Så enkelt är det väl ändå inte?

16 april, 2007

Under en lektion i samhällskunskap på Tärna fhsk hösten 93 reser sig en av kursdeltagarna och hon är uppenbart riktigt arg. ”Jag blir så djävla arg, Leo! Du tar all protestglädje från oss. Vad vi än säger, så påpekar du ‘att så enkelt är det väl ändå inte’ och skriver några siffror på tavlan.” Jag gick inte in i någon vidare diskussion, utan hävdade i all enkelhet att protester som bygger på bristande kunskaper och analyser oftast leder vilse.

 

Någon månad senare hade vi, klassen och jag, ett samtal om hur folkhögskolan inte bara ökar kunskaper, utan förändrar på djupet personliga förhållningssätt och relationer. Då berättar samma kursdeltagare, att hon varit på fest med kompisar helgen innan. De hade druckit vin och pratat och bl. a kommit in på invandringen. ”Kan du tänka dig Leo. Jag upptäckte att jag satt där med pekfingret i luften och hör mig själv säga, ‘så enkelt är det väl ändå inte?”

 

Varför dök den här minnesbilden upp just nu, tro?

Annonser

Vad döljer sig bakom orden?

1 april, 2007

Jag har de senaste åren med ett visst nöje studerat ord och fraser som förekommer i det offentliga samtalet eller rättare sagt grälen. Jag tänkte förmedla till er en tolkningsmall, som jag använder mig av när jag hör orden och fraserna. Tolkningen kanske säger mer om mina fördomar, än är en hjälp till förståelse.

Jag är inte rasist, men

När jag hör orden, väntar jag bara på fortsättningen och den kommer. … men romer litar jag inte på, de är tjuvaktiga. … men muslimer har jag svårt för. … men visst ligger något i att judar är duktiga på att göra pengar. … men nog måste ni hålla med om att finnar super och slåss med kniv. (Det sista är inte så vanligt numera. Mer vanlig under 50-talet, när jag flytta hit med mina föräldrar som liten grabb.) Ni kan själva fylla på fler exempel.

Jag har många vänner som är… men…

Efter men, se ovan

 

Man måste väl kunna kritisera invandringspolitiken, utan att bli kallad rasist!

Används med förkärlek av Sverigedemokraterna och likasinnade, när de vill stoppa invandringen.

Hon/han/de är så politiskt korrekta

När jag hör den meningen, då vet jag det kommer synpunkter mot jämställdhet, feminism, delad föräldraförsäkring, rättvisa skatter och med all säkerhet invandringen

Vi måste förstå att vi lever i en globaliserad värld

Uttrycket ska förklara, krav på sänkta löner, försämrad anställningstrygghet, sänkt a-kassa, minskade offentliga utgifter, för medlemskap i EU (märkte att jag själv, till min förargelse, använde uttrycket ofta när jag argumenterade för ett Ja i folkomröstningen).

Kyrkan skall inte anpassa sig till samhällstrender

När jag hör den meningen helt ensam, vet jag med stor sannolikhet, att efter en stund kommer synpunkter: på kvinnliga präster, mot utlevd homosexualitet, mot omtolkningar av den ”traditionella kristendomen” etc. osv.

Jag vet, jag är fördomsfull, men roligt är det och skrämmande nog – oftast får jag rätt.


Jag är svensk, men kanske lite finne också?

31 mars, 2007

Under de senaste åren har det talats och debatterats mycket kring frågan om den svenska identiteten och behovet av att alla i Sverige samlas kring något gemensamt. Förslag om att hitta någon gemensam kulturell identitet har varit många. Samling kring en gemensam litterär kanon var ett stort diskussionsämne förra året. Samling kring historien är ett nytt förslag. Vi sitter här med rynkade pannor och grubblar över hur vi ska kunna integrera invandrare och människor med invandrarbakgrund till något svenskt. I botten finns en känsla av att något gått förlorat. Det är den känslan SD spelar på och kanske rent av bidrar till att de kommer in i riksdagen vid nästa val.

