Vilket knepigt försök till samhällsanalys, Sidenvall.

27 juni, 2008

Jag brukar ofta surfa till Kyrka & Folk och läser med stor förtjusning Fredriks Sidenvalls ledare. Oftast delar jag inte Sidenvalls åsikter, men jag har ändå alltid förstått logiken i tankegångarna. Nu läser jag under stigande förvåning en ledarartikel, ”Regnbågsflaggorna – tecken på en ny medeltid?” Jag förstår ingenting! Menar Fredrik Sidenvall verkligen att gayrörelsen övertagit den medeltida Katolska kyrkans roll som andlig överklass? Enligt Sidenvall finns det en gemensam psykologisk grund för den medeltida kyrkans och gayrörelsens strävan att bli en andlig överklass. Revanschismen. I kyrkans fall, en revansch för missionstidens maktlöshet och martyrskap. Gayrörelsens drivkraft är viljan att hävda sig efter utståndna oförrätter.

Jag har inte tillräckliga kunskaper i kyrkohistoria, att jag kan avgöra om Sidenvall har rätt i sin teori om grunderna för Katolska kyrkans strävan efter världslig makt under medeltiden. Det får andra, mer kunniga än jag, diskutera. Spontant upplever jag teorin för ytlig och psykologiserande. Däremot kan det väl finnas fog för några psykologiska funderingar över, att Gayrörelsen i t ex Prideparader ger samhället ett glatt pekfinger. Ett samhälle, som fortfarande producerar grupper, som anser att ”knacka bög” är en legitim och vällovlig handling.

Om Sidenvall stannat här, då kunde man ha tagit det för ett intressant, om än något lustigt angrepp, både på den Katolska kyrkan och gayrörelsen. Ambitionen verkar vara större än så. Med breda penseldrag beskriver Sidenvall ett samhälle där hedonismen ersatt kristendomen och att gayrörelsen är dess prästerskap. Det hedonistiska samhället sägs kännetecknas av, att överdriven konsumtion ses som en helig handling och att våra shoppingcentra framstår som helgedomar. Sidenvall har givetvis ”bevis” för att det är gayrörelsen, som är detta samhällets överstepräster: ”Vilka är då hedonismens överstepräster? Länge har man i TV i USA och i Sverige sänt program där modemedvetna och utseendefixerade homosexuella män framträder som de verkliga auktoriteterna.”

Visst kan man väl kalla vårt samhälle för ett hedonistiskt samhälle. Jag för min del kallar det för ett kapitalistiskt samhälle. Det har förts en kamp mot det samhället ända sedan 1800-talets början. Marx beskrev den alienerade människan, som lever i ett samhälle där allt blir till varor. Kärlek, relationer, vänskapsband och givetvis livets nödtorft. Om nu Sidenvall vill kalla vårt samhället för hedonistiskt (det tänker jag inte ta en strid om), då bör han leta samhällets överstepräster på annat håll än i gayrörelsen. Vi har alla dessa kapitalägare som kontrollerar den globala ekonomin. I sin tjänst har de företagsledare, små aktieägare, börsanalytiker och akademiskt skolade ekonomer, bara för att nämna några grupper. Hela vårt pensionssystem är i händerna på detta prästerskap! Åk också ut till Stockholms skärgård Sidenvall och du får se vilka som verkligen är lyxkonsumtionens överstepräster! Jag tror inte att alla lyxbåtarna ägs av homosexuella.

Jag skulle vilja varna Sidenvall och andra att inte hamna i samma situation, som många präster i Sverige hamnade på 40-talet (utan andra jämförelser i övrigt). Mitt i ett brinnande världskrig, med slakt av människor på grund av ras, politiska och religiösa övertygelser, ansåg många präster, att den viktigaste kampen var kampen mot ”dansbaneeländet.”

Jag upplever inte att dagens problem är mindre. Vi kristna måste prioritera våra strider och då måste vi definitivt ha en mer korrekt fiendebild, än den Sidenvall presenterar.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , ,  , , , , ,


Ett nytt försök!

10 september, 2007

För ett par dagar sedan skrev jag ett polemiskt inlägg riktad mot en artikel av Fredrik Sidenvall i Kyrka & Folk. Det kom ett vänligt påpekande i en kommentar på kyrkpressen.fi skriven av Sven-Olav B, att jag sköt över målet och inte behandlade artikelns huvudtes, nämligen: ”Det som Sidenvall fokuserar på är ju den ökande teologiska/religiösa analfabetismen hos ”kultureliten” – författare, regissörer etc.” Det är bara att acceptera kritiken, den är berättigad! Det blir så ibland, när jag funderar högt – det spretar lite åt alla håll!

