Hur sannolikt är det att IF Metall skulle välja förtroendevalda som aldrig går på medlemsmöten?

21 juli, 2017

Frågan är berättigad så här i valtider i Svenska kyrkan.

Jag har bara vid några få tillfällen haft fackliga uppdra, (orsakerna till det är många), men de gånger jag blivit vald till något uppdrag, har proceduren alltid varit likartad. Någon hade föreslagit mitt namn till organisationens valberedning och någon från fackets valberedning kom och frågade om jag är intresserad att bli föreslagen till årsmötet. Efter en tid var det dags för årsmötet att välja förtroendevalda och valberedningen delade ut sitt förslag. Medlemmarna röstade och sen var det klart. Hela processen ägdes helt av organisationen. Det skulle upplevts som mycket märkligt om någon, som aldrig deltog på fackets medlemsmöten skulle blivit föreslagen. Än mindre att någon som inte trodde på den fackliga tanken skulle komma på fråga. Jag tror inte att jag gör en överdriven generalisering, när jag hävdar att så går det till i alla svenska folkrörelser. De äger processen, när det gäller valet av sina egna förtroendevalda.

Så går det inte till i Svenska kyrkan. SvK äger inte frågan om val av dem som skall styra och ställa i organisationen. Där är det helt andra krafter, som kallas för nomineringsgrupper, som utser kandidater till kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Den processen har kyrkan inget inflytande över.

Jag har vid ett antal tillfällen beskrivit förvåningen jag kände när jag blev medlem i Badelunda församling efter ca 30 års frånvaro. Som ordförande i mängder av organisationer ansåg jag det vara min plikt att hälsa nya medlemmar välkomna. Inte i Badelunda församling! Jag förväntade mig nog att jag vid mitt första kyrkkaffe skulle hälsats välkommen av kyrkoherden.  (Han såg lite skamsen ut när jag, efter en tid, påtalade att han borde ändra praxis.) Lite vid sidan av inlägget, så kan jag berätta att det var större pådrag i Katolska kyrkan i Gävle, när jag blev upptagen i Kyrkans fulla gemenskap. En fullsatt kyrka applåderade och uttryckte glädje. Jag blev riktigt generad, men jag kände mig verkligen välkommen!

Däremot tog det inte lång tid innan S-föreningens valberedning tog kontakt och undrade om jag inte kunde ställa upp som kandidat i det kommande kyrkovalet. Min inställning var, att när partiet kallar, då ställer man upp! Och så blev det!

Det kändes lite märkligt att kyrkan inte hade någon del i urvalet av förtroendevalda, utan kyrkan var helt hänvisad till krafter, som inte organisatoriskt var en del av kyrkan, ansvarade för urvalet. När jag, i vederbörlig ordning, blev vald till S-föreningens kandidat till kyrkofullmäktige, så vet jag inte vilka som valde mig. Ja, självfallet kände jag alla på mötet, men om de var medlemmar i Svenska kyrkan, om de var kristna eller ateister, om de var muslimer, det hade jag ingen aning om. Det var helt ointressant för medlemmarna att veta något om min kristna tro. Det räckte, att jag var vice ordförande i S-föreningen! För så är det, åtminstone i partierna, som ställer upp i valen. Hur aktiv någon är i kyrkan är ointressant. Det viktiga är att du är aktiv i partiet! Enligt socialdemokraternas stadga, ses också ledamöterna på skilda nivåer, som partiets representanter och har att svara för sitt fögderi till partiet. (Den rapportskyldigheten tas väl inte alltför allvarligt i varje liten S-förening.)

Jag blev också ytterst förvånad, när jag för första gången klev in som förtroendevald i Badelunda församling, att jag identifierades som kyrkopolitiker!? Jag har haft mängder av uppdrag i föreningslivet genom åren, men jag skulle blivit förvånad om någon kallat mig ungdomspolitiker, när jag blev vald till ordförande i Unga Örnar. Ingen kallade mig eller andra fackligt förtroendevalda för arbetsmarknadspolitiker. Politikerrollen var helt förknippad med uppdrag inom kommun, landsting eller riksdag. Ni vet, kommunpolitiker, landstingspolitiker eller riksdagsman. Ibland förstärktes politikerrollen med begreppet fritidspolitiker. Då visste alla, att man inte tillhörde det tunga gardet! På vilket sätt är Svenska kyrkan en del av statsapparaten? För det går ju inte att förklara begreppet ”kyrkopolitiker” på annat sätt än att förtroendevalda inom SvK är delar i en statlig beslutsstruktur. Har jag fel?

