Ekonomiskt beroende, ingen frihet!

9 mars, 2007

Så här på kvinnodagens sista skälvande minuter påminner jag mig ett mycket intressant och lärorikt möte med en grupp invandrarkvinnor, som var kursdeltagare på invandrarlinjen vid Tärna fhsk. Kvinnorna kom från utomeuropeiska länder och de flesta av dem var troligtvis muslimer. (Många bär inte slöjor av skilda slag, så det kan vara svårt för en fördomsfull svensk att avgöra). Jag berättade om Sverige och svenska seder och bruk, bl. a att vi ringer och tackar för senast, när vi varit på fest hos någon. De ställde frågor om skilda företeelser de mött och förvånat sig över. Jag försökte svara så gott jag kunde. Är ju ingen expert på vett och etikett.

Samtalet gled så småningom in på mer samhälleliga frågor och jag berättade om vår sociala lagstiftning. Försäkringskassan, sjukvård osv. De berättade om sina möten med myndigheter och de svårigheter de mött. Det ena ledde till det andra och de började värdera sina erfarenheter av Sverige. Det väckte min glädje när de nästan samstämmigt framhöll två mycket positiva företeelser och som definitivt var bättre här än i deras tidigare hemländer.

Det första gällde synen på barnen. De ansåg att det svenska förhållningssättet mot barnen var mjukare och mer kärleksfull än vad som gällde i deras egna kulturer. De tyckte nog att deras män hade alldeles för stort inflytande på barnens uppfostran.

Det andra de tog upp var att de svenska kvinnorna yrkesarbetade i så stor utsträckning. De menade att det gav de svenska kvinnorna en stor frihet eller som en uttryckte det till de andras medhållande skratt: ”Den ekonomiska friheten gör att de kan lämna sina män.”

Kulturkrocken är inte större än så! Kvinnor, oavsett kulturell bakgrund vet vad som gäller. Ekonomiskt beroende, ingen frihet!

Annonser

Att vara äldre och okunnig!

5 mars, 2007

Har de senaste dagarna börjat inse att framtiden känns mer och mer skrämmande. Fram till för några år sedan berörde rapporter om äldres svårigheter med den nya kommunikationstekniken inte mig. Det var mer ett sociologiskt fenomen, som jag deltog på seminarier för att få större kunskap om.

Det senaste året har jag upptäckt att jag nu själv tillhör gruppen äldre, som samhället bör ta hänsyn till och hjälpa när kommunikationstekniken utvecklas. Inte en helt angenäm upplevelse.

Tänk när jag inte längre kan köpa en mobiltelefon, som man bara ringer med, möjligen skickar något sms. Lyckades få tag på en för två år sedan, för en mobil med kamera, musikspelare, TV och andra internetmöjligheter kan ge mig mardrömmar! Kan inte heller längre installera en ny TV! Det är dekoder hit och dekoder dit. Parabolantenner, chartkablar och dosor till förbannelse! Alltid vara beroende av att någon fixar att kablarna kommer rätt och bilderna syns där de ska. Det känns frustrerande och förnedrande, milt uttryckt.

Jag förbannar den dag jag köpte min första dator, det kändes så modernt på 80-talet. En ny värld öppnade sig! Skaffade nya program tills någon påpekade att datorn blivit senil. ”Du måste skaffa dig mer ramminne.” Inte för att jag begrep något, men köpte en ny dator med ett minne som ”nog räcker för dina behov” som datanasvarige på Tärna fhsk lite medlidsamt tröstade mig med.  För mindre än ett år sedan uppgraderade jag mitt Panda antivirusprogram med nya stora förbättringar. Det fanns något som kallades brandvägg och skydd mot okända hot. Det kändes betryggande, men när jag skulle installera brandväggen och skyddet mot det skrämande okända – dyker en dialogruta upp. ”Din dator har blivit senil, för lite minne!” Ja vad gör man? Läser annonser i DN och köper en ny Dell, med ett sjudjävla minne! Passar samtidgt på och ansluter mig till Telias ADSL och känner mig riktigt modern och inne! Sitter där med en kort tåt och en information som säger att jag måste ansluta till första uttaget i andra ändan av huset! Till stan och köper en tåt som verkar vara minst en km lång och kan ni förstå, det funkade! Läste ytterligare annonser och såg information om något som sas vara trådlös. Tänkte – vad smart! Då slipper jag dra om tåten i huset om jag vill flytta min dator till övervåningen. Sagt och gjort, in till stan och Teliabutiken. Förklarar problemet, åker hem med ett paket och de tröstande orden klingande i öronen: ”det ska inte vara några problem att installera!” Efter några fruktlösa försök och mängder av okristliga svordomar, ligger paketet där i ett hörn och ger mig svårartad depression och en längtan att lämna det jordiska!

Mina senaste tillkortakommanden är att jag  inte får till min bloggsida som jag vill ha den. Ser avundsjukt hur fint andra har fått till sina!  Lägger hela mitt hopp till Alter Ego, som hjälpte mig på AB-bloggen.

Det som egentligen är det mest förtretliga är ändå, att inte kunna be om hjälp. Kan ju inte ens förklara vad som är problemet!

Längtar tillbaka till mänsklighetens gryning! Tänk att sitta runt en lägereld och bara prata. Knacka in ett konstverk på grottväggen när andan faller på och gå ut och klubba en buffel lite då och då! Tänk vilket härligt och okomplicerat liv!


Votering!