Det finns en stor myt om det, historiskt sett, enhetliga Sverige. Ett Sverige med gemensam värdegrund, en enhetlig etnisk bakgrund och en gemensam historia. (Och en gemensam TV-kanal kan jag lite skämtsamt tillägga.) Men är myten sann? Har vi verkligen någonsin haft en gemensam värdegrund? Vad skulle den i så fall ha bestått av? Har överklassen och underklassen i Sverige historiskt delat en gemensam värdegrund? Bönder, borgare, präster och adel kämpade mot varandra under århundraden med näbbar och klor. Och under dem alla fanns pigor, drängar, daglönare, backstugsittare, spinnerskor etc. osv. Vad hade de gemensamt med de fyra stånden?

Sverige har inte heller etniskt varit ett homogent samhälle. Vi har samer, finnar, valloner, skottar, holländare etc. osv. Uppräkningen skulle givetvis bli mycket längre om vi räknade in alla nationaliteter som kommit till Sverige efter kriget. Kan också påminna om att Sverige, från någonstans på 1200-talet till 1809 utgjordes av två delar, där den östliga halvan var finskspråkig.

Men den svenska historien är väl ändå gemensam? Javisst, men om historien skall vara samlande måste det finnas en gemensam accepterad tolkning. Jag tar här bara upp historien från 1800-talets mitt och framåt. Kan vi bygga en gemensam identitet ens om vi ser på historien på så kort sikt? Jag kan se striderna kring tolkningen av demokratins genombrott. Än värre strider om arbetarrörelsens betydelse för vårt moderna välfärdssamhälle. Ännu större problem skulle vi få när vi kommer till efterkrigstidens historia. Hur ska invandringen tolkas? Dess betydelse för den svenska ekonomin och orsakerna till flyktinginvandringen? Jag är övertygad om att vi snart skulle vara tillbaka på ruta ett och få sitta med rynkade pannor och fundera: Var ska vi hitta det gemensamma svenska, som invandrarna skall integreras till?

Jag har väl ingen lösning, men för diskussionens skull. Hur vore det om vi försökte hitta en gemensam grund i det faktum att en svensk kan vara svart, vit, gul eller röd? Kort sagt – det finns ingen speciell svensk etnicitet. Vidare att en svensk kan vara lutheran, katolik, muslim, jude, ateist eller helt enkelt inte bry sig om någon etikett alls. En svensk kan känna sig som turk, finne, arab, somalier eller vilken bakgrund de nu vill kännas vid.

Jag tror och är övertygad om att det vore fullt möjligt, men under en förutsättning. Att den gemensamma värdegrunden är tolerans och öppenhet mot olikheter, som vi alla, infödda som invandrare måste acceptera. Att vi är stolta över vår mångkulturella identitet. Det skulle enligt min mening berika begreppet att vara svensk. Vore inte det något att samlas runt?


Hurra, du är godkänd! Men till vad?

28 mars, 2007

Vi ska tydligen få ett nytt betygssystem, med fler betygsnivåer än det nuvarande. Betyg ska också, vad jag förstår, kunna ges tidigare än i dag. Personligen är jag mycket tveksam till betyg överhuvudtaget. Det är svårt att ge rättvisande betyg, vilket en undersökning i Hudiksvall visade, som Hudiksvalls Tidning redovisat.  Jag skrev om den undersökningen för en tid sedan. Jag följde upp med en, något mer personlig erfarenhet av hur betyg kan sättas.

Jag tror inte att svårigheten att sätta rättvisande betyg underlättas av fler betygssteg. Lärarna kommer också i fortsättningen vara påverkade av sympatier och antipatier mot enskilda elever. Där en lärare ser en frågvis och intresserad elev, ser en annan bara en stökig och uppkäftig. 

I natt avstår jag från att fördjupa mig i betygsdebatten, utan frågar mig i stället, vad innebär betyget ”godkänd”? Betygssteget ”godkänd” spelar stor roll i skoldebatten. Från och till får vi läsa larmrapporter att si och så många elever inte blivit godkända i ett eller flera kärnämnen. Det talas om kris för skolan och att kunskapskravet måste stärkas. Statsmakten måste ju haft en tanke med att lägga nivån för godkänd där den för ögonblicket ligger. Om en elev kämpar sig genom grundskolan och blivit godkänd. Vad är eleven godkänd till? Får eleven fritt välja vilket gymnsieprogram han eller hon vill studera?