Trots att inlägget redan är för lång och jag skriver i oträngt mål, kan jag inte undanhålla två intressanta uppgifter jag hittat hos Dag Sandahl och hans pigga och käcka blogg!

I dag skriver Sandahl med anledning av en centerpartistisk förtroendevald: ”Hur blir detta på ”jobbet” för kyrkoarbetarna under kommande mandatperiod? Frustration, vanmakt, sjukskrivningar, utköp, allmän uppgivenhet? För något av detta måste inträffa om människor är friska och situationen sjuk. Och det är den när de som egentligen skulle vara missionsobjekt blir beslutsfattare. Nu är det sagt och detta utan omsvep.”

I går kunde Dag Sandahl berätta om en intervju med Jimmie Åkesson (ni vet han, som avser att ta makten över Svenska kyrkan): ”Jimmie ber varje dag. Det gör många men journalisten Pontus Håkansson ställer påhaksfrågan. Så visas journalistisk kompetens: ”Till vem riktar du din bön?” Åkesson vill inte svara och det är ett verkligt informationsbärande svar: ”Den frågan är för personlig.” Verkligen? Själv ber jag till Fadern genom Sonen i Anden, skulle detta vara hemligt?. Gör inte alla kyrkokristna det? Ber Åkesson till exempel varje dag medarbetarna om kaffe och är detta hans bönelivs essens. Kaffebönan. Vi får inte veta. För personligt!”

Ett långt och pratigt inlägg har äntligen nått vägs ände. Jag kunde ha nöjt mig med att skriva:

Alla ni som är medlemmar i Svenska kyrkan och är över 16 år gå med raska steg, när det blir dags, till närmsta vallokal och leta reda på listan för Frimodig kyrka och lägg den i valkuvertet! Svårare än så är det inte!

 

Annonser

Frimodig kyrka, var försiktig med att använda stororden

31 juli, 2015

Jag läste för en stund sedan ett inlägg på Frimodig kyrkas hemsida på Facebook. Jag tolkar texten så, att Frimodig kyrka sätter en gräns för hur länge det går att vara medlem i Svenska kyrkan. I inledningen av inlägget står det:

”Nu är gränsen nådd! Om präster tvingas, i strid mot klassisk kristen tro, att viga samkönade äktenskap ‘är gränsen nådd. Om beslutet går igenom stryps vägen för de som vill tjänstgöra som präster inom svenska kyrkan.”

Ska inlägget tolkas så, att stora delar av Frimodig kyrkas medlemmar skulle lämna Svenska kyrkan om väjningsrätten togs bort? Jag har svårt att tro, att Frimodig kyrka kan enas om en sådan gräns. Många kommer säkert att lämna av den anledningen, men minst lika många kommer att säga till dem som lämnar. ”Det är inte kört än!” Med den erfarenhet jag har av politiskt rävspel, så är väjningsrätten inte bara hotad, utan den kommer vara avskaffad, troligtvis före nästa kyrkoval. S är tydligen inte riktigt beredd att ta striden nu, men kyrkogruppens ledning har lagt in en mycket synlig varning. Om det skulle visa sig att det blir alltför många pastorsadjunkter som inte kan, av samvetsskäl, viga samkönade par, då är socialdemokraterna beredda att avskaffa väjningsrätten. Enligt socialdemokraternas förklaring, som det inte sas så mycket om på kyrkomötet då beslutet togs, var tanken med väjningsrätten, att de befintliga prästerna skulle få sitta i orubbat bo. Tanken var definitiv inte att det skulle ske en nyrekrytering av präster som åberopade väjningsrätt.

Visst finns det en gräns, men den gränsen är det svårt att kollektivt fastställa. Utvecklingen torde bli, att människor lämnar enskilt, när den personliga orken och lusten försvinner. För det är ju inte så, att det finns några synliga tecken på att Svenska kyrkan kommer att ändra färdriktning. Inte så länge partier och politiska ”fromhetsriktningar” har makten i kyrkan. Ett ytterligare problem med att säga var gränsen går, är att den som säger så, får med jämna mellanrum förklara varför de inte lämnar, när gränsen finns där.

Vänner, tro mig, när jag säger att mina synpunkter är vänskapliga. Frimodig kyrka för en rättfärdig kamp inom Svenska kyrkan. Det arbetet fortsätter jag, trots att jag nådde min gräns för en tid sedan, att be för!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Anders Wejryd, vill du att jag lämnar Svenska kyrkan?

