något för att utebli från festligheterna i samband med OS. Där ser man. Inte trodde jag att jag skulle ha anledning att berömma någon medlem av det brittiska kungahuset.

I övrigt redovisas i artikeln hur de som protesterar mot Kina är splittrade i frågan om bojkott av Peking OS. Det är möjligt att bojkottkravet är orealistiskt, men jag behöver inte vara realist, utan stöder kravet på bojkott. Jag får väl sitta och vara orealistisk för mig själv, när andra jublar vid TV-apparaterna.

Anledningen till inlägget är egentligen inte att berätta om min inställning till Peking OS, utan syftet är att göra en anmälan till den Historiska sanningsmyndigheten*. Jag har länge retat mig på att det svenska näringslivet tillsammans med det globala kapitalet så opåtalat får stödja en kommunistisk diktatur. Vem minns inte mediedrevet mot Ohly när han framhärdade att kalla sig kommunist. Visst, det var dumt, för att uttrycka mig lite milt. Men när kapitalets företrädare åker skytteltrafik till Kina och slickar diktaturens stövlar, då blir det på sin höjd glada ekonominyheter i Aktuellt och Rapport. Det är bra för aktiekurserna! Inte behöver direktörerna i de svenska storföretagen svettas inför TV-kameror och försöka bortförklara varför de är diktaturkramare. Jag tror att det vore av intresse att få kartlagt, på vilket sätt och i vilken omfattning svenskt kapital samarbetar med den kommunistiska diktaturen för att hålla det kinesiska folket under stövelklacken.

*Historiska sanningsmyndigheten = Forum för levande historia.


Avveckla Forum för levande historia!

17 december, 2007

Den 3 september skrev jag ett något ilsket inlägg mot den ”Historiska sanningsmyndigheten.” Jag ifrågasatte värdet av en statlig historiemyndighet, som på beställning från staten skulle ge oss historiska sanningar att begrunda.

Min skepsis har bara växt och får ytterligare näring, när jag läser en artikel i SvD: Varför är de så rädda? skriven av Claes Arvidsson.

Inledningen av artikeln bekräftar fullständig mina farhågor:

”STORA NYGATAN 10–12 Varför tar ni inte upp det här? Och det här? Och… De frågorna var ett led- motiv när Forum för levande historia igår hade bjudit in till frukost med ”brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer” på dagordningen. Alltså det som vi andra – och för den delen även regeringen i myndighetens regleringsbrev – talar om som kommunismens brott mot mänskligheten.”

Är det inte något märkligt, att historisk forskning styrs av regeringens regleringsbrev? Jag tror inte att jag kan anklagas för att vara överdrivet misstänksam om jag hävdar att resultatet av forskningen redan är förutbestämd av regeringen i regleringsbrevet. Så tolkar i vart fall artikelförfattaren, när han hävdar att myndigheten misstolkat regeringens intentioner.

En statlig myndighet är också vidöppen för politiska påtryckningar och allehanda anklagelser. Artikelförfattaren anser det stötande att ordföranden för myndigheten samtidigt är ordförande för ABF. Claesson inte ens antyder, utan hävdar ganska så rakt på sak att det innebär jäv, när myndigheten skall uttala sanningar om kommunismen. Claesson ondgör sig också över att de anställda i alltför hög grad är socialdemokrater. ”Man riktigt känner hur skorna klämmer.” Varför kräver inte Claesson att regeringen utfärdar ett regleringsbrev där myndigheten åläggs att på direkten hävda den historiska sanningen, att socialdemokratin är delaktiga i kommunismens brott mot mänskligheten! Tänk vad tid och pengar som då skulle sparas!

En dellösning på vägen är, vad jag kan förstå, att socialdemokrater byts ut mot medlemmar bland allianspartierna. Efter nästa val byts, helt följdriktigt, dessa ut mot socialdemokrater? Kan det absurda med en Historisk sanningsmyndighet bättre åskådliggöras? Avveckla myndigheten och överför resurserna till universitetens och högskolornas historiska fakultet! 

Tips: Gå till Ett hjärta Rött och ta del av ett sansat inlägg, men med en härlig ilsken grundton.


Historiska sanningsmyndigheten!