28 februari, 2007

”Votering är begärd och skall verkställas!” Den meningen är en av de vackraste meningarna, jag kan tänka mig. På något sätt är de här sex orden sinnebilden, för mig, för den svenska folkrörelsedemokratin. Varje gång jag hör meningen på ett möte, ryser jag av välbehag.  När nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen började sin organisering. En organisering underifrån, med en vision som berörde hela samhället. Var en av de viktigaste uppgifterna att bygga upp demokratiska organisationer. Det var nykterhetsloger, fackföreningar, konsumbutiker, sjuk- och begravningskassor, bibliotek, kolonirörelsen, HSB. Uppräkningen kan bli hur lång som helst. Det finns många teorier om orsakerna till varför svensk folkrörelse blev så demokratiskt uppbyggd. En del pekar på byalagens demokratiska beslutsfattande. Det är möjligt, men en sak är säker. Inspirationen till demokratin kom inte från överklassen. Jag vill tro, att det var behovet av att känna självkänsla och människovärde, som skapade grunden för demokratin i folkrörelserna. I sin förening eller organisation kunde den fattigaste medlemmen mäta sig med dem som hade det bättre ställt. Det var argumentens kraft, som bedömdes, inte ekonomisk ställning eller status. Alla som begärde ordet fick yttra sig och de andra lyssnade och väntade på sin tur. Allt noterades i protokollsboken. Den som haft förmånen att läsa ett gammalt fackföreningsprotokoll, glömmer det aldrig. Vackert skrivna för hand. Långa, med alla inlägg noterade, även skratten ibland.  Med jämna mellanrum går man till beslut. De flesta beslut tas med acklamation, men ibland är det någon (det räcker med en mötesdeltagare), som anser att han inte riktigt tror på ordförandens hörsel och räcker upp handen. ”Votering!” ”Votering är begärd och skall verkställas”, säger ordföranden. Inga diskussioner om det berättigade i kravet, ingen omröstning om det skall bli votering. Nej, bara ett enkelt konstaterande: ”Votering är begärd och skall verkställas.” Voteringen genomförs, rösterna räknas och beslutet är fattat. Alla konstaterar att demokratin återigen har fungerat. Tyvärr, har mycket av den här känslan undergrävts i dagens folkrörelser, men om det får jag skriva en annan gång. 


Deppiga funderingar i natten

22 februari, 2007

I början på 80-talet ställde jag mig ofta frågan: Det är märkligt att det finns hur många borgerliga alternativ som helst inom politiken, men det finns tydligen bara en socialistisk väg. Jag tror, att här någonstans ligger svagheten hos den svenska vänstern. Det finns mycket lite av vänsterdebatt i Sverige, utan den inskränker sig ofta till att försvara höga skatter och bidragsnivåer. Krav att offentligt finansierade verksamheter också skall vara offentligt drivna.

Mycket lite av visioner om hur demokratin skall fördjupas och inte bara inskränka sig till att välja representanter till beslutande församlingar. Vänstern har bekämpat föräldradrivna förskolor. De har fnyst åt löntagarägda företag. Så fort alternativa lösningar föreslagits inom äldreomsorgen och sjukvården, hur skattefinansierade de än varit, har ropen om att det är tjockleken på plånboken, som kommer att avgöra vilken vård vi får. Det är i sig ett ologiskt påstående. Varför skulle t ex landstingspolitikerna tappa kontrollen över en hälsocentral om den drivs av andra utförare än landstinget? Med vilken automatik skulle det leda till att vissa inte skulle ha råd att gå till distriktsläkaren? Är det inte Landstinget som beslutar om avgifterna och kvalitén på vården? Exakt på samma sätt som idag. Den politiska nivån kan över en natt besluta om att högkostnadsskyddet inte längre är 900 kr, utan 1300 kr. Ett sådant beslut blir gällande för både landstingets egna och privata alternativ. Vi vet av erfarenheterna från 90-talets budgetsanering hur snabbt sådana beslut kom och hur de drabbade människor. Vilka möjligheter hade de enskilda medborgarna att påverka besluten? Det var bara att acceptera och vänta på valet.

Det finns inte heller någon offentlig debatt om hur vårt pensionssparande skall utnyttjas för att flytta fram de folkliga positionerna. Mitt motiv för att placera min premiepension i LO/Folksamfonder var och är, att de skulle ge facket möjligheter att utveckla en maktställning inom näringslivet. Att satsa pengar i riskföretag, i småföretagande och kanske också lite, lite ta hänsyn till miljön. Att kanske något lite föra makten från styrelserummen till de anställda. Kanske rent av uppmuntra skapandet av löntagarägda företag. Har vi sett något av det? Jag har det i vart fall inte! Ändå anser jag mig relativt införsatt i det politiska skeendet.

Vi har maktmedel, men vi utnyttjar dem inte. Erfarenheter finns runt om i världen, men vi ser dem inte. Folket har kunskaperna, men vi litar inte på dem. Vi inskränker medvetet folkets makt till att rösta vart fjärde år, möjligen med några demonstrationer då och då. Vi kallar det för utomparlamentariskt arbete. När vi har resurser att driva företag! Det vore utomparlamentariskt arbete värt namnet det!

Vill vi vinna val i framtiden, måste diskussionen komma igång med det snaraste. Göra som vi gjorde i Västerås när borgarna tog över 91. Vi räddade en fritidsgård, vi tog över ansvaret för en hemtjänstkrets och startade en förskola. Med vi menar jag S-föreningen, Unga Örnar, PRO, Kvinnoklubben, Riksbyggen, HSB, Hyresgästföreningen, Amnesty, Skiljebo SK, anställda, brukare och enskilda i stadsdelen. Vi behövde inte vänta i 3 är på nästa val. Vi drev verksamheten demokratiskt och fyllde den med ett mänskligare innehåll. Det var de som kallade mig höger-Leo. Jag kallade mig folkrörelsesocialist!