30 maj, 2014

När jag såg dig i slutet av Uppdrag gransknings program ”Bögbotarna” var du sammanbiten och fördömande mot de präster som blivit utsatt för en fälla. Du menade att de bröt mot fattade beslut av kyrkomötet. Med den inställningen gav du legitimitet åt programmet, som programmet självt inte klarade av att visa tittarna. Mig veterligen har  inte kyrkomötet beslutat om en samtalsmanual för präster och diakoner, som de ska följa vid bikt eller själavårdande samtal. Som en lekman upplevde jag att prästerna bemötte Calle med stor respekt. Det fanns inte en tillstymmelse till vare sig dömande eller skuldbeläggning. Inte heller erbjöd de bot med några världsliga metoder. Det enda de erbjöd var förbön till Gud. Prästerna utgick från Calles beskrivning av sitt problem och i sitt fortsatta samtal var det också utgångspunkten för samtalet. När du i TV i anslutning till programmet inte visar varför du anser att de gjort fel, då får du ursäkta att jag inte tror att du uttalade dig i god tro, utan ditt uttalande präglades av ond tro.

Nu till frågan i rubriken. I intervjun i programmet verkade du inte vara främmande för tanken, att  prästerna programmet, inte hörde hemma i Svenska kyrkan. Den inställningen leder till några följdfrågor. Anser du att någon präst, som är medlem i Frimodig kyrka har hemortsrätt i kyrkan? Om du anser att de inte hör hemma i kyrkan, vilka handlingslinjer kommer du att föreslå dina biskopskollegor? Om det nu är så att präster, som är medlemmar i Frimodig kyrka, inte är välkomna i Svenska kyrkan, hur ser du då på lekfolket som är medlemmar i Frimodig kyrka? Är vi välkomna att vara kvar? Visserligen ser jag stora svårigheter att vara kvar i kyrkan om alla våra präster skulle vara utdrivna, men jag ställer frågan ändå: Anders Wejryd, vill du att jag lämnar Svenska kyrkan? Svara ärligt!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


En vandring tar slut och genast börjar en ny

15 februari, 2013

När jag 1991, efter c:a trettio års mentala och fysiska bortavaro, klev tillbaka till Svenska Kyrkan, var det naturligt att jag tog med mig hela det erfarenhetsbagage som jag samlat i min ryggsäck. Det mesta hade kretsat kring politik och facklig aktivitet. När jag, lite nyfiket, började betrakta det nya jag klivit in, så kändes det hemtamt. Där fanns socialdemokraterna, borgerlig samling, men också en märklig organisation Posk, som sa sig vara partipolitiskt obunden. Eftersom jag var organiserad socialdemokrat var det helt naturligt att mitt kyrkliga engagemang kanaliserades den vägen. Med tiden kändes det helt fel. Jag ställde mig allt oftare frågan. Är det rimligt, att en kyrka domineras av sekulära partier? Jag är ofta trögtänkt, så det tog ända fram till 2004 innan jag drog konsekvenserna av min inställning och lämnade S för att kunna stå fri i mitt kyrkliga engagemang, men fortfarande var kritiken av systemet mer av principiell natur. Jag såg inte eller ville inte se, hur i grunden partidominansen hotar hela kyrkans existens.

En ögonöppnare blev när jag läste i tidningar hur ledaren för S-gruppen, Olle Burell, motiverade varför socialdemokrater måste mobiliseras vid höstens kyrkoval. Motivet är att Stefan Löfven behöver en nationell framgång som avstamp inför valen 2014. Jag skrev i något blogginlägg, att vad Löfven behöver kanske inte är den intressanta frågan, utan vi kanske borde undra vad kyrkans Herre kan tänkas anse. En tanke slog mig härom natten. Olle Burell och S kanske anser att Stefan Löfvens och Jesus intressen sammanfaller? Nå, det får vara hur det vill med det, men jag vill påminna om att även Annie Lööf är i trängande behov av en nationell valframgång. SD torde väl också hoppas på en nationell valframgång för Jimmie Åkesson. Att partier ser kyrkan som en trampolin för egen vinning är ett hot mot kyrkans hela natur. Motsättningen är antagonistisk skulle jag ha sagt under min kommunistiska period och förordat en frontförskjutning. Det gäller att mobilisera mot partiernas dominans över kyrkan, många andra frontlinjer är av sekundär betydelse och bör inte få hindra en stridbar enighet .