Sidenvall hävdar att kultureliten i Sverige inte längre har några djupare kunskaper om de bibliska berättelserna, att okunnigheten ”närmar sig gränsen till det pinsamma.” Sidenvall tar två kulturarbetare som åskådningsexempel för tesen om bristande kunskaper i vårt kulturarv – Ingmar Bergman och Kaj Pollack. Om Ingmar Bergman skriver Sidenvall: ” Bergman bearbetade oavbrutet sin upplevelse av kyrka och kristendom, av liv och död, under uppväxtåren men av en intellektuell kulturperson kan man begära att han också skall förhålla sig till vad som skrivs och tänks av andra.” Kaj Pollack avfärdas hånfullt för att han i en intervju sagt: ”Jag är ingen syndare.”

Jag upplever att Sidenvall begär det näst intill omöjliga av kulturarbetare. Om man, som Ingemar Bergman skildrar sina barndomsupplevelser, då skall han inte vara ärlig mot sina upplevelser, utan börja analysera, läsa mängder av teologiska verk och förhoppningsvis, enligt Sidenvall, inse att  upplevelserna var falska. Med den arbetsmetoden hade nog Bergman producerat filmer som inte ens UR skulle vilja visa. Tänk er om det skulle ställas samma krav på allt kulturskapande. Då skulle våra stora proletärförfattare ligga pyrt till. Tänk, att bara skriva om sina erfarenheter av förnedring, fattigdom och förtryck och inte nämna något om överklassens välgörenhet och sociala engagemang! Allt var ju inte nattsvart! Ivar Lo – Johanssons verk är prov utan värde!

När det gäller Kaj Pollack gör sig Sidenvall skyldig till det han anklagar Bergman för, att inte sätta sig in i, vilket perspektiv Kaj Pollack har när han säger: ”Jag är ingen syndare.”  För Sidenvall framstår Pollack som oerhört okunnig – vet han inte att det bara är Jesus som var syndfri – eller jämför sig Pollack med Jesus?  Den tyske teologen Bonhoeffer funderar i sin fängelsecell den 30.4.44 : ”Vi är på väg mot en fullständigt religionslös tid. Människorna är helt enkelt sådana att de inte längre kan vara religiösa.”  När det vill sig som bäst, uttrycker våra kulturarbetare, ofta helt aningslöst, en förhärskande stämning i samhället. När Pollack säger sig vara utan skuld, behöver vi inte tolka det som att han inte vet vad Jesus sägs representera. Det är bara så att Pollack ärligt utrycker det många (de flesta?) upplever. Vadå, jag syndare? Förlåtelse, för vadå? Jag tror vi far vilse om vi anklagande kräver av Pollack eller andra kulturarbetare, att de ska göra vårt arbete. Det måste väl ändå vara vår uppgift, men då förutsätter det också en fördjupad kunskap om människorna situation av idag. Vi kan inte förvänta oss att, mer av det gamla och människorna kommer!

Kan inte lämna ämnet utan att lite problematisera Sidenvalls påstående om Bergmans okunnighet i trosfrågor. Jag vill påminna om filmen Jungfrukällan. Många vet säkert handlingen. Dottern blir våldtagen och mördad. Mördarna hamnar hos dotterns familj, som förstår vad som har hänt. Fadern känner berättigad vrede och beslutar sig för att hämnas. Tvagar sig rituellt och dödar först de två äldre av illgärningsmännen, men när han dödar även barnet som är tillsammans med mördarna, inser han att nu är även han syndare! Vid sin dotters lik säger fadern: Jag förstår dig inte Gud! Du lät det onda ske! (Jag utelämna citattecknen, för jag minns inte den exakta ordalydelsen:) Fadern anklagar inte Gud, utan lovar att med sina egna händer bygga en kyrka på platsen. Filmen slutar med att Bergman visar, att försoning är möjlig och låter en mycket traditionell bild av en källa illustrera försoningen. Inte en helt oäven bild av någon som tydligen inte läst Martin Luther!

Kaj Pollacks film Såsom i himmelen, är inte lika lätt analysera. Men jag tycker mig se några nyckelscener som vi kristna kan eller bör ta fasta på. Vid ett tillfälle i filmen frågar den manliga huvudpersonen den kvinna som han troligtvis älskar. ”Hur vet man säkert om man älskar någon?” En sekvens av frågor och svar följer, som på olika sätt illustrerar kärlekens väsen. Scenen återkommer, i en senare del av filmen, då kvinnan upplever att hon inte är värdig mannens kärlek. Hon från landet och de andra kvinnorna, världsvana och självsäkra. Filmen avslutas med att mannen/körledaren dör leende, när han hör hur kören utan sin ledare frimodigt sjunger och verkar klara sig på egen hand! Inte alltför illa hopkommet av en person som anser sig vara syndfri som Jesus!

De två filmerna visar på en tyngdpunktsförskjutning. I Bergmans film är det synd, skuld och försoning som dominerar. I Kaj Pollacks är det kärleksrelationen som dominerar. Ångesten att inte vara sedd och älskad. Hela samhällsklimatet kännetecknas ju av en ångestladdad skrik om bekräftelse!