Givetvis gäller samma frågeställning gymnasienivån. Vad innebär det att vara ”godkänd” i alla ämnen? Jag vet att det innebär att eleven är behörig att söka till universitet och högskolor, men är de garanterade plats? Om jag inte totalt missförstått den information jag fått,  kommer man tydligen inte långt med enbart godkända betyg. Det finns ungdomar som jag pratat med som på fullt allvar hävdar att krävs minst ”väl godkänd” för att vara ”godkänd.”

Kan det vara så illa att statsmakten bara huggit till en godtycklig gräns för godkänt, men i realiteten utgått från en högre gräns.  Frågan kvarstår – vad är eleven godkänd för, när han eller hon blivit ”godkänd”?


Hjältar i det tysta

27 mars, 2007

Ibland förundras jag över hur lättvindigt vi bedömer människor vi möter. Ofta sker bedömningen efter vilken social, etnisk eller politisk grupp personen tillhör. Alla moderater är kallhamrade, ondsinta egoister. Inte har de medkänsla och inte läser de god litteratur heller. Det är bara politiskt korrekta människor, som inte ser att zigenare är tjuvaktiga. Muslimer är fundamentalister och hatar västerlänningar.  Varje gång jag möter sådana svepande omdömen tänker jag på Eric Silvers ”Hjältar i det tysta”.

I boken berättar Silver om ett antal människor som riskerade både sitt eget och anhörigas liv för att rädda andra människor undan förföljelse och död i nazismens Europa. Det handlar om människor med olika social bakgrund, skilda nationaliteter och skilda trosuppfattningar. Det radas upp det ena människoödet efter det andra, det är lärarinnor, diplomater, kyrkliga dignitärer, präster, soldater, vakter. En del som t ex Schindler räddade många. Andra räddade bara en. Ofta sker hjälpen spontant och utan eftertanke. Det är inte en överlagd handling, utan mer en omedelbar reaktion på ett rop om hjälp.

Som sagt det intressanta är, att det inte går att hitta någon entydig politisk ideologi, eller någon speciell social bakgrund eller religiös tillhörighet som förklaring till varför de inte kunde säga nej, när så många andra gjorde det. Inte heller var alla några moraliska föredömen. Andra var helgon. När jag läste boken funderade jag ofta över varför vi frågar var ondskan kommer ifrån. Istället borde vi fråga oss var får godheten sin näring? Den finns ju bevisligen. Det skrämmande är att jag inte kan förutse hur jag själv skulle agera i motsvarande situation. Inte heller kan vi förutsäga vem som skulle räcka oss en hjälpande hand om livet stod på spel. Därför kan det vara klokt att inte döma och demonisera enskilda människor vi möter oavsett vilken tro eller parti de tillhör. Det kan vara den räddare i nöden vi har behov av i framtiden.

Till sist ett judiskt visdomsord ur boken: ”Den som räddar en enda människas liv, den har räddat hela världen.” 


Finns det en direktörsgen?

26 mars, 2007

Ett hjärta Rött frågar i ett inlägg om girigheten har någon gräns? I en kort kommentar hävdade jag att det inte finns någon gräns för girigheten. Gick till mitt arkiv och hittade ett kort inlägg om mina gentekniska funderingar.  

När jag läser artiklar i tidningar eller ser på inslag i TV om bonusar, fallskärmar och A-kassa, har jag mer och mer börjat fundera över vad det är för människosyn, som döljer sig bakom alla dessa företeelser. Jag blir inte övertygad av alla de ekonomiska teorier, som frodas i debatten. Jag skulle hellre åta mig att bevisa Guds existens, än att försöka mig på att bevisa att nationalekonomi är en vetenskap. Det verkar mest tro och tyckande. Inget fel i det, men då borde, i ärlighetens namn, också människosynen bakom de ekonomiska teorierna redovisas.

De höga direktörsbonusarna brukar motiveras med, att då anstränger de sig lite extra och det gagnar både aktieägarna och de anställda. Det är fullt möjligt att det är så, men då ställer jag mig frågan: Borde det inte också gälla alla anställda på företaget? Varför är det bara direktörer, som förväntas göra en bra insats om de får hög lön och som grädde på moset en bonus, om företaget går bra? Har direktörerna en liten direktörsgen, som vi andra inte har? Enligt mina kunskaper i biologi, så finns det ingen sådan gen. Varför anses det då som självklart att det vore förödande för företaget, att ge alla högre lön och en rejäl bonus? Enligt direktörslogiken, borde företagen istället blomstra än mer och vi kunde se framtiden an med tillförsikt!