Jag vill påminna om hur staten och partierna hanterade de påstådda kriserna under t ex 90-talet. Folket skulle, gudbevars, bli krismedvetet. Varje dag pumpades vi med nyheter om den ena ekonomiska krisen efter den andra. Till slut var de flesta, självfallet även jag, övertygade om det måste drastiska åtgärder för att vi som nation skall överleva! Hela krishanteringen reducerades till den enda vägens politik. Partierna sa kris, bankerna sa kris, ekonomerna sa kris och givetvis sa näringslivet också kris. Felet var inte att problem identifierades, utan felet blev att lösningen ansågs självklar. Varje försök till diskussion blev avsnoppat med ett kort – det är ju kris! Alla måste spara! Ja, ni vet.

Det kanske inte är så konstigt, att partierna fört över metoden från staten till kyrkan. De känner ju inte till några andra vägar. Under en mängd av år har vi medlemmar i kyrkan blivit matade med att det är kris. Om inte i dag, så åtminstone nästa år. För varje år begränsas antalet alternativ för att lösa krisen. Till slut finns bara en lösning. Krismedvetandet är fullständigt. Ett exempel är diskussionen och beslutet om en ny struktur för SvK. Ett nästan enigt kyrkomöte såg bara en lösning. Alla försök att diskutera alternativ eller ens små förändringar i förslaget, t ex direktval till församlingar tillbakavisades. Utan någon som helst intellektuell motivering som förklarar sambandet mellan den faktiska situationen och nödvändigheten av ”den enda möjliga vägen.” Självfallet finns det alltid alternativa vägar om vi vågar ta samtalet och för kyrkans del borde vi kanske inte glömma att vi har en mäktig allierad, den helige Ande. Vid kyrkomötet fanns en liten minoritet som reserverade sig och den minoriteten måste stärkas. En front måste öppnas med parollen: Det finns en annan väg!

”Krismedvetandet” inom kyrkan reduceras inte bara till ett begränsat antal organisatoriska och ekonomiska lösningar. Den påverkar hela vårt sett att se på vår egen identitet. Det är enkäter hit och det är enkäter dit. Svaren spretar och kyrkan försöker anpassa sig. En knepig syn på medlemmarna sprider sig, som motsvarar partiernas syn på sina väljare. Av någon outgrundlig anledning innebär krisen i staten att alla söker sig mot mitten! Partierna tappar tilltron till var och ens egen grundläggande särart. I kyrkan verkar det sprida sig en uppfattning att evangeliet nog är obegripligt för människorna. Den är exkluderande, sägs det. Vi måste bli mer inkluderande. Syndabekännelse är pedagogiskt svårt att förklara. Den förstärker bara skamkulturen. Ja ni vet. Ska inte förlänga det här avsnittet. Kan bara konstatera, att det känns lite knepigt, att varje gång jag eller många andra förordar en förstärkning kring kärnan för Kyrkan, som en lösning. Evangeliet och Jesus, då får jag känslan av bli betraktad, som fundamentalist, som inte förstår att Kyrkan är i kris! Jag förstår inte riktigt varifrån alla dessa ”reformatorer” kommer ifrån, som ska spika upp mängder av nya teser på allehanda kyrkportar!

Det finns mycket mer att skriva om, men det får bli i andra inlägg. Inlägget ska ses som en något för lång och spretig förklaring till varför jag upplever det som nödvändigt att börja en ny vandring. Varje gång i livet jag hamnat i motsvarande situationer, de som känner mig vet, att det blivit många gånger genom åren, tar jag mig en överblick och försöker se om det finns andra som vandrar i den riktningen jag vill gå. I det sökandet har jag gång på gång stött på Frimodig kyrka, som jag tydligen delar problembeskrivningen av kyrkan med. Det finns även andra krafter som försöker skapa förutsättningar till förändringar och det gläder mig, men min bestämda uppfattning är att Frimodig kyrka är mest konsekvent i sin vilja att stå emot utvecklingen.  Det kan ju inte bara vara en slump och det borde ju få konsekvenser.

Sent i går kväll, tog jag Gud i hågen, bad  Jesusbönen och anmälde jag mig som medlem i Frimodig kyrka och betalade medlemsavgiften  för 2013. Kanske en väl kort summering av ett långt inlägg, men jag känner att mer behövs inte.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,