Vad är orsak och vad är verkan?

8 september, 2007

Fredrik Sidenvall har skrivit en ledare, Sekulariseringen och konsten,  i Kyrka & Folk. Ledaren är daterad den 23 augusti, men som vanligt går det inte att kritiskt kasta sig över något Sidenvall skrivit. Det kräver ett antal dagar av reflektion och mycket eftertanke.

Ansatsen i artikeln är högt lagd: ”Sekulariseringen, avkristningen, av Sveriges folk, är en verklighet som inte låter sig förnekas. Den allvarligaste följden av den visar sig först i evigheten där omvändelsens möjlighet inte längre skänkes. Men också här i tiden får människors tilltagande främlingskap för Gud och Hans kyrka följder för den enskilde, för samhällsliv och familjeliv. Sociologer och etnologer som jämför statistik mellan de mer sekulariserade regionerna i Sverige med det s k Bibelbältet i mellersta Götaland, kan se att kriminalitet, skilsmässor och aborter är lägre där kristendomen är starkare.”

Fredrik Sidenvall kan ha rätt, men varför får jag känslan av att han lägger skulden på någon annan än den kyrkliga tradition han själv tillhör? Visst, det måste väl i ärlighetens namn erkännas att vi alla står där ensamna och nakna inför vår domare, då ingen omvändelse är möjlig. I den meningen kan jag inte frånsäga mig mitt ansvar. Det har nog Sidenvall rätt i, det kan rakt av inte förnekas.

Det vi däremot kan samtala om är kyrkans ansvar för att vi hamnat i den situation som Sidenvall så hårt kritiserar. För sekulariseringen eller avkristningen om nu den beteckningen känns bättre började ju inte med KG Hammar eller Ecce Homoutställningen. Inte ens när Kyrkan accepterade kvinnors kallelse till prästtjänst. Den började mycket tidigare och går mycket djupt ner i folksjälen.

I ett blogginlägg, utan större pretentioner, tänker jag inte gå genom hela kyrkohistorien, utan nöjer mig att några korta iaktagelser. När människor, trötta på att inte få äta sig ordentligt mätta, att inte bli respekterade av en överhet, att inte få förutsättningar till personlig utveckling, började organisera sig och kräva sin rätt. Vad gjorde kyrkan då? Vi vet svaret. Kyrkan stod bredvid överheten och gav himelsk legitimitet åt förtryckarna. Var det inte också så, att det hände sig att präster sa åt hungrande människor: ”Människan skall inte leva bara av bröd.” Det berättades inte att Jesus inte riktade de orden mot någon som hungrade, utan till Djävulen! Jag har förstått, att många inom kyrkan inte riktigt förstår, hur hårt det kyrkliga motståndet fick fäste i människors sinnen. Här kan vi följa ett brett spår mot sekulariseringen. Människor upplevde att om Kyrkan vänder oss ryggen, då kan vi också vända Kyrkan ryggen! Föräldrarna tog kanske inte avstånd från Gud, men barnen fick höra många hårda ord om svartrockar.

En bild som min mamma ofta berättade var det kyrkliga motståndet i norra Finland mot dans för att inte tala om jazzen! I Sverige var det inte helt ovanligt, att mitt under brinnande krig och den fruktansvärda slakten av människor i Europa, präster ansåg att deras viktigaste uppgift var att bekämpa dansbaneeländet!

Visst kan man så här i efterhand peka finger åt folket och säga, att ni ligger pyrt till på yttersta dagen! Ni borde borde haft förmåga att se förbi Kyrkans tillkortakommanden och sett till själva budskapet. Det viktiga i det jag vill säga är att den tidens kyrka känneteckandes av allt det Sidenvall anser vara rätt och riktigt. Inga kvinnliga präster, aborter fördömdes och bestraffades. Homosexualitet var en styggelse inför Gud och stat. Kyrkan borde stått stark och mäktig, men ändå smög sekulariseringen sig på. Förklara orsak och verkan utfylligare än vad jag klarar av.

När sen Sidenvall anklagar Ingmar Bergman för att inte känna till Augustinus, Tomas av Aquino, Martin Luther eller andra, blir det nästan patetiskt. Ja, inte vet jag om Bergman läst något av dessa stora teologer (sagt helt utan ironi). Däremot vet jag att inte förmedlades något av de tres storhet vid konfirmationen i slutet på 50-talet. Allt var enkelt och kristallklart. Eftersom jag inte är kulturarbetare, vågar jag erkänna, att den mörka bild av Gud som t ex Ingemar Bergman visar upp också var min under många, många år. Det kunde gått så illa att den följt mig ända dit, ”där omvändelsens möjlighet inte längre skänkes.”

Idag har jag förmånen att ha en ljus och varm Gudsrelation, som störs, det måste jag erkänna, av att Sidenvall är där och hela tiden säger – du tror fel! Vänd om innan det är för sent!