Det talas mycket om något som kallas trygghetsnarkomaner. Jag har börjat inse att det är ett stort problem för företagen, men också staten, landstingen och kommunerna. Alla dessa chefer och direktörer, som tydligen inte kan sova gott om nätterna om de inte har en rejäl fallskärm. Inte av sidentyg, utan ett rejält avgångsvederlag och en ännu rejälare pension. Jag börjar inse att mina biologikunskaper är föråldrade. Det var ju ändå 40 år sedan jag gick i skolan. Det måste finnas en direktörsgen! För vanligt folk förväntas ju glada och lyckliga gå till sina arbeten och lite då och då bli friställda. De förväntas inte behöva någon större trygghet, utan nöja sig med en liten A-kassa, som de i motsats till direktörernas fallskärmar, får vara med och finansiera med skattade pengar. Skulle de, i motsats till direktörerna, sluta sina anställningar innan de blir friställda, då får den vanlige anställde vänta extra lång tid på den lilla A-kassan, som de medfinansierat med skattade pengar. Chefer och direktörer kan själva utlösa sin fallskärm. Märkligt fenomen det här.

 Undrar när det kommer en doktorsavhandling om direktörsgenen eller minst en larmrapport från Statens folkhälsoinstitut om trygghetsnarkomanin bland landets högre chefer och direktörer? Undrar om farsoten går att hejda?


Det mesta är säkert redan sagt!

19 mars, 2007

Jag vet inte hur många bloggar jag besökt i dag som handlat om Mona Sahlins installations tal. Tror inte att jag kan tillföra någon ny och unik analys, men det hjärtat är fullt av, talar munnen. Talet var skickligt upplagt och det är jag inte förvånad över. Det är inte heller förvånande att det inte fanns mycket av konkreta förslag på åtgärder. Installationstal är ju i första hand till för att med stora penseldrag ange en färdriktning och bidra till god stämning i partiet. Jag ska bara lite kort kommentera tre frågor i Mona Sahlins tal, som jag upplever som viktiga och som kanske något lite antydde en ny färdriktning.

När hon talade om jobben var hon riktigt tydlig. Det skulle komma förslag på en kraftfull arbetslöshetsförsäkring, som skall underlätta omställning i en föränderlig värld. Hon var samtidigt mycket klar i sitt uttalande, att alla skulle bidra efter förmåga. Tror inte att vi kan vänta oss någon förändring i de mer hårda bedömningarna för att få A-kassa eller sjukpenning. Däremot var det glädjande att hon så tydligt markerade att det måste bli ett slut på att underbetala den offentliga sektorns kvinnor. Där var det nog en hel del kommunalråd som inte applåderade alltför entusiastiskt.

Partiet måste ändra på attityden till småföretagare och entreprenörer. Hoppas verkligen att Mona Sahlin lyckas baxa partiet från vackra ord till handling. Den förändrade synen måste innebära allt från skattepolitik till förbättrade trygghetssystem för småföretagare. Däremot hoppas jag att partiet kraftfullt tillbakavisar alla påståenden om att facket skulle utgöra något hinder för småföretagare att lyckas.

Det sista jag vill peka på är den glädjande antydningen att nu får det vara slut med diskussionen om för eller emot EU. Enskilda medlemmar må ha synpunkter, men partiet måste skaffa sig en kraftfull politik och strategi för vårt medlemskap i EU. Här lovar samarbetet med Margot Wallström och Jan Eliasson mycket gott inför valet till EU-parlamentet 2009.  Det är ju också en klar markering av var Mona Sahlin står i EU-frågan. Kan inte heller helt undgå att glädjas åt den lilla näsknäpp Göran Persson fick. Ny partiledare och vips är Margot Wallström beredd att göra en politisk insats i Sverige.

Ett tal förändrar inte mycket, utan de närmsta månaderna kommer att visa om allt tal om förnyelse bara blir krav på högre nivåer i bidragssystemen eller om det verkligen blir en förändring mot en ny färdriktning.