3 september, 2007

Ända sedan Forum för levande historia skapades var jag ytterst skeptisk till att en statlig myndighet skall tolka och skapa historisk förståelse. I det fallet är jag traditionalist. Jag tror på den fria historiska forskningen, som genom att granska och samla uppgifter tolkar och omtolkar historiska skeenden. Ibland sker tolkningar och omtolkningar efter hårda diskussioner både i den akademiska världen och i samhället i stort. Ändå kan det vara svårt att hitta den historiska sanningen med stort S. Eskil Frank lyckas inte minska min skepsis med sin artikel i SvD.

Trots svårigheterna att bestämma vad som till alla delar är historiska sanningar, måste vi ändå samla oss och våga säga att detta är viktigt att föra vidare som kunskap.

Det innebär bl. a att våra elever i skolan lär sig om Nazismens brott mot judar, romer, slaver, homosexuella, handikappade för att nämna några exempel. Det är inte tillräckligt att enbart lite abstrakt prata om brott mot mänskligheten, utan det gäller att visa och dokumentera brotten. Antal som dog. Hur de dog. Var de dog. Hur brotten motiverades. Allt det vi med gott samvete kan säga – ”Detta är sanningen!”

På samma sätt måste andra historiska skeenden skildras. Det gäller givetvis också Sovjetunionen, Kina ochKambodja. Här finns fångläger att dokumentera. Antal slavarbetare. Antal som avrättades, som dog av hårt arbete och av svält. Gigantiska folkförflyttningar. Eliminering av klassfiender. Angiveri och skenrättegångar.

Skolan ska givetvis också sprida kunskap om den europeiska globala expansionen med miljoner döda, ekonomisk exploatering och slavhandel, för att bara nämna några brott. Hur t ex Kina av västmakterna tvingades acceptera import av opium. Forum för levande historia lär inte riskera att lida brist på arbetsuppgifter. Det finns många brott och mängder av siffror ”inte långt ifrån Sverige och i en inte allt för avlägsen historia”, att förmedla till våra skolelever. Möjligen finns det ett litet problem, det gäller för Forum för levande historia att få ett statligt uppdrag och det är ju inte alldeles säkert att de får. Det beror ju lite på vilka ideologiska strömningar som för tillfället dominerar i regering och riksdag. På många områden lär vi även i fortsättningen få lita till de traditionella kanalerna för att hitta historiska kunskaper.

Det vore väl till nöds acceptabelt att staten väljer ut vilka brott som skall dokumenteras, men jag blir mycket frustrerad när Eskil Frank, den nya chefen för myndigheten säger: ”Det är en historia lika angelägen att berätta som den om nazismens illgärningar. Inte bara som en akt av respekt och vördnad för alla offer utan framför allt som en ambition att bygga bålverk mot att det får hända igen.”

Uttalande t kunde vara sann om t ex historien upprepar sig. Då skulle vi ju känna igen mekanismerna, men historien upprepar sig inte på det sättet och det vet, med all säkerhet Eskil Frank, men nu uttalar han sig som en statlig myndighetschef.

Uttalandet kunde också vara sann, om myndighetens verksamhet kunde förväntas leda till en gemensam och allmänt accepterad tolkning av de historiska orsakssammanhangen. Eskil Frank inser givetvis att en sådan konsensus aldrig kommer att uppnås.

Forum för levande historia har under ett antal år, på ett lovvärt sätt, arbetat med att sprida kunskap om nazismens brott. Med all den kunskap som myndigheten samlat på sig, kan myndigheten berätta för oss om Sverigedemokraterna är ett nynazistiskt parti, som vi bör passa oss för? Kan myndigheten, utifrån sin kunskap, se några likheter med mellankrigstiden, i dagens ekonomiska, sociala eller  politiska situation? Om myndigheten fick frågan från regeringen: Vad ska vi göra för att inte göra om misstagen från mellankrigstidens Tyskland?  Sänka skatten? Höja skatten? Större löneskillnader eller minskade löneskillnader? Ja, inte vet jag vad en regering kan tänkas vara intresserad av. Troligtvis kommer de aldrig att fråga. Men för formens skull -vad skulle myndigheten svara? Låt mig gissa! Hur ska vi veta det? Frågorna faller utanför vårt kompetensområde!

Jag har en bestämd känsla av att vi inte byggt något kraftfullt ”bålverk mot att det får hända igen.” Ju mer jag tänker på saken desto absurdare framstår tanken på ett statligt historieverk!